Tackar förre NHL-spelaren: "Hjälpt mig mycket den här säsongen"

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE) 

Flemingsberg i Huddinge har fostrad en rad skickliga hockeyspelare. Bland andra Robin Kovács, Jonas Ahnelöv, Patrick Cehlin, Jesper Pettersson, Vilmos Galló, Linus Lundin, Jesper Kokkonen med flera. Nu kommer ytterligare en förhoppningsvis blivande storspelare fram. Det handlar om juniorlandslagsmannen Ludvig Jansson som från och med den här säsongen representerar Södertälje.

– Första skridskoskären… Det var väl med farsan. Vi har mycket hockey i familjen så det kom antagligen därifrån. Jag spelade även fotboll ett tag, men sedan gick jag över till hockey, berättar Ludvig Jansson samtidigt som hans tvillingsyster, Lovisa, bjuder på hemmalagade semlor. 

Ludvig Jansson.Foto: Ronnie Rönnkvist

PAPPA VANN SM-GULD 1984

Pappan är Ronny Jansson. Han blev svensk mästare med AIK 1984, men har även spelat för Lidingö, Hammarby, Väsby, Nacka, Tyringe och Danderyd. Han var även en sväng i Katako där många tidigare storspelare samlades.

– Det jag mest fått av pappa är att tävla. Sedan är det skönt att komma hem och veta att jag kan snacka hockey med honom då han själv spelat på en hög nivå. Snacket blir då som mellan två hockeyspelare, vilket kan vara skönt. 

Pappa var AIK:are, varför började du karriären just i Flemingsberg?
– Jag hade en kompis som sa att han hade varit nere och kört hockey i ”Flempan”. Pappa åkte med bort dit och det visade sig att tränaren var någon gammal hockeykompis. Sedan flöt det bara på.
– Tiden där var mycket bra och jag fick mycket förtroende. I slutet var det bara att snacka med tränaren så fick jag vara med i vilket lag jag ville.
– Sammanhållningen i laget var väldigt bra. Sedan blev det att vi som klev upp till J18 tidigt fick ett starkare band till varandra. Vi umgicks en hel del utanför hockeyn också.

Hur fungerade att kombinera hockeyn med fotbollen i Huddinge?
– Det var också problemet till slut, att det inte gick att kombinera. Det fungerade vintertid, men krockade sommartid. Jag var tvungen att göra ett val och då blev det hockeyn.

Varför?
– Jag kände att det var hockeyn som var min grej och jag har aldrig ångrat det valet, säger 16-åringen med ett leende.

Vad ser du idag som det mest minnesvärda från tilden i Flemingsberg?
– Säsongen i U15. Vi kanske inte hade någon direkt framgång, men det är den säsong jag minns bäst. Det här var innan folk började flytta därifrån. Killarna i laget hade jag känt sedan vi gick på hockeyskola och alla var där samtidigt en sista gång.

VALDE SÖDERTÄLJE

Ludvig Jansson gick inte i någon skola med hockeyinriktning utan på den ”helt vanliga” Källbrinksskolan. 

– Det var nära och bekvämt. Jag försökte inte tänka så mycket på skolan under fritiden. Mina planer var att göra klart allt under skoltid och sedan skifta fokus till hockeyn. 

Huddinge Hockey är annars den starka klubben i kommunen, men att spela där har aldrig varit aktuellt för honom.

– Nej. Jag tror det var bekvämligheten med ”Flempan". Där kände jag alla och, som jag sa, kunde vara med på vilken träning jag ville. Hade jag en ledig dag var det bara att hoppa på tåget eller bussen bort till Visättra och kliva med i något lag. 

Foto: Ronnie Rönnkvist

Ny klubb inför den här säsongen blev istället Södertälje.

– En kompis i ”Flempan” valde Södertälje. Det var skönt att ha med någon som jag kände innan. Dessutom var det några från TV-puckslaget som också gick dit.
– Att jag kände några i laget påverkade ändå mitt val ganska mycket. Sedan var det också att det är nära till Södertälje.

Var det fler klubbar som ville ha dig?
– Inte många. AIK har jag för mig hörde av sig, men det var U16-året.

Hur var omställningen med att kliva in och spela i J20 SuperElit efter att ha spelat J18 Elit?
– Det var bara kul. Jag satte som målsättning i somras att jag skulle vara bäst i J18. Så egentligen var jag redan inställd på att kampas om en plats uppe i J20 och nu spelar jag där.

TRÄNAT MED A-LAGET: "HÄFTIGT"

Ludvig Jansson har under säsongen även fått chansen att träna en del med SSK:s A-lag. 

– Det var häftigt. Allt var så annorlunda. Speciellt tempot. Man får ändå mer tid med pucken eftersom det är ett helt annorlunda spel. Sedan var det stor skillnad i det fysiska spelet. Det var lite tuffare.

Vad känner du själv att du utvecklat mest sedan du kom till SSK?
– Jag har alltid vetat att jag har det i mig, men när jag var yngre var jag nog mer en ”spelskalle”. Sedan har jag utvecklat min skridskoåkning och idag skulle jag säga att det är en av mina främsta styrkor.

En som har betytt mycket för SSK-backen är tidigare NHL-spelaren, Nicklas Grossmann. 

– Han har hjälpt mig mycket den här säsongen. Jag har inte varit den bästa i försvarsspelet och är kanske inte det nu heller, men han har hjälpt mig i det här när motståndaren kommer i ingångar och allt sådant, när jag ska ligga nära eller kliva ut. Det är saker jag kände framförallt förra säsongen att jag saknade.

Nicklas Grossmann.Foto: Ronnie Rönnkvist

"EN VÄLDIG TUFF TID FÖR FAMILJEN"  

2013 drabbades familjen Jansson aven tragedi då Ludvigs mamma, Lena, avled efter en tids sjukdom. 

– En väldigt tuff tid för familjen givetvis. Hon finns ändå med oss i det dagliga på ett då på ett fint och bra sätt, berättar pappa Ronny om tiden då hans fru, barnens mamma somnade in. 

Ludvig Jansson:
 – Det har ändå inte påverkat mig så mycket som hockeyspelare. Det var svårt att ta in i början. Nu vet jag inte riktigt, men det är ingenting jag går och tänker på dagligen. Självklart kommer det i perioder. När jag är på hockeyrinken är det lätt att nästan tänka bort allting.

LANDSLAGSDEBUTERADE I RYSSLAND: "RIKTIGT, RIKTIGT HÄFTIGT"  

För några veckor fick SSK-backen åka med U17-landslaget till Ryssland för turnering, vilket innebar debut för honom i landslagströjan. 

– Det var riktigt kul och häftigt. Självklart var jag överraskad över att komma med. Efter det jag hade hört vid sidan av, det kändes inte självklart, men jag förstod att jag någon gång skulle få prova på det.
– Jag var med på campen i Munkfors och tyckte att jag gjorde den bra. Dessutom hade jag ett bra snack med (Niclas) Hävelid och lite sådant.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser du tillbaka på turneringen?
– Det var riktigt, riktigt häftigt. Första matchen… Det var svårt att ta in. Vi mötte Ryssland och det var runt 7000 åskådare där.

Vad tar du med dig från att spela internationell hockey?
– Framförallt tempot. Allt går lite snabbare och du måste vara två, tre steg före i tanken hela tiden. Det var också vad som tjurade ihop sig lite under matcherna, att jag inte var det här steget före hela tiden.

Räckte du inte till?
– Räckte till vet jag inte. I vissa situationer kanske. Jag är kanske inte den mest fysiska backen. Det krävs att jag måste vara lite hårdare och rejälare.
– Det offensiva spelet vet jag finns där och skridskoåkningen… Just skridskoåkningen är det jag förlitar mig på mest.