Självförtroendet är ofta en viktig del i en spelares framgångar ute på isen. 
Därför tittar Hockeysveriges allsvenska expert Joakim Englund nu närmare på tre spelare har skiftat i självförtroende under de senaste säsongerna. 

Oavsett hur duktig en hockeyspelare är i grund och botten går det inte att komma ifrån hur viktigt självförtroendet är för den egna insatsen. Med ett gott självförtroende flyter spelet nästan av sig självt där rätt verktyg för varje unik situation väljs utan att man behöver lägga energi på det. Energin kan istället läggas på exempelvis att göra sina medspelare bättre som i förlängningen givetvis även gynnar dig själv och laget.

Spelare med dåligt självförtroende tvingas hela tiden kämpa med sig själva och sitt eget spel för att försöka klättra på självförtroendestegen. Med ett mindre bra självförtroende är känslan att det krävs tio bra aktioner för att gå jämnt ut med en dålig. Man hamnar oftare i tidsnöd och överanalyserar sekvenser där mindre bra insatser är inblandade.

Med ett dåligt självförtroende kan det ibland se ut som att spelaren inte verkar särskilt intresserad av att delta i spelet. Rädslan för mindre bra individuella aktioner kan visa sig genom att man inte tar skridskoskären som krävs för att bli spelbar. 

ALLA SPELARE HAMNAR I SVACKOR

Någonstans har alla spelare en viss grundkapacitet där en del spelare håller en jämnare nivå medan andra är mer svajiga i sina prestationer. Ofta är rutinerade spelare jämnare i sitt spel medan yngre förmågor kanske både har högre toppar och djupare dalar.

Jag kan lova er att alla spelare någon gång under sin karriär har hamnat i svackor med dåligt självförtroende. Vissa svackor är givetvis både djupare och längre än andra där den gemensamma nämnaren är att ingen vill vara där. Alla strävar efter att ta sig upp ur hålet för att, i större utsträckning, bidra till laget och fortsätta utvecklas på det individuella planet som hockeyspelare.

Jag har kikat närmare på tre spetsspelare i ligan där känslan säger att samtliga åkt någon form av berg- och dalbana när det gäller självförtroendet senaste säsongerna.

Sebastian Hartmann, Timrå

Sebastian Hartmann var en av Hockeyallsvenskans mest sevärda spelare säsongerna 15/16 och 16/17, vilket bidrog till att han fick chansen till spel i SHL med Mora under två säsonger.

Där fick han inte alls samma utrymme för sina offensiva och kreativa sidor utan blev mer av en gnuggare, vilket inte är särskilt ovanligt eller konstigt i ett bottenlag som Mora var under tiden i SHL. Två säsonger innehållandes färre offensiva minuter och mindre kreativt spel har såklart satt sina spår hos en av ligans mest sevärda spelare som inte riktigt gick att känna igen i inledningen av årets säsong.

Elva poäng på de 26 inledande matcherna för Hartmann i Timrå var på inget sätt en katastrof, däremot hade i alla fall jag högre förväntningar än så på den aviga rightskytten.

I Timrås viktiga derby borta mot MoDo i onsdags var Hartmann återigen kung på banan och gjorde lite som han ville emellanåt under matchen. Matchen slutade med en Timråseger och en 1+1-meny från Hartmanns klubba och självförtroendet gick nästan att ta på när han i segerintervjun efter matchen varken ville eller kunde hålla tillbaka hur bra han kände sig för stunden. Med all rätt ska tilläggas.

På Sebastians senaste 17 matcher har han gjort 18 poäng och verkligen växt ut till den spelare som för ett par säsonger sedan genererade ett SHL-kontrakt. Faktum är att han, med sitt spel, har varit en stark bidragande orsak till att Timrå inte står och faller med sin duktiga ”leading-line”. Nu har man två formationer som levererar i stor stil. Det kan bära långt, riktigt långt till och med.

Kanske tillbaka till SHL. Kanske för Timrå, kanske för Sebastians del även om inte Timrå skulle lyckas. 

Oskar Drugge, Västervik

27-årige Oskar Drugge dök upp i mitt medvetande som Twitterkung i ett kaxigt Kallinge/Ronneby säsongen 12/13 och spelade i klubben under tre säsonger. Kallinge/Ronneby, med Drugge i spetsen, rörde om rejält i pölen som numera heter ATG Hockeyettan under ett par säsonger och spelade även i kvalserien en av dessa.

Där och då förmodar jag att Oskar hade ett stort självförtroende som var svårt att rubba. Hans spel och attityd gjorde att uppstickaren Västervik fick upp ögonen för den högerfattade offensiva backen. Succén lät inte vänta på sig och Oskar var en av Västerviks ledande spelare där slutdestinationen Hockeyallsvenskan blev ett faktum våren 2016.

Med ett självförtroende på topp och en karriär som pekade uppåt lockades han av tonerna om grönare betesmarker hos den mer etablerade grannklubben Vita Hästen. Väl på plats i Norrköping var det något som skar sig tämligen omgående och han vände åter till Västervik under säsongen. Efter att självförtroendet fått sig en törn i Östergötland blev spelet allt bättre ju längre säsongen led. 

Under sin andra säsong i allsvenskan fick han större avkastning i form av poäng tack vare sina fina offensiva kvalitéer som hockeyspelare. Då snittade han över 0,5 poäng per match, vilket ledde till ett SHL-kontrakt med Timrå.

Väl i Timrå blev det en tuff säsong med många förluster för laget, en tabellplacering i botten där Drugge dessutom åkte in och ut ur laget. Allt sammantaget bidrog givetvis till ett minskat självförtroende där en omstart i Hockeyallsvenskan och AIK kändes helt rätt inför årets säsong.

Tiden i AIK präglades Drugges spel av ett mindre bra självförtroende där han själv, liksom hela laget, spelade under sin förmåga. Kontraktet bröts och det tidigare så lyckade samarbetet med Västervik återupptogs i mitten av den här säsongen.

Tillbaka i Västervik, där Oskar förmodligen spelat sin bästa hockey i karriären, har han ett väldigt stort förtroendekapital både hos fans, tränare och lagkamrater. I de inledande matcherna med Västervik kunde jag ganska tydligt skönja ett sargat självförtroende hos Oskar. Efter ungefär fem omgångar i sin nygamla klubb började han så smått hitta tillbaka till den spelare och det spel som, för bara ett par år sedan, tog honom till SHL.

I Drugges senaste åtta-tio matcher har han definitivt visat sin kapacitet som hockeyspelare. Självförtroendet är nu tillbaka vilket, inte minst, visar sig i spelet. 

Ludwig Blomstrand, Södertälje

Den storväxte spelaren kom upp i Djurgårdens organisation i början av 10-talet. Utan att riktigt få fäste i representationslaget lånades han ut till dåvarande seriekollegan Almtuna där han fick ett större förtroende och drog sedan vidare till Nordamerika där det blev tre poängstarka säsonger i ECHL.

Återkomsten till svensk hockey blev ett kärt återseende med Almtuna och succén lät inte vänta på sig, vilket ledde till ett SHL-kontrakt med Karlskrona säsongen 17/18. Väl där blev det förmodligen ett hack i självförtroendet och Ludwig Blomstrand valde istället att skriva kontrakt med Södertälje mitt under säsongen.

Självförtroendet, som förmodligen fick sig en törn när han kom upp i SHL, har hängt med under två ganska bleka säsonger i Södertälje där han har varit en skugga av sitt forna jag. Det som i grunden är en riktigt bra allsvensk hockeyspelare har inte alls fått ut mycket av sin potential, inte förrän den här säsongen vill säga.

Efter en, absolut inte dålig men däremot ojämn, inledning på den här säsongen med 19 poäng på hans 27 första matcher spelar han just nu förmodligen sin bästa hockey i livet. Eller vad sägs om killens poängskörd på 24 pinnar de 15 senaste matcherna?

Vi pratar om en spelare med mycket attityd på isen, en murbräcka med ett ruskigt handledsskott som oftast sitter i bortre krysset när han kommer i fart och får avlossa bössan. Handledsskottet han besitter är ett av ligans absolut bästa skott.

Det är en stor och tung pjäs på över 100 pannor vi pratar om här. Under tidigare säsonger när han spelat med dåligt självförtroende har han sett ganska kantig ut på isen. Men nu när han har ett självförtroende på topp ser skridskoåkningen nästan ut att vara i paritet med ligans lättaste och bästa skridskoåkare.

Det är en nästintill gigantisk förvandling där jag tror att svängningarna i prestationerna till stor del kan kopplas till självförtroendet.