Var ligger Sveriges bästa hockeyrelaterade arbetsplats? Att svara på det är naturligtvis omöjligt. Men det bör vara rätt låga odds på att Europaväg 18 leder oss rätt. I Alfred Nobels Karlskoga verkar det omöjligt att inte trivas.
— Jag tycker att det handlar mycket om att det är bra människor, berättar klubbens förre sportchef Stefan Bengtzén när han får frågan om vad som ligger bakom den höga trivselfaktorn.

Ishockeyn i Karlskoga har en lång och anrik historia. 1943 plockade IFK Bofors upp sporten på programmet och i början av 50-talet tog man klivet upp i den högsta serien. Där blev man sedan kvar till 1964 då man åkte ur. Den säsongen spelade man förövrigt under namnet KB63 efter en sammanslagning med Karlskoga IF. Sedan åkte man jojo under några år innan Elitserien bildades 1975 och efter det har man inte varit uppe i högsta serien.

TILLÅTS ATT VÄXA I KLUBBEN

KB63 blev KB Karlskoga som 1978 blev Bofors IK och det var under det namnet klubben satt avtryck i den moderna hockeyhistorien. Sedan några år tillbaka heter de ju BIK Karlskoga.

Det här ska inte bli någon historielektion om hockeyn i den lilla orten i Värmland med 30 000 invånare. Men jag tyckte att det kunde vara passande att börja med en liten bakgrund innan vi kastar oss över det denna text egentligen ska avhandla.

Den som vill fördjupa sig i klubbens historia kan med fördel klicka sig in på deras hemsida via denna länk och läsa den digra sammanställningen.

Det slog mig nämligen häromveckan att BIK är en alldeles formidabel klubb för människor att växa i. Det här ju varit på tapeten under säsongen i och med alla spelare som tagit kliv och seglat upp på SHL-radarn. Tor Immo, Fredrik Forsberg, Filip Ahl (har redan lämnat för ligakonkurrenten SSK), Jesper Kokkonen...Ja, fler än så lär ha SHL-intresse omkring sig.

Det brukar ju vara så. I Karlskoga växer man som hockeyspelare och tar nästa kliv i karriären. Men det var inte just spelarperspektivet som slog mig mitt i solar plexus. Det var ledarperspektivet. Kolla nedan sammanställning från år 2000 och framår gällande vilka huvudtränare man haft.

Leif Strömberg 2000-2004
Niklas Czarnecki 2004-2008
Magnus Arvedson 2008
Sam Hallam 2008-2012
Lenny Eriksson 2012-2015
Tobias Thermell 2015-2017 
Niklas Czarnecki 2017-2018
Staffan Lund 2018-

"Strumpan" fick sitt genombrott som tränare i Karlskoga. Foto: Bildbyrån

De som är fetmarkerade är sådana som gick vidare från Karlskoga direkt till SHL. Vi ska även addera Kristofer Näslund som gick från assisterande i BIK till samma roll i Frölunda. När vi ändå är i farten så ska sportcheferna Stefan Bengtzén och Thomas Fröberg med här. Bengtzén, numera i Örebro, tog förvisso vägen via allsvenska Karlskrona innan han hamnade i Brynäs som sportchef. Thomas Fröberg gick till Oskarshamn som GM tidigare under säsongen.

Här ska noteras att två huvudtränare under 2000-talet har fått sparken från Karlskoga. Magnus Arvedsson fick lämna 2008 efter bara några månader på sin post. Thermell och hans assisterande Näslund fick lämna 2017 efter en mindre bra start på säsongen, men redan till hösten var de tillbaka i hetluften. Då i Växjös respektive Frölundas bås.

Staffan Lund och Johan Schoultz är inne på sin andra säsong som tränarpar i klubben och en del nämner båda som nästa tränarexporter från klubben.

Jag har såklart ingen statistik på detta, men jag har svårt att se att det finns någon annan klubb i landet som på 20 år levererat fyra huvudtränare direkt till SHL. Två av dem som huvudtränare. Sam Hallam värvades ju till Växjö som assisterande, men tog rätt omgående klivet när Janne Karlsson fick kicken.

ANDAN OCH ARVET

Jag pratade med Karlskogas nuvarande GM Torsten Yngvesson i förra veckan.

Vad är det som gör att även ledare lyckas så bra hos er?
— Utan att förta någonting från ledarna så är det klart att du alltid hamnar i rampljuset när du har ett lag som går bra. De personerna du räknar upp har ju varit schyssta nog att vårda arvet när de kommer hit. De har varit smarta nog att vårda det goda som finns här och lagt till sitt. Då har du en bra grogrund för att lyckas, berättade Yngvesson.

Stefan Bengtzén och Sam Hallam under en allsvensk upptaktsträff för herrans många år sedan. Foto: Bildbyrån

Det talas om BIK-andan. Det talas om arvet. Vad är då andan och arvet för något? Jag ringde upp Stefan Bengtzén, som varit sportchef i klubben i 14 år och verksam betydligt längre än så. För man ska nämligen ha med i åtanke att 90-talet var en dystrare period i Karlskogahockeyn. Bofors spenderade sex av tio säsonger under 1900-talets sista decennium i rikets tredjeliga. Det är lätt att glömma bort, då känslan är att BIK "alltid" legat i andraligan.

Torsten Yngvesson menar att den speciella "BIK-andan" alltid funnits i klubben så länge han varit med. Men han lyfter fram Leif Strömberg och Stefan Bengtzén som de två som tog det hela vidare. Bengtzén i synnerhet sedan han klev in i rollen som sportchef 1997. Bengtzén erkänner utan omsvep för mig att det kan låta klyschigt när han pratar om vinnarmentalitet, bruksanda, att alltid stå för 100 procent, att alltid komma igen efter tunga spelartapp säsong efter säsong.
— Men det är ju så det är, säger han med eftertryck innan han levererar ännu ett citat som skulle kunna klassas som en klyscha.
— Det sitter i väggarna.

Grundfrågan till Bengtzén när jag ringde upp var hur det kan komma sig att klubben fostrat så många ledare som tagit klivet vidare till större uppgifter.
— Jag tycker att det handlar mycket om att det är bra människor. Bra värderingar i att hantera folk. Det bottnar i det hos alla som fått framgång i ledarskapet från vårat håll. Sen adderar man hockeykunskap på det. Men den har vi med oss, den finns. 

"SITTER I VÄGGARNA"

Det Stefan Bengtzén berättar är viktigt. Jag tror att människan i mångt och mycket glöms bort från folk runt omkring hockeyn, denna resultatbaserade bransch. Jag skyndar mig blixtsnabbt att klyshkontra och ställer frågan om Bengtzén har uppfattningen att grenen "ta in bra fôlk" även den sitter i väggarna hos hans förra klubb.
— Ja, men tror jag väl. Vi pratade väldigt mycket om just det att det ska vara bra människor. Hockey kan dom, men de ska ju kunna förmedla rätt budskap och göra det med grundvärderingar.

Har du exempel på grundvärderingar i Karlskoga?
— För mig är det basic, det är att ha förmågan att se ALLA. Vi jobbar med lagidrott och jag tycker det är viktigt att du har med hela gruppen. Alla behöver ha sin dos. Det gör goda människor med goda grundvärderingar där man värnat om trygghet. Då blir alla inblandade helt enkelt.

En som följt klubben under flera år är journalisten Emil K Lagnelius. Han fick frågan: Vad beror det på att så många tränare växer i Karlskoga?
— Något supersvar har jag inte, men jag upplever att man får chansen att misslyckas i BIK. Kanske mer tålamod än i många andra klubbar. Förutom Arvedson och Thermell/Näslund är det sällan tränare sparkas, berättar han.

Lagnelius fortsätter på det där med att kontinuiteten är något som präglar Karlskoga.
—  Förutom kaos-säsongen 17/18 har BIK satsat på kontinuitet med en kärntrupp av lojala trotjänare som vet sin plats i näringskedjan.

Tanken från början med den här texten var egentligen bara att i krönikeform uppmärksamma den här detaljen med den rikliga tränarexporten uppåt. Men eftersom jag ändå hade Torsten Yngvesson på tråden rörande ämnet varför Karlskoga har och har haft så många trotjänare i sin trupp genom åren så gick vi in på ledarbiten också. Han var inne på samma sak som de ovan här rörande trivselfaktorn. Men han la också till en annan, inte helt oviktig ingrediens.
— Sen är det nog också stämningen runt klubben och attityden folk har till klubben i stan. De allra, allra flesta är positiva och stolta att ha ett lag i Hockeyallsvenskan här i Karlskoga.
— Det finns ju ingen sån här hatkärlek eller avundsjuka som det kanske kan finnas till elitlag på andra orter. Jag upplever inte att det är så i Karlskoga, utan de allra, allra flesta ställer upp och unnar Karlskoga att det går bra för dem. Det smittar ju av sig på de spelarna som finns i laget.

Det ligger nog rätt mycket i det Yngvesson säger. Svenskarna är ju av naturen ett avundsjukt folk och att det på sina håll i landet lyser igenom en viss avundsjuka från fans mot det laget de säger sig stötta är ingenting ovanligt.

Men i Karlskoga unnar man sitt lag framgång ända från hjärteroten enligt Yngvesson och med tanke på historiken kring klubben finns det faktiskt ingen anledning att betvivla det påståendet.

Man skulle kunna luras till att tro att allt som står ovan ligger bakom det faktum att man trots en hel del framgångsrika säsonger inte har tagit klivet upp i SHL. Är trivselfaktorn och tålamodet FÖR stort? Jag tror man bedrar sig rejält om man skulle gå i sådana tankar. Att det i avgörande lägen gått emot har nog mer med andra saker att göra. För den bilden som man fått av klubben genom åren signalerar ju knappast "bekvämlighet". Om inte annat så skulle det knappast ha tillåtits av de extrema karaktärsspelare som huserat i klubben genom åren. Till exempel Daniel Wessner.

I Karlskoga får man vara som man är. Inom på förhand bestämda ramar såklart. Att man lägger stor vikt vid personligheten hos de man rekryterar bidrar till att man inte förhastar sig eller sprider negativ energi när det går troll i sakerna. 

Nu är jag fullständigt övertygad om att trivselfaktorn är håg i de allra flesta hockeyklubbarna runt om i landet. Men som på alla arbetsplatser finns det även undantag där människan glöms bort mellan varven. Men överlag tror jag det ser bra ut. Men i Karlskoga har man tagit det ännu ett snäpp och just trivselfaktorn och att se till att folk mår bra står högt upp på klubbens agenda.

Det kan aldrig vara fel. I Nobelhallen får fôlk vara som fôlk ska va. Det är i alla fall min högst personliga slutsats.

Viktigast enligt mig att man ger folk chansen att misslyckas. Man bänkar inte spelare vid en felpassning, man hänger ingen tränare vid minsta formsvacka. Det är lite intressant, för i det senaste numret av fotbollsmagasinet Offside så handlar en berättelse om just detta. Den lilla familjära klubben Brentford i västra London ägs av  Matthew Benham och han är synnerligen intresserad av sannolikhetskalkyler. Självklart är de sportsliga resultaten viktiga även i den klubben, men man lägger stor vikt vid "vart är vi på väg?", snarare än "var är vi nu?" Ett talande exempel på det är den nye tränaren Thomas Frank som trots en miserabel inledning på säsongen fick fortsatt förtroende, analysen visade helt enkelt att man var på rätt väg, trots att resultaten grinade emot. Det har visat sig vara rätt melodi, just nu ligger man på playoff-plats och kan mycket väl spela i Premier League nästa säsong. Detta med långsiktigt tänk och en tro på varandra. Förövrigt med svensken Pontus Jansson i laget.