"Det jobbigaste är nog att man inte ser utanpå hur jag mår"

Det är mer än tre månader sedan Pernilla Winberg fick smällen mot huvudet. Landslagsstjärnan har fortfarande inte kunnat träna eller gå på is. Nu berättar hon för hockeysverige.se om den tuffa tiden efter sin fjärde hjärnskakning i karriären. 
– Det har varit en jobbig period när jag inte kunnat göra någonting och inte vetat om jag måste vila helt eller tvärtom för att bli bättre. Sedan blir det ändå inte bättre, berättar Winberg.

I stället för att spela hockey har hon tvingats ta det väldigt lugnt efter sin fjärde hjärnskakning i karriären.

– Nu är det över tre månader sedan jag fick senaste hjärnskakningen och jag tror hela tiden att det ska bli bättre nästa vecka, berättar Pernilla Winberg för hockeysverige.se och fortsätter:

– Det har varit långdraget och jag har hela tiden lättare huvudvärk som kan bli värre ju mer jag gör under dagen. Jag fungerar ändå hyfsat, men det är inte så att jag kan träna eller spela ännu. Det är jobbigt att jag inte heller kan göra mitt jobb som vanligt eftersom jag måste vila hela tiden.
– Det jobbigaste är nog att man inte ser utanpå hur jag mår. Folk kan komma fram och säga ”Du ser ändå okej ut”.

Hur ser dagarna ut för dig?

– Jag är mest inne, men jag försöker ändå gå ut på dagarna och kanske ta en promenad, kanske cykla lite eller köra lite rehab.
– Sedan har jag börjat jobba lite. Det blir att jag skickar och svarar på lite e-mejl för att styra upp jobbet, men jag gör inget aktivt ännu.

Har det varit samma reaktion varje gång du fått en hjärnskakning?

– Den första jag fick var rejäl, men då var jag ganska ung. Då såg jag dubbelt när jag var på isen. Senaste två gångerna har inte känts så allvarliga utan mer att jag har fått huvudvärk och att det är något som inte stämmer.

Foto: Bildbyrån/Simon Eliasson

Vad säger läkarna?

– Det är också vad som är komplicerat. Det har varit lite från och till, är det nacken, huvudet…? 
– Just nu tror läkarna att det är huvudet, att jag är känslig och behöver vila lite längre än vad jag behövde innan jag kom tillbaka tidigare. Sedan är det svårt att säga och jag har inte heller fått en hel utredning.


Kan du göra någon form av fysisk aktivitet förutom att gå på promenader?

– Som jag sa så kör jag lite rehab på gymmet också, men jag får se till att inte få upp pulsen så högt. På senare tid har jag försökt komma in i det dagliga eftersom det är jobbigt att bara vara inne, det blir som ett svart hål.
– Det har varit en jobbig period när jag inte kunnat göra någonting och inte vetat om jag måste vila helt eller tvärtom för att bli bättre. Sedan blir det ändå inte bättre. Då behöver jag energin från det vardagliga livet.
– Jag försöker få ihop vardagen på det sättet och hitta de ljusa delarna. Nu har det inte blivit bättre heller så jag vet aldrig innan jag ska gå ut vad jag ska klara av att göra.

ANDNINGSHÅL

Trots allt ser Pernilla Winberg att få komma ner och träffa tjejerna i ishallen som ett litet andningshål mitt i allt det tuffa. 

– Jag tycker ändå att det är skönt att få vara en del i gänget, få komma ner och träffa alla i laget. Få den där positiva energin som man ändå får där.
– Klart att det är jobbigt att jag själv inte kan vara med och hjälpa till och var en del av laget ute på isen. Det är den jobbiga sidan i det. Som jag sa ger det mig ändå energi att få vara nere på hallen. Då blir dagarna bättre också.

Det har också varit mentalt jobbigt att sitta vid sidan av då hennes LHC haft en ganska tung resa i SDHL jämfört med tidigare säsonger. 

– Klart att jag skulle vilja vara en del av laget ute på isen, kunna hjälpa till. Självklart är den biten också jobbig. Samtidigt tycker jag att det sett bättre ut för laget senaste matcherna. Hoppas det håller i sig sista matcherna och i slutspelet. 

Stressar det dig att inte kunna vara med ute på isen?

– Jo, helt klart. Jag är inte van att sitta vid sidan av och titta, säger Pernilla Winberg med en lätt suck innan hon fortsätter:
– Som jag sa så vill jag vara en del av laget ute på isen, hjälpa och bidraga. Det är också vad som driver mig, att vara med i ett lag som lyckas, att vara en del i det pusslet. Då är det väldigt jobbigt att sitta vid sidan och inte kunna vara delaktig. 

Foto: Bildbyrån

Förra säsongen var det väldigt många hjärnskakningar i SDHL. Vi har även haft några den här säsongen, hur tänker du kring det?

– Det är tråkigt. När man fått en så märks det inte utanpå. Det är bara något du känner själv, att du är i ett mörkt hål. Samtidigt är det svårt att ta sig ur det om hjärnskakningen håller i sig under en längre tid.
– Nu är det många som fått hjärnskakningar och det borde finnas lite mer respekt ute på isen när det kommer till tacklingar och smällar mot huvudet. Det är ändå vad som händer då de flesta får hjärnskakningar.

Är det just respekten för varandra du kan sakna eller ser du någon regeländring som kan göra att vi får färre hjärnskakningar?

– Det har blivit så senaste åren att man vill stoppa spelaren med kroppen. Har man inte kontroll då kan det ta i huvudet på motspelaren. Det har blivit mer fysiskt senaste åren, men det är svårt att säga exakt varför det blivit så här med smällarna mot huvudet.
– Jag skulle tippa på att det händer oftare här än i andra ligor. Det beror nog på att den här ligan är lite tuffare också. Det gäller att man hittar en bra nivå så vi får se en tuff hockey men som inte är ful. Det är inte heller lika fysiskt internationellt.

"FÖRSÖKER SE LJUSET"

I dagsläget är det inte mycket som talar för någon comeback för Pernilla Winberg den närmaste tiden. 

– Jag önskar att jag kommer vara bra i morgon, men jag tar en dag i taget och försöker inte fokusera på om jag kommer kunna spela den här säsongen eller inte. Tyvärr är det inte heller så mycket kvar av säsongen.
– Jag försöker se ljuset i det och fokusera på mig själv. Skulle jag kunna vara med och bidra till Linköping så skulle det vara guld, men hälsan går före.

Finns det en risk att du kanske skulle behöva sluta helt med hockeyn?

– Jag har faktiskt inte velat fundera på det. Jag försöker hitta alla lösningar jag kan för att kunna fortsätta spela. Framför allt, som jag sagt, försöker jag se ljuset i tunneln. 

Har du pratat VM-spel med Ylva Martinsen?

– Nej. Vi pratade lite innan jul hur jag mådde och så vidare, men det är vad vi framför allt har diskuterat just nu.