Toronto Maple Leafs är inte ute ur vassen ännu, men efter en tung seger i Sheldon Keefes debut bakom bänken får de åtminstone lite arbetsro. Då lär blickarna riktas mot ett annat pågående haveri – Nashville Predators.  

Men låt oss först stanna vid Toronto en stund. 

Det är alltid turbulent i Toronto Maple Leafs, men de senaste dagarna har varit något alldeles extra. Jag tror aldrig jag upplevt en så bottenlös frustration som den som omgivit Toronto den här säsongen. Efter förlusten i Vegas i tisdags tyckte jag för första gången synd om spelarna i ett lag jag egentligen har särskilt mycket känslor för. I onsdags släppte Brendan Shanahan till slut bomben – Mike Babcock fick sparken och hela Internet gick sönder.

Det var nog lite nerver hos 39-årige Sheldon Keefe när han fick samtalet. Vem är han ens? Jag vet så mycket som att det är en tystlåten herre med ett analytiskt sinne som efter en anonym karriär som spelare i NHL och AHL köpte ett juniorlag i CJHL i mitten av förra årtiondet. Där var han sedan ägare och coach och GM tills han handplockades av underbarnet Kyle Dubas till Sault Ste. Marie Greyhounds i OHL och snart fick han även följa med till Toronto Maple Leafs organisation som coach för Toronto Marlies. Där har han gjort underverk med att utveckla de unga spelare som utgör en stor del av Leafs nuvarande stomme. Hela 13 av spelarna som drog på sig lönnlövet mot Arizona har han tränat i AHL, och det lär ha varit en skön plattform att stå på när han klev ut i Gila River Arena och hela hockeyvärldens blickar riktades mot honom.

Resultatet? 

Succé! 

PÅTAGLIG SPELGLÄDJE

Stjärnvärvningen Tyson Barrie spräckte sin förhatliga målnolla, Ljungbysonen Pierre Engvall skrinnade sig loss och slog till med 2-0 i boxplay när matchen var på väg in i ett riktigt giftigt läge och Auston Matthews tryckte in 3-0. För övrigt framspelad av William Nylander, återigen Torontos för kvällen bästa spelare. 

Spelglädjen var så påtaglig, så tydlig. Ungdomarna i Maple Leafs klev ut på isen som ett gäng värnpliktiga som nyss tagit sig loss från kaserngården och fått tag i en låda pilsner.

Två poäng är dock aldrig mer än två poäng. Och hur mycket till värdemätare är egentligen en bortaseger mot Arizona Coyotes? Historiskt sett inte så mycket, men dagens upplaga av prärievargarna är ett av ligans mest svårspelade lag och för Toronto Maple Leafs var den här segern en lättnad i nivå med att få stopp på en berusad morbror i färd med att snubbla rakt in i en bröllopstårta. 

Om bara några veckor kan det vara nya förlustsviter och krisrubriker igen. Hockey är konstigt. Men för tillfället: släpp fångarna loss, det är vår i luften i Toronto.

FRÅN SUCCÉ TILL FIASKO

Det är det verkligen inte i Nashville.

Tabellen i stort är svår att begripa just nu. San Jose, Toronto, Calgary, Tampa Bay – i skrivande stund är alla utanför slutspelet. Men allra mest huvudklåda är det nog i Music City.

Visst, de är bara fyra poäng från slutspelsplats i en jämn tabell. Men de är också bara två poäng före urusla Los Angeles Kings i botten av Western Conference. På torsdagen kom sjätte raka förlusten. Laget som på pappret har en av ligans bästa toppfyror på backplats och en högst kapabel målvaktsduo har släppt in 31 mål på sex matcher. Fem raka hemmaförluster inför ligans kanske bästa fans? 

Inte bara det: de har förlorat åtta av de nio senaste. 

Deppigt i Nashville Predators.Foto: Christopher Hanewinckel-USA TODAY Sports

Den 26 oktober såg jag dem gnugga ner och slå Tampa här hemma i Amalie Arena, trots skador på Matt Duchene och Filip Forsberg. Den 29 oktober satt jag ute i trädgården och såg dem göra en helt perfekt hockeymatch och spela skjortan av Chicago Blackhawks. De sköt 51 skott mot stackars Robin Lehner och hade kunnat vinna med 10-0. Två kvällar senare spelade de ut Calgary Flames efter noter och hade 4-1 inför sista perioden. Doften från sommarkvällar på Martin’s BBQ och Robert’s Western World nådde nästan ända in i mitt vardagsrum.

Helt plötsligt rasade de ihop och förlorade på övertid. 

Var det där något hände? Fjädern som knäckte elefantens rygg? 

FEM TRÄNARE – PÅ 37 ÅR

Sedan dess har Predators bara vunnit en enda match: en lustig historia i Detroit där hemmalaget nästan kastade in puckarna för egen maskin och antagligen hade klarat sig bättre om de vilat båda sina målvakter, plockat ner Terry Sawchuks tröja från taket och hängt den i en galge på ribban.

Precis som i fallet med Toronto var frågan på tapeten i Nashville redan i våras och har återigen blivit högaktuell: hur länge får Peter Laviolette sitta kvar?

Nej, vi vet att David Poile inte bryr sig särskilt mycket om opinionen och inte heller är känd för impulsstyrda beslut. Sparka tränare vet han knappt hur man gör. Under hela sin tid som GM i NHL har han bara jobbat med fem huvudtränare och då talar vi alltså om en karriär som varat i 37 år. Nashville Predators som organisation har bara haft två tränare i organisationens historia: Barry Trotz och Peter Laviolette, som är inne på sin sjätte säsong och har vunnit både President’s Trophy och tagit klubben till final.

Men lik förbannat, något måste hända i Nashville nu. 

Låt vara att stommen i laget är tryggad i flera år framöver, men de blir inte yngre, har inte mycket till värde på lager inför framtiden och det är i år och de närmaste två åren de måste gå för det. Problemet är att de inte har uppträtt som ett topplag sedan första rundan av slutspelet 2018. 

MÅNGA BESVIKELSER

Förra säsongens seger i Central Division byggde helt och hållet på en stark höst, för under vintern och våren var de som vilket varannandagslag som helst och såg väldigt fantasilösa ut när slutspelet väl började och rätt så snabbt slutade. Deras powerplay var sämst i hela ligan förra säsongen. Ryan Johansen har inte högstanivån som krävs av en förstacenter i ett topplag och hittills har inte Matt Duchene heller visat att han skulle ha det. Mikael Granlund är en skugga av sitt forna jag. De tar för mycket utvisningar och kan inte döda dem. De släpper in mål i blytunga lägen. Roman Josi såg ut som en Norris-back för några veckor sedan men luften tycks ha gått ur honom. Laviolette kastar om hej vilt i femmorna för att hitta rätt kemi, men det enda som är konstant tycks vara att Filip Forsberg och Viktor Arvidsson alltid levererar oavsett omgivning.

37-årige Pekka Rinne har sett ut som 27 de senaste åren och vann Vezina Trophy så sent som 2018. Men den senaste månaden har han sett ut som han gjorde i den femte Stanley Cup-finalen mot Pittsburgh för två år sedan. Alltså som 37. Talangfulle arvtagaren Juuse Saros? Han har svarat med att se ut som 17.

Jag tyckte lite synd om min nära vän Uffe Bodin i veckan. Han skrev ett superbra och närgånget reportage om Torontos kris och spekulationerna omkring Mike Babcock från environgerna i T-Mobile Arena. Storyn fick fyra timmar på nätet, sedan rök demontränaren. 

Ska denna krönika gå samma öde till mötes? 

Inte alls omöjligt, tänker jag. 

TUFFT SCHEMA

Jag gillar Peter Laviolette och Nashville och vill verkligen att de ska lyckas. De underliggande siffrorna tyder inte på katastrofartade problem med strukturen. Alla lag hamnar i svackor nån gång under säsongen och schemat har bitvis varit tufft. Det är många andra som haft svårt att freda sig mot Elias Pettersson och Nathan MacKinnon den senaste tiden.  

Men sug på denna: de kommande sex matcherna för Preds bjuder på urstarka mästarna St. Louis x 2, ett desperat Vegas kommer på besök, de har Carolina och målfarliga Florida på bortaplan och möter sedan Tampa Bay Lightning hemma. 

I nuläget känns det inte som om Predators hittar mycket mer än en seger i den sviten och då kan de helt plötsligt vara sist i hela Western Conference. Allt detta om bara tolv dagar. I så fall kan bara en spurt modell St. Louis Blues rädda dem från ett fiasko. Och den spurten kom som bekant just efter ett tränarbyte. 

Vågar David Poile chansa på det?