SHL:s största backstjärna – Old School Hockey Magnus Johansson

Ingen back har gjort fler poäng i SHL-historien. I dagens Old School Hockey bjuder Magnus Johansson på sin egen historia, från de första stapplande stegen på utomhusrinken hemma i Sturefors till tunga framgångar både nationellt och internationellt.

Magnus Johansson är en av de största backprofilerna vi någonsin haft i SHL. Johansson spelade närmare 800 matcher i SHL och hann under sin karriär med bland annat spel i fyra olika länder, Sverige, Ryssland, Schweiz och USA, men resan till framgången börjar en liten bit utanför Linköping.
– Linköping var ingen jättestor hockeystad då jag växte upp. Man kan väl säga att det var en otroligt stor skillnad mot hur det är i dag. Jag började spela hockey via min pappa, men det var fotboll som jag spelade mest.
– Jag växte upp i ett samhälle lite utanför Linköping som heter Sturefors. Vi var tre eller fyra stycken därifrån som åkte in till Linköping och spelade hockey. Man gick och tittade på A-laget som pendlade mellan dåvarande division ett och två.

Hur långt in hade du till Stångebro där Linköping höll till och spelade hockey?
– Någon mil kanske. Det fanns även en uterink som låg vid Folkungavallen. Där på uterinken höll dom yngsta lagen till. Fördelen med att vara där var att bussen från Sturefors stannade där. Skulle vi träna i Stångebro var det först bussen in till bussterminalen i stan och efter det var det en promenad på 15 minuter med hockeytrunken på ryggen.
– Fösta matchen som knatte kan jag inte säga att jag minns. Det största jag minns är alla turneringar och cuper som vi åkte på. Man började i hockeyskolan med enbart träningar första året. Det har man ändå lite småminnen utav. Jag kom dit och det var någon timme på is varje vecka. Även om man körde några övningar så var det ändå mest spel.

ÖVERRASKAD AV A-LAGSCHANSEN

Säsongen 1990/91 vinner Tre Kronor VM-guld i Åbo. Samma säsong får Magnus Johansson chansen att debutera i Linköpings A-lag som då låg i gamla division 1.
– Jag var med och tränade med A-laget under den sommaren. Jag fick även vara med och starta med A-laget då dom gick på is, men vi var ganska många spelare i truppen då.
– Det kom som en liten överraskning att jag blev uttagen till A-laget och fick flytta in i deras omklädningsrum. Jag satte mig på den plats som var ledig, den närmast dörren, eftersom ingen annan ville sitta där. Nu var jag klart yngre än alla andra i A-laget så jag kände mig lite liten.

Magnus Johansson fick inledningsvis spela som back tillsammans med Johan Silfwerplatz som spelat elitseriehockey med Leksand säsongen innan.
– Han har senare spelat i AIK men även varit i Uppsala del. Han var min första backpartner även om vi inte spelade så mycket tillsammans när säsongen började.
– På hösten spelade jag mest med juniorerna. Det var först efter jul som jag kom upp och spelade lite mer i a-laget.

Du är offensiv som back, men har du aldrig varit forward?
– Jo, jag var faktiskt forward när jag pojkspelare, runt tioårsåldern. Tränaren sa att det saknades backar och tyckte att jag skulle testa att spela där. Jag var lite emot det där från början eftersom jag tänkte att det var roligast att anfalla.
– Jag upptäckte att det helt enkelt gick bra att vara med i anfallen som back, säger Magnus Johansson med ett skratt.

Linköping åkte ur division 1 under Magnus Johanssons första säsong i A-laget, men det var inte på sportsliga grunder.
– Det var lite speciellt eftersom vi klarade oss kvar rent sportsligt men ekonomin var ju dålig. Klubben gjorde en ackordsuppgörelse med fordringsägarna. Regler var sådant att Svenska Ishockeyförbundet kunde straffa klubben med nedflyttning en division om man gör ett sådant upplägg, vilket man valde att göra med Linköping.
– Det fanns en viss frustration hos oss i klubben eftersom Västerås, som var i elitserien, gjorde ett liknande upplägg samtidigt, men där valde man att inte flytta ner laget en division.
– För Linköpings del blev det ändå ganska lyckat faktiskt eftersom man då började om på nytt. Många spelare försvann vilket innebar att man flyttade upp många unga spelare. Samtidigt blev det en helt ny inriktning på klubben, en seriösare och mer långsiktig satsning.

Jim Brithén.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

VÄNDNINGEN KOM MED BRITHÉN OCH BOUSTEDT

Det kom också in nya tränare i klubben som förde laget och hela organisationen framåt. Först ut var Jim Brithén och efter honom kom även Tommy Boustedt.
– När vi blev nedflyttade till division 2 kom Jim Brithén in. Han ställde otroligt höga krav på dels alla spelare men även på hela organisationen runt om. Han ville ha ett elittänkande på varje position i klubben. Rent organisationsmässigt betydde han otroligt mycket för klubben. Dom som inte var riktigt redo för dom här kraven försvann under dom här åren. Kvar blev dom som verkligen ville satsa och köra.
– Samtidigt blev det lite tufft för klubben eftersom det då även försvinner en hel del skickliga spelare. Efter några säsongen började det sakta men säkert gå bättre. När sedan Tommy kom till klubben så hade han med sig en otrolig erfarenhet när det gäller vad som krävdes av oss. Han hade varit i Djurgården under många år och kunde ställa höga krav på vad som skulle ske på isen. Framför allt ställdes det höga krav på ispassen. Passningarna skulle vara perfekta och så vidare, inget annat tolererades.

Efter säsongen 1996/97 och fyra framgångsrika säsonger i LHC lämnar Magnus Johansson klubben. Han flyttar till Göteborg för att spela med Västra Frölunda.
– Vi hade Tommy Boustedt under den säsongen som vi i LHC spelade i allsvenskan. Vi mötte även några lag från elitserien den säsongen. Mitt spel utvecklades mycket under Tommys ledning. Han pushade mig och talade om vissa saker i mitt spel som han tyckte jag skulle använda mycket, spelvändningar, vårda puck och sätta fart på anfallen.
– Det funkade bättre och bättre samtidigt som jag kunde spela ett bra spel mot lagen som kom uppifrån. Tommy visste vad som krävdes av en back för att spela i elitserien. Efter säsongen flyttade han till Frölunda och han tyckte att klubben skulle titta på mig. Jag kan tänka mig att han mer eller mindre övertalade Frölunda att ta mig eftersom dom inte var så övertygade inledningsvis då jag kom dit.
– Samma säsong värvade Frölunda rätt etablerade namn. Det kom bland annat hem tre eller fyra spelare från NHL och Tyskland.

Det Frölunda han kommer till är väldigt profilstarkt. I laget fanns spelare så som Ville Peltonen, Marko Jantunen, Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Christer Olsson, Radek Hamr med flera.
– Att komma till ett elitserielag kändes först lite overkligt och jag tänkte: ”Vad jag skulle göra där?” Man märker ändå ganska snabbt att det inte skiljer så mycket vid sidan av isen jämfört med lagen jag hade spelat i tidigare. Det var samma tugg i omklädningsrummet.
– Jag kom ganska snabbt in i laget och det var kanonkillar i den gruppen och som hjälpte mig mycket. Stefan Larsson var den jag fick spela backpar med. Han hade en väldigt stor erfarenhet från elitserien och det passade mig som handen i handsken att spela med honom. Han var stark, tuff och duktig defensiv även om han också hade ett kanonskott och gjorde en hel del mål.
– Stefan var även en stark profil i laget och att just han gillade och trodde på mig hjälpte mig väldigt mycket.

Trivdes bra i staden Göteborg redan från början?
– Göteborg är en stad som jag alltid har gillat, alltså redan innan jag flyttade dit. Det är en vänlig och öppen stad där alla invånare är trevliga och välkomnande. Jag måste säga att jag trivdes otroligt bra i Göteborg redan från början.

Foto: Rickard Nilsson/Bildbyrån

SVENSK MÄSTARE 2003

Säsongen 2002/03 får han vara med om att spela hem SM-guldet till Frölunda efter att man kört över och vunnit mot Färjestad med 4-0 i matcher.
– Vi hade ett perfekt lag och en perfekt säsong med en otroligt duktig coach i Conny Evensson. Samtidigt hade vi bra spelare på alla positioner. Vi fick dessutom förstärkning i januari, tror jag att det var, då Tomi Kallio kom in och gav oss ytterligare spets.
– Dessutom hade vi två målvakter (Henrik Lundqvist och Fredrik Norrena) av absolut högsta klass. Vi kändes nästan oslagbara den säsongen. Det var vi som skulle ha guldet.

Henrik Lundqvist och Fredrik Norrena stod två matcher var i finalserien, men Magnus Johansson hade sett långt tidigare att just ”Henke” skulle bli en världsmålvakt, även om han inte då, givetvis, förstod att han skulle bli den gigant som han nu är på Manhattan i New York.
– Så här stor, att han skulle bli nummer ett i världen, kan man ju aldrig förutse. Han är en av dom största idrottsprofilerna i New York vilket är galet.
– Att han skulle bli en grym målvakt såg man redan då han kom upp som 18-åring på träningarna med A-laget. Sedan hade han det också tufft i början och var också utlånad till Mölndal i allsvenskan. Jag kommer i alla fall ihåg första träningen som man såg Henke. Då såg man att det här var någonting extra.

Efter SM-guldet med Frölunda flyttar sedan Magnus Johansson till Schweiz för spel med Langnau.
– Under mina år i elitserien var det så att dom bästa spelarna, tjecker, finnar och svenskar, alltså snäppet under NHL, spelade i Schweiz. Jag hade hört mycket gott om Schweiz och det lockade att testa. Dels då att spela i en liga utanför Sverige men det samtidigt ganska svårt att ta sig till den ligan.
– När mitt kontrakt med Frölunda gick ut efter 2003 kändes det spännande att testa. Jag hade trots allt spelat i elitserien med Frölunda under sex säsonger då. Det blev klart tidigt att jag inte skulle bli kvar och när jan bestämde mig för det visste jag inte heller att vi skulle vinna SM-guld. Nu blev det en perfekt avslutning för mig på göteborgstiden.

Magnus Johansson svarar för fyra mål och 25 poäng på 48 matcher i Langnau.
– Jag trivdes väldigt bra i Schweiz, men det var lite tufft med laget. Jag spelade i ett av dom sämre lagen i ligan. Rent sportsligt är det alltid tufft att förlora, men för mig personligen så utvecklades jag mycket. Givetvis då på det personliga planet med att leva utomlands med ett annat språk och en annan kultur.
– Hockeymässigt fick jag ta ett otroligt stort ansvar defensivt och fick hela tiden spela mot andra lagens bästa formationer. Det blev mycket försvarsarbete.
– Säsongen innan hade jag mest fått koncentrera mig på det offensiva spelet. I Frölunda spelade jag med Ronnie Sundin som underlättade för mig i det defensiva spelet.

Foto: Sören Andersson/Bildbyrån

GJORDE NHL-DEBUT – SOM 34-ÅRING

Magnus Johansson återvänder till Linköping efter Langnau. Där blir han kapten direkt. Men efter tre säsonger i klubben inleder han sin andra utomlandssejour då han flyttar till NHL och spel med Chicago.
– Det var ganska osannolikt att man skulle göra NHL-debut när man var 34 år. Samtidigt ändrades spelet lite grann i NHL efter lockouten. När regeländringarna kom sökte klubbarna lite andra typer av backar. Man ville inte bara ha dom här 100-kilos bjässarna som kunde hålla i och rensa i egen zon. Nu behövde man puckskickliga backar också och då fanns det en lite annan öppning där för mig. Plus då att jag fortfarande utvecklades. Som jag sa hade jag utvecklat mitt defensiva spel och blivit en mer komplett spelare. Jag spelade också mer ordinarie och hade en större roll i Tre Kronor.
– Det hade varit prat om NHL-spel året innan också, men då vart det aldrig något konkret. När jag fick erbjudandet från Chicago kändes det spännande att testa.

Det blev 18 matcher i Chicago innan han trejdaes vidare till solen i Florida.
– Det var en annorlunda upplevelse för mig att komma till en camp, något jag aldrig upplevt tidigare och som ser annorlunda ut jämfört med alla försäsongen som jag varit med om. Det var väldigt många spelare där jag var en i mängden och inte garanterad någon plats i laget. Det var redan fem, sex backar som i stort sett var klara, så det var en konkurrenssituation som var rätt tuff när jag gick in i campen.
– Man fick mer eller mindre sköta sig själv och man fick ingen feedback på hur det gick för dig på campen och träningsmatcherna.

Campen gick bra för Magnus Johansson och han tog en plats i Chicago trots den tuffa konkurrensen.
– Det kändes bra att jag tog en plats i Chicago och spelade premiären. Jag trivdes otroligt bra med laget och i staden.
– Sedan var det så, det här berättade man inte för mig, att man hade en generationsväxling i klubben. Man hade haft det tungt ett tag och ville slussa in unga spelare och byta inriktning. Jag var lite back-up för dom här unga killarna. Coacherna visste att jag kunde gå in och spela om dom inte höll. På så vis blev det lite in och ut för mig i laget.
– Jag var lite frustrerad och förstod inte varför det var så här eftersom jag tyckte att det gick bra för mig i matcherna och Chicago sa att man nöjd med mig. Jag koncentrerade mig på att träna hårt i stället när jag inte fick spela matcher. Sedan blev det mindre och mindre spel och jag tappade självförtroendet och visste inte riktigt hur jag skulle spela. Då kom vi till en punkt i början av januari. Min agent låg på och frågade varför jag inte fick spela och så vidare. Då blev det en trejd till Florida i början av januari.

Magnus Johansson.Foto: Bildbyrån

SPELADE MATCH – SAMMA DAG SOM HAN BLIVIT TREJDAD

Det blev 27 matcher och tio poäng i Florida som även hade hans tidigare lagkamrat, Ville Peltonen, i laget.
– Det var lite tumultartat när jag blev trejdad eftersom jag fick reda på det under förmiddagen. Jag flög till Atlanta samma dag och spelade med laget på kvällen. När jag kom till omklädningsrummet, typ en halvtimme innan match, hade grabbarna gått ut på isvärmningen. Jag bytte om lite snabbt och hann med några minuter på is. Sedan spelade jag matchen.
– Jag hade inte ens pratat med laget innan matchen, men det blev ändå en bra start eftersom vi vann. Sedan flög jag med laget tillbaka till Florida. Det kändes lite konstigt från början då man skulle spela hockey när det var sol och bad runt knuten.
– Även i Florida var det ett bra gäng. Peltonen kände jag sedan tidigare, men han var skadad under första tiden jag var där och inte med så mycket med laget. Jag bodde under månaderna jag var där tillfälligt på ett lägenhetshotell, men det funkade ändå. Sedan märkte man att klimaten var ingen nackdel. Att åka och äta lunch på en uteservering efter träningarna hade jag ingenting emot.

Säsongen efter flyttade Magnus Johansson vidare till Ryssland för spel med Atlant.
– Floridatiden blev lyckad för mig och jag fick spela mer och mer. I slutet av säsongen var jag en topp fyra back där och spelade över 20 minuter per match egentligen hela tiden. När jag kom till Florida hade dom tre eller fyra backar på skadelistan. Skadade killarna började komma tillbaka och flera av dom hade envägskontrakt för kommande säsong.
– När säsongen var slut hade Florida sju backar på envägskontrakt till säsongen efter. Florida var väldigt intresserade av att ha mig kvar och vi förhandlade fram ett kontrakt, men först var dom tvungna att göra sig av med några av dom andra backarna. Det här lyckades man inte med och det drog ut mer och mer på tiden.
– Jag hade fått ett erbjudande från Atlant redan efter VM, men jag skrev på först i mitten av juli. Jag hade kanske kunnat vänta längre, men det började kännas osannolikt att det skulle lösa sig med Florida. Hade det inte löst sig redan så var det osannolikt att skulle komma något därifrån.
– Det var några klubbar i Ryssland som var intresserade. Atlant kändes bra eftersom det var i Moskva och klubben hade haft svenskar där tidigare. Bland annat hade Nisse Ekman spelat där. Det kändes spännande med rysk hockey och jag var ju uppväxt med ”CCCP” under 1980-talet och den fantastiska hockey som dom spelade.

Magnus Johansson gör sju mål och totalt 34 poäng på 53 matcher under sin enda säsong i den ryska klubben.
– Jag hade egentligen en kanonsäsong där. När jag gick dit sa man att det fanns andra lag i Ryssland som var bättre sportsligt och som var intresserade av mig. Jag tyckte ändå att det kändes tryggare och enklare att vara i närheten av Moskva. Där fanns det ett annat utbud och det var närmare att flyga hem.
– Laget gick som tåget hela den säsongen och jag fick en flygande start på hösten. Allt blir mycket enklare då och du blir mer accepterad i laget då och av tränarna. Det blev en ganska behaglig sejour rent hockeymässigt samtidigt som det funkade jättebra socialt. Jag tog lite ryska lektioner och det märkte jag uppskattades av dom som var runt laget. Försökte man prata lite ryska så fick man även respekt för det i gruppen.

Var det bestämt redan innan den säsongen att du skulle hem till Linköping säsongen därpå?
– Ja, så var det. Jag hade ett kontrakt med Linköping redan när jag åkte till Chicago. När jag skulle tillbaka till Europa så ägde Linköping mina rättigheter. Vi gjorde en uppgörelse att jag skulle spela en säsong i Ryssland för att sedan komma hem till Linköping. Samtidigt gjorde vi så att jag förlängde mitt kontrakt med Linköping.

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

VANN GULDPUCKEN 2010

Efter säsongen då han återvänt till svensk hockey och Linköping tilldelas han Guldpucken som ett bevis på att han var säsongens bästa spelare i Sverige.
– Klart att det kändes bra. Jag var 34 år när jag åkte till NHL och jag kände ändå att jag lärde mig en hel del nya saker där borta. NHL och Ryssland var två olika kulturer hockeymässigt. Jag utvecklades också mycket som hockeyspelare och gjorde egentligen mina bästa säsonger i karriären efter att jag kommit tillbaka hem till Linköping.
– Jag fick, som du säger, Guldpucken 2010. Man jobbar alltid mest för laget när man håller på med en lagsport, men det är klart att det är roligt att få en individuell utmärkelse också.

Linköping har varit i väldigt många slutspel men aldrig vunnit något guld, vad tror du att det beror på?
– Det var egentligen två säsongen, 2006/07 och 20007/08, som man verkligen hade ett topplag och låg med i toppen av tabellen hela säsongen. Vi borde kanske ha vunnit något av dom åren kan jag tycka.
– Jag var själv med i finalen mot Modo 2007. Modo hade också ett bra lag och fick med sig flytet in i slutspelet samtidigt som deras målvakt (Karol) Krizan stod på huvudet räddade puckar. Säsongen efter leder man med 2-0 i matcher mot HV 71. Jag var inte med, men jag följde matcherna bortifrån Florida. Man dominerar också tredje matchen fullständigt innan sedan HV 71 vänder och vinner SM-guld.
– Efter det har Linköping givetvis haft bra lag och oftast varit med i topp sex. Det var en säsong som vi missade slutspel annars har vi varit med och gått till minst semifinal många av åren. Det har saknats något och ska man klara av att gå hela vägen måste man vara perfekt egentligen. Vi saknade ingenting på någon position den säsongen vi vann med Frölunda.
– Det som talar för att Linköping ska vinna ett SM-guld i framtiden är att man nu har byggt upp en ungdomsverksamhet som man inte har haft tidigare. Man har alltså tidigare inte kunnat fylla på med egna produkter i samma utsträckning som man gjort senaste säsongerna. Nu kommer man kunna spetsa truppen med egna spelare i stället för att ta in breddspelare utifrån. Därför tror jag att SM-guldet kan komma inom en snar framtid.

Varför valde du att spela så pass länge?
– För att jag har kunnat det, skrattar Magnus Johansson och fortsätter:
– Jag älskar spelet hockey och jag kan inte tänka mig något bättre att göra. Samtidigt så jag känt att jag inte ska spela bara för spelandets skull. Jag vill ändå känna att kroppen är med mig.
– När man kommer upp i den åldern jag är i nu så är det tuffare rent kroppsligt. Hockey är ett fysiskt och tufft spel och som kräver att man är redo rent fysiskt för många matcher, mycket resande och inte så mycket återhämtning.
– Det som avgjorde att jag inte fortsätter är att kroppen inte pallar för samma belastning längre. Fram till nu har jag känt att den har gjort det och då har det varit både roligt och enkelt att fortsätta.

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

VANN VM-GULD I RIGA 2006

Magnus Johansson har också en lång landslagskarriär bakom sig. Totalt blev det 204 A-landskamper och en VM-debut på hemmaplan 2002.
– Vi spelade i Göteborg. Vi hade Frölundas omklädningsrum och jag satt faktiskt på min egen plats. Jag kommer ihåg att det var nervöst. Visserligen hade jag spelat några landskamper tidigare, men på något sätt blev det mer på riktigt när det blev VM.
– Vi inledde med en tajt match mot Österrike (vinst 5-3 och ett mål av Magnus Johansson). Vi spelade bara på tre femmor plus en spelare eftersom vi inte hade anmält mer spelare till turneringen. Det var faktiskt en hel Frölundafemma som var förstafemma, jag, Ronnie Sundin, Niklas Andersson, Jonas Johnson och Kristian Huselius.

Tre Kronor kommer trea i Magnus Johanssons VM-debut, men tre år senare, 2006, får han vara med och vinna VM-guld i Riga.
– Vi åkte dit med en trupp som såg hyfsad ut, men vi var lite utskällda i början av turneringen. Vi hade inga stjärnor och det gick inte speciellt bra för oss. Sedan kom ett helt Detroit-gäng med (Henrik) Zetterberg i spetsen (övriga från Detroit var Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson och Johan Franzén). Även Micke Nylander kom in och förstärkte. Visserligen var vi ett ganska bra lag redan innan, men då fick vi den spetsen som behövdes för att gå hela vägen. Dessutom hade vi ”Honken” (Johan Holmqvist) som spelade grymt bra i målet.
– Det var samma sak där, att om man vill vinna VM-guld måste man vara perfekta på alla positioner. Vi fick det i och med att vi fick in den här spetsen. Den tuffaste matchen var den mot Kanada i semifinalen. Sidney Crosby spelade för Kanada och nu är han med i VM igen, vilket är lite roligt.
– Sedan gjorde vi en oroligt bra match i finalen och gav egentligen aldrig tjeckerna någon chans.

Hur upplevde du förbundskapten Bengt-Åke Gustafssons ledarskap?
– ”Bengan” och jag kom väldigt bra överens. Han ger en stor frihet till spelarna samtidigt som det var en behaglig miljö att vara i då man var med i Tre Kronor. Alla hade trevligt och det blir ofta så i svenska lag att alla tar hand och bryr sig om varandra. Det gör att svenska lag ofta har stor framgång i sådana här turneringar.
– Man kunde ofta stå under VM turneringar och titta när ryska, finska lag tränar och se vilken otrolig skicklighet dom har. Man tänker ju: ”Hur ska vi kunna mäta oss med dom här lagen?” När det väl gäller så är svenska lag svårslagna. Vi ställer upp för varandra och krigar ihop på ett speciellt sätt samtidigt som vi lägger den individuella prestigen åt sidan på ett bättre sätt än många andra länder.
– Under mina åtta VM som jag spelade gick vi som sämst till semifinal. Kvartsfinalerna brukar vara rätt tuffa, men på något sätt får svenska lag alltid ihop det. Där har förbundskaptenerna en stor och viktig del. Från början var det Hardy (Nilsson) som var förbundskapten och sedan var det ”Bengan”. Båda dom har ett ganska liknande ledarskap och fick gruppen att trivas.

Väl hemkomna från Riga mötte tiotusentals svenskar upp laget i Kungsträdgården.
– Det kändes lite surrealistiskt på något vis. Som jag sa så hade jag följt Tre Kronor sedan jag var lite och sett när lagets hyllats på Sergels Torg efter att man vunnit VM-guld.
– Att få stå där kändes overkligt, men man känner också en otrolig stolthet givetvis.