SIBNER: Vinter på väg i Pittsburgh – men hur lång blir hösten?
Följ HockeySverige på
Google news
Det var dukat för
storkalas i Amalie Arena igår. Två mångåriga topplag med gott om bitter
rivalitet och varsin färsk förlust i bagaget skulle ta sig tillbaka upp på
vinnartåget. Kucherov mot Crosby. Sullivan mot Cooper. NBC sände på
rikstäckande TV, det var storartad hyllning före första nedsläpp av 46
militärer som alla dekorerats med the Congressional Medal of Honor och till och
med självaste ligabossen Gary Bettman dök upp på pressläktaren och stod länge
kvar och pratade med Scotty Bowman. Störst av allt: Bjurman och Ekeliw från
Aftonbladet var där.
Men ändå. Något
saknades.
2016 och 2017,
två år på raken, stod jag på isarna i San Jose respektive Nashville och såg
segerrusiga pingviner fira nybärgade Stanley Cup-titlar. Crosby, Malkin, Letang och Kessel utgjorde där och då NHL:s bästa stomme med en suverän supporting
cast av unga talanger och pålitliga veteraner omkring sig och inget tycktes
kunna besegra dem mer än möjligtvis de själva.
Drygt två efter
segerfesten i Nashville måste jag ägna nästan hela första perioden åt att kika
i laguppställningen och på Eliteprospects för att ens klura ut vilka hälften av
de gulklädda spelarna på isen är.
Efter något års gnissel med coach Sullivan är Phil Kessel borta, utbytt mot Alex Galchenyuk som är skadad och i ärlighetens namn inte är Phil Kessel ens
när han är frisk. Evgeni Malkin är fortsatt skadad och kan inte spela. Carl Hagelin är bortbytt. Brian Dumoulin är inte med. Bryan Rust är skadad, Conor Sheary är borta. Matt Cullen har gått i pension. Olli Määttä är borta. Ian Cole är borta, Trevor Daley är borta, Marc-André Fleury är borta. Ron Hainsey.
Nu hittar vi Zach Aston-Reese i första PP. En back jag aldrig tidigare sett på skridskor heter
John Marino, de har en lettländare som heter Teddy Bluegers. Jag ser amerikanen Sam Lafferty och tänker att han ser pigg ut, men han bränner också två fina
chanser som Phil Kessel under sina dagar i klubben hade stänkt upp i nättaket
lika lätt som han svalt en hotdog och en bira på golfbanan under sommaren.
Ett lag som
leds av Sidney Crosby kan man aldrig räkna bort. Men det är lite som att se
Guns N’ Roses för fyra-fem år sedan, när Axl Rose körde bandet på egen hand.
Är det nu det
händer, tänker jag? Är det den här säsongen som Pittsburgh Penguins börjar gå
in i full nedmontering och som alla andra storklubbar i modern tid tvingas
börja om och bygga nytt? Nog är det början till slutet, alltid. Men precis som
sommaren gradvis övergår i vinter via hösten går en hockeyklubb aldrig direkt
från klang och jubel till fritt fall. Det är en utdragen plåga, precis som det
i tur och ordning varit för Detroit, Los Angeles Kings och Chicago.
Ännu är det inte
riktigt vinter i Pittsburgh. Säg så här: om man ställer sin andremålvakt i
kassen borta mot Tampa Bay Lightning, släpper till 48 skott och ändå går in i
tredje perioden i ledning och sedan är en snusprilla ifrån att knipa en eller
kanske rentav två poäng? Då är jag imponerad alldeles oavsett vad som står på
ryggarna.
Pittsburgh kom
med arbetshandskarna på och ledde ju matchen med 2-1 en bra bit in i tredje
perioden. Erik Gudbranson slogs med både Pat Maroon och Cédric Paquette,
”Bengan” Hörnqvist var på sedvanligt spelhumör och var inblandad i en del stök
även han. Brandon Tanev, gnuggaren med det obegripliga långtidskontraktet
förvandlades plötsligt till Kent Nilsson och smekte upp kvällens snyggaste mål
i nättaket bakom Vasilevsky.
Tampa fick inte
mycket ut av Kucherov, Point och Stamkos i spel fem mot fem och kunde inte ta
sig förbi den tidigare så ifrågasatte Tristan Jarry de gånger de fick lägen. De
nötte till sist ner Penguins och var det klart bättre laget i tredje perioden,
men det var egentligen främst ett par olyckliga utvisningar i slutminuterna som
gjorde att Victor Hedman kunde stänka in det avgörande målet till 3-2 med
knappa minuten kvar.
Ändå sprattlade
Crosby och Penguins till. Med en sekund kvar av matchen skickade Kris Letang en
puck på mål som kanske rentav var inne. Det tog flera minuters videogranskning
innan domaren på uppdrag av videorummet i Toronto till slut förkunnade matchen över.
– De var ju
ganska nära att kvittera ändå… Vi vet att de är ett bra lag som leds av en av
världens bästa spelare, som fortfarande bara verkar bli bättre och bättre, sa
matchhjälten Victor Hedman i omklädningsrummet efteråt.
Där slår han
huvudet på spiken. Crosby tycks nämligen inte ha något bäst-före-datum.
32-åringen från
Nova Scotia har varit en best under hela säsongsinledningen. Trots att
Pittsburgh tappat så mycket skicklighet, så mycket stjärnglans och dessutom har
en hel femma på skadelistan var laget 6-4 inför matchen mot Tampa. Tre gånger
på tio matcher har de skjutit sju mål, varav två gånger på bortaplan. Alex
Galchenyuk är kanske ingen Phil Kessel, men Jake Guentzel ser ut att kunna
bli.
Connor McDavid är
världens bästa hockeyspelare. Nathan MacKinnon är med i diskussionen. Nikita Kucherov är ligans poängkung. Patrick Kane är den bästa teknikern. Men ge mig
2-2 inför tredje perioden i en avgörande Stanley Cup-final och jag hade
fortfarande valt Sidney Crosby framför alla de andra.
Men likväl.
Sometimes my burden is more than I can bear
It’s not dark yet, but it’s getting there
Crosby kan mycket
väl leda sina mannar till ännu ett slutspel. Väl där kan de fortfarande vara
otroligt besvärliga, för de är inget roligt lag att spela mot. En frisk Malkin
förändrar direkt balansen i laget till det bättre, men det är nog tyvärr större
risk att vi får se 2019 än 2017 års Malkin.
Det är
ofrånkomligt att Pittsburgh Penguins inte är vad de har varit. Winter is
coming. Frågan är bara hur lång hösten blir.
Den här artikeln handlar om:
