Södertälje SK:s kräftgång i Hockeyallsvenskan ledde härom dagen till att tränaren Ulf Lundberg fick lämna sin post. Joakim Englund tittar närmare hur det inte bara var förlusterna som gjorde att Lundberg fick sparken. Det bristande intresset kring klubben låg också till grund för förändringen.

Södertälje hade under förra veckan finbesök hemma i Scaniarinken i form av topplagen BIK Karlskoga och Björklöven med två dagars mellanrum där sportklubben ”bara” lyckades sälja drygt 2 000 biljetter per match. Det är dåliga publiksiffror för ett Södertälje som senaste två säsongerna snittat över 3 000 per match.

Jag såg matchen mot Karlskoga förra onsdagen där Södertälje faktiskt gjorde en bra match mot topplaget. Men som så många gånger förr, när botten möter toppen, handlar det om till synes slumpmässig tur eller otur där nästan alltid topplaget tycks dra det längsta strået. 

SSK ledde med 3–1 med tio minuter kvar för att sedan fullständigt rasa ihop som ett korthus i matchens slutskede. 3–3-målet med drygt fem minuter kvar symboliserade det allra bäst; SSK spelade boxplay och skulle bara lägga ner pucken 60 meter när man istället sköt den i ryggen på en lagkamrat och pucken ramlade ner till en fristående Jesper Kokkonen mitt i slottet.

INTE SÅ FÅ ÅSKÅDARE ENS I ALLSVENSKAN

Ganska talande för ett lag där spelarna är livrädda för att förlora. Karlskogas ledningsmål någon minut senare kom därför ganska väntat och stolarna i Scaniarinken gapade skrämmande tomma. Inte bara i matchens slutskede utan även tidigare under matchen var min känsla att jag inte kunde minnas senast jag såg så lite folk på plats. Inte ens under tiden i Hockeyettan var det så få åskådare.

Även om den officiella publiksiffran var 2 155 fick jag känslan, genom tv:n förvisso, att den faktiska publiksiffran bara var hälften av den officiella.

Supportrarnas rop på förändring var omöjlig att missa. På sociala medier har det under en tid varit många som yttrat sitt missnöje genom att skriva texter i stil med att det är alltför smärtsamt att ta sig till Scaniarinken när det ser ut som det gör. Det måste till någon slags förändring!

En förändring på ledarsidan i SSK kanske var oundviklig ändå, även om supportrarna ställt upp och faktiskt kommit till hallen. Men det går inte att komma ifrån vilken enorm makt klubbens finansiärer har i liknande lägen som nu SSK befunnit sig i.

Initialt kommer Ulf Lundbergs tidigare assisterande tränare Nichlas Falk och Dennis Bozic att leda laget i ett delat ledarskap. Jag hoppas, för fansens skull, att den nya tränarduon lyckas hitta nycklar som både leder till att publiken hittar tillbaka till Scaniarinken samt att poängkontot fylls på i en högre takt än tidigare. 

FINANSIÄRER HAR MAKT

Jag menar inte att det är supportrarna som entledigat Uffe Lundberg från sin tjänst, men det går inte att blunda för att missnöjet från supportrarna förmodligen spelat roll. En välfylld Scaniarinken och utan större påtryckningar hade förmodligen inneburit en större arbetsro och ett större tålamod.

Den enskilda supportern har ingen makt i sig men om man lyckas samordna sig till den grad att gruppens sammanlagda summa pengar blir betydande för klubben så ökar också makten. 

Det har även förekommit att sponsorer haft så pass mycket makt att man lyckats få till förändringar kring spelartruppen. En spelarrekrytering är inga konstigheter då det bara är att skjuta in mer medel så löser klubben en ny spelare. Det kan däremot bli betydligt smutsigare om det handlar om en specifik person eller spelare som någon vill bli av med. 

Under tiden i Hockeyettan var det en stor sponsor till Vita Hästen som ville bli av med en specifik spelare i laget. Efter en tids utstrypning fick sedan sponsorn sin vilja igenom trots att spelaren i fråga var en av lagets bästa spelare och hade heller inte gjort sig skyldig till något kontraktsbrott.

Om spelreglerna ibland kan kännas diffusa för spelarna på isen så är det ingenting mot vad de kan vara utanför densamma.

För tre veckor sedan skrev jag en text som handlade om vilka tränare som låg pyrt till att få sparken. Den texten hittar ni här.

Södertäljes bottenkollega i tabellen, AIK, är i liknande läge som SSK. En sportslig kräftgång, kraftigt sviktande publiktrend och en klubb som dessutom befinner sig i kontrollår.

Hur länge vågar man hoppas att skeppet vänder, både vad gäller sportsliga resultat och publikmässigt, innan man agerar? Har man ens råd att göra förändringar? Har man råd att inte göra förändringar? Blir resultatet bättre av förändringar eller sitter man redan på den optimala lösningen?

Tuffa frågor där svaren kräver en större insyn än vad jag har i klubben.