Lämnade hockeyn för att bli idol

För några år sedan blev Kim Lilja den yngsta spelaren någonsin att göra mål i en J20-match. Nu har den forne hockeytalangen sadlat om och satsar istället på musiken. Något som har tagit honom till Idol där han nu är en av de tolv finalisterna.
– Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att vinna, säger han till hockeysverige.se.

SOLLENTUNA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Kim Lilja kom fram som en
stor talang i Luleå i slutet av 2000-talet. Pappa Tomas Lilja spelade i
elitserien för både Västerås och Luleå. Även hans farbror, Tobias Lilja, spelade ett par säsonger i elitserien med Västerås. Det
mesta talade alltså för att Kim Lilja hade en ljus framtid inom
hockeyn. Hela tiden fanns även musiken med i Kim Liljas liv och han
valde länge mellan den och hockeyn. I en intervju med
hockeysverige.se i februari 2014 sa han till Uffe Bodin att nu var
det hockeyn som gällde. Då hade han precis debuterat i elitserien,
men bara en säsong senare slutade han med hockeyn och i kväll kan
vi se honom på scenen i Idol. Vad hände egentligen?
Hockeysverige.se stämde träff med den 25-åriga före detta
Luleå-forwarden på ett hotell i Sollentuna för att få svar på
den och många andra frågor.
– Hockeyn var min grej för jag
trodde att det var det jag skulle göra eftersom jag var duktig på
det. Samtidigt har det alltid, alltid funnits en liten som röst
pratat till mig ”Kim, är det verkligen det du ska göra, är
verkligen det här rätt, känn efter ordentligt”, säger Kim
Lilja när vi satt oss vid ett av borden lite avskilt i hotellfoajén.

– Det började redan i Leksand (2010/11) att jag flyttade hem
eftersom jag ville spela musik. Lite senare, då jag kom hem från
Mörrum (2014/15), var det några klubbar som hörde av sig. Piteå
tyckte att jag skulle spela där, men sedan ville dom ändå inte ha
mig. Sedan ringde dom upp mig igen när dom hade fått några skador,
men jag kände att jag inte ville vara något andrahandsval.

FICK INTE A-LAGSKONTRAKT I LULEÅ

Då
valde Kim Lilja att istället sluta helt med hockeyn.
– Då
började jag mer cross-fit, vilket var svin-kul. Jag kände ganska
snabbt att bli bäst på det där skulle vara väldigt svårt. Sedan
kom det bara att ”nu är det ett optimalt läge att satsa på
musiken”.
– Den där rösten sa då ”Ja, men
grattis, det tog bara tio år att inse vad du skulle göra”. Nu
har jag har hittat hem, kan man väl säga.

Kim Lilja fick göra tre matcher i Elitserien som 20-åring.Foto: Per Friske/Bildbyrån
Kim Lilja
fick aldrig något A-lagskontrakt med Luleå efter säsongen han
debuterade i elitserien. Givetvis var det en besvikelse och gjorde
att han till viss del tappade gnistan för hockey.
– Ja, lite
grann. Det var snack om att jag skulle få talangkontrakt. Luleå
ville att jag skulle vara kvar ett par år till som överårig i J20,
men jag kände att det där hade jag redan gjort. Det var kanske
deras sätt att säga ”Vi vill ha kvar dig i föreningen, men
inte som ordinarie”. Då kände jag att ”nej, jag gör
något annat”.

Han valde då att flytta ner till
Blekinge och spela hockey i Division 1 för Mörrum, en tid som han
med facit i hand tyckte var ganska kul.
– Jag var lite
trädgårdsarbetare där. Det var rätt kul och ganska slitsamt men
sköna gubbar som jag jobbade med. Jag gjorde det jag skulle och fick
lite pengar.
– Samtidigt… Jag kom tillbaka till det där
”Kim, är verkligen det här du ska göra” och jag kände
”nej”…

Kan du se dig själv i framtiden
jobba med hockey i någon form?
– Nej, jag känner mig
ganska klar där. Det skulle kanske vara om jag får egna barn och
dom vill spela hockey. Då kan jag mycket väl ta på mig en
tränarroll.
– Annars… Nej. Jag har aldrig varit intresserad
av hockey på det sättet att jag tittat och följt hockeyn.

FÖLJER DAMHOCKEY: “MYCKET ROLIGARE ÄN HERRARNA”

Går
du någon gång och sätter dig i Coop Arena för att se Luleå
spela?
– Ja, det blir på dammatcherna. Jag känner några
damspelare eftersom dom tränar på vårt gym. Vi brukar få några
biljetter ibland. Då brukar jag, Markus och Ylva knata över för
att titta på deras matcher.
– Det är skitkul och blir en helt
annan hockey. Jag tycker att det är mycket roligare att titta på
damerna än herrarna.

Vad är det som lockar med
damhockeyn?
– Det blir snyggare mål, mer yta och lir. Det
är kul att se på och det händer mer. Inte bara chip sarg, stopp
vid röd och sedan försöka ta tillbaka pucken. I damhockeyn svänger
det mer.

Mer oförutsägbart?
– Precis och det
gillar jag som fan. Sedan är varenda en så jäkla skickliga och
tekniska. Det är mycket snygga dragningar och kul att sitta och
titta på.

Kim Lilja tycker också att den satsning Luleå
gör på damhockeyn är riktigt bra.
– Den är så jävla bra.
Jag tycker det är riktigt kul och dom är Sveriges bästa damlag.
Att inte satsat på damhockeyn hade nästan varit en synd, höll jag
på att säga.

SPELADE GITARR VID SIDAN AV HOCKEYN

Det syns att den drygt 190 cm långa Idolen
fortfarande är i bra fysisk form under alla tatueringar som pryder
hans armar.
– Det har blivit mindre träning nu eftersom jag
har fullt upp med det här, men jag försöker träna. Jag går upp
sju för att äta frukost, man far i väg åtta, är på studion hela
dagen, har styling, rep, lära sig kamrer, ett nummer, koreografi,
texten…
– Då blir det väldigt mycket i skallen. När jag
väl kommer hem är jag i princip mörbultad. Har jag haft en lite
lugnare dag så tar jag mig tiden att gå och köra lite på gymmet.
Nu var jag och körde för någon dag sedan och har faktiskt
fortfarande träningsvärk, säger Kim Lilja med ett skratt samtidigt
som Gottfrid Krantz, som också är med i Idol kommer förbi och
snackar lite på väg till just gymmet.

Nu är Kim en av tolv idoler som tävlar om en plats i finalen på Globen. Foto: Ronnie Rönnkvist
Musiken har
alltid funnits i Kim Liljas liv och han minns fortfarande väldigt
väl då han fick sin första gitarr.
– Det var mamma och pappa
som gick ihop om en gitarr. Sedan åkte jag och farsan iväg och
köpte den. Då kan jag ha varit runt elva, tolv år.
– Jag
hade en akustisk som jag satt och klinkade på, men jag ville ju
spela ”el-gura”. Jag köpte den på ett lov och det var verkligen
äta frukost på morgonen, träna, komma hem, sätta mig med gitarren
för att spela, iväg för match, hem, stänga in mig på rummet med
gitarren för att spela.
– Det enda jag gjorde när jag kom ut
från rummet var att äta mat. Sedan gick jag in på rummet igen för
att spela.

Är du självlärd?
– Ja, det är
jag. Sätter jag mig in väl i saker så går jag in för det till
200 procent. Bland annat gav jag mig fan på att lära mig spela
munspel så nu spelar jag det också. Jag köpte en skiva med lite
”backtrack” som jag kunde lira till.
– Dessutom är munspel
ett roligt instrument. När man får feeling kan man sitta och spela
lite.

Musikådran tror Kim Lilja kommer från mamma.
– Mamma är jätteintresserad av musik. Det är från henne jag mest
har fått min musikaliska ådra ifrån. Dessutom var Morfar resande
yrkesmusiker, men även farfar var resande yrkesmusiker. Alla kusiner
på mammas sida är musiker.

“HÖLL PÅ ATT TACKLA THÅSTRÖM”

Kim Lilja använde också
musiken för att tagga till inför matcher när han fortfarande var
aktiv elithockeyspelare.
– Det var ett måste. Jag lyssnade på
allt från Foo Fighters till The Hives eller Queens of the stone age…
allt.

Ebba Grön?
– Det hände en så sjuk
grej. När vi var på hade slutaudition var vi på Oscarsteatern. Jag
och ”Ludde” Hahn hade varit på apoteket för att köpa
öronproppar och lite andra saker om vi skulle bli förkylda.
Systembolaget låg precis i kröken av huset där apoteket låg så
man såg inte när man gick runt hörnet.
– Jag slickade den
kurvan och höll på att springa in i någon som jag inte såg vem
det var. Jag sa ”å ursäkta” Han mumlade bara ”ja,
ja, lugnt”. Samtidigt som polarens haka droppade ner till
knävecken. Han sa ”fortsätt gå”. Jag frågade vad det
var ”Titta bak får du se vem du höll på att tackla”.
När jag tittade bak var det Jocke ”fucking” Thåström. Snacka
om att jag blev starstruck, skrattar Kim Lilja.

Varför
sökte du till Idol?
– Det var faktiskt en vadslagning med
en polare, Niklas Vågelind. ”Om Idol kommer till någon stad
som ligger relativt nära söker du då?” Jag svarade att det
bara skulle vara jobbigt att ta sig dit. ”Om jag skjutsar dig
vart det än är?” Jag sa okej till det och tog i hand, men
tänkte att han skulle glömma bort det där.
– Sex, sju
månader efteråt ringer han. ”Du, bra, då söker vi i år, du
kan ta dig dit själv för det är i Boden. Vi har tagit i hand på
det.”
– Jag for dit, tog det med en klackspark, lirade lite
och sjöng. Sedan ringde dom upp och det har ändå gått ganska bra.
Jag tror att den här inställningen varit bra, att det ska vara kul
och roligt att stå på scen. Det ska vara show.

Kim Lilja.Foto: Ronnie Rönnkvist
Den
storväxte före detta elitserieforwarden har sedan dess stortrivts
med att vara med i Idol.
– Det är så jävla kul. Nu har jag
varit här i fyra veckor och ikväll går vi in på andra
fredagsfinalen.
– Jag får showa, ”connecta” men människor,
känna energin, göra min grej, få uttrycka mig och bara få suga åt
mig allt.
– Det är en sådan sjuk dubbelmoral för jag har
alltid älskat stå i centrum, men jag hatar att se, höra och prata
om mig själv, skrattar Lilja.

“VI I IDOLGÄNGET ÄR SVINTAJTA”

Att kliva upp på
Idol-scenen första gången var lite nervöst eftersom han aldrig
stått inför en så stor publik tidigare.
– Den största
publik jag hade spelat inför var i Scandinavium (med Luleå). Det
var en mäktig känsla att gå upp på scen. Speciellt när alla
kände igen låten och jag hörde det här suset i studion. Det var
rätt kul faktiskt. Då drivs man igång.
– Sedan är det
alltid nervöst första tonerna. ”Snälla låt första raden
sitta.” Då är det som allt rinner av mig och det är bara att
njuta och gå för det.

Kan du känna att det finns en
liknande adrenalinkick när du går upp på scenen som när du
debuterade i elitserien?
– Det kanske var det som inte
riktigt klickade med hockeyn och gjorde att jag inte kände mig som
hemma. Jag fick kicken jag sökte, men det var på fel ställe.

Kim
Lilja är fostrad inom lagidrotten och gänget kring Idol tycks ha en
sammanhållning som är utöver det vanliga. Kanske ändå lite likt
ett framgångsrikt hockeylag eller liknande.
– Vi är svintajta
och det är svinkul, säger Kim Lilja med allvar i blicken men också
ett litet leende på läpparna.
– Jag tror inte någon av oss
ser det som en tävling trots att det är så. Det är många som
skriver och tycker till om att man inte kan tävla i musik. Det är
väldigt rätt. Musik är en så delad uppfattning. Det handlar om
vilka man når ut till.
– Jag når ut till min ”audience”,
dom som gillar och faktiskt vill ha rock medan en annan kanske kör
soul.

För att utvecklas och lyckas blir det att ni,
precis som i ett lag, stöttar och peppar varandra?
– Ja,
självklart. På så sätt är det väldigt kul. Man lyssnar på
varandra, frågar ”kan du stå där uppe på balkongen och
lyssna på mitt genrep och säga hur det låter?”. ”Det lät bra
och det vore coolt om du gjorde en sådan här grej, vad tror du om
det?” Vi bollar idéer med varandra, vilket är jäkligt kul.

– Alla är öppna och förstår varandra. Jag gör den här
musiken, men även om jag inte gillar all musik så kan jag se det
fina i det, se den artisten i sitt genren, och känna att det är så
jävla bra. Man kan få gåshud även om man inte lyssnar på sådan
musik annars.
– Man bara vet att dom hittat rätt och är hemma
där. Det är så coolt. Vi blir som en familj, bröder och systrar.

“SKULLE VARA EN DRÖM ATT VINNA”

Hur är relationen till Idol-juryn?
– Dom
hänger där lite ”back-stage” och pratar med oss bakom scenen.
Jag tycker dom är roliga samtidigt som dom också bara människor.
Jag tror TV-programmet målar upp juryn som ganska hård, men Nikki
(Amini) som ska vara hårdast, jag tror hon är den som skrattar och
ler mest av alla.
– Alexander Kronlund är nog den som är mest
social. Han kan komma förbi och säga hej ”Det där gjorde du
bra, men vad tror du om det här” och så vidare. Han är sjukt
insatt och man känner att han ger sin genuina åsikt och inte bara
klappar medhårs.
– När jag gjorde Imagine Dragons-låten
svajade jag lite i början, vilket jag även kände själv. Då sa
Kronlund ”Det kändes som att det inte var riktigt du, man måste
vara sann mot sig själv och det kanske inte riktigt var din grej.”
När jag sedan gjorde ”Are you gonna be Be my girl” var jag
hemma.
– Det är roligt och jag lyssnar mycket på vad juryn
säger för dom är proffs. Jag älskar det här och försöker
verkligen lapa i mig allt dom säger.
– (Anders) Bagge är
också väldigt skön, lättsam och väldigt rolig. Han klagade på
min frisyr på pressbilden. Han tyckte jag såg ut som en 1400-tals
soldat som just kommit hem från kriget, att min frisyr såg ut som
en legobit som man bara tog av och lade vid sidan av sängen,
skrattar Kim Lilja och fortsätter:
– ”Vad säger du Bagge?
Det här är en typisk hårdrocksfrisyr”. Kishti (Tomita) är
också jättemysig. Hon glider runt och sprider glädje.

Vad
skulle det betyda för dig att vinna Idol, eller tänker du inte alls
i dom banorna?
– Jag tänker inte så utan jag tar det vecka
till vecka. När folket röstar, gör man ett dåligt framträdande
hänger man löst eftersom konkurrensen är så pass hård nu. Man
har inte råd att sjunga lite småfalskt för då hänger man där.

– Folket är så pass duktiga att höra om det är bra eller
inte. Att folk sedan röstar för att dom exempelvis hatar rock ”han
ska inte ha min röst”, visst finns det sådana också. Nu
finns det också dom som skrivit ”Nu är inte jag något
jätterock-fan, men jag måste säga att din röst passar så jävla
bra till det”.
– Jag vågar inte tänka på hur det
skulle kännas att vinna idol, men det skulle vara dröm och jävligt
coolt. Tänk att få uppträda i Globen…, avslutar Kim Lilja med
ett leende.