SKOGLUND: Idag minns vi en av de största

Idag är det åtta år sedan den fruktansvärda flygolyckan i Jaroslavl. En olycka som raderade ut ett helt ishockeylag. Henrik Skoglund minns i nedan rader Stefan Liv som var med på flygplanet.

Jag hade förmånen att känna Stefan Liv. Inte så att vi skickade julkort eller ringde till varandra, eller på något vis umgicks. Men sprang vi på varann på stan så stannade vi till och pratade en stund. En väldigt, väldigt ytlig bekantskap kan man säga. Men det var alltid lika kul att träffa på honom och ”tjöta” lite hockey, vilket väl hände ungefär var tredje år eller något i den stilen.

Jag minns sommaren 2004, strax efter HV71 tagit sitt andra SM-guld med en Stefan Liv i högform då han höll nollan i fyra av sju finalmatcher mot Färjestad. Liv var hjälte i stan och jag befann mig på dejt. När jag och mitt kvinnliga sällskap äntrade ett av stadens mest populära fik på den tiden så satt Stefan Liv och några av hans lagkamrater där. ”Tjena Henke, läget?”, utbrast han. Minns inte vad jag svarade eller hur samtalet fortlöpte, men man kan ju säga som så att Stefans hälsning fungerade som en rätt bra ”icebreaker” mellan mig och mitt sällskap.

”DAGS ATT GÅ HEM NU”

Ett annat minne från den våren och sommaren var skönsången han bjöd på i samband med guldfirandet. Har ni missat den så återupplev den här nedan.

Sista gången jag träffade Stefan Liv var något år innan olyckan. Jag kommer ihåg att jag frågade honom hur han orkade med att alltid ta sig tid att hälsa och stanna för att prata med folk han knappt känner. ”Äh, jag är inte mer än någon annan”, blev svaret. Jag är glad över att jag vid det tillfället berättade för honom vilken bra egenskap just det där är, att ta sig tid för och intressera sig för andra människor.

Dagen Stefan Liv dog kommer jag aldrig att glömma. Beskedet nådde mig på jobbet att hans hockeylag hade kraschat och att han troligtvis var med på planet. Det blev inte mycket jobbat resten av den dagen. Bekräftelsen från UD kom strax efter jag kommit hem till min och min sambos dåvarande bostad. Overkligt.
Jag, min sambo och några kompisar till oss åkte senare på kvällen upp till Kinnarps Arena där det utanför samlades tusentals människor för att hedra och minnas Stefan Liv. Supporterklubben North Bank supporters tågade från sin klubblokal, över E4:an, för att slutligen också dom ansluta till den sörjande församlingen. Jag tänker än idag på hur tyst det tåget var. Ett hundratal människor befann sig i det, men ingenting hördes om man bortser från skor mot asfalt och snyftanden. Det var surrealistiskt.

HJÄRTSKÄRANDE

Tyst var det också i Kinnarps Arena några dagar efter olyckan. Arenan var i det närmaste fullsatt, men tyst, kusligt tyst. Jumbotronen visade bilder från Stefans karriär och liv. Nere på isen samlades först delar av hans familj, gamla lagkamrater och övriga från HV71. Jag minns att det var hjärtskärande att se killar Stefan Liv spelat med ända sen junioråldern bryta ihop av sorg där nere på isen.

Från minnesceremonin i Kinnarps Arena. Foto: Bildbyrån

För mig var den dagen en kontrasternas dag. Direkt efter ceremonin i Kinnarps Arena begav jag mig till en kyrka för att vara med när min sambos brorsdotter döptes. Dopet förvandlades senare till bröllop för de nyblivna föräldrarna och man kan väl säga ett det är en dag jag alltid kommer bära med mig för resten av mitt liv. Dagen som innehöll sorg, mörker och uppgivenhet. Men också glädje, lycka, kärlek och framtidstro. 10 september 2011.

JOURNALISTERNA GRÄT

Hela Jönköping sörjde, och sörjer fortfarande, Stefan Liv som var så omåttligt populär i stan. Hans favoritlag bland stadens lokala fotbollslag var Husqvarna FF vars hemmamatcher han alltid såg på plats om han hade tid. Det slog aldrig fel, varje gång Stefan Liv var på plats på Vapenvallens läktare så brukade alltid speakern annonsera det: ”Mina damer och herrar: På läktaren: Stefan Liv.”, vilket alltid följdes av applåder och jubel från publiken.

Jag hörde för något år sedan en lokal journalist som sa att hon och hennes kollegor satt och grät samtidigt som de skrev artiklarna om hans död. Han brukade vara uppe och ta en kaffe på deras redaktion och hade med tiden blivit som en kompis till dom.

Personligen är jag av den uppfattningen att Stefan Liv hade sin bästa säsong i karriären framför sig. Det vittnar om inte annat den finfina försäsong han hade gjort i Lokomotiv. Jag vet att jag helgen innan flygkraschen tänkte på just detta när han höll tre raka nollor i en turnering. Min känsla var att han på allvar skulle etablera sig som förstemålvakt (bland de svenska målvakter som spelade i Europa vid tillfället) i landslaget den säsongen och vara en av KHL:s bästa målvakter. Nu blev det inte så och varje gång jag är inne på hans profil på eliteprospects mår jag dåligt över att se korset där hans ålder egentligen ska stå. Jag tänker på allt han hade kvar att uppleva rent hockeymässigt, men mest av allt såklart all tragik i att han rycktes ifrån sin familj och sina vänner alldeles för tidigt.  Åt helvete för tidigt rent ut sagt.

Stefan Liv och David Petrasek. Foto: Bildbyrån

I samband med femårsdagen av flygkraschen skrev jag denna artikel på Stefan Livs moderklubb HC Dalens hemsida och i intervjuerna med hans forna lagkamrater Pelle Gustafsson och David ”Tuppen” Fredriksson summerar de rätt bra den gängse bilden av Stefan Liv: Vinnarskallen och medmänniskan.
– Av alla de jag spelat med så finns det ingen som kommer i närheten av hans vinnarskalle. Varje träning var som en slutspelsmatch för honom, han sköt puckar efter en på träning och man fick aldrig jubla när man gjorde mål, skrattar Fredriksson åt minnet från otaliga träningar tillsammans i HV71.
– Väldigt godhjärtad, svarar Stefans mångårige lagkamrat i HV71 Pelle Gustafsson på frågan om hur Stefan var som person och fortsätter.
– Han var alltid glad och brydde sig om alla, han tog ingen för varken mer eller mindre utan behandlade alla lika.

”HAN VAR EXTREM”

Det där med vinnarskallen är något David Petrasek också vittnade om i en intervju jag gjorde med honom inför att hans tröja skulle hissas i Kinnarps Arena i januari 2017. 
— Stefan var ju extrem. Extrem verkligen på det. Det gällde ju egentligen hela tiden och det kvittade  vem som åt en kebab snabbast eller till innebandyn på försäsongen. Han tävlade ju i allting och det gick inte prata med honom på hela dagen om han hade förlorat i någonting, log Petrasek när han berättade.

Stefan Livs extrema vinnarskalle innebar bland annat att han inte gillade när lagkamraterna jublade på träning efter att ha gjort mål på honom. Något David Petrasek gjorde en gång när hela Leksands lag satt på läktaren och följde morgonvärmningen inför lagens möte på kvällen.
— Liv åkte och jagade mig och drog en tvåhandssving med målvaktsklubban. Jag hann precis blocka den med klubban och sen låg vi och brottades på isen. Jag tror vi ledde serien med nio poäng och Leksand låg toksist och det är vi som slåss på träningen? skrattade Petrasek och berättade vidare att laget sen gick ut och vann klart över Leksand på kvällen.

Hela Jönköping befann sig i kollektiv chock och sorg dagarna, veckorna och månaderna efter flygkraschen. Jag kommer aldrig glömma rubrikerna i lokaltidningen dagen efter, hur de såg ut: Så svarta och fyllda med hopplöshet har jag endast sett rubriker en gång tidigare i mitt liv: När Olof Palme mördades 1986.

Stefan Livs minne lever kvar i allra högsta grad i Jönköping och hockeysverige. Förutom att TV- puckens bäste målvakt vinner Stefan Livs pris och SM-slutspelets mest värdefulle spelare vinner Stefan Liv Memorial Trophy, har han fått en gata uppkallad efter sig utanför Kinnarps Arena. Moderklubben HC Dalen arrangerar varje år cupen Stefan Livs minne och sedan ett par år samarbetar HC Dalen och HV71 i ett gemensamt projekt gällande målvaktsutbildning kallat Projekt Stefan Liv.

Stefan Liv i samband med att slutsignalen går av den sjunde och avgörande SM-finalen 2004. Foto: Bildbyrån

Stefan Liv, som bland annat fick vinna tre SM-guld, ett OS- guld och ett VM- guld under sin karriär, är ett av de största bevisen på att man som hockeyspelare aldrig ska sluta kämpa och kriga. Han var inte sedd som någon större talang som pojk- och juniorspelare och spelade därför inte TV-pucken eller några juniorlandskamper. Men i HV71 trodde ledningen, med dåvarande sportchefen Dag Larsson i spetsen, på honom och strax efter han tog förstaspaden i klubblaget fick han också debutera i landslaget. Han kom till HV71 som 15-åring från HC Dalen och han lyfte luren själv för att ringa och fråga om han fick spela för HV.

Slutligen. Ett annat minne jag har från Stefan Liv är ett jag läst mig till. Tyvärr lyckas jag inte hitta artikeln nu. Men minns jag rätt har den funnits på Tranås AIF:s hemsida. Saken var den att Stefan Liv säsongen 99/00 var utlånad till allsvenskan och Tranås. Inför en match körde laget sedvanlig tvånudd och vinnarskallen Liv ville såklart vinna där. Men det bar sig inte bättre än att han kastade sig rakt ner i ett lerigt kärr. I artikeln jag läste så uttalade sig någon som var med vid tillfället att Stefan Liv efteråt kom inklafsande i ishallen, lerig från topp till tå.

Idag minns vi Stefan Liv.