En unik veteran: ”Hade jag inte trott själv när jag var liten”

Det är inte många inom svensk damishockey som fortsätter spela efter sin 30:e födelsedag. AIK:s veteran Erica Udén Johansson, nyss fyllda 30 år, är därför nästan unik inom SDHL.
– Det hade jag inte trott på själv då jag var liten, säger hon till hockeysverige.se.

SOLNA
(HOCKEYSVERIGE.SE)
Sundsvall är ett starkt hockeyfäste.
Från trakterna kommer lag som Timrå, Heffners/Ortviken, Sundsvall,
Njurunda och så vidare. Just Njurunda har bland annat fostrat
spelare så som Henrik Zetterberg, Fredrik Modin och Erik Gustafsson.
Därifrån kommer även en av Sveriges bästa spelare på damsidan, Erica Udén Johansson. Men för att hon ska kunna fortsätta spela
elithockey har hon varit tvungen att flytta från sin hemstad och går
nu in på sin andra säsong i AIK.
– Varför damhockeyns inte
lyckas i Sundsvall? Jag vet faktiskt inte riktigt varför och har
inget bra svar på det, säger förra OS-spelaren då vi slagit oss
med på ett café inne på Karolinska Sjukhuset är hon just nu går
på en utbildning för att bli fysioterapeuts.

Innan Udén
Johansson flyttade ner till Stockholm var hon en säsong i Gävle,
som även det är en stark hockeystad.
– Jag vet inte om jag
tycker det är någon större skillnad på intresset för damhockeyn
i Gävle jämfört med Sundsvall. Däremot hade Brynäs ett nära
samarbete med Clockwork. Bland annat hjälpte dom min sambo med att
få jobb i Uppsala.
– Det passade även bra nu då vi flyttade
hit ner för då kunde han fortfarande jobba kvar i Uppsala. Brynäs
hade kontakter som kunde hjälpa till så vi kunde få jobb.

Kände
du det som ett nederlag att behöva flytta ifrån Sundsvall för att
kunna fortsätta spela elithockey?
– Klart att jag känner
så på ett sätt. Samtidigt hade jag flyttat därifrån tidigare
också för att gå på college. Dessutom var jag en sväng i Modo
och en i Segeltorp.
– Jag kände mer att det här var vad jag
måste göra för att kunna fortsätta spela, så det blev ingen
större grej ändå.

Liga för hockeygymnasier? ”Varför inte”

Den som var damhockeyns staka person
i Sundsvall under många år var Lars ’Sparven’ Johansson, pappa
till AIK-forwarden. Numera jobbar han på Sundsvalls Hockeys kansli.

– Han orkar inte längre hålla på med damhockeyn där
eftersom han dragit det här lasset sedan jag var 15 år och dom
startade damhockeyn, men innan dess också. Det blev för mycket och
han orkade inte pusha länge.
– Han tycker att det ska finna
möjligheter där uppe, men nu är det andra eldsjälar som ska få
dra det lasset i stället.

Du som varit på college
vad kan vi ta med oss därifrån för att kunna ge tjejer som spelar
hockey bättre förutsättningar?
– Det är skillnad
eftersom det är skola där och inte en klubb. På så vis är det
även en enorm skillnad på budgeten.
– Sedan finns regeln i
NCWA att samma sak som du ger till herrarna måste du ge till damerna
och tvärtom. Bara en sådan sak gör att det blir bättre för
damerna. Sedan beror det på vilken skola du kommer till, vilken
ekonomi dom har och vilken sport det går bäst för just där. 

Erica Udén Johansson tycker att det låter som en bra idé att starta upp en liga för Sveriges hockeygymnasier. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Kan
det vara en idé att låta våra hockeygymnasier ha en egen liga där
skolorna spelar mot varandra?
– Ja, varför inte. Jag ser
inga större problem i att dom skulle kunna ha en serie. Då har man
ändå laget att köra med där. Vi har ändå kvar problemet med att
vi inte har tillräckligt med folk för seniorlagen. Då behövs
tjejerna som går på gymnasiet i dom lagen.
– Får vi till en
ökad mängd tjejer som spelar så vi kan få till en riktig
juniorverksamhet där spelarna får ta tid på sig att utvecklas för
att sedan gå över till senior, då tror jag att det skulle vara en
jättebra idé eftersom tjejerna får både bättre och jämnare
motstånd.

Nu sitter en del 15-16 åriga tjejer på
bänken i SDHL utan att få speciellt mycket speltid, vilket inte
gynnar varken den individuella spelarens eller svensk damhockeys
utveckling.
– Exakt. Det hämmar deras utveckling eftersom dom
tjejerna hamnar efter. Då måste dom ta igen det senare, det vill
säga om tjejerna inte har den stenhårda disciplinen att hela tiden
jobba stenhårt för att ta en plats.
– Jag tycker att det borde
bli mer som killarna har, att få mer tid på sig till man kommer upp
till J20 om man nu inte är en extrem talang.
–  Idag på
damsidan ska man vara senior redan vid 15 år. Det säger sig själv
att det inte riktigt fungerar. 

Pluggar på Karolinska

Erica Udén Johansson har
haft förmånen att kunna spela hockey på heltid under delar av
karriären, vilket är få förunnat.
– Ja, jag har kunnat göra
det under två, tre säsonger. Däremot skulle jag inte säga att jag
tjänade enorma summor. Jag tjänade så jag överlevde från månad
till månad.
– Jag hade så pass att jag kunde lägga full
fokus på hockeyn. Däremot får jag dras med det efteråt.
Till exempel har jag noll i pension-spar då jag är 30 år. Jag
kommer ungefär få jobba fram till det att jag dör, säger Udén
Johansson med ett skratt och fortsätter:
– Det har i alla fall
hjälpt mig att kunna ha den här tiden för återhämtning och köra
det här finliret som jag kanske inte hade hunnit med annars,
extraträning på vissa moment. Annars blir det kanske bara tid för
det som du måste göra med laget i träning.
– Under senaste
säsongen i Sundsvall kunde jag bara spela hockey, men det kunde jag
göra även under min säsong i Brynäs. Då hade jag dessutom
SOK-stöd. Hade jag inte haft det så hade jag fortfarande behövt
jobba även om det inte varit full tjänst. 

Under hela
karriären har 30-åringen från Njurunda till och från valt att
plugga vid sidan av hockeyn. Just utbildningen är också något som
hon tycker är en viktig bit.
– Utbildning har varit viktigt
för mig. Dels för att jag inte riktigt vetat vad jag vill bli. Nu
vet jag vad jag är inriktad på, men specifikt vet jag inte ännu.
Jag tycker om att hjälpa till med idrottsrelaterade skador, vilket
det mest varit så här långt. Jag har även fått upp ögonen mer
för vad fysioterapeuter mer kan göra..
– Samtidigt har skolan
varit ett sätt att få mer tid för hockeyn. Dels för att man kan
studielån och få bidrag därifrån. Samtidigt blir man inte lika
låst som på ett jobb. Det har funkat bättre för mig att spela och
gå i skolan än att spela och ha ett jobb. 

Erica Udén Johansson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur
fungerar det nu då du spelar i AIK och pluggar på Karolinska?
– Det funkar ganska bra…

Hur ser en vanlig skol och
hockey-dag ut?
– I morse ringde klockan 05.40. Efter det
cyklade jag till hallen eftersom vi skulle på is klockan sju fram
till åtta. Sedan cyklade jag hit. Här har vi haft föreläsning
från nio. Idag slutar vi tidigare, vid två. Annars har vi
föreläsningar till fyra.
– I och med att vi tränade på
morgonen är jag klar med den, men då har jag istället har jag en
massa plugg jag måste göra. Normalt är jag annars i hallen från
fyra och några timmar framåt för is och fys. Oftast käkar jag
middag vid halv nio, nio. Sedan är det bara hopp i säng.

När
får du tid att träffa din sambo, Marcus?
– Vi har setts
ganska mycket under sommaren, men han vet vad som gäller. Vi får ta
vara på kvällarna vi har. I och med morgonträningarna vi har i AIK
har det blivit lite enklare. Det blir inte bara ”Hej, god natt,
vi ses imorgon”, säger Erica Udén Johansson med ett lätt
skratt.

Idrottar din sambo?
– Nej, det gör
han inte. Han är inte hockeyintresserad, men han är
motorintresserad. Det har varit en resa för honom också.

Hur
motorintresserad är du själv?
– Det har inte varit så
mycket, men lite har jag blivit. Dessutom har jag tagit MC-kort, men
jag har dock ingen hoj. Det kommer väl också, men än så länge
får jag cykla till skolan och Ritorp. 

Det är inte många damspelare som fortsätter spela efter att ha fyllt 30 år. Erica Udén Johansson har nyss nått den åldern men planerar inte på att sluta i nuläget. Foto: Ronnie Rönnkvist.

”Jag känner att jag inte är riktigt klar ännu”

Erica Udén
Johansson är nästan unik i svensk damhockey eftersom hon är 30 år
och fortfarande spelar i SDHL.
– Det hade jag inte trott på
själv då jag var liten…

Du har två år kvar på
skolan, tror du att du spelar fortfarande då skolan är klar?
– Det vet jag inte. Nu blir det ett år i taget. Jag tycker att det är
kul, men motivationsbristen finns i sommarträningen, skrattar
30-åringen och fortsätter:
– Jag vet vad som behövs för att
spela på den nivå jag vill vara på. Där känner jag att det blir
jobbigare och jobbigare för varje säsong. Som sagt var, ett år i
taget så får jag se hur jag känner.

Hur ska vi få
flera tjejer att inte lägga av för tidigt?
– En del är
att inte få den här seniorexponeringen i för ung ålder. Många
som är 15-16 år får prova på allt det som en seniorspelare gör.
När du testat på det till du är 22 år, då har du ändå spelat i
sju år, då finns det inte så mycket nytt att leta efter eller söka
sig till.
– Det är den inre drivkraften man måste ha, att
hitta ett sett att fortsätta utvecklas med. Hittar du inget att du
vill till VM, landslaget, vinna SM guld eller komma till OS så
tröttnar du. Varför ska man lägga ner den tiden då? Jag tror att
våra tjejer exponeras för tidigt.
– Kan vi få juniorerna att
stanna kvar som juniorer, utvecklas och få med sig hela paketet och
inte bara få med sig spetskompetensen och jobba vidare med den, då
tror jag tjejerna skulle hålla sig kvar längre.
– Sedan
handlar det också om att få hjälp med att få vardagen att
fungera. Vi som är över 25 år och fortfarande spelar kämpar
dagligen med att få ihop vardagen. Unga tjejerna hör att vi klagar.
Då tar dom till sig det, tänker jag, och vill också ha mer. Får
dom inte det då skiter dom i det. Du ska inte behöva jobba arslet
av dig för att kunna spela hockey.

Vad driver dig att
fortsätta spela säsong efter säsong?
– Jag vet faktiskt
inte riktigt (skratt). Jag tycker det är kul och skapar ett driv.
Samtidigt har jag inte fått ut allt jag velat ge. Därför drivs jag
framåt och fortsätta vill spela. Jag känner att jag inte är
riktigt klar ännu.
– Jag kände efter OS att nu är det stopp.
Sedan kände jag att det inte var så här jag ville avsluta min
karriär. Då spelade jag ytterligare en säsong. Då kände jag att
hockey faktiskt var kul igen och bestämde jag att det får bli minst
ett år till.