Valde HockeyEttan - det blev den snabbaste vägen till SHL

Max Lindroth fyller 23 år nästa vecka. Han har spelat J20-hockey med Örebro, varit utlånad till Frölunda och spelat 77 matcher i HockeyAllsvenskan. Att kalla honom för "late-bloomer" vore med andra ord magstarkt och felaktigt. Men det går också att argumentera för att backen nästan kommit från ingenstans och spelat till sig ett SHL-kontrakt.

Säsongen 17/18 spelade han allsvensk hockey med Troja/Ljungby. När klubben åkte ur lämnade han, och i stället för att hoppa på första bästa erbjudande i en annan allsvensk klubb tog han klivet till Hanhals i Hockeyettan. En säsong senare har Max Lindroth SHL-kontrakt med Linköping efter att däremellan hunnit med spel i Tingsryd i HockeyAllsvenskan.
– Jag kände att jag hade gjort det bra i Tingsryd, men jag trodde inte det skulle komma SHL-anbud så snabbt som det gjorde. Det var en positiv överraskning, när de började trilla in, säger LHC-backen till hockeysverige.se.

Max Lindroth i Troja. Foto: Bildbyrån.

Det var när han, mitt under förra säsongen, lämnade Hanhals för TAIF som intresset började väckas för den 22-årige försvarsspelaren. Det blev 15 poäng på 17 matcher i Hockeyettan och 13 poäng på 32 matcher i HockeyAllsvenskan under säsongen.
– Allting blev mer konkret när jag gick till Tingsryd. Då hade jag ju varit utlånad till Frölunda kort innan också. Men efter att jag gjort X antal matcher i TAIF så började det märkas att det fanns intresse från SHL.

Var inte sugen på de erbjudanden som kom

Men varför valde Max Lindroth ens att inleda förra säsongen i Hockeyettan, när han uppenbarligen höll god allsvensk klass som till och med skulle ge honom ett SHL-kontrakt?
– Jag hade haft 30 riktigt bra matcher med Troja/Ljungby i allsvenskan säsongen innan. Sen fick jag lite skador, först i knät och sen i axeln med AC-leden. Då blev jag borta en stund. De sista 15 matcherna i HockeyAllsvenskan hittade jag inte tillbaka till den formkurva som jag ville ha. Sen blev det ju inte världens roligaste slut heller, när vi åkte ur till Ettan, säger han.

Var det bara skadorna som gjorde att du inte hittade tillbaka till den form du hade innan?
– Det var väl allt ifrån skadorna till förtroendet jag fick, skulle jag säga. Mestadels en blandning av det.

Avslutet på säsongen blev alltså tråkigt - och klubbjakten gick kanske inte så bra som han hade hoppats.
– De erbjudanden som kom var jag inte sugen på att ta. Då bestämde jag mig för att ha is i magen och vänta på något som skulle gynna mig, och med det menar jag att jag ville till en klubb som ville satsa på mig och där jag kunde spela mitt spel. Då kände jag att jag ville börja säsongen i Hanhals och avvakta med allsvenskan. Sen började det komma erbjudanden allt eftersom. När Tingsryd hörde av sig och berättade att de ville att jag skulle spela min typ av hockey kändes det givet, eftersom jag då skulle få spela det i allsvenskan som var den nivån jag ville vara på. Jag valde att hoppa på det erbjudandet och det visade sig bli ganska bra.

TexMex? Nej, det är Tex Williamsson och Max Lindroth. Foto: Bildbyrån.

Med lite distans till förra säsongen, vad tar du med dig från din resa?  
– Jag tar med mig att jag växte i Tingsryd. Jag fick ett stort förtroende och fick spela 25, 30 minuter per match. Det var utvecklande för mig. Dessutom fick jag spela mitt spel till hundra procent, och hade personer i klubben som backade mig och trodde på mig. Det var extremt lärorikt.

"Har alltid haft stor tro på mig själv"

På frågan om vad Max Lindroth har nu, som han inte hade för ett år sedan, kommer svaret snabbt
– Jag vet inte hur många matcher jag spelade i Tingsryd, men det var ju fler än 30 i alla fall (32 för att vara exakt) och det jag kände då var att jag höll en jämn nivå i alla matcher. Jag peakade inte eller dalade inte, utan jag höll en jämn och hög nivå. Jämför vi med Troja-tiden så kanske jag kunde göra fem bra matcher, sen kom en sämre och så vidare. Att jag var så jämn i Tingsryd blev avgörande för mig. Då hade jag bevisat att jag kunde hålla en sådan nivå.

Är du på något sätt orolig att det gått för fort fram, från ettan till SHL?

– Nej, egentligen inte. Jag kände att det gick så pass bra i allsvenskan att det borde gå bra. Sen hade jag ju mitt år i Troja också som gick bra, trots att jag hade lite skador och sånt. När chansen om att få tävla om en plats i SHL kom så kände jag bara: "Det är klart jag vill det".

Joel Mustonen och Max Lindroth. Foto: Bildbyrån.

Trots att Max Lindroth är ung har han redan varit med om ett par gupp på vägen mot SHL. Men för hans del har det aldrig varit något snack om saken. Han skulle dit.

– Jag skulle inte påstå att jag tvivlat på mig själv. Jag har alltid haft starka mål och stor tro på mig själv. Men jag vet att jag inte tagit den lättaste vägen för att nå dit. Det har gett mig styrka mentalt och framför allt ett driv att vilja bli bättre, att det inte gått spikrakt hela tiden.

"Känns väldigt proffsigt"

Linköping har gjort en nystart med en ny general manager i Niklas Persson och en ny huvudtränare i Bert Robertsson. Lindroth säger själv att han såklart inte kan jämföra med hur det var innan han kom, men att de intryck han fått av LHC är positiva.

– Det känns väldigt proffsigt såklart. Jag har haft en riktigt bra sommar med bra och hård träning och det känns som att jag tog steg och utvecklades redan då.  I hockeybiten är det samma sak. Det är en utvecklande och kul miljö att vara i och det finns en bra kravställning här, med bra fart på träningarna. Jag har fått ett riktigt positivt intryck.

Vilka personliga mål har du med säsongen?

– Min målsättning är att jag ska få spela den hockeyn jag är bra på. Det är de platserna jag ska tävla om, det är inget snack om saken. Sen får man se hur det blir när säsongen drar igång, men det ska jag kämpa för. Jag vill etablera mig på SHL-nivå, och visa att jag är en bra spelare på den här nivån.

Vem vet, kanske är Max Lindroths raketresa inte över än?