Övergångar när spelare lämnar för seriekonkurrenter svider kanske mer, men det uppstår ändå ett stort tomrum när skickliga spelare väljer att lämna ligan helt och hållet. Vissa kommer bli mer saknade än andra.

Hockeyettan ska vara en språngbräda. Det är fullt naturligt att spelare utvecklas och får chansen att kliva vidare till större uppgifter. Samtidigt finns det spelare som efter lång och trogen tjänst väljer att lägga av och summera karriären som ettan-spelare. Båda kategorierna av utövare lämnar ungefär lika stora tomrum efter sig.

Idag ger jag er de 15 spelare som väljer att lämna Hockeyettan och som enligt min uppfattning kommer bli mest saknade.

15. Oskar Back, Skövde
Att 26-åringen väljer att langa upp skridskorna på hyllan för att istället satsa på ett civilt jobb är inte trist enbart för att vi som skriver om ettan går miste om ordvitsiga rubriker av typen ”Back värvad som forward”, utan också för att en kompetent doldis väljer att stämpla ut. Utan att få de stora rubrikerna (mer än de ordvitsiga i en gång om året) har Back gjort sex starka säsonger i Skövde och positionerat sig som en allround-spelare. Främst blir han så klart ihågkommen för säsongen 16/17 när han utgjorde en magisk förstakedja tillsammans med Carl-Johan Sjögren och Tomas Wallgren och nitade dit 18 kassar på 40 seriematcher.

14. Felix Olsson, Kalix
Att den allsvenska chansen skulle komma förr eller senare var förstås något man kunde förvänta sig. Olsson fick en första smak som utlånad till Karlskrona några matcher säsongen som gick och har nu ritat på för budgetvärvande Tingsryd inför kommande säsong. Men i Kalix kommer 23-åringen lämna ett oerhört stort hål efter sig. Det är ju han och Johan Pettersson som har dragit skeppet som enda stjärnor och i vintras exploderade Olsson fullständigt med 45 mäktiga poäng (18+27) på 36 matcher. Han blir väldigt svår att ersätta.

13. Albin Hernod, Mariestad
Som så många andra tycktes det som att Hernod växt fast i Mariestad och kanske hade det också blivit så om inte Kristianstad gått upp i Hockeyallsvenskan. För tränaren Mikael Gath vet mycket väl vad han får i den reslige 24-åringen och var villig att ta chansen. Synd för Mariestad. Synd för Hockeyettan. För även om Hernod i första hand är ett elakt kraftpaket som håller rent i egen zon har han de senaste säsongerna också glimtvis visat en offensiv finess som gör honom snudd på komplett. Fyra säsonger i Bois fick räcka, jag tror han är i Hockeyallsvenskan för att stanna.

12. Johan Erkgärds, Grums
Han hade all potential i världen, men lyckades aldrig riktigt få ut den. Skador kom i vägen och kanske var värmlänningen inte riktigt beredd att lägga ner allt det hårda jobb som krävs för att komma riktigt långt. Vi var nog ganska många som trodde att satsningen på karriären var över när han efter ett gäng ojämna (definitionen av ömsom vin, ömsom vatten) säsonger med Vita Hästen och Skövde vände hem till Värmland för spel med först Forshaga och sen Grums. Men den gångna säsongen skolades han om till back och fick lite av en revival med mycket ansvar och fint spel. När han nu 29 år gammal ger sig av på ett nytt äventyr i Norge och Narvik blir Hockeyettan en vältalig profil fattigare.

11. Daniel Andersson, KRIF
Daniel Andersson, Sebastian Magnusson och Stefan Söder hade lekstuga säsongen som gick. KRIF-formationen kan vara en av de mest imponerande som skrinnat på Hockeyettan-is på bra många år och att det då öppnas allsvenska chanser är inte mer än naturligt. Speciellt inte som Andersson fick chansen att återvända till det Kristianstad som han redan känner väldigt väl efter sina säsonger där. Med sin storlek och sin blick för spelet är han ett allround-verktyg som kommer vara väldigt saknat i Blekinge.

10. David Westlund, Östersund
Det fanns så klart med i bilden att det skulle bli precis så att Westlund lämnade för nya utmaningar i Hockeyallsvenskan om han lyckades hitta tillbaka till den spelare han kan vara. Skador fullkomligen slet sönder hans karriärförsök i SHL och Hockeyallsvenskan vilket föranledde en nystart i Valbo. Som sedermera ledde till kontrakt i Östersund. Men backen är alldeles för bra för att spela i ettan och är trots att det känns som att han har varit med i en smärre evighet bara 24 år gammal. Efter en stark säsong i Östersund är det inte mer än rätt att han får en ny chans i Timrå.

9. Evan Allen, Kalmar
Det finns brister, annars skulle förstås en amerikan med meriter från ungdomslandslagen i hemlandet inte spela i Hockeyettan. Men med artister av Allens sort måste man ha överseende med svagt hemjobb, svajande inställning och andra egenheter. Vi talar ändå om en artist, en gudabenådad avslutare som kommer vara saknad nu när han söker större dolares någon annanstans.

8. Tim Juel, Östersund
Det allsvenska intresset för Juel har funnits länge, men keepern tog det mogna beslutet att vara kvar i Östersund något är längre än vad som kanske hade varit nödvändigt. Nu är han definitivt en väldigt redo målvakt som tar klivet till den högre nivån och BIK Karlskoga. För Östersund blir det ett väldigt stort hål att fylla. Speciellt som de för några säsonger sedan fick väldigt mycket skit för beslutet att sparka ut publikfavoriten och trotjänaren Johan Berge för att att satsa fullt ut på Juel. Så här i backspegeln var det beslutet uppenbarligen helt rätt.

7. Hampus Harlestam, Vimmerby
När spelare som Jesper Kokkonen, Markus Modigs och Dennis Fröland lämnade Vimmerby för Hockeyallsvenskan inför säsongen som gick höjdes en del röster, så även min, kring att Harlestam var minst lika bra och att han var väldigt underskattad som blev kvar i ettan. Nu får han utdelningen lite retroaktivt i och med att han ritade på ett kontrakt med det IK Oskarshamn vars succéavancemang nu gör honom till SHL-spelare. Bara så där. Det återstår väl att se om han kan kliva in i den rollen, men i Vimmerby lämnar han ett gigantiskt hål efter sig med sin förmåga att leverera så väl offensivt som defensivt.

6. Joni Liljeblad, Kiruna IF
Efter åtta raka säsonger i klubben varav de fem senaste som kapten väljer den finländske ledaren att skicka upp skridskorna på hyllan och kalla det en karriär. Med åren har han växt ut till något mer än bara en solid back utan även en grymt viktig ledare som de senaste säsongerna när ekonomin tvingat klubben till budgetsatsningar verkligen burit det unga laget. Han är bara 29 år gammal (fyller 30 i september), men kan när han nu väljer att låta det civila livet gå först ändå se tillbaka på en karriär där han betytt oerhört mycket. Lämnar ett stort hål efter sig i Hockeyettan och ett gigantiskt gruvdito efter sig i Kiruna.

5. Sebastian Fakt, Hudiksvall
Han kom till Östersund som ett kraftpaket som skulle hjälpa till att skänka tyngd åt lagets offensiv. Han lämnar Hockeyettan och Hudiksvall tre säsonger senare som en fruktad målskytt. Under sin andra säsong i Östersund klev Fakt fram som det vassa offensiva vapen han är med 21 mål framåt och hade det inte varit för Hudiksvalls utpräglat defensiva spelstil hade det blivit betydligt mer än 18 fullträffar säsongen som gick. Han kan skapa på egen hand med sin tyngd och vilja att bryta in på mål lika gärna som vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och raka in puckarna. En sådan spelare som är oerhört svår att ersätta.

4. Måns Carlsson, Vimmerby
Visst fanns där talang, men när Carlsson klev in i Hockeyettan med Tyringe säsongen 17/18 var det svårt att förutspå vilken monumental och blixtsnabb utväxling han skulle få. Säsongen i Skåne var bra, men när han fick ordning på fysiken till den gångna vintern i Vimmerby släppte allt. Carlsson är intelligent och har bra blick, det placerar honom på rätt ställe så gott som hela tiden och han spelade som en allsvensk center i Hockeyettan. Med andra ord helt i sin ordning att Mora tidigt visade stort intresse.

3. Jesper Ylivainio, Boden
Hade det inte varit för att han åkte på en allvarlig knäskada borta mot Lindlöven i januari 2018 hade han kanske rent av spelat i Hockeyallsvenskan redan den gångna säsongen. Istället blev det ett år till med Boden och poängsuccé (47 poäng på 37 seriematcher). En irrationell lirare som är väldigt underhållande att se. Sådana lämnar alltid stora tomrum efter sig när det flyttar vidare. Mora får dessutom en herre med härlig energi att pula in i sitt allsvenska lagbygge.

2. Carl Becker, Piteå
Om man är den starkaste länken i en kedja med Magnus Isaksson och Joakim Högberg säger det ganska mycket om hur bra man är. Efter några säsonger där nivån svajat en aning fick Becker det verkligen att lossna den gångna vintern. Om Sebastian Fakt, nämnd ovan, är en målfarlig bulldozer är Carl Becker lyxvarianten av honom. Målsinnet imponerar (25 mål och 50 poäng på 36 Hockeyettan-matcher snubblar man inte in av en slump) och han har en avig spelstil som jag är ruggigt svag för. Becker kan bryta in på mål och skapa chanser på egen hand och är oerhört svår att ta pucken av. Han kommer att saknas i Piteå vem de än värvar som hans ersättare.

1. Oskar Lundberg, Visby/Roma
Jag skrev i samband med beskedet att Lundberg hivar upp utrustningen på hyllan att han var en spelare som personifierade Visby med hela sin spelstil. Det vill säga en spelare med betydligt mer skills och skicklighet än han egentligen fick erkännande för och som kunde plocka fram temperamentet och verkligen spela på gränsen de gånger det verkligen behövdes. Oerhört goda egenskaper och Lundberg har under många, många år tillhört toppskiktet av spelare i Hockeyettan. Att han dessutom varit en laglojal trotjänare ute på ön förstärker bara vilden av hans storhet. Efter sammanlagt nio säsonger i Visby, varav de sju sista i följd, lägger han av. Visby överlever säkert, men i Hockeyettan som liga lämnar han ett väldigt stort tomrum efter sig. Tack för showen!