“Hade barnen inte velat så hade jag inte spelat”

SHL-spel är ännu en bit bort för Jimmie Ericsson.
I en lång
intervju med Hockeysverige berättar han om rehabiliteringen, hockeystaden
Skellefteå och om framtiden efter den aktiva karriären.
När det nu blir.

SKELLEFTEÅ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Skellefteå håller på att vakna. Mörkret har aldrig greppet
om natten så här års. Julimorgonen är fortfarande i sin linda för de allra
flesta. Men somliga har varit igång en stund: Jimmie Ericsson har redan
avverkat ett träningspass när vi ses på ett kafé i stadens centrala delar vid
halv åtta-tiden.

Det var i derbyt mot Luleå den 21 februari som oturen var
framme för veteranen och där och då tog säsongen slut för Jimmie Ericsson. Någon
deadline finns inte för hans eventuella återkomst till SHL och Skellefteå AIK.
Rehabiliteringen går visserligen framåt, men det går inte alls i samma tempo
som han önskat.
– Jag har varit och tränat nu. Jag har sprungit. Eller jag vet inte om man kan
kalla det springa. Jag har joggat i alla fall, förklarar han.
– Om jag joggar sex kilometer så springer jag inte längre efter fyra. Då tar
jag inte längre korta steg som de vill att jag ska göra utan då börjar jag sega
lite på steget. Det tar lång tid.

Han lutar sig bakåt i stolen, tar en klunk kaffe och fortsätter:
– Psykiskt mår jag hur bra som helst. Fysiskt mår jag hyfsat, men jag tycker
att det går långsamt. Nu var det inte bara hälsenan som gick av utan även vaden
och det försvårar ju. Det hände dagen innan min födelsedag så jag fick operera
mig på min födelsedag, säger han med ett snett leende.
– Det är lite frustrerande att laget inte får veta om jag kan spela eller inte.
Jag vill ju spela om vad och hälsena blir ungefär som normalt. Jag vill ju inte
lägga ner flera timmar om dagen för att hålla det i schack under en hel säsong
– då kan jag lika gärna lägga av. Men det är klart att jag vill komma tillbaka,
säger han samtidigt som han påpekar att han inte känner någon stress över att
faktiskt komma tillbaka.

STÄNGER DÖRREN TILL VITA HÄSTEN (?)

Ett möjligt scenario skulle kunna vara att han når den fysiska nivå han vill –
men att han ändå skulle kunna stå utan en plats i SHL. För det är SHL som
gäller även om ett lag drygt 90 mil söderut gärna hade sett en återkomst för
Ericsson:
– Det är klart att Skellefteå, som är det lag jag vill spela för, måste fylla
sitt lag. Det hade kunnat ske för en månad sedan, jag hade kunnat vara utan
plats redan då. Jag vet att Vita Hästen drömmer om att jag ska spela där så
blir det besvärligt då jag har familjen här. Det skulle inte hålla att vara
ifrån dom även om det vore jävligt skoj. Det är ju 17år sedan jag spelade där
senast, säger han.

Norrköpingssonen flyttade norrut som 22-åring och sedan dess
har han blivit ett med Skellefteå. Och Västerbotten är hans plats i livet just
nu. Även om föräldrar och syskon bor kvar i Östergötland finns det starka
släktband för Ericsson i Skellefteå, då större delen av släkten på hans pappa
bor i trakten.
– Det här är mer hem, men jag känner mig hemma i Norrköping också så klart.
Lotta jobbade långa dagar en hel vecka för inte så länge sen. Då tog jag med
mig barnen ner dit en vecka.

Ericsson skadade sig i derbyt mot Luleå.

Ola Westerberg/Bildbyrån

ETT ÅR I RYSSLAND RÄCKTE

Frånsett en sejour i St Petersburg under 2014-15 har
Skellefteå AIK, i trakten bara benämnt som AIK, varit hans klubb. Tiden i
Ryssland var en upplevelse och rent sportsligt var det inga egentliga problem.
Istället var det saker utanför isen som gjorde att det bara blev ett år i SKA
St Petersburg:
– St Petersburg är kanske den bästa ryska staden ur svensk synpunkt. Det är nog
den som påminner mest om hur vi har det här, säger han och fortsätter:
  – Men man åker hemifrån tidigt. Det
blir egentligen ingen sommar med familj och vänner. Under vissa bortamatcher
hade jag problem med maten. Det är enorma skillnader på kvaliteten mellan
ställena man spelar på. Sen handlar allt om hockeyn. Här hemma kan jag ta med
barnen och fiska, snickra lite eller åka skoter utöver hockeyn. Det var väl det
som gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna. Det hade
visserligen synts på lönekontot om jag stannat, men avsaknaden av det
runtomkring gjorde att året blev långt. Sen fick jag ju vinna också vilket
gjorde att det var lättare att klippa de banden.

Ångrar du att du inte
stack till Ryssland tidigare?
– Nej. Jag blev visserligen erbjuden bra lön och sådär. Men det var just att
det var St Petersburg. Jag hade nog inte åkt till något annat än St Petersburg
eller möjligen ett stort Moskva-lag. Ett lag som hade chansen att vinna.

SPELAR VIDARE – OM BARNEN FÅR BESTÄMMA

Familjen, ja. När Ericsson spelade i Ryssland var dottern
Elsa fyra år. Lillebror Olle fanns inte än. Nu är Olle tre och Elsa åtta.
Familjen har stor betydelse och fick de bestämma – så skulle Ericsson spela den
här säsongen också.
– Det är bara skadan som står i vägen. Hade barnen inte velat att jag inte
skulle spela så hade jag inte spelat. Men de vill att jag ska spela. De gillar
att vara i hallen och se matcherna. De får visserligen bara se helgmatcherna
och det är de nöjda med. Olle går och lägger sig före matchstart på vardagarna.

Frun Lotta jobbar i en klädbutik. Ett jobb som gör att
schemat blir lite varierande. Men under säsongerna är det hon som har
”morgontjänsten” med barnen.
– Hon jobbar 50 procent när det är säsong och det går hur bra som helst. Nu har
vi haft lite sämre resor på senare tid men vi flyger mycket charter och då är
vi hemma på natten. En vanlig dag är jag och hämtar barnen klockan 14, säger
Ericsson.
– Nu när vi var i Norrköping lyckades jag få Olle att somna om om han vaknade
före 6:30 och det tycks ha funkat. Han sov nu när jag gick hemifrån till
exempel. Annars tar ju Lotta morgnarna och det är ganska skönt. Men jag tror
inte att det är alla spelare som har det så bra.

TRÄNARROLLEN LOCKAR – I FRAMTIDEN

Skadan höll Ericsson från isen men inte från vare sig SHL
eller Skellefteå AIK. Istället kunde man se honom på läktaren med sina kryckor
– det gällde även på bortaplan.
–  Inte alla får följa med på det viset,
men laget och ledarna tyckte att det var viktigt att jag gjorde det och det
tyckte jag också. Det är viktigt att visa engagemang. När jag hade kryckor och det
var lite svårt att färdas ville jag inte stå i båset och vara till åtlöje.

Vad hade du för uppgifter på bänken, när
du kom dit?
– När jag inte hade kryckor fick jag främst vara ansvarig för boxplay och
powerplay, bland annat. Sen pratade jag mycket med tränarna i paus om möjliga
förändringar och jag gav min syn på det.

Skulle du kunna tänka
dig att fortsätta som tränare när karriären är över när det än blir?
– Ja det skulle jag absolut. Men inte första året. När jag väl lägger av
kommer jag att ta ett år där jag inte är inom hockeyn, säger han och ändrar sig
snabbt:
– Nej, så ska jag inte säga. Jag vill inte vara på fasta tider inom hockeyn.
Jag vill inte att det ska styra mitt schema. Jag vill kunna åka iväg tio dagar
med familjen när jag känner för det utan att det blir konstigt för laget.

Powerplay och
numerärt underläge är ganska viktiga funktioner. Skulle du kunna tänka dig mer
ansvar? Kan du se dig själv som huvudtränare?
– Om man blir tränare är det ju målet.  Jag fick för länge sedan frågan från klubben
om jag ville bli general manager eller sportchef. Om man ska vara helt själv i
den rollen, vilket många är, så måste man vara väldigt strukturerad. Man måste
vara tillgänglig dygnet runt egentligen och det är inte bara att sitta och
vänta på att en agent ska ringa. Det gäller att få in de spelare man vill ha
och samtidigt ska man slussa in unga spelare från de egna leden. Det i sig ger
ju ett annat engagemang, säger han.

Det är inte ovanligt att spelare hamnar på högt uppsatta positioner som just
sportchef eller general manager direkt efter karriären. Bland de senare i raden
av spelare att ta det klivet är Erik Forssell, som tillsammans med Niclas
Lundkvist basar över det sportsliga i Skellefteå: 
– I klubben har vi ju Niclas (Lundkvist, red. anm.). Och ”Forre” la ju av
för inte så längesen. Det kräver ett stort brinn för sporten och det saknar jag
inte. Det som gör att jag inte vill vara sportchef är telefontiderna. Jag
skulle kunna vara sportchef om man var två och den ena tar telefongrejerna. Det
är väldigt få saker som får mig stressad men att ha missade samtal och sms
stressar mig.

Jimmie Ericsson på Skellefteås tränarbänk.

Ola Westerberg/Bildbyrån

HOCKEYSTADEN SKELLEFTEÅ – INTE SOM ALLA ANDRA

Vårt samtal glider åter över på Ericssons nya hemstad. Även
om det är sommar är inte hockeyn långt bort. Kommunen, med drygt 72 000
invånare, är ett rejält hockeyfäste och även sommartid kan man se flaggor med
klubbens logotyp svaja i flaggstänger. Invånarna har dekorerat brevlådor i
klubbens färger och om man, som undertecknad, råkar nämna att man kommer från
en annan hockeystad utan att för den sakens skull nämna sporten i samma andetag
hamnar ofta samtalet vid sporten. Skellefteå är inte unikt för Sverige, men det
är onekligen en speciell atmosfär kring ishockeyn och ”Bygdens Lag”.
– Det är därför jag tycker att vi måste göra saker bättre. Staden är inte
jättestor, det är den inte.  Nästan alla
har koll på hur det går för laget och nästan alla ser matchen på något sätt.
Att vi då inte klarar av att fylla hallen i en sådan hockeytokig stad… då måste
man göra saker bättre, säger Ericsson och fortsätter:
– Spelet måste bli bättre. Min tro är att den här staden vill se ett lag som
gör det där lilla extra när det är tight. Men som hockeyn är idag kan det ju
rendera i avstängningar.

Rent publikmässigt behöver ju inte det vara till en nackdel.
Det kommer kanske en avstängning som varken klubb eller fans håller med om och
då blir ju det en snackis som i sig kan dra folk.
– Den här staden är hockeytokig. Jag går inte på stan så ofta, men jag är ju på
affären och handlar. Det är alltid positiva tongångar även om det går tungt.
”Vi vinner nästa match” och sådär. Man får aldrig höra saker som ”Fan vad
dåliga ni var igår.” Då låter det istället ”Det gick inte så bra igår.” Det är
alltid på ett snällt och trevligt sätt.

Är det en lustig
känsla att bli igenkänd på det sättet?
– Nu tycker jag inte det längre. Men Elsa tyckte att det var lite jobbigt när
hon gick i förskolan. Barnen ropade på mig när vi kom och då blev det en grej
jag lämnade. För henne blev det en sak när vi kom till hennes förskola så då
fick jag inte lämna henne på ett tag. Annars, nja. Det tar lite längre tid att
handla men det är trevligt. När det är trevliga människor – vilket det är i den
här staden – ger det mig lite extra kraft på isen, säger han.
– I slutet av matcher och viktiga matcher. De bringar ut mer av mig vilket jag
tycker är en skön känsla. Sen är inte jag den som gillar att utmärka mig. Jag
kanske inte ger klacken massor extra, som andra spelare gör. Jonathan Pudas,
till exempel, ger så mycket av sig själv till klacken. Det är helt fantastiskt att
se det. Men när jag gör känner jag mig lite…hur ska jag säga….

Obekväm?
– Ja, det är obekvämt. Men när jag inte tänker efter – när jag gör ett
suddenmål eller något sådant – då är det en sak för det kommer naturligt. Men
när det inte är naturligt blir jag obekväm. Jag har inga problem att stå och
snacka inför hur mycket folk som helst. Men när jag ska göra något som inte är
för mig känns det lustigt.

Det kanske är lite som sporten i sig, man ska hitta sin relation till det som
är runtomkring sig. I det här fallet är det fansen. Du behöver kanske inte vara
längst fram och sjunga en ramsa…
– Nej, inte när Pudas finns där, skrattar han. Klacken skulle uppskatta det
väldigt mycket så det är klart att jag gör det lite då och då.

Jimmie Ericsson.

Michael Erichsen/Bildbyrån

Pratstunden vänder tillbaka till vår utgångspunkt:
Hockeysäsongen 2019-20 står för dörren, men än så länge är det utan ett SHL-kontrakt
för SHL:s äldste spelare. 558 SHL-matcher är än så länge siffran på hans konto.
Men hoppet lever för att det ska bli ytterligare ett gäng.

Har du någon deadline
för spela eller inte spela kommande säsong?
– Nej, det har jag inte. Skellefteå måste ju fylla sitt lag också, det är jag
fullt medveten om. Det kändes fel att skriva på i april om jag sedan märkt att
jag inte kunnat spela. Nu är jag medveten om att min plats kanske går förlorad.
Jag har ju spelat väldigt länge och jag var ju äldst i SHL redan förra året.
Det är klart att det vore mäktigt att fortfarande spela hockey när man är 40
år.

Vissa spelare vill
sluta på egna villkor, andra inte – spelar det någon roll för dig?
– Ja det gör det. Jag vill också det. Jag har kommit tillbaka från en svår
skada förut och då kom jag i december.

Några semesterfirare har letat sig till kaféet när vårt samtal börjar lida mot
sitt slut. Jimmie Ericsson vänder hemåt för dagens arbete vid huset. Sommaren
har inte riktigt passerat zenit än och solen gör sitt för att påminna oss om
det när vi kliver ut från kaféet. Försäsongen är igång på många håll. För
Jimmie Ericsson väntar fortsatt rehab. Skellefteå AIK ska resa sig efter de
senaste årens, med storlagets mått mätt, sämre resultat.

Det vore väl ändå passande om stadens inflyttade store son
fick vara med om det?