Ännu en tung titel på sitt redan glänsande CV.
Trots att han representerar en utdöende art fortsätter ”kaptenernas kapten” Joel Lundqvist att vara en naturkraft att räkna med vid 37 års ålder. Det är för hans enastående förmåga att anpassa sig som han är värd att hyllas efter Frölundas femte SM-guld.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Världsmästare 2006, 2013 och 2017.
Champions Hockey League-mästare 2016, 2017 och 2019.
Svensk mästare 2003, 2005, 2016 – och nu 2019.

Joel Lundqvist fortsätter att plocka mästerskapstitlar som om det vore den mest naturliga saken i världen. Han har i den bemärkelsen blivit sin generations svar på Jörgen Jönsson, en spelare som är med och formar en vinnande kultur. Men mer baserat på hårt jobb, inställning och framför allt, mer än någonting annat, en ständigt brinnande vilja att vinna än skicklighet.

Det som är mest imponerande med Joel Lundqvist och hans framgångar vid 37 års ålder är att han enligt all logik borde vara passé. Han är en ”throwback”, en old school-spelartyp som representerar en svunnen tid. Elakt skulle man kunna likna honom vid en dinosaurie, en tyrannosaurus rex i ett landskap fyllt av geparder. Men även i detta habitat har han visat att hans krafthockey fortfarande är gångbar.

För Joel Lundqvist har inte bara överlevt, han har frodats i SHL under den här övergångsperioden.

Det fanns en tid när han var skadedrabbad, producerade dåligt med poäng och såg ut att vara på väg utför. Men drivet, nyfikenheten och inte minst den där glöden han bär på gav honom förmågan att anpassa sig, att anamma nya träningsmetoder och återuppfinna sig själv som spelare.

Ryan Lasch inträde i Frölunda har också varit en viktig faktor. Plötsligt fick Joel Lundqvist en väldigt begåvad kedjekamrat som tog fram nya sidor hos honom, Han fick utrymme för sitt synnerligen underskattade spelsinne och kunde lämna ”brunkarrollen” som han alltför ofta  placerades i.

Nu står han här som svensk mästare igen – lika avskydd av motståndarna och deras supportrar som älskad i Göteborg. Det är lätt att förstå varför det blir så. Lundqvists tävlingsinstinkt, högljudd personlighet på isen och målen-helgar-medlen-inställning gör honom jobbig och frustrerande att spela mot – och en att avguda för dem som står på hans sida.

Flera gånger under finalserien har det framgått med all önskvärd tydlighet att Djurgårdens spelare lagt mer energi än vad som är hälsosamt på Frölundakaptenen. Någonstans är det också en egenskap som är värdefull. Förmågan att ta fokus från det som egentligen är väsentligt för motståndarna och placera en måltavla på sin egen rygg.

Det är en av alla anledningar till att han förtjänat epitetet ”Kaptenernas kapten”, den gamle dinosaurien.

*****

Jag vet inte hur han gör det, men Johan ”JG” Gustafsson har utvecklat en häftig förmåga att prestera sin bästa hockey med kniven mot strupen. Oavsett omständigheter. Precis som i slutspelet 2016 kastades han in i hetluften på grund av skador och har levererat, trots att han i övrigt haft en säsong som stundtals varit tung.

I den sjätte finalmatchen inledde han med en strålande räddning på Sebastian Strandbergs friläge. Mål där och vi kan ha haft en helt annan matchbild än den som framträdde.

”JG:s” sista (?) framträdande i Frölundatröjan blev tveklöst ett av hans mest minnesvärda.

*****

Patrik Carlsson.
Där har ni en spelare som inte får i närheten av tillräckligt med publicitet. Under radarn har han haft sin bästa SHL-säsong och framför allt ett slutspel värt att buga inför. ”Purre” är den där sortens spelare som aldrig tar ledigt ett byte. Han har en motor som aldrig växlar ned. Det gör honom till en pina att möta. I finalmatch sex tycker jag att han var isens kung.

*****

Tack till alla som hörde av sig efter förra krönikan om min ångest kring Stefan Liv Memorial Trophy-omröstningen. Jag la min röst på Ryan Lasch till sist och känner att jag kan leva med valet. Speciellt som han också vann priset.

*****

Jag ska inte säga att Djurgården var ett slaget lag redan på förhand. Men när varken Jacob Josefson eller Olle Alsing kom till spel kändes det som den slutliga spiken i kistan. Det blev inte bättre av att sjukdom rasat i laget de senaste dagarna. Det dröjde till tredje perioden innan gnistan riktigt infann sig – och då var det för sent.

Det ska inte förringa det de har lyckats åstadkomma i årets slutspel. Djurgården har överlevt tunga skador, brakförluster och tunga bakslag på sin väg mot SM-final. Att de ändå bjöd upp så bra i den här finalserien är hedervärt.

Och tänk vad som kunde hänt om de faktiskt fått någorlunda ordning på sitt anskrämliga boxplay…

Även om sommaren kommer att bjuda på en hel del jobbiga spelarförluster ser framtiden ljus ut för Djurgården. Det finns en tydlighet och struktur i hur föreningen jobbar samtidigt som man har, i mitt tycke, en av landets mest begåvade tränare i Robert Ohlsson..

Det bådar gott för framtiden.