Legendarens stora sorg inför tröjhissningen: ”Hon hade älskat att få vara med om det här”

Han hade just fått reda på att hans tröja skulle hissas på Hovet. Då avled hans fru i ALS. Nu berättar AIK-legendaren Rolf Edberg om lyckan som följdes av en enorm sorg.
– Jag trodde att det skulle bli lättare efter begravningen, men så har det inte blivit. säger han till hockeysverige.se.

FARSTA/VIDJA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Lycka och sorg. Så kan man sammanfatta legendaren Rolf ”Råttan” Edbergs senaste halvår. I oktober fick han beskedet att AIK har för avsikt att hissa hans tröja på Hovet. Bara en vecka efter det avled hans fru Ulla-Karin i ALS. Dom båda hade då levt ihop under 49 år.
– Tiden har varit och är fortfarande jättetuff. Det var fyra månader sedan hon lämnade oss. Första tiden var det mycket att göra med begravningen och jag skulle fixa det, det och det…, berättar Rolf Edberg då vi ses i hans hem i södra Stockholm för en intervju om hans tröjhissning på fredag och hans liv efter hockeykarriären.
– Begravningen var först den 19:e december. Vi hade inte bestämt var och hur Ulla-Karin skulle begravas. Hon var född i Norrland och vi var inne på att ha någonting där uppe, men efter det att vi pratat med hennes syskon och mina barn så blev det här nere. Vi hittade en jättefin öppen plats på Skogskyrkogården.

Tiden efter begravningen har också varit riktigt tufft för tidigare Tre Kronor och NHL-spelaren.
– Jag trodde att det skulle bli lättare efter begravningen, men så har det inte blivit. Snarare…, Edberg tystnar en stund och tittar ut genom fönstret på snön som ligger på altangolvet där hans Ulla-Karin sista sommaren kom ut ibland för att se sin make fixa på den vackra och välskötta tomten.
– … då började alla minnen komma upp i huvudet och som jag får bolla med på dagarna. En massa saker som vi inte längre kan göra tillsammans längre.
– Jag bor ibland hos min dotter, men jag vill bo här ute också för att få bearbeta sorgen. När jag är hos henne blir det inte att vi pratar om det här, vilket också känns bra, men det måste ur kroppen.

”DET BLEV INGET SORGEARBETE”

Rolf Edberg vårdade Ulla-Karin i hemmet till strax före hon somnade in på sjukhuset.
– Eftersom jag vårdade henne här i hemmet (Rolf Edberg nickar in mot vardagsrummet där han hade gjort plats för en sjukhussäng åt sin älskade) så trodde jag att jag skulle kunna bearbeta sorgen under den tiden, men det blev inget sorgearbete. Det blev bara ett sätt för henne och mig att få dagarna att gå.
– Redan då började jag komma in i den här tunneln. Jag vill ur den. När jag varit på hockey och träffat Leffe (Holmgren) eller när jag går ut och träffar folk, det känns som jag inte kommer ur den här tunneln. Efteråt kan jag känna ”Vad hände” och ”Vad sa Leffe”. Det är som ett töcken.

Det har i allt sorgearbete blivit ett par besök för AIK-ikonen på Hovet efter hans frus bortgång.
– Ja, två gånger med Leffe och ”Ankan” (Parmström). När jag åker hem känns det inte som jag varit med om det. Leffe vet hur jag är som människa och jag har varnat honom för att jag inte är samma Roffe just nu. Det kommer ta en tid innan jag kommer tillbaka.
– Jag kommer att komma tillbaka. Jag måste, jag vill, jag kan inte… Jag ska inte ändra på mig, men att göra sakerna jag och vi gjorde innan Ulla-Karin blev sjuk, dit har jag inte riktigt kommit ännu. I alla fall ska min dotter Anna-Karin och jag åka iväg till Spanien den 25:e februari. Dit ska jag ta med mig mina golfklubbor. Jag hoppas kunna stanna kvar en vecka efter det att dom åkt hem så jag kan besöka lite andra kamrater som jag har.

Golfen är också en del av hans terapi.
– Då blir tankarna kring golfen under några timmar. Killarna (sönerna) och jag ska göra något då jag kommit hem och det blir lite bättre väder.

”HON GJORDE TUMMEN UPP”

Ulla-Karin fick reda på att din tröja skulle hissas i taket på Hovet, hur var hennes reaktion?
– Det var fint. Vi fick beskedet av AIK en vecka innan hon gick bort att min tröja skulle upp i taket. Ulla-Karin kunde inte prata, men hon förstod allting. Hon smålog och gjorde tummen upp…, Roffe Edberg tystnar och ögonen blir blanka.
– Hon var stolt och hade älskat att få vara med om det här med tröjhissningen. Nu kommer hon vara med mig där ute på isen, men bara på ett annat sätt.

Foto: Bildbyrån

Hur ska det bli att kliva ut på isen på Hovet med dina barn inför alla som älskat det du gjort för AIK och svensk hockey?
– Ingen aning. Jag får stålsätta mig på något sätt. Mina tankar får inte komma just där för då är det kört.
– Det AIK gör för mig är så väldigt fint. Att få vara med och uppleva en sådan här sak är få förunnat. Jag är jättestolt, hedrad och glad. Att få sitta uppe i taket tillsammans med Bert-Ola (Nordlander) och ”Honken” (Leif Holmqvist) som tog hand om mig då jag kom till AIK. Bägge två var jättefina.
– (Mats) Thelin, (Peter) Gradin… Jag har spelat med alla som sitter där uppe. Att dessutom få hänga bredvid Leffe (Holmgren) som jag satt bredvid i omklädningsrummet är jätteoverkligt.
– Sedan tror jag det är kul för mina barn att få vara med om det här. Alla tre kommer vara med vid ceremonin.  

I samma andetag minns också Roffe Edberg flera av sina AIK-vänner som inte finns hos oss längre.
– Det är många som jag spelat med men som gått bort och som jag tänker på ibland. Bosse Olofsson, Peter Åslin, Uffe Isaksson, Gunnar Lindqvist…

GJORDE TRE SÄSONGER I NHL

Rolf Edberg inledde sin hockeykarriär i Hammarby. Han flyttade sedan till AIK för att efter det blir proffs under tre säsonger i Washington innan han avslutade med spel först i AIK och sedan Hammarby.
– Det jag är mest nöjd med från karriären är att jag klarade av alla stegen. Jag var lovande under mina juniorår, men steget upp till att bli elitspelare är ändå ganska stort. Jag har i alla fall hela tiden vågat prova på och det är ingen självklarhet att man går till AIK och klarar av det steget när man är 20 år, men det gjorde jag.
– Samma känsla var det då jag fick landslagsuppdrag 76, 77, 78, 79. Första gången när ”Virus” (Hans Lindberg) ringde tänkte jag att det skulle bli övermäktigt, men jag kunde inte mer än prova. Hade jag misslyckats så hade jag i alla fall försökt.
– Efter VM 78, då det gick bra för mig personligen, hörde Washington av sig. Där väntade ett proffsliv i ett helt annat land. Samma visa var det där, att jag var osäker och inte visste om jag skulle klara av det.

Det blir tre säsonger i NHL med Washington för Edberg.
– Jag tog hjälp av Lasse Norrman och ”Ankan” (Anders Parmström). Vi hade precis förlorat SM-finalen mot Skellefteå och hade det bra här hemma. Då sa dom att jag ändå skulle åka över för att testa.
– Tack vare deras ord gjorde jag det. I början var det jättesvårt. Mest hade jag hemlängtan på grund av spelstilen dom hade där borta. Det var inte heller samma gemenskap i omklädningsrummet som man får i klubblagen här hemma. Det där gav ändå med sig efter några månader. Jag växte in i den kostymen också och klarade helt okej. I alla fall första två säsongerna.

”SM-GULDET ÄR STÖRST”

Trots att han har ett år kvar på kontraktet valde han att lämna Washington.
– Jag fick inte spela så mycket sista året. När jag väl skulle få chansen att spela slog dom av käken på mig, säger Rolf Edberg med ett leende och fortsätter:
– Sitta på bänken och tugga knopp kände jag inte för. Hade det varit dagens pengar hade jag kunnat sitta kvar och tugga på den där knoppen…

När Rolf Edberg återvände till Sverige fick han först vara med och vinna SM-guld med AIK och efter det ta upp Hammarby till elitserien.
– SM-guldet är störst. Jag hade missat guldet 78 då Skellefteå vann. Sedan blev jag proffs direkt efter. Första halva säsongen då jag kommit hem kände jag mig jättepigg. Sedan blev det lite småskador, men den säsongen var ändå helt okej. Känslan att få dela SM-guldet med mina lagkamrater som jag hade haft tidigare också, det var som jag gick på moln några veckor efter det.
– Nästan hela gänget var kvar sedan jag lämnade 78 och det var samma snack i omklädningsrummet. Jag fick ju prata ut i omklädningsrummet när jag ville prata. I Washington var jag tvungen att tänka efter ”vad hette du nu då”. När jag hittat ordet var ju situationen ute.

”FÅTT FRÅGAN  OM JAG ÄR AIK:ARE ELLER HAMMARBYARE”

Säsongen 1983/84 var ”Råttan” med om att ta upp Hammarby till elitserien.
– Då var det andra känslor. Känslorna från ungdomsåren kom upp i huvudet på mig. Vi blev klara i sista matchen mot Västerås på Hovet.
– Då var jag faktiskt lite knäsvag. Tommy Boustedt spelade mig ganska mycket den säsongen. När jag skulle in på slutet såg han att jag inte reagerade då han ropade till mig så sa till slut sa Tommy ”Du vilar”. Just då kom alla känslor kring hur mycket jag kämpat med Hammarby också.
– Att få vara med om ett SM-guld med AIK och gå upp med Hammarby är båda häftiga upplevelser.

Det måste ha känts varmt i hjärtat att få vara med om det här med båda dina klubbar som du har närmast ditt hjärta?
– Jag har fått frågan flera gånger om jag är AIK:are eller Hammarbyare. Det är två kärlekar. Först har du en kärlek och sedan händer något i livet som du får ytterligare en kärlek. Så enkelt är det.

HYLLAR LILL-PRÖJSARN

En av dom Rolf Edberg spelade med i TV-pucken var Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, en vän som har betytt mycket för honom.
– Han har betytt mer än jag förstått. Han spelade i AIK då lag kom dit, vilket var en trygghet. När det visade sig att han klarade av att bli proffs blev det lite lättare för mig att våga prova på även om jag inte kom upp i hans standard.
– Efteråt, då det här hände med Ulla-Karin så har han varit en klippa att bolla mot.

När lärde du känna din gode vän Leif Holmgren?
– Leffe kom till AIK året efter mig från Kiruna, eller rättare sagt från Teg. Det var en riktigt tyst norrlänning som kom ner. Så var han första tre månaderna, men sedan började förstå snacket. Efter det har han pratat oavbrutet.
– Leffe och jag har betytt mycket för varandra både på isen och privat. Det är jag säker på, säger Rolf Edberg med ett varmt leende.

Arkivbild.

68-åringen från kvartslaget Lilla Vesslan vid Gullmarsplan har aldrig varit den som velat stå i rampljuset.
– Nej, jag gillar inte det. Jag är nog ”lay back” när det gäller den biten. Samma sak var det då jag spelade. Matcherna jag gjorde bra, jag kände inne i hjärtat att jag hade varit bra och det räckte för mig. Visst var jag lite beroende av vad det skulle stå i tidningarna. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.
– Jag låg nog bra till hos reportrarna. Det var många gånger jag fick beröm fast jag inte borde ha haft det. När hela laget var dåligt kunde det ändå stå ”Roffe Edberg och Leffe Holmgren krigade i alla fall”.

Du har heller inte synts eller stuckit ut hakan speciellt mycket efter karriären…
– Jag har tackat nej till mycket och jag har nog varit mätt på hockeyn. Så trodde jag inte att det skulle bli eftersom hockey var mitt liv från det jag var tio år fram till det jag var 35. Sedan började jag spela golf, vilket blev mitt största intresse. 
– Trots allt var jag mer på några jippomatcher med Tre Kronor. Jag minns en kul grej med Rolle Stoltz. Jag var ute på isen, det var bara någon minut kvar, vi ledde och jag sköt ett skott. När jag kommer ut till båset ligger alla killar och skrattar i båset. Då hade Rolle sagt på sin släpande stockholmska ”Det är bra när ”Råttan” skjuter för då går tiden i alla fall” (Skratt). Han menade såklart att mina skott inte var dom hårdaste eller snabbaste.

”KROPPEN ORKADE INTE”

Det blev inte speciellt många framträdande på isen från Rolf ”Råttan” Edberg efter karriären.
– Jag var med i några All Star-matcher och AIK var på mig en del. Jag lovade komma, men jag kom aldrig. Omklädningsrummet saknade jag, men när jag skulle ut på isen… Huvudet visste hur jag skulle göra, men kroppen orkade inte.
– Jag spelade bandy med Astor efter att jag slutat med hockeyn. Vi spelade i Division 1. Det var mest lite hockeyfinter och stora fina ytor att spela på, skrattar Edberg.

Hur har livet sett ut efter du slutade med hockeyn?
– Det är otroligt. Jag slutade spela 1985, alltså för 34 år sedan. Första tiden efter 1985 var jag tränare för min som Kalle. Det gick tio år där så då har vi bara 24 år kvar, skrattar Rolf Edberg och fortsätter:
– Jag har hela tiden haft en egen firma där vi jobbat med golvläggning. På senare år har hjälp ett annat företag, Älta golv, som konsult.
– På somrarna har vi rest mycket. Frugan spelade golf. Hon älskade verkligen det och var jätteduktig. Sedan träffar jag barn och barnbarn så mycket jag kan. Tiden går, avslutar Rolf Edberg med ett leende.

På fredag hissas hans tröja på Hovet innan AIK:s match mot Leksand. Samma dag kan ni läsa om hela hans karriär i OLD SCHOOL HOCKEY på hockeysverige.se.