Det är ofta svårt att tycka synd om professionella idrottsmän som kan stapla miljonerna på hög. Men är det något som historien om Patrik Berglund lär oss är det att livet som mänsklig handelsvara i NHL inte är så glamoröst som det är lätt att inbilla sig. 

LÄS ÄVEN: Patrik Berglund bryter tystnaden – ”Mått skit”

I VLT-reportern Pasi Hiirikoskis intervju med Patrik Berglund fick vi slutligen ett svar på vad det var som låg bakom hans plötsliga uppbrott från Buffalo Sabres. Efter en månad av spekulationer, rykten och gissningar öppnar Berglund upp sig och ger oss insyn i hans mörka höst.

Tomheten och maktlösheten efter den ofrivilliga flytten från St. Louis till Buffalo, kampen för att upprätthålla fasaden, vara ”spralliga Patrik”, leva runt i omklädningsrummet och försöka agera förebild för de yngre spelarna. Men samtidigt bära på ett mörker, en depression som är på väg att äta upp honom från insidan tills han är så pass desperat att han ger upp mer än 100 miljoner kronor i framtida löneutbetalningar för att komma bort. Kanske rent av för att rädda sig själv.

Som han själv uttrycker det:
”Utåt sett försökte man ju vara en stolt kille och sade att det kommer att bli ett nytt och roligt äventyr. Jag är ju professionell och det var så jag siktade in mig på det … men inombords så var det lite som att hålla upp en fasad om att man mår bra.”

Det är just den där stoltheten som är så farlig. Känslan att man måste bita ihop, hålla känslorna på insidan och inte visa sig ”svag” eller ”sårbar”. Det är tyvärr något många vuxit upp med och tillika något som starkt bidragit till det stigma som länge funnits kring mental ohälsa. Man ska inte gnälla, man ska hålla käften och lösa sina problem själv.

FÖREBILDER SOM VÅGAR VISA SIN SÅRBARHET

Det positiva här är att den öppenhet som Patrik Berglund visade i dag – och som exempelvis Robin Lehner visade prov på i somras – ger oss förebilder. Offentliga personer som vågar visa sin sårbarhet, att de är av kött och blod och att pengar inte nödvändigtvis är en garanti för lycka eller välmående.
”Mitt kontrakt och alla pengar jag gav upp betyder ingenting. Det här är verkligen en klyscha, men pengar gör ingen lycklig. Jag kan ge upp den summan när som helst för att må bra inombords. Om jag mår så dåligt som jag gjorde och känner som jag gör än i dag … då tror jag verkligen att jag har tagit rätt beslut. Pengarna är det sista som betyder någonting i dagsläget”, säger Berglund till VLT.

Lycka för Berglund var tryggheten och tillvaron han hade i St. Louis. Hos klubben som draftat honom och staden han tillbringat tio år i. Vi har antagligen hört klyschan ”det är en del av sporten” efter tillräckligt många NHL-trejder för att ha trubbats av till att tro att hockeyspelare kan flyttas runt som schackpjäser på en spelplan utan att påverkas känslomässigt av det. Men här har Patrik Berglund gett oss en ögonöppnare. Livet som välbetald handelsvara är inte alltid så glamoröst som vi inbillar oss när vi glorifierar NHL-tillvaron. Det medför en osäkerhet som kan tära på psyket. Då spelar det absolut ingen roll hur stort lönekuvertet är.

Poängen med det här blogginlägget är inte att få er läsare att tycka synd om professionella hockeyspelare. På väldigt många sätt har de det väldigt väl förspänt, men de lever också under en enorm press och måste med jämna mellanrum hantera motgångar, förändringar och utmaningar som många av oss aldrig kommer i närheten av i våra liv. Det kan vara värt att ha i åtanke när man kritiserar eller pekar finger. Det är sällan vi som utomstående har hela bilden framför oss.

Patrik Berglund vet inte om han kommer att spela ishockey igen. Det är egentligen helt ovidkommande om han gör det eller inte. För honom står något mycket större på spel. Ett liv där han känner sig bekväm med sig själv och sin tillvaro.