Det råder ingen större brist på damhockeyspelare i Sverige i dag. Däremot råder det brist på förebilder, tycker AIK:s back Emmy Alasalmi. Hon uppmanar fler av sina kollegor i landslaget och SDHL att våga ta för sig och visa offentlig stolthet över sina framgångar på isen.
– Vi tjejer syns inte så tjejerna som söker förebilder vet inte riktigt vilka vi är eller att vi finns, säger hon i en intervju med hockeysverige.se. 

FLEMMINGSBERG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Emmy Alasalmi har varit AIK trogen under större delen av sin karriär och har varit en av svensk hockeys bästa backar i närmare tio år. Sitt första och hittills enda VM spelade hon 2015. Efter det blev hon petad i två VM-turneringar innan dåvarande förbundskaptenen Leif Boork kallade henne till spel i OS. Där var hon en av Damkronornas stabilaste spelare.
– Jag kände för det första en stor glädje och stolthet att bli uttagen. Hela den sommaren hade jag satsat otroligt hårt samtidigt som jag hela tiden känt att jag har haft ena foten i landslaget. Det har alltid varit hård konkurrens och är så fortfarande, berättar Emmy Alasalmi när vi slår oss ner på ett kafé vid hennes skola i Huddinge.
– När jag fick reda på av Leffe att jag kom med så kom tårarna. Först spelade jag lite cool, men när jag vände mig om släppte alla känslor.

Beskedet fick Emmy Alasalmi efter en bortamatch mot Brynäs.
– Mina coacher i AIK visste om det redan. Vi satt i omklädningsrummet efter att vi vunnit och coachen sa ”Leffe vill prata med dom här fem”. Då kände jag i magen att nu kommer beslutet jag hade väntat på. Jag hade haft telefonen redo eftersom jag vetat att beskedet skulle komma.
– Många i mitt lag trodde att jag inte kom med eftersom jag grät så mycket av lycka. Det var häftigt.

DÅLIGT RESULTAT

Tråkigt nog blev inte resultatet i OS vad ledare och spelare hade hoppats på. Sverige slutade först på en sjundeplats av åtta lag och hade bara Korea efter sig.
– Det var mycket folk på våra matcher. Ibland kändes det nästan som vi hade mer publik än herrarna, vilket givetvis var jättekul. Jag gick in i en bubbla där borta och levde i en fantasivärld som jag bara hade sett på tv tidigare.
– Hockeymässigt… Det känns inte som vi har fått till det senaste säsongerna. Det är svårt att sätta fingret på något och säga att det här gör vi fel. Vi har inte hittat vårt ”breakthrough”. Vi får hoppas att Ylva (Martinsen) och Oscar (Dahlgren) hittar en annan väg och sedan får vi testa den.

Hur såg livet ut vid sidan av era matcher under OS?
– Vi hann inte med jättemycket utan vi var en hel del i OS-byn med laget. Sedan var det träningar eller match varje dag. En dag var vi i alla fall upp till skidorna och hejade på (Charlotte) Kalla och Stina (Nilsson). En annan dag åkte några av oss och kollade curlingen.
– Sedan hade vi tv på rummet så vi kunde kolla på alla tävlingar, även dom som Sverige inte tävlade i. På så vis var et lätt att följa allting, men dagarna gick i ett.

Foto: Bildbyrån

INKALLAD MED KORT VARSEL

I somras var 24-åringen med på Damkronornas sommarcamp. Dessutom fick hon i all hast kasta sig på ett flyg över till Kanada då Ebba Berglund skadat sig innan turneringen i Saskatoon tidigare i månaden. Emmy Alasalmi upplever också att det den här säsongen är en lite mer annorlunda grupp som spelar i Damkronorna.
– Ja, det skulle jag säga att det är. Dels är det är det många nya, men även nygamla som har kommit in med en otrolig energi.
– Om jag ska jämföra Ylva och Leffe så är dom väldigt olika varandra. Det har också gjort att energin i gruppen har förändrats. I alla fall är det min spontana känsla hittills. Sedan är det många unga som kommit upp och tidigare varit med Ylva i U18-landslaget och det dom åstadkommit där. Deras självförtroende och sådana saker tror jag kan komma att spegla av sig till oss äldre.
– Vi har varit femma, sexa länge nu. Det här gnager lite på mig och jag hoppas att vi också kan ta efter av dom yngre och att vi lär oss av varandra.

Har Ylva Martinsen och Oscar Dahlgren förändrat mycket i själva spelet?
– Det känns som svensk hockey har haft en spelidé i landslaget som man gått efter. Den finns fortfarande kvar. Även om dom ändrar lite så finns själva grunden kvar om vi jämför just Ylva och Leffe. 
– Nu pratar och fokuserar vi mer på vårt eget spel än motståndarnas, att vi ska våga spela, ha puck och så vidare även när vi möter USA och Kanada som vi vet är starka lag. Det tycker jag är bra så vi inte bara chippar sarg ut och ger motståndarna pucken. Vi försöker spela vårt eget spel som vi gör hemma i SDHL, att vi tar med oss det spelet till landslaget. Det är faktiskt därför man är uttagen att spela i landslaget.
– Resultatmässigt förlorade vi senast med 5-1 mot Kanada, men spelmässigt kändes det som vi spelade en bättre hockey och inte bara försvarade oss.

Känns det som att ni spelmässigt närmar er USA och Kanada även om siffrorna drog iväg lite i den senaste turneringen?
– I huvudet vågar vi spela mot dom på ett annat sätt jämfört med tidigare. Förut var det väldigt mycket att då man blev stressad, det går mycket fortare i dom matcherna, gärna ville slänga iväg pucken.
– Nu var det mer att vi försökte spela ut, vågade hålla i pucken, gick på anfall och så vidare. Den spontana känslan var i alla fall att vi vågade spela vårt eget spel. Gör man ett misstag blir det mål mot så passa bra lag så det gäller att minimera misstagen.

Foto: Bildbyrån

”VELAT BYGGA ARENA I SOLNA”

Emmy Alasalmi är uppväxt i Viggbyholm. Det lokala laget där är också hennes liksom Sven Tumbas moderklubb, men det är AIK hon förknippas starkast med.
– AIK har varit mitt hem mer än tio år. Dessutom har jag haft många lagkamrater som varit kvar länge i klubben, vilket gett en trygghet. Jag trivs bra där och i Stockholm. Då vill jag gärna vara kvar här och framför allt inte byta till någon ärkerival här i stan. Det finns inte på kartan.

Har du varit på väg någon gång till Segeltorp, Djurgården eller SDE Hockey?
– Klart att det varit diskussioner när kontrakten har varit på väg att gå ut, men att byta till dom klubbarna har inte varit så jättelockande. Skulle jag vara kvar i Stockholm så är det AIK som har gällt.
– Sedan har tankarna funnits när min utveckling stått still att testa på något nytt, men jag har ändå hållit mig kvar vilket känns skönt. 

Ni får harva runt på slitna Ritorp (Ulriksdals IP), vilka signaler skickar det kring statusen på svensk damhockey och då främst AIK?
– Ritorp är ändå hemmet. Jag vet att folk tycker att det är risigt. Det är inte den finaste hallen och tar inte heller så mycket folk. Det är ändå genom publiken vi får in pengar.
– Sedan tycker jag det är tråkigt att herrarna är Hovet medan vi och ungdomslagen är på Ritorp. Framför allt för våra yngre spelare eftersom laget och spelarna i Hockeyallsvenskan är deras förebilder. Nu har dom inte möjligheten att se dom på samma sätt. Vi i AIK har velat bygga en arena i Solna, men kommunen har ännu inte riktigt stått bakom det.

”SVÅRT ATT SÄLJA IN RITORP”

AIK har under flera säsonger haft en tunn trupp, men Emmy Alasalmi tror ändå att det finns ett underlag med yngre tjejer i Stockholm klubbarna kan bygga vidare på.
– Nu har Jared (Cipparone) lyckats värva bra spelare, vilket i alla fall min kropp känt av jämfört med tidigare säsonger. Den här säsongen har vi sju backar jämfört med tidigare då vi varit fem. Då har jag vetat att det bli ”åka av” dag efter dag. Vi har även juniorer som vi kan lyfta upp när vi är borta med landslaget.
– Jag tror att det kan vara svårt att sälja in Ritorp när det kommer till att framförallt få in yngre spelare. Det är även ett meck att få ett boende och hitta arbetsgivare som kan acceptera att man inte kan jobba helger och så vidare. Det här tror jag gör det svårare att rekrytera spelare till Stockholm.

Finns det tillräckligt med unga tjejer i Stockholm som vill satsa på hockeyn?
– Ja, jag tror att det finns det. Jag pratar mycket med Lasse Billing om hur det går med Stockholms distriktslag och han menar att det finns. Men vi har svårt att se varandra och skapa förebilder. Vi tar inte riktig vara på varandra på det sättet.
– I somras var några från AIK, Djurgården och SDE ute i Vallentuna. Dom hade ett tjejhockeyläger där. När vi var där och pratade med tjejerna om förebilder och idoler så var det ”Henke” Lundqvist, Henrik Zetterberg och sådana spelare som var idoler. Jag är likadan och har haft Erik Karlsson som förebild.
– Samtidigt, vi tjejer syns inte så tjejerna som söker förebilder vet inte riktigt vilka vi är eller att vi finns.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”VI ÄR INTE ZLATAN DIREKT”

Hur mycket ansvar har ni själva för att hitta vägar att nå ut och synas?
– Vi har ganska mycket ansvar. Vi är inte som Zlatan direkt, men på något sätt måste vi kanske närma oss att bli det. Det ska inte vara fult att säga att man spelar i högsta ligan, landslaget eller varit med i OS.
– När jag skulle träffa dig sa jag till mina klasskamrater att jag skulle på en intervju med hockeysverige.se eftersom jag spelar i SDHL. Man ska inte skämmas för att säga det och vi måste börja se på längre sikt och börja bygga profiler och förebilder.
– Det var jättehäftigt att se då vi var uppe och spelade rekordmatchen i Luleå. Det var många tjejer där som ville börja spela hockey och då fick se och prata med Emma Nordin. Det var jättehäftigt att se hur stort det var för dom här tjejerna.

Är klubbarna och kanske främst i ditt fall AIK bra på att lyfta fram profiler och förebilder?
– Det har blivit bättre, men jag tycker att vi skulle kunna bli ännu bättre. När jag pluggar här på Södertörn jämför jag mycket med basketen eftersom jag har en klasskompis som spelar i högsta ligan men även på landslagsnivå. I hennes klubba har man ett gemensamt konto (hemsida) och då blir det att man lyfter fram både damerna och herrarna. I AIK har vi i damerna ett eget konto och herrarna ett eget. Ibland lyfter man fram något gemensamt beroende på vilket event det är.
– Självklart kan det bli bättre, men vi måste ha någon som gör jobbet och det kanske vi i AIK inte haft resurser till ännu i AIK.

Hur ser du tillbaka på din säsong i AIK så här långt?
– Den har inte börjat så jättebra. Efter sommaren kändes det bra men jag åkte på en axelskada på första landslagslägret. Skadan var ändå ganska simpel och jag kunde spela seriepremiären.
– Fyra första matcherna gick ganska okej och kändes bra. Sedan gick det tyngre och tyngre, vilket också har speglat av sig på laget. Det här bygger upp en frustration. ”Vad är det som går snett?”
– Sedan har jag haft en del utanför hockey med mycket skola att ta igen från förra året. Det är lite kniven mot strupen om jag ska få fortsätta eftersom jag ligger så mycket efter. Det innebär jättemycket eget ansvar och det har speglat av sig på mitt spel, att det är något som tynger mig hela tiden.

FÖRSTÅELSE FÖR OMSTÄNDIGHETERNA

Har laget förändrats mycket efter det att Jared Cipparone klivit in i stället för Emelie Berggren?
– Både ja och nej. Det är två olika individer. Nu har jag haft Jared i landslaget också så jag kände honom lite innan.
– Nu har vi profiler i AIK som exempelvis Linnéa Hedin som även har en arbetskarriär. Då har det blivit accepterat att hon blir lite sen ibland eftersom hon har jobbet. I helgen var hon inte med eftersom hon arbetade och så vidare. Vi accepterar det här eftersom alla vi vet hur det är att försöka klara sig ekonomiskt.
– Samma sak med (Iveta) Koka. Tanken var att hon skulle sluta med hockeyn efter Leksand. När vi hörde att hon skulle flytta till Stockholm pratade vi med henne och sedan gjorde Jared upp en deal med Koka. Hon har blivit ett jättelyft för vårt lag och vi alla kan lära oss otroligt mycket av henne eftersom hon är rutinerad och har varit med om mycket. Det här tycker jag är jättebra.

Har Jared Cipparone förståelse för din situation också?
– Ja och han har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag har många idrottsliga uppgifter här på skolan. Bland annat gjorde jag min praktik tillsammans med honom där vi jobbade med media, men även spridningen av damhockeyn och ”World Ice Hockey Weekend”.

Vem kommer få sitt genombrott i AIK den här säsongen?
– Det är många som tagit stora kliv framåt. Någon jag skulle vilja fram är Estelle Forsberg. Hon tar för sig på ett annat sätt den här säsongen och har lyft sitt spel. Nu när hon får spela med Lisa (Johansson) och Sabina (Küller) syns hon mycket. Dessutom verkar det gå bra för henne i U18-landslaget, vilket jag tycker är jättekul.