Tillbaka på allvar efter skadehelvetet: ”Jag var förlamad i högerbenet”

Karriären drabbades av bakslag efter bakslag i form av skador. Men fjolåret blev ett skönt trendbrott för målvakten Julia Åberg. I den amerikanska collegehockeyn visade 21-åringen att hon är på rätt väg efter alla problem.
– Känslan att få spela en hel säsong var helt fantastisk. Jag fick ett helt nytt självförtroende både hockeymässigt och för att jag kan lite på min kropp, vilket jag inte kunnat göra förut. Det betyder allt för mig, berättar hon för hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Först en operation för diskbråck och sedan ett sönderslitet korsband i knäet. Julia Åberg, svensk JVM-målvakt både 2013 och 2014, hade så många skadebakslag tidigt i karriären att de ett tag såg ut som att hon skulle tvingas lägga benskydden på hyllan.

Men efter allt strul med kroppen fick 21-åringen äntligen uppleva framgång förra säsongen. Flytten till USA och den amerikanska collegehockeyn var precis vad hon behövde och i dag är hon både pigg och kry – och tillbaka i Leksands IF.
– Ryggen mår jättebra. Den opererades för två år sedan och har varit bra sedan dess. Jag har inte missat en enda träning på grund av den efter det att jag kommit tillbaka efter operationen. Sedan är den inte som alla andras 21-åringars ryggar, men den har, som sagt var, hållit i två år nu, säger Julia Åberg med ett leende när hockeysverige.se träffar henne för en intervju utanför Tegera Arena i Leksand.
– När jag sedan kom till Djurgården efter Leksand spelade jag bara tre matcher sedan gick det bakre korsbandet. Åtta månader efter det var en menisk och en ledkapsel trasig som jag också fick operera.

Hur mår du idag med tanke på allt skadehelvete som du gått igenom?
– Jag mår prima (skratt). Man är gladare och jättetacksam att få spela nu än innan alla skador började.

Hur har du rehabiliterat ryggen för att komma tillbaka på den här höga nivån igen, för den resan kan inte varit helt enkel?
– Nej, och det svåra var att jag gått med dom här problemen länge så nerverna i ryggen hade tagit ganska mycket stryk. Jag var förlamad i högerbenet när jag vaknade från operationen. Det var också den biten som tog längst tid att komma tillbaka från och som jag fortfarande jobbar med. Jag har nedsatt styrka i högerben och känselbortfall vilket kan vara lite knixigt ibland, men det är också något jag fått lära mig leva med.

FÖRLORADE SITT STIPENDIUM PÅ GRUND AV SKADAN

Förra säsongen tillbringade Julia Åberg i Providence på USA:s östkust. Där spelade hon för Johnson & Wales University. Det blev det perfekta utlandsäventyret för den unga tjejen från Stockholm.
– Där borta fick jag jobba ordentligt med att komma tillbaka eftersom jag var så kort tid i Djurgården innan jag skadade knäet, men det gick snabbt att vänja sig.

Varför valde du att lämna Djurgården inför förra säsongen för att åka över till USA?
– Jag åkte över dit eftersom jag alltid hade velat gå på college, men i och med mina ryggproblem förlorade jag stipendiet till division 1-skolorna som jag hade kontakt med.
– Då hade jag även kontakt med en coach i ett division 3-lag som hörde av sig ganska lägligt efter min säsong i Djurgården. Han frågade hur läget var och så vidare. Jag kände att det var helt rätt alternativ för mig att komma bort härifrån eftersom jag kände en ganska stor press på mig att komma tillbaka. Pressen var kanske ändå mest på mig själv.
– Samtidigt visste jag att nivån på hockeyn där var lite lägre så jag såg chansen att återfå lite självförtroende.

Foto: Ronnie Rönnkvist

RÄDDADE MER ÄN 95 PROCENT AV SKOTTEN

Julia Åberg spelade 16 matcher med Johnson & Wales och hade den fina räddningsprocenten 95.5.
– Det var min livs bästa säsong eftersom det var min första hela säsong. Säsongen kändes jättebra. Jag fick spela mycket och jag fick mycket skott på mig i varje match. Jag var heller inte borta någonting på grund av kroppsliga problem.
– Känslan att få spela en hel säsong var helt fantastisk. Jag fick ett helt nytt självförtroende både hockeymässigt och för att jag kan lite på min kropp, vilket jag inte kunnat göra förut. Det betyder allt för mig.

Hur utvecklades du som målvakt där borta?
– Jag kan inte säga att jag utvecklades så mycket som målvakt eftersom det för mig handlade om att inte tänka så mycket utan bara att få spela hockey igen.

Julia Åberg var inte ensam svensk på Johnson & Wales. I laget spelade även Julia Martinsson, Linn Fernström och Tilda Ekström. Tre tjejer som kom att betyda mycket för Åberg under sitt år där borta.
– Att ha tre svenska tjejer där betydde också jättemycket. Jag sa flera gånger då jag var där, att jag verkligen fick dom tre bästa svenskarna med mig. Vi blev jättetajta alla fyra och hade ett väldigt bra stöd av varandra. Det kunde vara hemlängtan, språkliga problem och sådana saker där vi kunde hjälpas åt, vilket var jättehärligt.

Hade du chansen att stanna kvar på Johnson & Wales?
– Ja, det hade jag, men det kostar väldigt mycket pengar. Spelar du i Division 3 finns det inga idrottsliga stipendier. Samtidigt är säsongen väldigt kort och du spelar väldigt lite matcher. Jag tycker inte det var värt dom pengarna. Sedan hittade jag en öppning här i Leksand och då fanns det ingen tvekan från min sida.

Hittade en öppning, vad innebar det?
– Jag kastade ut lite krokar och fick napp, skrattar Åberg.

Hörde Djurgården av sig?
– Nej, men åker man till college är tanken att man ska vara borta fyra år så det var ingen som visste att jag var på väg hem egentligen.
– Det var, som sagt var, jag som hörde av mig till Leksand för att höra om möjligheten fanns att komma hit den här säsongen. Jag såg att Leksand hade tagit in Romana (Kiapesova) på try-out kontrakt precis i slutet av säsongen. Då tänkte jag att Leksand letade målvakt så jag testar och ser om dom är intresserade.

Du har sagt in en intervju att det är som att komma hem igen då du skrev på för Leksand, kan du utveckla det?
– Jag är uppvuxen i Stockholm (IK Göra som moderklubb), men har aldrig känt mig hemma där. Från första gången jag flyttade till Leksand har jag känt att det är, oavsett om jag varit ute på avvägar, här jag vill vara så småningom. Det här är jag vill spela och avsluta min karriär och framförallt är det här i Leksand jag vill bo.
– Egentligen har jag bara gått och vänta på att få ett tillfälle att komma tillbaka, men sedan visste jag inte att det skulle komma så snart.

Foto: Bildbyrån/Linnea Rheborg

”KÄNNS INTE REALISTISKT ATT KOMMA MED”

Flytten tillbaka till Leksand innebär också att Julia Åberg får jobba tillsammans med målvaktskollegan Denise Reuterström. Dom båda känner varandra väl efter Åbergs förra sväng i Leksand.
– Det blir också lite som att komma hem (skratt). Det funkar jättebra mellan oss. Vi är ganska olika som målvakter, både som vi tänker och hur vi spelar. På något vis kompletterar vi ändå varandra. Dessutom kan vi prata om allt och har högt till tak samtidigt som vi triggar varandra.

Vilka förväntningar har du på återkomsten i SDHL?
– Jag hoppas på en så kort startsträcka som möjligt. Jag har inte spelat i SDHL på nästan två säsonger så det kommer ta ett litet tag innan jag vänjer mig vid farten och allt det där. Sedan vill jag gärna bli en etablerad målvakt i SDHL så snart som möjligt och förhoppningsvis hjälpa laget att vinna matcher och framförallt då några avgörande matcher i slutet av säsongen.

Du spelade senast mot Brynäs, hur upplevde du första matchen i Sverige på över ett år?
– Matchen var ganska ojämn och jag tror att det tog sex minuter innan jag fick första skottet på mig, så det var inget riktigt bra test för mig egentligen. Men givetvis är det mycket roligare eftersom det är många bra spelare och bättre fart än där jag spelade förra säsongen. Det var jättekul att få vara med om sådan hockey igen.

Det är en OS-säsong, finns det några tankar hos dig att komma med dit?
– För tre, fyra år sedan hade jag OS 2018 som mitt enda stora mål. Det var innan jag fick ryggproblemen. Nu har jag nästan inte spelat något under senaste säsongerna så det känns inte realistiskt att komma med.
– Klart att eftersom det varit ett stort mål för mig så finns ändå OS i bakhuvudet, men det känns inte realistiskt. Jag får ha tålamod, avslutar Julia Åberg med ett leende.