Är en skicklig tränare a och o för att lyckas eller spelar mannen på bänken mindre roll så länge spelarmaterialet är det rätta? Åsikterna om det där går vida isär, men ändå, en ranking över de främsta tränarna i Hockeyettan är givetvis på sin plats.

Hur värderar man egentligen en tränare och dennes betydelse? Bara genom att stirra på resultaten och meriterna, genom att värdera populariteten hos tidigare spelare eller utifrån hur bra lag de får att coacha? Parametrarna är ofantligt många och det är betydligt svårare att ranka tränare och dess betydelse än enskilda spelare. Har du ett genomuselt spelarmaterial kommer du inte bli en vinnare hur bra jobb du än gör, därför blir det svårt att bara stirra på resultat.

Men en bra tränare gör så klart mycket utav lite och får sina adepter att oavsett skicklighet bli bättre som kollektiv. Dialog och kommunikation är minst lika viktigt som styrspel och boxplay-filosofi.

Jag har funderat över åstadkommanden, lyssnat på omgivningens snack och omdömen och kommit fram till att frågar ni mig är min känsla efter moget sammanvägande av alla möjliga och omöjliga parametrar att följande tio herrar står på toppen i Hockeyettan.

10. Lenny Eriksson, Arboga
63-åringen som återvänder till Arboga, vilka han coachade i slutet av 90-talet, tillhör en av seriens mer rutinerade. Det är klart att framtiden knappast ligger för honom och att han inte står för den mest moderna hockeyn, men Eriksson har hållit sig flytande länge och gjort det bra så väl i utlandet som i Hockeyallsvenskan. Kan mycket väl vara den rutinerade röst som Arboga behöver för att få lite mer fason på spelet.

9. Niklas Flodin, Haninge
I skuggan av storsatsande stormakter och Stockholmsklubbar med flådigare renommé har den vältalige 33-åringen under fem säsonger tagit Anchors från division 2 till Allettan. Lugnt och metodiskt, utan att förhäva sig utan hela tiden i linje med de resurser som finns har han fått laget och föreningen att växa. Det tycks som att Flodin skapat en trygghet i Haninge utan att för den sakens skull vara rädd för att säga vad han tycker och tänker. Framtiden borde inte se så tokig ut.

8. Lars ”Lillis” Lövblom, Hudiksvall
Borde naturligtvis byta namn till Lars ”Stormis” Lövblom. Minns hur han ilsket valde att efter tio säsonger lämna Brynäs juniorer för att hockeyföräldrarna blivit så vidriga och hur han inför den kommande säsongen fick kicken av Hudiksvall för att sedan bli tagen till nåder igen när styrelsen ångrade sig. Lite mer av en utbildare än en sylvass coach, men väldigt viktig i att få ihop det Real Hudiksvall-lag som ska sträva mot toppen i vinter.

7. Tim Brithén, Helsingborg
39-åringen tog över och strukturerade upp Helsingborg säsongen som gick och kan luta sig mot en tränarkarriär som pågått i stort sett halva livet och innefattar spännande resor som assisterande i HV71 och förbundskapten för Island. En krävande ledare med tydlig känsla för hur han vill ha det, men inte utan sociala skills och kommunikativ förmåga. Långt ifrån forntidens gap och skrik-coacher som pekade (och fortfarande pekar) med hela handen.

6. Mike Beharrell, Visby/Roma
Kanadensaren inledde sin tränarbana i Sverige hos Wings och studsade sedan lite snett med Nybro i söderserien där han förmodligen aldrig riktigt hade insett klasskillnaderna på syd och öst som då rådde. Men därifrån har han verkligen växt. Är inte alls rädd för att låta sitt lag spela efter de premisser som situationen kräver. Fult om det behövs, flashigt om det skulle finnas utrymme. En tränare som passar som hand i handske för den hockeyverksamhet som bedrivs på Gotland.

5. Fredrik Mälberg, Huddinge
Fungerar det så fungerar det lysande, men fungerar det inte då fungerar det inte alls. Mälberg vägrar själv ställa upp på att han är en särskilt hård tränare, men vill spelarmaterialet inte träna som djur då kommer det att bli problem. Kravbilden tränaren för med sig gör att lag som vill myspysa sig genom säsongen inte göre sig besvär, vilket historien också har visat då han bland annat lämnat både Hammarby och Tranås i förtid. Men det är en vinnare med väldigt tydlig målbild och i ett lag (som nuvarande Huddinge) som köper hans ramar och riktlinjer rakt av, där kan han göra underverk. Vilket inte minst den gångna säsongen visar.

4. Tomas Kempe, Skövde
50-åringen är en tjurig jävel som praktiserar en hockey som aldrig kommer vinna några pris för att vara seriens mest ögonfängnande. Men spelare som lirat under honom vittnar om en stor förmåga att skapa ”vi mot världen”-stämning och han skulle aldrig komma på tanken att se mellan fingrarna med uppbyggnadsträningen. I Kempes lag tränar man bra och trots den buttra uppsynen tycker jag mig faktiskt ha skådat ett stråk av ganska underfundig humor där ibland. Det är ingen slump att han lyft både Skövde och Karlskrona till Hockeyallsvenskan, långt därifrån.

3. Niclas Högberg, Hanhals
Hans fyra säsonger som förbundskapten för damkronorna ackompanjerades inte av ett besynnerligt åsiktslavemang i sociala medier, men ledde fram till en bronsmatch i OS. Ändå, eller kanske därför, gick det mer obemärkt förbi än vad damlandslagets ledning gjort på senare tid. Men Högberg gjorde ett lysande jobb och har efter det hunnit med att lyfta Hanhals upp i Hockeyettan och ta en paus från hockeyn. Men till hösten är han tillbaka i båset för att föra Kungsbacka-hockeyn framåt och omdömena kring hans ledarskap är idel goda. Kommer säkerligen göra Hanhals farligare än vad många tror.

2. Jussi Salo, Lindlöven
Innan 41-åringen kom till Lindesberg var Lindlöven ett lag som var bra när det passade de etablerade spelarna och som var minst lika uselt när humöret inte var på topp. Man tränade som man ville och resultaten blev därefter. Jussi Salo kom in och styrde upp verksamheten till säsongen 15/16 och har sedan dess gått från klarhet till klarhet och gjorde rent av Lindlöven till ett Allettan-lag i vintras. Finnen har en tydlig struktur och en förmåga att få ut det bästa ur ett ganska grådassigt material, men framförallt gillar jag hans orädda coachning. Ett aggressivt rattande av sitt lag som faktiskt går lite stick i stäv med hans i övrigt strikta ramar men som uppenbart fungerar väldigt väl.

1. Per Ljusteräng, KRIF
Om Tomas Kempe kan beskrivas som en butter men småhumoristisk herre med tydlig kravbild är det en perfekt beskrivning även av Ljusteräng. Även om det kan skymtas ytterligare cirka etthundrafemtioelva rävar bakom hans öron. Att han studsat som en studsboll in och ut ur KRIF de senaste åren har naturligtvis att göra med att han funkar sömlöst med sportchefen Micke Johansson och han har med sin fasta hand stor del i att KRIF fortsatt, trots diverse bångstyrig skit vid sidan av, är ett av de mer aktade och framgångsrika gängen i Hockeyettan.