Modos mästarforward – Old School Hockey Lars Molin

Han var en av Sveriges främsta spelare under 1970- och 80-talet och fick vara med och ett VM-guld och två OS-brons. Han blev också svensk mästare med Modo – och i dag möter vi honom i Old School Hockey. 

I dagens Old School ska ni få träffa en av våra världsmästare i rutiga kostymer från 1987, Lars Molin. Tommy Sandlin lyfte upp Molin från en relativt lovande spelare i Modo till en av Sveriges absolut bästa spelare under slutet av 1970-talet och 1980-talet. Det blev tre NHL-säsonger i Vancouver Canucks och ett avslaget näsben som minne från tiden i Kanada. Från och med kommande säsong kommer vi se Molin som coach för Östersund i Division 1.

Är du en av alla dessa Modo-produkter som växte upp nära Kempevallen och Kempehallen i Örnsköldsvik, frågar vi Molin inledningsvis.
– Ja, det kan man väl säga. Jag bodde bara 200 meter från ishallen, så vi var jämt nere där och spelade hockey och hallen var alltid öppen för oss. Det var inte bara jag som bodde nära hallen, utan Bosse Berglund bodde där liksom Pelle Lundqvist, Assar Lundgren, ja, nästan hela guldlaget från 1979 bodde där omkring.

Foto: Arkiv

Hur ofta sprang du och tittade på Modos A-lag som grabb?
– Jag var på alla matcher. Det blir så på en liten ort som Örnsköldsvik, att du går på dom matcher som spelas där. Så var det då och om du tittar idag så är det ungefär likadant.
– Det var så många bra Modo-spelare i A-laget när jag växte upp. Men den jag kommer att tänka på direkt är Nils ”Nicke” Johansson som var fantastiskt bra. Han bor visserligen i Varberg numera, men det händer att jag kan möta honom i Örnsköldsvik ibland då han är hem och hälsar på sin släkt.

Du debuterade i Modo redan 1973 som 17-åring. Hur var känslan inombords inför själva debuten?
– Jag kom med i truppen 1973 som back faktiskt. Själva debutmatchen minns jag faktiskt inte, men självklart var det väldigt nervöst i början att få vara med i A-laget. Samtidigt minns jag ganska väl att vi yngre killar blev mycket väl omhändertagna av dom spelarna som hade varit med under några år.

Du slog dig in i truppen på allvar först två år senare. Var konkurrensen i Modo väldigt tuff vid den här tiden?
– På den tiden så var du tvungen att visa att du var värd en plats i truppen och det var väldigt ovanligt att du gick direkt upp från juniorlaget till A-laget och får massor med speltid.

”SANDLIN ÄR DEN BÄSTA TRÄNARE JAG HAR HAFT”

Modo vann sitt första SM-guld 1979. Vad kom nu avlidne Tommy Sandlin att betyda för klubben och guldet?
– Tommy kom till oss redan 1977 och hade några år på sig att bygga upp det lag som senare skulle vinna guld. Han införde ett helt annat tänkande i hela föreningen vad det gäller träningsmetoder och inställningar. ”Kabben” Berglund, som var 22 år i föreningen som tränare, och Sandlin är nog dom två enskilt viktigaste ledarna som funnits i Modo när det gäller att utveckla hockeyn. Tommy Sandlin är nog också den bästa tränare jag har haft under mina år som spelare.

SM-guldåret kom väl att bli ditt stora genombrott om jag inte missminner mig?
– Jag skulle nog vilja säga att säsongen innan var mitt genombrott, då jag bland annat togs ut till spel i Vikingarna (B-landslaget).

Foto: Arkiv

Många säger att Sune Ödlings målvaktsspel i slutspelet är kanske det bästa som presterats i ett slutspel. Vad betydde han för lagets framgångar?
– Sune var som en vägg i slutspelet, säger Molin med ett leende och fortsätter:
– Samtidigt tror jag att vi bara förlorade totalt sju matcher under hela säsongen och Sune liksom försvarsspelet var bra hela året.

Hur firades guldet på natten i Göteborg (avgörande matchen spelades i Scandinavium)?
– Det var festligt och det blev väldigt sent ha ha… Men vi var flera killar som skulle med flyg till Tre Kronors samling redan tidigt morgonen efter så det blev förhållandevis lugnt firande för oss i alla fall.

Var det aldrig aktuellt redan efter guldet att sticka över till NHL för spel där borta?
– Nej! Jag var aldrig draftad. Det var först efter OS 1980 som det blev aktuellt.

När Lars Molin kom över till Vancouver Canucks säsongen 80/81 fanns förutom han själv även Thomas Gradin, Lasse Lindgren, Per-Olov Brasar och Anders Eldebrink i laget.
– Thomas, Lasse och ”Peo” var där när jag kom och hade gjort väldigt bra intryck på Vancouvers duktiga general manager. Varför Vancouver valde att satsa så pass mycket på svenska spelare handlade nog om att man vid den här tiden började leta rollspelare till NHL. Där passade väl vi européer in på ett bra sätt.

FICK NÄSBENET AVSLAGET AV LOS ANGELES BUSE

Ivan Hlinka. Foto: Arkiv

Även den nu avlidne tjeckiska legenden Ivan Hlinka fanns i Vancouver under Lasse Molins tid i organisationen.
– Ivan var en fantastisk spelare, vilket ni som såg VM-turneringarna på 1970-talet säkert minns. Han var också en fantastiskt fin människa. Vi hade ganska nära kontakt fram till olyckan som tog Ivans liv.
– Han hade ett fantastiskt spelsinne och ett stenhårt handledsskott. Men vi hade även backen Jiri Bubla från Tjeckoslovakien, som också var en liknade personlighet.

Det var en ganska tuff tid som ishockeyspelare i NHL vid den här tiden med många överfall och så vidare, vad är det värsta du råkade utför där borta?
– Jag var i två slagsmål under dom tre säsonger jag var i NHL. Det första slutade oavgjort och i det andra fick jag näsbenet avslaget. Första fighten tog jag och min motståndare bara tag i varandra och kom överens om att åka runt och hålla fast varandra.
– Men den andra fighten var mot Los Angeles Kings buse Terry Ruskowski. När han drog i gång så var det bara att hänga på, skrattar Molin.
– Det slutade med ett brutet näsben, men i nästa möte mellan oss och Los Angeles fick Ruskowski möta våran ökända buse (Dave) ”Tiger” Williams som ganska snabbt hämnades min skada.

Hur var Dave ”Tiger” Williams (3 966 utvisningsminuter på 962 matcher i NHL) vid sidan av isen?
– Han var en jättemjuk och bra kille vid sidan av isen, men det var som något slog om på honom då det blev match. Jag träffade honom för något år sedan i Vancouver och jag kan inte påstå att det var någon större skillnad på Dave nu mot hur han var tidigare.

Foto: Arkiv

Trivdes du bra som hockeyspelare i NHL?
– Ja, det gjorde jag. Det blev, som sagt var, bara tre år eftersom Vancouver inte ville förlänga kontraktet med mig efter att jag brutit benet då jag åkte in i en målstolpe under andra säsongen.
– Efter den säsongen presenterade Modo, som då låg i Division 1, ett bra helhetskoncept med jobb och bostad samtidigt som dom bad om hjälp att ta laget tillbaka till elitserien, och det gick väl bra.

Har du ångrat din tidiga hemflytt någon gång?
– Nej, aldrig! Jag ser det som att jag är lyckligt lottad som fått spela tre år i NHL.

Efter OS 1988 väljer Lars Molin att lämna Modo för spel i Örebro.
– Anledningen var helt enkel, jag behövde en nytändning inom hockeyn och ville prova på något helt annat vilket Örebro var. Det blev tre säsonger där innan jag slutade.
– Jag lade av helt under två år och satsade på jobbet. Men Örebro ringde mig hemma i ”Ö-vik” efter jul och undrade i fall jag ville ta över som tränare där då Martin Karlsson avgått. Efter att ha tränat Örebro under några säsonger ringde Björklöven…

Raden av tränaruppdrag fram till att han skrev på för Östersund är lång. Under tiden som tränare i Björklöven var han även coach för Sveriges JVM-lag 2000. Därefter har han coachat Timrå, Storhamar, Björklöven igen, Fassa, Lycksele, Björklöven J20, Kiruna och säsongen 2014/15 Teg.

”VI BLEV TOTALSÅGADE EFTER ATT VI TAPPAT POÄNG MOT USA”

Lars Molin debuterade i Tre Kronor i Skellefteå mot Finland 1978 i en kedja med hans klubbkamrat från Modo, Tommy Själlin, och Bengt-Åke Gustafsson.
– Det var precis som vid debuten i allsvenskan, väldigt pirrigt. Vi hade fördelen på den tiden att först få spela i Vikingarna (B-landslaget) så vi var ganska väl förberedda på vad som skulle vänta i Tre Kronor. På det viset lärde vi även känna varandra redan innan det blev a-landslagsspel.

Foto: Arkiv

OS 1980 i Lake Placid, Tre Kronor var då det enda laget i hela turneringen som tog poäng av guldlaget bestående av collegespelare från USA. Hade ni redan i er match, som för övrigt var er första i turneringen, mot USA känslan av att det var ett blivande guldlag?
– Nej, och vi blev totalt sågade i media för att vi tappade poäng mot ett gäng unga universitetskillar från USA. Senare visade det sig som bekant att dom skulle vinna OS-guld, så vår insats mot USA var kanske inte så dålig trots allt.

Är det med stolthet du idag bär bronsmedaljerna från OS 1980 och 1988 eller är du mest besviken över att det inte blev något OS-guld?
– Visserligen kanske vi hade kunnat tagit silver eller rentav guld i någon av turneringarna. Fast jag har valt att vara stolt över mina två bronsmedaljer.

När tycker du grunden lades till VM-guldet 1987 i Wien, där du var med?
– Det var en konstig turnering som delvis avgjordes i domstol. Vi hade redan tidigare på säsongen spelat bra mot ryssarna och hade dom på gaffeln i några matcher. Redan då fanns en känsla av att vi skulle kunna gå långt i VM. Fast det var nog då vi slog Kanada i sista matchen som vi förstod att vi var riktigt nära att vinna VM.

Många har hyllat det delade ledarskapet mellan kontrasterna Tommy Sandlin och Curre Lindström som en av dom bidragande orsakerna till att ni räckte hela vägen fram. Håller du med om det?
– Precis som när Modo vann SM-guld 1979 så hade vi till den här turneringen en väldigt bra grupp där alla kände varandra bra sedan tidigare. Sedan hade vi trivselfarbrorn Curre Lindström med sitt sätt att lätta upp stämningen i gruppen, och Sandlin med sitt lite mer allvar gjorde att det blev en perfekt ledarkonstellation som var väldigt lyckad.

Lars Molin (fjärde framifrån) tillsammans med lagkamraterna i de klassiska rutiga kavajerna. Foto: Arkiv

Sverige – Kanada 9-0 i den avgörande matchen, vad hände?
– Det undrade vi med ha ha… Många av oss som spelat där borta i NHL visste väl att de inte spelade kanadensarna någon roll om dom förlorade med 3-0 eller 9-0. Då vi fick in några tidiga mål började Kanada att chansspela och det tog vi vara på.

Vart finns din rutiga kostym idag?
– Den klassiska! Uppriktigt sagt så tror jag att den hamnade i barnens låda med maskeradkläder ha ha…

Nu till den svåra uppgiften där vi vill att du presenterar ditt All Star Team med spelare som du tidigare spelat med.
– Nu kommer jag säkert glömma någon, men okej, Börje Salming är en given back. På andra backplatsen hamnar Tomas Jonsson. Som målvakt måste vi ta ”Pekka” Lindmark. I kedjan tar jag Ivan Hlinka som center, Pelle Lundqvist som målskytt och på andra kanten får Bengt-Åke Gustafsson spela.