Robert Pettersson
Behöver man lång erfarenhet som tränare för att lyckas?
ANNONS

Det finns givetvis många skillnader mot tidigare tränare som varit i liknande sits som den Johan Lindbom kommer att vara i när han nu tar över HV71.
En är att tränare som varit i liknande läge tidigare har tagit över sina klubbar i tidigare skede än slutet av juli. De har i stora drag varit de som varit menade att ta över och inte egentligen redan värvade för att coacha lagets J20. De har kanske även varit så att de huserat på högre tränarjobb än den svenska tredjeligan innan de gör sitt första framträdande som SHL-huvudtränare.

Men det här med att snabbt vara ute och döma ut Johan Lindbom för att han ‘aldrig tidigare coachat på nivån’ känns som att göra det lätt för sig. Det är inte direkt nödvändigtvis så att man måste gå den långa vägen för att bli en framgångsrik tränare.

Man måste inte ha varit i ettan, gått till J18, J20 och sen blivit assisterande i fyra år i SHL innan man äntligen kan få ta över och bli huvudtränare.
En del coacher är helt enkelt huvudtränare. De vill eller kanske heller inte kan vara assisterande tränare.
Och det är inte nödvändigt att vara det. Man måste inte ränna runt flera år som assisterande tränare för att ‘lära sig hur saker funkar’.
I princip alla tränare har en rätt lång bakgrund som spelare. Man kan tänka sig att de har snappat upp en del om hur saker och ting fungerar den vägen.
Jag har svårt att se Johan Lindbom stå i båset och känna att ”VAFAN SKA JAG GÖRA NU DÅ!?!?!?” när laget inte spelar som han vill att de ska spela, men att han hade vetat exakt vad han skulle göra om han varit assisterande tränare ett par säsonger innan, även om det givetvis finns en hel del att snappa upp av att gå runt och lära sig i en sådan roll också.

Men det är långt ifrån alla som är i behov av att göra så. Det kan funka ändå. Taktiskt tänk är ingenting du bara kan få genom att ha varit tränare i många år på lägre nivå eller varit assisterande coach i SHL. Antingen finns det där, eller så finns det inte där.

Ta Jonas Rönnqvist som exempel. Han coachade Piteå i ettan en säsong. Sen Almtuna två säsonger i HockeyAllsvenskan. Tre säsonger som tränare, sen rakt in i ett dassisgt SHL-lag 2010 som hade kommit tia säsongen innan och inte direkt hade en trupp för att göra så mycket bättre resultat under Rönnqvist, spåddes det.
Facit vet ni vid det här laget. Luleå lyckades för första gången sedan 90-talet blev ett lag att räkna med. Laget kom fyra i ligan hans första år. Man hade inte hamnat högre upp i tabellen på 14 år och gick sedan till sin första semifinal på tio år.

Ta Anders Forsberg, även om situationen är väldigt olik den HV71 befinner sig i idag, som kom till Skellefteå utan att ens ha coachat ett seniorlag på någon nivå alls. Kom in direkt från jobbet som scout och tog Skellefteå från en fjärdeplats året innan till att bli trea och därefter gå till sin första SM-final på 23 år.
Det är fullt möjligt att Skellefteå kanske hade gjort så även med mig som tränare. Det finns väl folk som vill hävda (ungefär) att det var den betydelsen Forsberg hade. Men lik väl.

Vi har Lill-Kenta Johansson när han tog över Djurgården 2001. Det var visserligen inte så att han gjorde laget bättre än man var innan. Han kom ju dit för att ersätta Hardy och Waltin som vunnit två raka guld och ligatitlar.
Men han lyckades ändå bli trea trots att man tappat Mikael Tellqvist, Daniel Tjärnqvist, Andreas Salomonsson, Jimmie Ölvestad och Vladimír Országh till NHL och Challe Berglund hade lagt av.

Lill-Kenta ansågs väl visserligen inte vara speciellt lyckad, trots att det gick rätt okej med tanke på förutsättningarna. Han fick lämna, hamnade i Timrå där han väl ganska snabbt seglade upp som klubbens kanske bästa tränare genom tiderna.
Han hade ingen som helst erfarenhet av tränarjobb på den nivån innan han tog över Djurgården. Han kom dit från italienska ligan och hade kört ett par division 1-lag innan, det som idag är allsvensk nivå.

Roger Melin, också en klassisk sån där huvudtränartyp. Coachade visserligen många, många år på det som idag är allsvensk nivå innan han tog över Brynäs 1998 och förde laget till SM-guld sin första säsong på högsta svenska nivå.

Även om det var en annan tid, en annan plats, så har ju HV71 själva haft en lyckad tränare tidigare som haft ganska ringa tränarerfarenhet när han dök upp i klubben. Sune Bergman hade inte många år (hade aldrig satt sin fot på elitserienivå som spelare dessförinnan heller) som tränare när han kom till HV71 1994 och omgående tog klubben till dess första SM-guld. Det där guldet som just Johan Lindbom sköt hem i Gavlerinken under våren 1995.
Må så vara att HV71 underpresterade ganska rejält under hela grundseriedelen av den säsongen. Men det slutade ju rätt bra.
Det kan vara så att HV71 har en trupp som inte är överdrivet bra. Det vill jag inte gå in på någon närmare analys om här och nu. Men truppen hade varit exakt samma även om Leif Strömberg tagit över.

Sen finns det så klart exempel på tränare som misslyckats i liknande läge. Hardy Nilsson tog över Modo redan under sin andra säsong som tränare. Det slutade med att Modo ramlade ur dåvarande elitserien, men Hardy ansågs uppenbarligen inte vara skulden till det i och med att han var kvar och tog tillbaka dem upp säsongen efter.

Men det där med att man måste ha rutinen för att få vara på den nivån man ska coacha på har jag egentligen aldrig riktigt köpt. Att det på något sätt anses vara behövligt att man måste ha gjort sina år som assisterande för att få vara med och vara huvudtränare i SHL.
Jag tror att vi överskattar tränarens rutin inom tränaryrket för hur bra han kan vara.

Dessutom ser vi ofta hur det gnälls om att det bara är samma trötta tränarnamn som rullar runt. Det är väl ungefär vad vi hör varenda gång en tränare går från ett SHL-lag till ett annat, eller varje gång en tränare som tidigare tränat ett SHL-lag värvas tillbaka in i ligan.
”Det är bara rundgång på samma tränare hela tiden”, hörs slentrianmässigt i princip varje år.

Då kan det väl vara läge att hylla att HV71 lyfter in en tränare som inte ens varit på allsvensk nivå tidigare.

Överhuvudtaget är den där myten om tränarrundgång överdriven sedan ett par år tillbaka, även om det inte direkt är något som man orkar lägga märke till för de flesta.
Det är väldigt få av SHL-klubbarna som har tränare som hade varit huvudtränare i SHL för tio år sedan.
Om jag inte räknat fel är det sex klubbar som går in med huvudtränare som gör sina första säsonger som startade huvudtränare i SHL och ytterligare två som har huvudtränare som gör sina andra säsonger på nivån.

Däremot, för att återknyta till ämnet som sådant, är det betydligt mer vanligt i Nordamerika att man går enligt en nära på skräddarsydd modell för att ta sig till huvudtränarjobbet i NHL.
Gärna att man kör i någon juniorliga eller typ ECHL, sedan AHL och därefter NHL eller att det finns olika kombinationer med roller som assisterande tränare på vägen.
Men där snackar vi en helt annan nivå än vi snackar om i Sverige. Men det slår nästan aldrig fel hur lika NHL-coachernas tränarkarriärer ser ut fram till de hamnade i NHL.

Men det finns en del undantag även där.
Patrick Roy gick från att bara ha coachat Québec i juniorligan QMJHL till att kliva rakt in som huvudtränare i Colorado. Han blev utsedd till säsongens bästa tränare sin första säsong 13/14.
Peter DeBoer gick en liknande väg när han kom in i NHL och bara hade varit i juniorligan OHL innan.
Nu i sommar har vi sett Philadelphia ta in David Hakstol som genom hela sin karriär coachat amatörspelare, först i amerikanska juniorligan USHL och därefter på college.

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
söndag 16 juni
02:00 Edmonton Oilers - Florida Panthers NHL
onsdag 19 juni
02:00 Florida Panthers - Edmonton Oilers NHL