Valdes in i Hall of Fame tillsammans med Hasek: ”Känns som kronan på verket”

Hon är svensk damhockeys kanske största spelare genom tiderna. I söndags fick Maria Rooth ett kvitto på det när hon valdes in i IIHF:s Hockey Hall of Fame i samband med VM i Prag.
– Den här utmärkelsen känns som kronan på verket, säger hon till hockeysverige.se.

Tillsammans med Dominik Hašek, Robert Reichel, Scott Niedermayer, Lucio Topatigh och Fran Rider valdes svenska Maria Rooth i söndags in i IIHF:s Hall of Fame. Rooth som är från Ängelholm är en av svensk hockeys största damspelare genom alla tider. När Sverige den 17 februari 2006 överraskande besegrade USA i OS-semifinalen med 3-2 efter straffslagsavgörande gjorde Rooth båda de svenska spelmålen och dessutom det avgörande målet i straffslagsavgörandet

Hon avslutade sin spelarkarriär 2010 efter fyra säsonger i AIK. Innan dess hade Rooth spelat i Rögle, Veddige, Jonstorp, Helsingborg, Assabet Valley, University of Minnesota-Duluth, Limhamn och Mälarhöjden/Bredäng.
– Karriären som spelare är över så den här utmärkelsen känns mer som kronan på verket. Man får ett erkännande för det jag gjort, men även att karriären betytt något mer än bara för en själv, säger Maria Rooth till hockeysverige.se.

Hur upplevde du ceremonin nere i Prag?
– Den var väldigt högtidlig och väldigt fin. Det var knäpptyst i salen och strikt på så vis, men samtidigt var det också ganska häftigt faktiskt.

Var du nervös inför talet?
– Det kändes ganska bra inför talet. När man sedan väl kommer upp där och märker att – ”shit” jag kan höra om en liten peng faller ner till golvet eftersom det var knäpptyst i salen – det är större än man kanske först förstod. Jag brukar vara ganska lugn vid sådana tillfällen, men nu fick jag staka mig fram vid några tillfällen. I övrigt gick det ganska bra och jag är nöjd ändå.
– Talet handlade om att tacka personer som gjort min hockeykarriär möjlig. Sedan hinner man inte tacka alla eftersom talet bara får vara tre minuter och den tiden går väldigt fort. Man får försöka sammanfatta.
– Det blir att man tackar familjen, någon tränare och spelare man spelat med. Jag tackade även den här andra tjejen som blev invald, Fran Rider, som är en av dom viktigaste pionjärerna för damhockeyn. Hon har lyft upp damhockeyn på den allra högsta nivån.

Hur länge filade du på talet innan du klev upp på podiet?
– Jag började med det redan innan vi åkte ner och hade i princip gjort klart talet under några timmar. Sedan ändrar man lite efter hand då man funderat lite, man lägger till och ta bort. Det är ändå några timmars jobb för att få talet som man vill ha det.

Maria Rooth hade alltså bästa tänkbara sällskap vid ceremonin.
– Jag satt bredvid Dominik Hašek och han är en jättetrevlig man. Vi satt och pratade lite om karriärerna. Han sa också att han tyckte att alla svenskar är så himla bra på engelska och sa till mig att jag antagligen kommer att hålla ett jättebra tal.
– Han menade att det är svårt för tjecker att prata engelska. Det är något med språkuppbyggnaden. Det kan jag hålla med om. Robert Reichel började och det kan ha varit att han var väldigt nervös, men det kan också varit så att han var rörd för han hade jättesvårt att få ihop sitt tal. Det var ändå både fint och rörande att han fick börja.

Om du tänker tillbaka till den dag du tog klivet upp på seniornivå, hur har statusen på damhockeyn i Sverige ökat sedan dess?
– Den har absolut ökat. Jag har märkt sedan senaste OS:et, det i Sotji, att intresset har ökat hos folk i allmänhet. Framförallt tror jag att sociala medier har en stor del i det. Det blev allvar kring tjejhockeyn och man fick en bild av vilka tjejerna var. Man helt enkelt syntes mer.
– Jag tycker att senaste säsongerna har det hänt mest när det gäller för damhockeyn synas i media.