Nära att draftas – nu serverar han drinkar och producerar musik: ”Man ska inte vara framåt och framträdande inom hockeyn”

Han spåddes en lysande framtid inom hockeyn och var nära att bli draftad av Philadelphia Flyers. Sen vände allt. Nu väljer den före detta hockeytalangen Andréas Kristof att berätta sin historia via hockeysverige.se. Det är en berättelse som innehåller svek och brutna löften från framstående klubbar i Sverige. Han berättar också om tvångstankarna som följt honom genom hela livet och som till slut blev så allvarliga att han inte kunde gå in i närkamper på isen. För första gången berättar han också öppet om sin manodepressiva sjukdom som kom upp till ytan efter det att hockeykarriären var över. Han funderar också över om det inte skulle vara en idé med mentala coacher lägre ner i åldrarna och säger att han skulle ha varit i behov av en sådan under sin tid i Djurgården.

JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE)
Tänk dig att du är 15 år och ditt hockeyliv leker. Du är bäst av alla ur din åldersgrupp i en av Sveriges främsta föreningar och din framtid ligger utstakad. Sen rycks allt det där undan för dig när du minst anar det. Det var precis det som hände Andréas Kristof i en buss på väg hem från en bortamatch mot Troja 2006.

För ett par veckor sedan kunde ni läsa Robert Petterssons reportage om Christopher Benitahs resa från lovande hockeytalang till framgångsrik reklamman i USA. En resa som var allt annat än enkel och som väckte en hel del frågor om hur vi egentligen tar hand om våra ungdomar inom svensk ishockey.

Så börjar mejlet från Andréas Kristof till Hockeysverige som anlände inkorgen två dagar innan julafton. Fem dagar senare sitter vi i familjen Kristofs kök i det idylliska radhusområdet Kristinedal på söder i Jönköping.
— Jag satt med pappa och kollade på TV när jag läste artikeln om Benitah och bara kände att ”det här handlar ju om mig, precis så här var det för mig med”. Farsan läste också och kände igen hur jag behandlades, berättar Andréas Kristof för hockeysverige.se.

Kaffekokaren ger ifrån sig sitt karaktäristiska puttrande ljud i det hemtrevliga köket. En skön kontrast till stormen Urd som bara några timmar tidigare lämnat oss och vars dån fortfarande bullrar lätt i öronen. Trots att klockan har slagit 14 är han precis uppstigen och ger ett sömndrucket intryck. Jag ska strax få förklaringen till varför.
— Jag vet inte om jag berättade det i telefon. Men jag har två diagnoser varav den ena är att jag är bipolär och jag har varit på utredning för om det kan bero på mina hjärnskakningar från hockeyn, inleder han vårt samtal medan han väntar på att kaffet ska rinna ner.
— Jag blev inkallad att jobba i Göteborg på juldagen och jag sov inget den natten och sen satte jag mig i bilen för att köra tillbaka till Jönköping. Kvällsmedicinen jag tar gör att jag sover väldigt tungt, förklarar han.

TALANGFULL SOM UNG

Vi tar allting från början. Andreas är född och uppvuxen i Jönköping i samma radhus vi nu befinner oss i drygt 25 år senare. Han berättar att hans uppväxt med mamma, pappa och sina två systrar var bra och utan problem. Skolan gick som den skulle och han spelade hockey i HV71 och fotboll i Mariebo. Han var duktig i bägge idrotterna men valde till slut hockeyn framför fotbollen när han var 13 år gammal. Han säger att han alltid varit talangfull inom hockeyn och tillhörde de främsta 91:orna i Småland. Exempelvis var han enda spelare från sin årgång i Smålands TV-pucklag för spelare födda 1990, ett lag som innehöll bland andra Erik Karlsson, Mattias Tedenby och André Petersson.
I klubblaget spelade han främst med de som var ett år äldre och tillhörde där de bästa. Det var även snack om att han och jämnårige Adam Almquist skulle gå upp ytterligare en årskull och spela med 89:orna.

Andréas Kristof (t.h) och André Peterson håller om varandra i samband med tv-pucken. I bakgrunden skymtar Mattias Tedenby. Foto:Privat

Framtiden låg så att säga utstakad i HV71 för Andréas Kristof. Det var i alla fall vad han trodde där och då när han flög fram på isen. Det var när beskedet om vilka som hade kommit in på klubbens hockeygymnasium kom som han insåg att så inte var fallet.
— Jag ska säga det att jag förväntade mig att komma in på hockeygymnasiet och just då var det överraskande för mig att se de namnen som gick före. Sen blev ju vissa framgångsrika och jag kan knappast ”blejma” HV för det valet idag. Men just då vid den tidpunkten var det väldigt konstigt att de gick före. Både för mig och folk utifrån.

Kristof är väldigt noga med att flera gånger under vårt fyra timmar långa samtal påpeka att han inte är ute efter att peka ut någon enskild. Varken spelare eller ledare.
— Jag vill berätta min story och inte kasta skit på någon. När jag läste intervjun med Benitah kände jag ju att samma sak som hänt honom hände mig tio år senare. Man undrar ju hur HV71 tar hand om sina talanger?
— De såg förbi mig och tog i stället in andra spelare till hockeygymnasiet som jag just då var bättre än. Jag var den enda 91:an som spelade TV-pucken med de som var födda 90. Jag spelade i en kedja med Mattias Tedenby och Johan Linnander, spelade powerplay och det gick bra för mig.
Det märks att Kristof fortfarande är frågande till hur han behandlades av sin moderklubb och räknar upp en rad spelare som gick före honom.
— Det kändes som att HV hade något agg mot mig och jag kan inte förstå varför. För mig var ju det här en väldigt stor grej. Men även för mamma och pappa som inte kunde förstå varför HV såg förbi mig.
Han är också noga med att poängtera att han inte har något som helst otalt med spelarna och inte hyser något agg med dem. Vissa har han fortfarande kontakt med.
— Det är ju knappast deras fel att de gick före, konstaterar han.

”EN NY PETER FORSBERG”

Han berättar om en händelse som han minns väl från sin tid i HV71 och som var ännu en faktor till att han hade sådan tro på att klubben skulle satsa på honom. Det handlar om ett samtal han hade med sina tränare i U16-laget.
— De sa något i stil med att ”vi ser en eventuell ny Peter Forsberg i dig” och det var väldigt stora ord att få till sig som 14-15-åring. Men jag tror egentligen inte att tränarnas tro på mig inte fanns, utan det var högre upp som den saknades och att de rättade in sig i ledet.
— Vi hade varit i Ljungby den kvällen samma dag beskedet om gymnasiet skulle komma. Jag minns att vi hade mött Troja och efter matchen skulle vi åka hem, berättar han.
Brevet med antagningarna hade kommit hem till respektive spelare under dagen och nu skulle de nyfikna och förväntansfulla tonårsgrabbarna ringa hem till sina föräldrar för att be dem öppna brevet.
— Jag var inte en av dem som kom in, säger han besviket.
— Jag blev förkrossad och jag minns att jag låg i bussen och grät och vår assisterande tränare vid den tiden han var väldigt… det ska jag säga att den tränaren kändes egentligen som den ende som trodde på mig i hela HV:s organisation. Fredrik Gustavsson heter han och han tröstade mig på hemresan. Så här i efterhand uppskattar jag verkligen det.

Till vänster: Andréas Kristof med bronsmedaljen runt halsen efter U16-SM 2007. Till höger: Under prisutdelningen på isen. Kristof längst till vänster. Foto: Privat

Andréas Kristof reser sig för att hämta kaffekannan och serverar kaffet i de vita kaffekopparna. När han sätter sig igen börjar vi prata om varför han tror att han inte kom in.
— Många undrade hur jag inte kunde komma in när jag var den här framträdande spelaren, säger han och berättar vidare att hans pappa bokade ett möte med de i klubben som hade hand om antagningarna och fick följande förklaring om varför hans son inte blivit utvald att satsas lite extra på.
— De sa att jag var en för dålig tvåvägsspelare och att jag var för framfusig.
Det där sista Andéas säger är värt att utveckla. Han berättar att han ofta tog bussen till Kinnarps Arena efter skolan, långt innan sitt egna lags träning för att titta på när J18- och J20-lagen tränade. Framåt och social som han är pratade han också med medlemmarna ur de äldre lagen.
— För mig är det en bortförklaring egentligen, suckar han och syftar på bägge anledningarna som delgavs hans pappa, men går nu in på djupet med den sista. Den om att han skulle vara för framfusig.
— Jag lärde känna de äldre spelarna som jag såg upp till. Det såg HV som ett problem, att jag var för framåt. Så det var de två anledningarna: Att jag var en dålig tvåvägsspelare och för framåt som person. För i HV ska du bara fokusera på ditt egna lag, din egen ålderskull och vara en ”smilfink” mot tränarna. Det är inte sådan jag är som person om man säger så.

INGEN TANKE PÅ ATT LÄMNA HV

Kristof berättar att han alltid haft stor stöttning från sina föräldrar genom livet.
— Pappa har alltid stöttat mig och kört mig till varenda träning. Han var en sån där förälder som kollade varenda träning och följde med till bortamatcher.
Som ni sett innan var det också pappa Kristof som fick förklaringen till varför sonen inte ansågs värd att satsa på. Trots sin stora talang. Just det faktumet är något som än idag gör Andréas besviken.
— De sa det aldrig till mig egentligen utan det var min pappa som fick veta vilka punkter jag var för dålig på. Jag hade aldrig ens fått ”hintar” om vad de ansåg att jag behövde förbättra utan det var ju när uttagningarna redan hade gjorts som det kom fram. Man kan ju tycka att de borde sagt det i ett tidigare skede, ”det här behöver du förbättra”.
— Tidigare år hade jag ju blivit utsedd till årets forward under avslutningarna i pojklagen och jag trodde ju verkligen att de trodde på mig. Jag hade egentligen aldrig någon tanke på att lämna HV, Jag kunde aldrig tro att de inte skulle ta in mig på hockeygymnasiet i och med att jag var så tongivande som jag var. Det kan ju låta lite osvenskt att säga så, att jag var en talang, för det får jag nästan säga att jag var.

Andreas Kristof ursäktar sig nästan när han beskriver sig själv som en stor talang i ungdomsåren och säger att det kanske är lite osvenskt att prata så om sig själv. Som efternamnet skvallrar om har han utländskt påbrå.
— Min pappa och hans sida är från Ungern. Det är lite annan kultur där som man kanske skulle kunna jämföra med forna Jugoslavien kanske. Folk är mer framåt där och där tar de ingen skit om du förstår vad jag menar. Det kan hända att jag fått det därifrån och min pappa har berättat för mig att han har varit likadan under sitt liv: Den som inte tog någon skit och fick han något riktat mot sig så sa han ifrån.

Andréas Kristof i HV-dressen som pojklagsspelare. Foto: Privat

Efter att Kristof brutit ihop på bussen hem från Ljungby knöt han näven. Han fortsatte att prestera bra i U16 men fick ingen chans i J18-laget den säsongen. Bara enstaka träningar. Han berättar också om en händelse den säsongen som satt sig på minnet.
— Jag var lagkapten i U16. HV hade plockat in en kille utifrån för att träna med oss och han var påtänkt till säsongen efter. De beslöt att han skulle åka med till Folke Filbyter Cup i Linköping och spela med laget och gjorde honom till lagkapten istället. Han hade tränat två träningar med oss och nu var det honom de andra skulle lyssna på.

Kände du att kulturen ”fult att tro på sig själv och visa det utåt” rådde i HV när du var där?
— Absolut. I HV ska man helst vara tyst och lågmäld istället för att vara lite amerikansk och kanadensisk och verkligen tro på sig själv. De tillät aldrig det utan man skulle mest rätta in sig i ledet.
Ett konkret exempel på det Andréas pratar om är när han och en lagkamrat under en match i Tingsryd krockade under ett byte. När han kom tillbaka till båset fick han bannor av sin tränare.
— Det är ju nästan larvigt att dra upp det, skrattar han innan han fortsätter.
— Han åkte in i mig så vi krockade och när jag kom tillbaka till båset så fick jag en utskällning av min dåvarande tränare som ansåg att det var mitt fel att vi kolliderade. Jag har alltid stått upp för mig själv och jag sa ifrån att ”det här är inte rätt”. Det är såna saker, de sa det aldrig rakt ut men antydde att jag hade lite dålig attityd och att jag stod för sådant de absolut inte gillar.
Efter krocken i Tingsryd gick Kristof på toaletten i periodpausen.
— Tränaren kom upp bakom mig och sa något i stil med ”jag hade fel, men käfta inte emot inför laget”. Precis som att han menade ”jag har ett rykte att skydda”, om du förstår hur jag menar.

Enligt Andréas fick han aldrig under sina år i HV71 höra att han var en dålig tvåvägsspelare eller för framåt som person. Den dåliga attityden var något som antytts, men det var inget som han ombads jobba med för att öka på sina chanser att komma in på hockeygymnasiet.
— Allt det där kom ju fram när min pappa tog tag i det. Han såg ju hur förstörd jag var. HV var mitt förstahandsval och jag hade aldrig några planer på att ens lämna Jönköping eller klubben. Jag fick aldrig någon förklaring själv, man tycker att de borde berättat för mig personligen vad det var de inte tyckte räckte till eller vad de ansåg om mig.
Han berättar att det här var hans första stora motgång i livet och att han känner att det var där och då hans problem började. Problem vi kommer att komma till längre fram.
— Jag är en tänkare och funderar väldigt mycket. Ibland för mycket, vilket gör att jag kan ha svårt att fokusera på det jag ska göra just då. Det är tankar som ”varför räcker jag inte till” och så. För mig hade det varit viktigt med en förklaring från HV:s sida.

Han berättar att han upplever det som att det inte finns plats för spelare med ett ”osvenskt” beteende inom svensk ishockey. I alla fall inte när han var spelare.
— Jag vet inte. Allt kanske är mitt egna fel, att min karriär blev som den blev. Men om jag säger som så här: Det är ett problem inom hockeyn på ett annat sätt än inom fotbollen att vara ”osvensk”, att vara som många kanadensare och amerikaner. Man ska inte vara framåt och framträdande inom hockeyn, men det är annorlunda inom fotbollen skulle jag vilja säga just när det kommer till tron på sig själv. Den ska man nästan hålla för sig själv inom hockeyn. Jag vet inte om jag kan förklara det på något annat sätt.
Han säger också att hans uttalande ovan bygger på hans egna erfarenheter och att han naturligtvis inte har inblick i alla organisationer i svensk ishockey men säger också:
— Jag har ändå varit i två storklubbar i Sverige.
Storklubbarna han menar är HV71 och Djurgården och han tror, inte vet, men tror att det går till på samma sätt idag: Att spelare med kontakter och som på ett personligt plan ligger bra till inom klubbarna går före.
— Jag tror det går till på ungefär samma sätt faktiskt.

GICK TILL SÖDERTÄLJE

Kristof repade sig relativt snabbt efter chockbeskedet i bussen på väg hem från Ljungby och började kolla runt med andra klubbar. Det ska sägas att han blev erbjuden att vara kvar i HV71 och deras J18-lag, men inte som en del av elitgruppen. Ett erbjudande han inte var intresserad av. Han ville satsa och bli så bra som möjligt inom hockeyn.
— Jag var 15 år och kände att min karriär fortfarande var i ett tidigt skede. Jag kunde ju inte ge upp för en sådan sak vet jag att jag tänkte.
Han bestämde sig för att karriären skulle gå vidare i Södertälje SK. En klubb som var hans andraval på ansökningsblanketten till hockeygymnasiet efter HV71. En av anledningarna till att det blev en flytt till ”kringelstan” stavas Erik Karlsson som Kristof tog brons tillsammans med i TV-pucken 2006.
— Vi kom bra överens och jag såg upp till Erik för han en väldigt talangfull spelare redan då. Han var i Södertälje vid den tidpunkten, han och Oscar Holst, så de började prata med ledningen i Södertälje och sa att jag var intresserad och de började titta närmare på mig.

Tredjevalet på Kristofs gymnasieansökan var faktiskt Frölunda. Men det blev inget med dem och en av anledningarna till det, som Kristof hört själv, är att klubben helt enkelt inte tittade så noga på hans ansökan eftersom de trodde han skulle komma in på HV71:s hockeygymnasium.
— De var mitt egentliga andraval men HV och Frölunda har ju haft någon oskriven regel om att inte röra varandras talanger. Erik gick ju till Frölunda sen säsongen jag kom till Södertälje och han pratade med dem om mig och då sa de att de förväntade sig och räknade med att jag hade kommit in på HV:s hockeygymnasium.

BRA START I NYA KLUBBEN

Kristof flyttade upp till Södertälje och fick en kanonstart i sin nya miljö. Både spel- och förtroendemässigt. Bland annat käkade han lunch med dåvarande a-lagstränaren Leif Strömberg och ungdomsansvarige Staffan Nykvist där de hälsade honom välkommen och förklarade att de verkligen trodde på honom.
— Jag kände att ”äntligen kommer jag till ett ställe där de tror på mig”.
Det började bra i J18-laget och senare på hösten blev han uttagen att för andra året i rad representera Småland i TV-pucken. Ett lag som förutom Kristof bland annat innehöll spelare som Oliver Ekman Larsson, Klas Dahlbeck, Adam Almquist och Jesper Fast.
— Eftersom jag var den ende som var med från året innan skulle jag gå i bräschen och leda laget. Vi vann TV-pucken och det är få förunnat. Det är nog något av det största man göra som pojklagsspelare och förstaårsjunior, ler han märkbart stolt.

Smålands vinnande TV-pucklag 2007. Andréas Kristof längst upp till vänster. Foto: Privat

Tillbaka till Södertälje för den nyblivne guldmedaljören och säsongen fortskred bra för honom. Så bra att kallelsen till regionlägret damp ner i brevlådan.
För er som inte känner till det så går uttagningarna till ungdomslandslagen till som så att man samlar de 30 bästa spelarna i var och en av de fyra regionerna till ett breddläger. Därifrån går de som gjort mest avtryck vidare till ett elitläger och efter det plockas landslagstruppen ut.
— Det gick som på räls och jag åkte iväg på landslagsuttagningarna efter TV-pucken och jag minns än idag att jag presterade på max och att det gick över förväntan.

Men motgångarna lurade runt hörnet. Några veckor efter regionlägret bröt han handen och missade därmed elitlägret som han efter sin fina insats på breddlägret blivit uttagen till. Den sista gallringen innan landslagsdörren skulle öppnas.
— Jag blev förkrossad och kände att ”fan, nu är landslaget kört”.
Men så illa var det inte. Trots att han missade nästan två månaders spel på grund av den brutna handen blev han ändå uttagen till U17-landslaget som i december 2007 skulle åka till Vancouver i Kanada för fyra matcher.
— När man blir uttagen till landslaget första gången, det är ju en väldigt stor grej för en ung hockeyspelare. Den turneringen gick väl okej för mig, men den gick väl inte heller över förväntan. Jag hade plockat bort mitt gips en vecka innan vi skulle åka till Kanada och jag kommer ihåg att jag grämde mig lite över att jag blev uttagen där när jag inte var i min bästa form.
U17-landslagets nästa turnering gick i Tjeckien några månader efteråt men till den blev inte Kristof uttagen. Men han skulle få fler chanser i landslaget.

Kristof (t.h) i landslagströjan tillsammans med Carl Ackered under en landslagssamling. Foto:Privat

SKICKADE MEJL TILL HV

Precis efter vi avhandlat hans landslagsdebut sänker han blicken lite, nästan som att han skäms och tar sats för att berätta något han inte förefaller vara särskilt stolt över.
— Jag har ju alltid varit framåt av mig som person och nu kommer vi tillbaka till det här med dålig attityd kanske. Men efter jag blivit uttagen till landslaget skickade jag ett mejl till en av de ansvariga i HV71 som var med om att inte ta in mig på hockeygymnasiet.
Han berättar att han fortfarande var arg på HV71 över behandlingen de givit honom och präntade ner följande i mejlet:
— ”Tack för att ni inte trodde på mig. Det har gjort mig till en landslagsman” och jag antar att min ironi gick fram men svaret jag fick var ”Grattis. Vad kul att det går bra för dig”. Typ så, det var hans svar när jag egentligen pikade HV för att de inte trodde på mig.

Trots att han fortfarande inte var helnöjd med sin insats i landslaget fortsatte säsongen för honom framgångsrikt i Södertälje. Han snittade en poäng per match i J18-laget och fick också göra fem matcher i klubbens J20-lag mot slutet av säsongen. Hockeylivet lekte men det är här och nu han gör en stor miss i sitt vidare karriärval. Sedan tidigare kände han djurgårdstrion Jacob Josefson, William Wallén och Patrick Cehlin och under landslagsturneringen i Vancouver kom kvartetten ännu närmare varandra och blev goda vänner. Lägg till det faktum att Andréas Kristof sedan barnsben hållit på Djurgården i hockey och fotboll så börjar ni nog nästan ana var han kom att spela säsongen efter framgångarna i Södertälje.
— Jag har alltid haft ett gott öga till Djurgården och det var lite av en drömklubb att spela i. Sveriges anrikaste klubb liksom.

Carl Ackered, Patrick Cehlin och Andréas Kristof under studentfirandet. Foto: Privat

I slutdelen av säsongen möttes Kristofs Södertälje och Djurgården i J18-slutspelets kvartsfinal. Djurgården vann i två raka. I samband med det fick de upp ögonen för Kristof och strax därefter kom det ett telefonsamtal som lät meddela att de gärna såg att den unge smålänningen tog en flytt några mil norrut.
— Det var en enormt stor grej för mig, nästan en pojkdröm som gick i uppfyllelse, berättar han glatt men blir snabbt allvarlig och tittar ut genom fönstret innan han fortsätter sin berättelse. Det han berättar nu känns på något sätt avgörande för att det inte blev någon framgångsrik hockeykarriär.
— Det är det jag grubblar mest över, än idag faktiskt, att jag gjorde fel i mitt karriärval och det är i det läget jag hade önskat att jag hade haft en rådgivare eller agent, börjar han berätta.

Kristof skaffade sig en agent ett år senare men vid den här tiden stod han ensam i sitt beslut. Han lämnade Södertäljes juniororganisation där han var i stort sett ensam landslagsman som är lika med att satsas lite extra på och gick till Djurgården där talanger och kommande forwardsstjärnor som Josefson, Cehlin, Pontus Åberg, Marcus Krüger, Daniel Brodin och Gabriel Landeskog redan spelade. Det blev minst sagt en helt annan konkurrenssituation.
— Jag spelade tillsammans med Timråkillarna Magnus Pääjärvi och Anton Lander i U17-landslaget och blev kompis med dem. Urban Eriksson var ungdomsansvarig i Timrå vid den här tiden och han ringde mig och frågade om jag ville komma till Timrå och spela och i dag känns det som att jag borde haft en agent som sett möjligheterna att antingen stanna kvar i Södertälje eller gå till Timrå där det inte var lika hög konkurrensnivå. Bägge klubbarna spelade ju dessutom i SHL då.

LIDIT AV TVÅNGSTANKAR STÖRRE DELEN AV SITT LIV

Så länge Andréas Kristof kan minnas har han lidit av tvångstankar och har träffat psykologer för det. Han har fått diagnosen OCD (Obsessive Compulsive Disorder), som är ett samlingsbegrepp för olika sorters tvångstankar, och i hans fall har det riktat in sig på smuts och bakterier.
— Tvångstankarna tog över mycket av min energi och tankar överlag. Såna här saker kan ju ta över fullständigt och i slutet av karriären tog jag med mig dem ut på isen. Jag kunde till exempel tänka om motståndare ”shit, han är smutsig, jag kan inte gå in i närkamper för att jag är rädd att smutsa ner mig”.
— Jag vet inte om mina tvångstankar kan vara en faktor till att jag kanske har upplevts som konstig, säger han i eftertänksam ton innan han går in på vad just hans tvångstankar har lett till i övrigt.
— Jag har tvättat mig väldigt mycket. Jag har duschat väldigt mycket och jag har sköljt av delar av utrustningen efter träningar och matcher för att jag har känt mig smutsig. Det har verkligen varit ett problem och hämmat mig i livet.

Fick du några kommentarer från lagkompisar när utrustningen hängde och droppade efter du sköljt av den?
— De visste ju inte om att jag hade så stora problem och tyckte väl mest att jag var rolig och knäpp.
Han berättar om när han kom till Vallentuna och fick en materialare som såg hans problem.
— Jag hade såpass nära relation till honom så jag fick tillåtelse att använda tvättmaskinen i ishallen till att tvätta handskar och armbågsskydd.
Han är noga med att poängtera att han inte vill skylla på tvångstankarna att hockeykarriären blev som den blev men han upplever att tvångstankarna har styrt hans liv på många sätt och att det till och med bidragit till att avsluta ett förhållande med en flickvän.
Han berättar om en vardag i tonåren som innebar ständiga klädbyten, han duschade både innan och efter träning samt att han tvättade händerna upp mot 100 gånger per dag.
— Det finns ju faktiskt spelare som duschar innan träning och matcher. Då är det ju för att väcka kroppen. Det kunde ju jag skylla på, men egentligen var det ju mina tvångstankar.

Andréas Kristof under en juniormatch mot moderklubben HV71 säsongen 2007/2008. Foto: Eliteprospects/ Johan Nilsson.

Det var tvångstankarna i kombination med allt för många hjärnskakningar som till slut ledde till att Kristof avslutade sin hockeykarriär. Men vi är inte där än, utan backar bandet till våren 2008 igen.
Innan vi går in på tiden i Djurgården måste vi ta med en sak till som rör Södertälje. När Kristof flyttade upp dit 2007 installerade han sig på ett spelarinternat någon mil utanför stan. Boendet bekostades av spelarna själva, så löd överenskommelsen. Men om man spelade i landslaget skulle klubben stå för det. Kristof spelade fyra U17-landskamper under säsongen men fick ändå bekosta boendet själv.

Djurgården var drömklubben, han hade blivit bra polare med några killar i laget och Södertäljes brutna ekonomiska löfte. De tre faktorerna fällde avgörandet: Han flyttade till huvudstaden för att spela i Djurgården.
— 16-åring, flytta till Stockholm, få en egen lägenhet och spela för Sveriges anrikaste klubb. Det kändes verkligen som att livet lekte, berättar han.

Trots att han var B-junior värvade Djurgården honom till A-juniorerna och de verkar haft stor tro på talangen. Det gick väldigt bra till en början för både Andréas och laget och på försäsongen vann de Nordic Trophy för J20-lag där Andréas spelade i toppkedjorna och i powerplay. Men de var också över i USA på ett försäsongsläger i Boston där de också spelade en turnering mot olika collegelag.
— Den turneringen gick bra och jag var en av fyra -fem spelare som fick tala med representanter från Maine University. Jag fick med mig broschyrer hem därifrån och även det är väl ett val som jag ångrar idag, det hade varit jävligt coolt att flytta till USA och spela collegehockey i högsta serien.
Han skulle dock senare under karriären spela i USA. Men det kommer senare i historien.

Djurgården under försäsongsturneringen i Boston 2008. Foto: Privat

Det fanns egentligen inga moln på himlen. Han fick sin andra landslagskallelse. Denna gång var det U18-landslaget som kallade för tre matcher mot Finland i början av september 2008. Första matchen startade han i fjärdekedjan, men i det andra mötet spelade han i förstakedjan tillsammans med Oscar Lindberg och Mattias Lindström och fick med sig tre assistpoäng från den matchen då han bland annat spelade fram till Niclas Burströms 1–0-mål i powerplay. Kristof tycker själv att det gick väldigt bra för honom personligen.
I samband med dubbelmötet hölls också en skills competition och Andréas, vars främsta styrka som hockeyspelare var skridskoåkningen, representerade Sverige i grenen som handlade om att åka snabbast runt rinken.
— Innan jag åkte till Finland spelade jag i toppkedjorna i Djurgården. Turneringen gick bra och när jag kom hem vet att jag tänkte ”vad händer”, då hade jag förpassats till fjärdekedjan. Det var väldigt märkligt för mig.

PETAD I DJURGÅRDEN

Andréas tog aldrig upp saken med sin tränare utan bestämde sig för ”gnugga” som han uttrycker det. Trots att han höll till i fjärdekedjan kände han att det började gå bättre och han avancerade i kedjesystemet. Belöningen från landslagsledningen lät inte vänta på sig och han blev uttagen i ännu en landslagstrupp. Destinationen denna gång var USA och Lake Placid.
— Det var också en jävligt cool grej att åka dit och spela i samma arena som ”Miracle on ice”.

Men när han kom tillbaka till Djurgården upprepade sig mönstret från några månader tidigare. Fjärdekedjan blev åter Kristofs hemvist.
— Självklart undrade jag ju varför men jag tog inte upp det för jag ville inte ställa till problem utan jag valde att kämpa på ändå.

Men det slutade inte där. En tid efter landslagsturneringen i Lake Placid drabbades han av karriärens andra hjärnskakning.
Han kom tillbaka efter dryga två veckor och fick beskedet att han skulle få vara med på A-lagets träning några dagar senare. Ett täckt skott på träning dagen innan den stora begivenheten, med en skadad fot som resultat, gjorde att Kristof fick avstå A-lagsträningen. I stället fick en annan spelare chansen.
— Det blev en framgångssaga för en annan spelare som jag absolut inte hyser något agg mot. Daniel Brodin fick gå på träningen istället och två dagar efter fick han följa med A-laget till Örnsköldsvik och match mot Modo, berättar Andreas och ler åt historien.
— Nu ser vi hur det gått för honom. Det har gått jävligt bra och han har ju även spelat i Tre kronor.

Från en match första säsongen i Djurgården Foto: Privat

I december meddelade Djurgården att Kristof skulle slutföra säsongen i J18 för att stötta dem.
— De påstod att B-juniorerna behövde stöttning och att de valde att sätta ner mig för att… Ja, frågar mig inte varför egentligen. Jag vet faktiskt inte, säger han och slår ut med armarna.
Inte heller denna gång tog han upp saken med tränare och ledare. Han ville inte vara till besvär.
— Jag visste att landslagsledningen trodde på mig och det fanns representanter från NHL-organisationer som trodde på mig. Så jag fortsatte bara att kriga vidare.
Men de negativa tankarna började infinna sig hos Kristof.
— Det var en käftsmäll. Jag tänkte ”är U18-VM kört nu?” och såna bitar.

RATADES TILL U18-VM

Han slutförde säsongen med Djurgårdens B-juniorer och som han misstänkte blev det inget U18-VM för hans del senare under säsongen.
– Jag blev inte uttagen till turneringarna efter den i USA och jag misstänker väl själv att det berodde på att jag spelade med B-juniorerna.
Andreas tog aldrig upp saken med Djurgården vilket för en utomstående går lite stick i stäv med det han i övrigt berättar om sin personlighet: Att han är framåt och inte tar någon skit. Men han berättar att behandlingen från HV71 några år tidigare satt sina spår.
— Jag ville inte skapa problem just med tanke på att jag tidigare inte tagit någon skit och sagt ifrån till tränare vid olika tillfällen när jag tyckte något var fel. Men vid det här tillfället valde jag att inte göra det utan kriga vidare istället i och med att jag hade folk som trodde på mig ändå.

I en episod av podcasten Mjörnbergs trashtalk berättar den forne talangen Albin Blomqvist om sin hockeykarriär. En karriär som avslutades bara dagar innan han fyllde 20 på grund av alldeles för många hjärnskakningar. Blomqvist efterlyser i podcasten ett skyddsnät inom svensk ishockey som fångar upp spelare efter karriären. Andréas Kristof är inne på liknande tankebanor och menar att de mentala coacher som finns i vissa SHL-klubbar även borde finnas på ungdomsnivå. Vi kommer in på det spåret när jag frågar honom om hur han kände när han först blivit upphöjd till ”en eventuell ny Peter Forsberg” till att senare anses inte vara värd att satsas på i HV71.
— Jag kan tycka att det borde läggas resurser redan i tidig ålder på det här med mentala coacher. Att man som ung redan har någon lättillgänglig att prata med om hur man mår egentligen. Att kunna prata ut, lätta sitt hjärta och bara berätta om sina tankar. Det är säkert många som går runt och tänker saker i den åldern och hämmas i sin prestation genom det. Jag hade ju till exempel kunnat ta upp problemen med tvångstankar redan då.
Han berättar han upplever att han själv var i behov av att prata med någon under den svåra tiden i HV71. Också i Djurgården där han stundtals åkte jojo mellan kedjor och juniorlag.
— Jag krigade på men blev ändå förpassad lägre ner i hierarkin än vad jag kanske förtjänade. Då kanske jag skulle ha behövt prata med någon.

NÄRA PHILADELPHIA I NHL-DRAFTEN

Säsongen 2008/2009 var viktig för Andreas del ur det perspektivet att det var hans draftår. Andreas förde en del samtal med representanter för Montreal och St.Louis. Men klubben det gick längst med var Philadelphia Flyers.
— Deras chefsscout trodde väldigt mycket på mig av någon konstig anledning, berättar han och skrattar.
— Vi hade flera möten och mot april så hade vi ett möte i Stockholm där han berättade för mig att jag var högintressant för dem inför draften trots att jag blivit nedskickad till B-juniorerna i Djurgården och allt sådant där.

Sommaren kom och bara några dagar innan NHL-draften skulle bli av fick Kristof ett samtal från scouten som talade om att han skulle göra sig redo för att sätta sig på ett plan för att åka över till Nordamerika. Det var en signal om att han i allra högsta grad skulle kunna bli vald.
— ”Shit, det här kommer hända liksom”, berättar han om hur tankarna gick i skallen efter telefonsamtalet.

Varje NHL-klubb har sju draftval per år och stor research läggs på de spelare som ska tingas. Snabba beslut ska tas under kort tid och för Andreas del skulle det högst troligt ha handlat om att bli vald i någon av de sista rundorna. Men det hände aldrig, Philadelphia gick vidare med andra spelare istället.
— Det hade ju varit ett riktigt uppsving i min karriär. Jag ska inte säga att Djurgården hade blivit tvungna att satsa på mig om jag blivit draftad. Men det känns som att de hade fått ögonen på sig och blivit ”tvungna” ändå att satsa på mig mer. Då hade jag ju varit tingad av en NHL-organisation och de hade ju ändå som uppdrag att utveckla mig.
Andreas ser egentligen inget konstigt med att han till slut inte blev vald.
— Nej, det kan jag inte säga. De har sju val och det är många lovande spelare som de har att välja mellan.

Vi har kommit fram till Kristofs första säsong som A-junior om man ser till åldern. Trots att han hade missat U18-VM och inte blivit draftad lät han sig inte nedslås utan var fast besluten att ta stora kliv i sin utveckling och han tränade på hårt under sommaren.
— Jag har nog aldrig varit i så bra form, berättar han.
Men han kom aldrig riktigt tillbaka efter petningen från säsongen innan och höll mest till i fjärdekedjan och fick knappt någon speltid i powerplay. Någon mer landslagskallelse kom aldrig men han fick ändå ett svagt löfte av sin tränare om att han kunde vara tilltänkt för A-laget.
— Det började rulla på en bit in i säsongen och det gick bra för mig. Under min tid i Djurgården hade jag och min tränare snackat väldigt mycket om att jag hade otroligt hög högstanivå men att jag dalade för mycket och vi pratade om att jag var tvungen att bli jämnare i spelet. Det hade gått bra i några veckor och då sa han till mig efter en bortamatch när jag stod och packade upp trunken i omklädningsrummet på Hovet ”fan, det är det här jag menar. Gör du tre-fyra bra matcher till är det bara att ta trunken och gå upp”.
Till saken hör att A-laget i Djurgården har sitt omklädningsrum beläget våningen över juniorernas på Hovet. Budskapet gick fram till den då 18-årige Kristof och han anser själv att han presterade bra i de efterföljande matcherna.
— Det blev aldrig av heller som så många gånger innan, skrattar och suckar han på samma gång innan han tittar ut mot mörkret utanför fönstret.

FICK INTE VARA KVAR I DJURGÅRDEN

Vid den här tiden hade han skaffat sig en agent och han bad honom titta runt efter andra klubbar i Superelit som skulle kunna tänka sig vara intresserade av honom.
— Det var väl kanske inte läge att byta klubb mitt under säsongen kom vi fram till.
Efter säsongen var det dags för en av livets höjdpunkter för de flesta av oss, nämligen studenten. Så också för Andréas Kristof som hade ett år kvar som junior.
— När seriespelet var avslutat så hade vi möte med ledningen i Djurgården för att prata om kommande säsong och där förklarade de att jag inte skulle vara kvar i klubben säsongen efter som sistaårsjunior.

Efter att ha hört Andréas Kristofs historia och alla motgångar hockeyn har gett honom måste man ju faktiskt ställa sig frågan om han ångrar att det blev hockey istället för fotboll där när han skulle välja vid 13 års ålder. Han medger att han tänkt på det många gånger eftersom han är en tänkare, men han ångrar inte valet trots de hårda smällar, både psykiskt och fysiskt, den gett honom.
— Jag har upplevt så mycket tack vare hockeyn och jag är tacksam att jag valde att satsa och jag ångrar ingenting idag. Sen ångrar jag ju vissa beslut jag tog under karriären, som till exempel att jag lämnade Södertälje eller att jag inte gick till Timrå när jag hade chansen. Såna grejer som kanske hade mynnat ut i något annat.
Han ångrar inte valet alltså och i nästa andetag berättar han att han fortfarande älskar sporten.
— Jag följer NHL och tittar nästan varje natt. Jag gläds jättemycket med mina kompisar som har lyckats inom hockeyn, men det tar emot ibland att se spelare som jag var minst lika talangfull som i ungdomen tjänar miljoner och gör det de tycker är kul nu.
Du kanske skulle satsa på ledarroll inom hockeyn?
— Ja du, säger han och funderar en lång stund innan han utvecklar.
— Jag skulle kunna tänka mig att bli agent eller scout. Men jag vet inte om jag skulle passa så bra som tränare. Kanske som skridskotränare eftersom min skridskoåkning var en så pass stor styrka genom min karriär. Det är något jag absolut skulle kunna tänka mig att hålla på med om möjligheten dyker upp. Men jag har svårt att tro att den bara kommer och knackar på dörren.

INGEN DIVA

Vårt prat om skridskoåkning får Andréas att minnas tillbaka på ytterligare en anledning som han tror kan ha bidragit till att han sågs som en spelare med dålig attityd.
— Jag har alltid haft så lätt med skridskoåkningen och det kanske ser ut som att jag inte tar i så mycket när jag åker. Det kan ju ha sett nonchalant och lojt ut och kanske bidragit till att jag fick den stämpeln, funderar han där i köket.
Vi fortsätter prata om hans attitydproblem som vissa hävdade att han hade under karriären.
— Jag har aldrig hört något om det från ledarhåll och alltid kommit bra överens med lagkamrater. Jag har aldrig ansetts vara divig och sånt av lagkompisar.

Trots att det inte blev något roligt avslut i Djurgården ser han ändå tiden i klubben som något av en ”dörröppnare” och ser därför inte helt negativt tillbaka på sin tid där.
— Först och främst träffade jag bra vänner där. Sen hade jag ju inte fått åka Red Bull Crashed Ice om det inte vore för dem. Jag tror också att det hjälpte mig att komma över till USA i och med att jag hade Djurgården på meritlistan.
— Jag älskade tiden i Djurgården och jag vantrivdes inte på något sätt. Det var ju det här som jag lärt mig i HV, ”att hålla käften och bara köra på” som var det jobbiga. Jag har mycket positiva saker att säga om den tiden.

Tiden i moderklubben HV sammanfattar han det positiva snabbt.
— Det var där jag började hockeyskolan när jag var fyra år. Jag vet inte egentligen om det finns något mer att säga. Det är svårt att svara på så här på rak arm eftersom allt blev som det blev.

Trots 21 poäng på 38 matcher som fjärdekedjespelare valde alltså Djurgården att släppa talangen och nu började jakten på en ny klubb för den då 19-årige Andréas Kristof. Han diskuterade fram och tillbaka med sin agent och hoppet stod till minst en tryout i allsvenskan. Så blev inte fallet och de kom fram till att spel i Hockeyettan skulle vara det bästa karriärvalet i det läget.

På den tiden var Sveriges tredjeliga uppdelad i sex geografiska serier, i dag är det fyra, och blickarna riktades mot södra delen av landet där hockeyn höll högst kvalité och där det dessutom fanns klubbar som siktade uppåt. Valet föll på Gislaveds SK och en av anledningarna till det var närheten till Jönköping.
— De trodde på mig och där fick jag verkligen chansen att vara en ledande spelare, berättar han och det vittnar om inte annat poängskörden om. 29 poäng på 37 matcher blev det och med det vann han poängligan för juniorer i hela den södra serien.

MATCHENS LIRARE MOT VÄXJÖ

Gislaved hade nära relationer till både Borås HC och Växjö Lakers vid den tidpunkten, två klubbar som då höll till i allsvenskan.
— Vi mötte dem under en försäsongsturnering och jag minns att vi överpresterade i den. Jag tror vi förlorade med en puck mot Växjö och jag blev matchens lirare.
En av de som var med att utse Kristof till matchens lirare var Henrik Evertsson. Då som nu sportchef i Växjö.
— Det var en cool grej och sportchefen i Gislaved sa att det eventuellt kunde dyka upp möjligheter att få visa upp sig i Växjö eller Borås senare under säsongen. Men det blev aldrig något.

Efter den fina säsongen i Gislaved började han känna att han var på väg tillbaka som hockeyspelare efter allt som hade hänt i Djurgården och han hade stor tro på att hans framgångar väckt intresse högre upp. Att prestera så mycket poäng i Hockeyettans starkaste serie som junior borde ha gett eko. Men det blev aldrig något och han tror att det kan ha att göra med det rikliga antal utvisningsminuter han drog på den säsongen. 95 minuter blev det och med det var han värst i serien och placerade sig trea i utvisningsstatistiken för hela ligan gällande juniorer.
— Jag hade ju ett rykte om mig att jag hade dålig attityd och jag hade en del tiominutare den säsongen för snack när jag ifrågasatte domaren och sånt, berättar han.

BLEV AV MED AGENTEN

Eftersom det inte blev något i allsvenskan till säsongen 2011/2012 skar agentbyrån ner på sina resurser gällande Kristof eftersom han nu räknades som en division ett-spelare och inte heller längre var junior. Kristof, som nu inte hade någon hjälp av agenter, började längta tillbaka till Stockholm igen. Men han saknade inte anbud från andra håll, bland annat uttryckte storsatsande Olofström stort intresse.
— Jag saknade mina vänner i Stockholm och jag velade om jag skulle flytta tillbaka dit och spela i Stockholmsettan eller om jag skulle skriva på för Olofström.
Han hade kontakt med Huddinge som är en gammal storklubb och ständigt tillhör toppen av tredjeligan.
— Vid den tidpunkten hade jag även flickvän uppe i Stockholm och jag valde att skriva på för Huddinge istället och började säsongen där. Men det är också så där lite…
Han pausar och tittar återigen ut genom fönstret.
— Strulpelle som jag är och velat mycket så kände jag två-tre veckor in på försäsongen att jag kanske skulle ta Olofström ändå. Många av mina kompisar från hockeyn i Stockholm hade flyttat ut i landet och fanns inte kvar i stan. Dessutom är ekonomin helt annorlunda om du jämför södra ettan med Stockholm. I vissa klubbar i söder kan du få det att gå runt utan att behöva jobba heltid vid sidan av. Sen hade jag en lägenhet i centrala Stockholm som jag knappt kunde betala eftersom lönen från hockeyn knappt täckte upp den kostnaden.

Vi befinner oss fortfarande på försäsongen inför 2010/2011 och Andréas ringde dåvarande sportchefen i den klubb som visat så stort intresse för honom tidigare, Simon Skoog i Olofström, och frågade om det fortfarande fanns en öppning. Det gjorde det och sen gick allt väldigt snabbt.
— Jag tror det gick 48 timmar från det att jag tog kontakt till att jag hade flyttat ner till Olofström. Min mamma körde nog över 100 mil den dagen med en flyttbil. Hon har verkligen ställt upp för mig under min uppväxt, berättar han och ler innan han fortsätter.
— Hon kom upp till Stockholm från Jönköping, vi lastade in alla saker från lägenheten. Sen körde vi hela vägen ner till Olofström och flyttade in där. Sen åkte hon tillbaka till Jönköping. Hon åkte land och rike runt den dagen för min skull.

GRÄT HELA VÄGEN HEM

Återigen kände Andreas att han kommit till en klubb där de trodde på honom. Men återigen skulle det visa sig inte stämma. Han spelade resterande del av försäsongen, tillhörde toppkedjorna och levererade poäng. Efter sista träningsmatchen kallades han in till sportchefen Simon Skoog.
— Han berättade att tränaren sagt att jag inte ingår i hans planer, men att jag kunde bli utlånad till division två. ”Vad fan händer?”, tänkte jag.
Andréas hade skrivit på ett kontrakt med Olofström. Men när det nu annullerades tappade han suget för hockey fullständigt.
— Jag grät hela vägen hem till min lägenhet. Jag ringde min mamma och pappa för berätta situationen och sa ”nu skiter jag i det här, jag lägger skridskorna på hyllan”. Det var ju ytterligare en käftsmäll och jag kände att jag var trött och inte orkade med fler motgångar.

Andreas var trött på hockeyn och satsade istället på en annan skridskosport. Passande, då Red Bull alltid varit en favoritdryck för honom. Foto: Privat

Samma dag som han fick beskedet av Simon Skoog flyttade han hem till Jönköping igen och var helt inställd på att hockeykarriären var över och förbi för alltid.
— Jag hade hållit på med hockeyn sen jag var fyra år, det var mitt största intresse i livet och det jag verkligen ville hålla på med. Det kändes jävligt tungt att det var slut nu. Jag minns att jag var väldigt nere.
Det skulle visa sig att karriären inte var över. Han fick tillbaka suget och gjorde comeback i Nacka säsongen efter. Men vi kommer dit senare i texten. Istället ska vi avhandla det han pysslade med istället för ishockey under sitt sabbatsår.
— I november fick jag ett samtal från Red Bull och de sa att de pratat med K-G Stoppel i Djurgården och frågat om han visste någon som var bra på att åka skridskor.
Stoppel, som är ungdomsansvarig i Djurgården hade rekommenderat den forne adepten och nu fick Andréas frågan om han skulle kunna tänka sig att vara med i svenska landslaget i Red Bull Crashed Ice som är utförsåkning på skridskor.
— Åka världscupen lät ju coolt. Men vid det laget hade jag fått fyra hjärnskakningar från hockeyn och då vet jag att jag tänkte om inte utförsåkning med skridskor kunde till och med vara en ännu farligare sport. Men jag valde till slut att tacka ja för det var ju en väldigt häftig grej att göra.

Fyra tävlingar med landslaget blev det under den säsongen i USA, Holland, Sverige och Kanada. Kristof beskriver det hela som en häftig upplevelse.
— Red Bulls event är ju superstora. När vi åkte i St.Paul i Minnesota var det 90 000 åskådare där och kollade. Vi åkte på en isbana som låg precis vid en upplyst katedral och alla bara stod och skrek och hejade. Det var mäktigt och jag fick tillbaka den här kicken igen.
Eftersom han var bra på att åka skridskor bemästrade han sporten bra, trots att han ibland var uppe i farter som 80 km/tim. Han slutade topp 30 i världscupen och hans framfart uppmärksammades hemma i Sverige.
— Efter första tävlingen var jag med på text-TV, sidan 300, berättar han stolt.
Andréas berättar att han började känna glädje i livet igen tack vare adrenalinpåslaget han fick av utförsåkningen.

Andréas Kristof (t.h) tillsammans med landslagskollega under en tävling. Foto: Privat

Trots framgångarna i backen försvann aldrig suget efter hockeyn. Säsongen 2012/2013 spelade han både för Nacka och Vallentuna i Hockeyettan och snittade nästan en poäng per match trots att han varit borta nästan ett år från hockeyn.
— Efter sju matcher i Nacka flyttade jag till Vallentuna. Återigen en sån där strulpelle som bytte klubb mitt under säsongen, kommenterar han självkritiskt.

DROG TILL USA

Med tanke på framgången i rinken började han återigen se sig om efter möjligheten att spela för bättre klubbar. Men han började även känna ett sug efter att flytta till USA och spela. Via kompisen William Walléns pappa Peter, som själv är hockeyagent, fick han kontakt med en agent i USA som började sondera terrängen. Andréas berättar att agenten fick fram ett tryout-kontrakt med Tulsa Oilers som då spelade i CHL.
CHL existerar inte längre som liga, men när de gjorde det hade vissa av klubbarna samarbetsavtal med AHL- och NHL-klubbar. I Tulsas fall hade man samarbete med Lake Erie Monsters i AHL som i sin tur hade samarbete med Colorado Avalanche i NHL.
— Då kände jag ”det här är ändå ligan under AHL och helt plötsligt är jag närmare NHL än vad jag någonsin varit” i och med att Tulsa spelade två ligor under NHL. Jag hade inte slutat tro på mig själv under den tiden och jag sa till min agent ”om jag tränar hårt så lovar jag att jag kommer bli en NHL-spelare inom tre-fyra år”.

Det visade det sig senare att Tulsa hade full trupp och nästa klubb för Kristof blev istället Mississippi Surge i ligan SPHL. Ytterligare ett kliv nedanför NHL. Men Andreas sörjde inte över det.
— Det är ju en proffsliga även det, även om den är lite lägre och jag kände att jag skulle åka dit, kriga och gå den hårda vägen.

Bild från MIssissippi Surges hemmaarena. Foto: Privat

Han åkte över till Nordamerika och staden Biloxi hösten 2013 och minns att det var ett evigt pappersarbete innan han kunde få sitt visum och resa.
— Det var helt sjuka frågor som ”har du för avsikt att åka till USA för att stjäla ett organ” och ”har din pappa medverkat i andra världskriget”, berättar han och skrattar åt minnet av frågorna han fick besvara.
Han plöjde sig igenom frågorna, fick sitt visum och åkte över till sin nya klubbs träningsläger. Han klarade gallringen och kom med i den slutgiltiga truppen som skulle inleda säsongen.
— Även om det var en lägre proffsliga spelade vi ändå inför fulla läktare i en stor arena, säger han och berättar om att det var många kringarrangemang och att spelarna fick träffa fansen och skriva autografer.
— På något sätt levde man som i en proffsdrömsbubbla. På Halloween satt vi med matchtröjorna på och i olika delar av arenan och fansen fick autografer och ta bilder tillsammans med oss.

Bild från Andréas bås i Mississippis omklädningsrum.

Han berättar också att han bodde fint, precis vid Mexikanska golfen och att han minns tillbaka till tiden i USA med glädje och är glad att ha upplevt att bo i södra USA. Men det blev bara två matcher för Andreas Kristof i sitt nya lag innan karriärens femte hjärnskakning kom.
— Jag fick göra ett val där. I princip var det att fortsätta spela och kanske riskera livet eller lägga av. Kristof valde det senare, även om han faktiskt spelade åtta matcher till den säsongen för HC Dalen i divison två. Men han kände att det inte funkade efter sviterna av huvudskadorna och la för andra och sista gången under karriären skridskorna på hyllan.
— Jag har knappt stått på skridskorna sen dess.

KOM IN I EN MANISK PERIOD

Sedan hockeykarriären avslutades har han haft stora problem med sina tvångstankar. Med också med hans andra diagnos: Bipolär, som i hans fall leder till manodepressivitet. Det var på sommaren efter de sista matcherna i HC Dalen det upptäcktes att han var bipolär. Då befann han sig i Stockholm och hade via musiken, som är ett stort intresse i hans liv, kommit in i krogbranschen.
— Jag kom in i min första maniska period. Jag åt inte, jag sov inte och det kändes som att jag svävade på moln. Jag rände ute på klubbarna sju dagar i veckan och hade ingen fast bostad utan jag drällde runt hos olika polare.
Hans familj hemma i Jönköping började märka att han mådde allt annat än bra.
— En dag åkte min mamma och min syster upp till Stockholm och hämtade hem mig, berättar han samtidigt som rösten nästan spricker.

Familjen såg till att han fick hjälp och han spenderade två månader inlagd på den psykiatriska avdelningen på länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Samtidigt utreddes han över vad det var som var fel med honom.
— De gjorde massa undersökningar av hjärnan och jag minns att jag hade någon mössa på huvudet med en massa trådar som gick ut till någon apparat. Till slut visade det sig att jag var bipolär och jag började medicineras mot det.
Sen han började med medicinen har han inte lidit av sin bipolära sjukdom berättar han där i köket i barndomshemmet på Kristinedal i Jönköping.
— Nu kan jag ändå leva ett fungerande liv. Jag klarar av att jobba och min vardag funkar. Tvångstankarna finns kvar, men även där kan jag hantera min vardag.
Han berättar att han fortfarande kan känna sig smutsig över, som han kallar det, onaturliga saker.
— Ingen utomstående kan väl egentligen förstå, säger han fundersamt apropå tvångstankarna.
— ”Men vadå. Det är ju helt ologiskt, du kan ju inte tycka att det här är smutsigt”, förklarar han att han fått höra, men säger också att folks kommentarer om det egentligen inte är något han tagit åt sig av. Han har full förståelse för att det utifrån sett kan tyckas märkligt.
— Men för en person med OCD så ”bara är det så”. Det har inte varit jobbigt med kommentarer och jag har varit väldigt öppen med mina problem de senaste åren och om jag exempelvis har träffat någon tjej har jag berättat om mina problem för henne efter några träffar. Så jag berättar det i ett tidigt skede så jag inte uppfattas som ett psykfall helt plötsligt, säger han samtidigt som han skrattar.
Tvångstankarna har han varit öppen med. Sin bipolära sjukdom berättar om för första gången i denna intervju. Det är bara den inre kretsen som vetat om det innan.

När han fick diagnosen bipolär utreddes det även om det kunde bero på hans fem hjärnskakningar från hockeyn. Det har dock hittills inte kunnat konstateras.

Andréas Kristof hemma i köket i barndomshemmet. Foto: Henrik Skoglund

Vi börjar återigen prata om ungdomstiden i HV71 och Kristof berättar att det var skrämmande att läsa artikeln om Christopher Benitah och ha vetskapen om att samma sak hände honom själv tio år senare.
— HV71:s sätt att hantera talanger hade inte ändrats sen Benitahs tid, säger han, men berättar också att han inte tycker illa om de tränare han hade i klubben genom åren. Det är främst de som var ansvariga över tränarna som han håller som ansvariga för sin egna situation. De som var med om att exkludera honom från hockeygymnasiet.
— Tränarna anpassade sig till den som var ansvarig över dem. I alla fall i mitt fall. Sen måste jag säga att jag hade ganska bra relation med min tränare som jag hade i U16. Både i årskullen över mig och med de som var i min egen åldersgrupp. Men jag antar att om han blev tillsagd om en sak så lyssnade han ju och agerade efter det.
Här berättar Kristof också att de spelare han upplevde favoriserades högre upp i föreningen också var de som favoriserades av tränaren i hans U16-lag.

Andréas som DJ under en lagfest från tiden i Djurgården.

Andréas Kristof berättar att han lidit av prestationsångest under sin karriär och att den förstärkts genom de ständiga bakslagen. Den sitter kvar även nu så här flera år efter han avslutade hockeyn.
— Jag vill verkligen inte klanka ner på restaurangbranschen. Men om man tänker på de drömmarna jag hade med NHL och allt, och så står jag bakom en bar nu och säljer drinkar. Det blir ju en jävla kontrast. Jag vill göra något med mitt liv så jag känner att jag har lyckats. För just nu känner jag inte att jag har lyckats med mitt liv. Jag vill ta en utbildning och visa att jag faktiskt räcker till inom andra områden än hockeyn.

SER FRAMÅT

Efter några tuffa år i Andréas Kristofs liv ser han nu framåt. Han jobbar just nu som bartender och producerar även musik på hobbybasis. Men han vill utbilda sig för att ha en grund att stå på och det kan bli så att han återvänder till USA.
— Jag vill jobba med PR, reklam och marknadsföring och jag har börjat kolla utbildningar inom det, även på Berkely, som är ett college i New York som jag är väldigt intresserad av att skicka en ansökan till. Jag ska inte säga att jag går i Benitahs fotspår, men det är väldigt komiskt att det är snarlikt hans historia.
En liten rolig anekdot i sammanhanget är att Kristof och hans hockeykompisar valde bort matematik C under gymnasiet för att istället läsa engelska C. Anledningen till det var helt enkelt att de skulle ha nytta av det när de väl flyttade över till NHL. Om det nu blir USA för Kristof i framtiden så var ju inte det ett dåligt val.
Det nämndes innan att Andréas Kristof producerar musik. En bana han kom in på efter ha extraknäckt som DJ på nattklubbar i Stockholm.
— Det är också en dröm jag har. Att slå igenom med min musik, som är inom housegenren, men det är en väldigt tuff bransch som är svår att lyckas i. Nästan tuffare än hockeyn faktiskt, skyndar han sig att tillägga och det borde ju han om någon veta.

Andréas Kristof i färd med att producera musik. Foto: Privat