VM-spelaren föreläser om psykisk ohälsa: ”Gråter nästan varje gång”

VÄSTERÅS (HOCKEYSVERIGE)

Jonathan Hedström har spelat i tre VM-turneringar och drygt 80 NHL-matcher på sitt cv. Dessutom har han spelat i ryska och finska ligan förutom 480 matcher i Elitserien. För drygt fem år sedan kom han ut med en memoarbok där han berättade om sina ätstörningar, psykisk ohälsa och en del konflikter. 

Jag och pappa har egentligen aldrig haft en bra relation

Idag föreläser förra VM-spelaren om just ämnena ätstörningar och psykisk ohälsa som idrottsman.
– Reaktionerna på boken har varit positiva. Det enda negativa jag fick var från pappa. Där det blev lite liv, men annars har det varit väldigt bra, berättar ”Jonte” Hedström då vi ses på att café invid Mälarens strand i Västerås.
– Sedan har det varit en resa åren efter där jag mått dåligt. Så var det fram till att jag tog hjälp. Efter det har jag börjat må bra igen.

“INTE HAFT NÅGON KONTAKT PÅ FEM ÅR”

I boken berättade Jonathan Hedström om pappans alkoholism. ”Jag är övertygad om att min otrygghet bottnar i pappa alkoholproblem”, skrev han bland annat i boken. Idag har far och son ingen kontakt längre.
– Den relationen är inte bra. Vi bröt efter det att boken släpptes och inte haft någon kontakt på fem år nu. 

Kan du ångra att du gick ut med det här då?
– Nej, absolut inte. Det känns bra. Sedan är det alltid känsligt när det handlar om familjen. I boken, det var ingen sågning utan det var fakta. Det tycker jag att man ska kunna ta. 

Kan du känna att bygga och vårda relationer är viktigare än blodsband?
– Ja, och vi har genom åren försökt att reparera. Jag och pappa har egentligen aldrig haft en bra relation. Jag har, som sagt var, försökt reparera, men om en sådan här liten grej förstör så mycket var det inte värt mycket att försöka reparera. 

“VILLE TRYCKA NER MIG I SKOSKAFTEN”

Inledningsvis blev det ett väldigt stort fokus på Jonathan Hedströms konflikt med pappan och även tidigare Luleå-ledaren Lars “Osten” Bergström, vilket överskuggade mycket av berättelsen om personen Jonathan Hedström.
– Ja, så blev det absolut. Det kan jag hålla med om. När det gäller ”Osten” blev det lite både och. Det kändes bra att få berätta hur han var och har gjort under så många år. Det tar jag även upp i min föreläsning.
– När man berättar om sin karriär, människor och framförallt ledarskap har det varit många ledare man träffat på genom åren som man ska berätta om. ”Osten” har stuckit ut på grund av hur han behandlade, inte bara jag utan många. Det känns bra att få berätta om det eftersom jag tycker att för få människor inte vågar säga som det är.
– Framförallt i början när boken kom ut var det mer om sådana saker. Lite är det så att media gillar det och jag förstod att det skulle bli så. Vi tog bort en del också på grund av att det inte skulle bli ett sådant jäkla liv, vilket var klokt.
– Samtidigt, skriver man en självbiografi måste man ha med sådant också. Det går inte att bara ha med det positiva hela tiden.

Hur var reaktionerna på att du väldigt öppet gick ut och berättade om psykisk ohälsa och ätstörningar? 
– Det är verkligen senaste åren när jag börjat föreläsa som det satt fart på allting. I början var det absolut många som förstod att jag mått dåligt, men när jag varit ute och pratat om det har det blivit uppmärksammat på ett helt annat sätt.
– I NHL har många coacher fått gå och många spelare har kommit ut med att dom har mått dåligt.
– Att spelare kan ha och göra med pressen, vilket gav min ätstörning, men det kan även vara alkohol, spelberoende och så vidare. Det mynnar ut i olika saker.

Med facit i hand känns det bra att du redan för fem år sedan gick ut och berättade om det här och kanske ”förändrade världen” lite grann?
– Jag tror att jag kanske någonstans har en liten del i att någon vågar gå ut med det. För det är inte så lätt heller och känsligt. Sedan är det en väldig skillnad på självförtroende och självkänsla.
– Har man en bra självkänsla kanske kan man ta sådana här saker bättre, motgångar med coacher och så vidare. Är man trygg i sig själv säger man bara ”okej” och går sedan vidare. Jag tog åt mig för mycket eftersom jag hade en för dålig självkänsla. 

Var det en väldig chock för dig att komma till Anaheim och ledarskapet där borta?
– Det var lite annorlunda. Dels hade jag först varit i farmarligan så jag visste lite grann hur det var. När jag sedan kom till Anaheim och (Randy) Carlyle var det ett helt annat ledarskap, absolut.
– Framför allt var han maktlysten på något vänster och ville trycka ner mig ganska snabbt i skoskaften. 

Och du var känslig och tog åt dig?
– Just då mådde jag bra och hade aldrig varit i så bra form rent hockeymässigt. Jag hade kommit från en jättebra säsongen, men just det här med att behöva straffåka inför laget gjorde att tjurskallen kopplades in och allt gick åt fel håll, säger förra NHL-spelaren med ett litet leende samtidigt som solen bryter fram lite genom molnen och gör att Mälaren ser väldigt inbjudande ut.

JOBBAR MYCKET MED SIG SJÄLV

Ätstörningar och psykisk ohälsa har varit ämnen som det varit lite tabu att prata om tidigare. Framförallt innan exempelvis Jonathan Hedström med flera började berätta öppet om det.
– Det har blivit en stor skillnad. Eva, terapeuten jag jobbar med, säger att det alltid är bra att prata om det. Jag tror däremot klubbarna är rädda att prata om det eftersom det finns en okunskap hur man ska hantera det.
– Samtidigt, ätstörningar har alltid funnits. När man börjat prata om det här har det ökat extremt mycket med personer som söker. Då blir det också att fler blir friska.
– Hemma i Skellefteå ser man också att det fler som söker för att få hjälp ”Ja, men Jonte har kommit ut”. Det känns jättebra på många vis.

Känner du att trenden har vänt?
– Trenden har vänt, absolut. Sedan är det överhuvudtaget mycket mer prat om psykisk ohälsa. Där är det en stor skillnad.
– Det måste finnas en balans där med. Ibland mår man dåligt, men det behöver inte handla om psykisk ohälsa för det.

Ätstörningar, då kopplar man ofta till den fysiska maten, men du pratar om alkohol, spelberoende och så vidare. Det här är väl ett problem som inte har med just med själva maten att göra?
– Jag tror att det i botten handlar om det vi pratade om tidigare, självkänslan. Jag kommer från en uppväxt där pappa drack och jag blev sviken, just det här med tilliten.
– När det blir jobbigt hittar man andra vägar. För mig blev det ätstörningar med mycket träning. Vissa andra spelar extremt mycket. Andra dricker för att dölja hur man mår. Det lättaste är att skylla på någonting istället för att ta tag i och söka vart egentligen roten är. 

Blev boken lite av en terapi för dig? 
– Ja, så blev det. När vi skrev den var det jättejobbigt. Då mådde jag inte något bra heller. Hade jag skrivit den idag hade det känts mer tryggt.

Kan du utveckla det?
– Jag mår bättre idag som människa och har framför allt jobbat mycket med mig själv. Sedan har jag blivit äldre och lärt mig mycket.
– Idag tror jag det skulle blivit en tryggare bok, eller vad man ska säga. Det är nästan så jag skulle kunnat skriva den själv idag. När jag satt med Jonas (Fahlman, skribent) blev att han ville få fram saker. Han gillar ju det, säger Hedström med ett leende.

STOLTASTE ÖGONBLICKET: LANDSLAGSDEBUTEN

Jonathan Hedström har haft en lång och mycket framgångsrik karriär på hockeyrinkarna. Allt började i Boliden, men han har även spelat för bland annat Skellefteå, Luleå, Djurgården, Timrå, Anaheim, CSKA Moskva och Kärpät i högsta ligorna.
– Nu när jag fick en ny lägenhet satte jag för första gången upp lite tavlor från Anaheim. Det är trots allt 14 år sedan jag spelade där. Tavlor på första målet, hattrick och så vidare. Då kan jag tänka tillbaka ”shit, vad roligt det var vad mycket jag har fått upplevt”.
– Det här berättar jag också om när jag föreläser. Det blir lätt att man bara pratar om det jobbiga, men jag har fått så enormt mycket av hockeyn. 90 procent är positivt. 

Vad är du mest stolt över i karriären?
– Första gången jag drog på mig landslagströjan. Jag kommer ihåg 1987 när (Tomas) Sandström gör mål framspelad av Håkan Loob och sådana smågrejer, hur stort det var med Tre Kronor.
– När det sedan blev tal om att jag själv skulle få vara med då var “Micke” Karlberg från Leksand med, ”Foppa” (Peter Forsberg)… att få sitta i samma omklädningsrum som dom…
– Sedan kommer jag ihåg VM-finalen mot Kanada i Prag (2004). Hela den turneringen var helt fantastisk. Alla proffs som var där och att jag då fick vara med. Det kändes helt galet och mycket större för mig än att spela i NHL även om det också var en extremt cool grej, men landslaget där spelar man för sitt land ändå. 

Vad är du mest stolt över i privatlivet?
– Självklart att jag har två barn som har sunda värderingar, är positiva, glada och bra kompisar. Det är vad jag känner är viktigast. 

Är det någonting i privatlivet du idag känner att du ångrar?
– I en elitkarriär måste man många gånger vara egoistisk. Jag har fått försaka mycket, allt från polare till familj, på grund av att man måste ta sig fram.
– Jag var extremt mycket borta från barnen. Under två år bodde jag egentligen helt själv. Två år får man aldrig igen. 

Har du fått höra det här av barnen någon gång?
– Nej, men dom vara ganska små då. När jag slutade, under fyra år var jag hemma med dom helt. Jag har inte tagit igen men ändå fått lära känna mina barn på riktigt, så är det.
– Mitt ex jobbade, men när barnen kom hem från skolan var jag alltid hemma. Man kan säga att det var ”payback time”, skrattar ”Jonte” Hedström. 

“FÖRSTA TIO, TOLV GÅNGERNA VAR ETT HELVETE”

VM-silvermedaljören från Boliden har fortsatt vara öppen med hälsa och ätstörningar, ett val han gjort för att kanske kunna hjälpa och vara stöd för personer i samma eller liknande situationer.
– Det här startade i Norsjö för lite mer än ett år sedan. En kompis pappa hörde av sig. ”Skulle inte du kunna föreläsa?”. Det var på den vägen det var. Jag hade inte ens tanken innan, men jag gjorde min första föreläsning i Norsjö. 

Från början var han inte det minsta bekväm med att stå på scenen och berätta om vilka vändningar hans liv tagit.
– Nu går det bra, men från början… ”Shit” vad hemskt det var. Jag skulle trots allt hänga ut mig själv. Framförallt på hemmaplan tyckte jag att det var hemskt, inför morsan och ungdomar. Dom flesta där vet ändå vem jag är. Första tio, tolv gångerna var ett helvete. Jag var så otroligt nervös.
– Idag är jag också nervös när jag ska gå upp, men det är inte så att jag känner mig så torr i min så jag knappt kunde prata vilket jag gjorde i början.
– Det var också mycket gråt då och det kom av den här bearbetningen. Ibland går det jättebra, men andra gånger kommer det bara. Man tänker att ”nu är det lugnt”, men det är som att trycka på en knapp så kommer gråten.
– Det här är också vad som är svårt, att du står inför 200 människor och börjar gråta. Då går det inte längre att prata.

Vågar du släppa loss känslorna på scen idag?
– Ja, det tycker jag och det bara blir att jag gråter nästan varje gång.

Vilken respons har du fått på dina föreläsningar?
– Jättebra. Det har varit fantastiskt bra. Jag har föreläst för allt från privata sektioner till många föreningar. 

Har det varit enbart positiv respons från föreningar eller har du även mötts av tvivel och folk som ryckt på axlarna?
– Det har varit jättebra, absolut. Elitföreningarna inom hockeyn är livrädda idag. Dom vet att det här finns, men sedan har vi okunskapen, hur man ska bemöta det. Leksand (föreläsning ikväll) är den andra klubben jag kommer till (Färjestad var den första).

“MAN FÅR ALDRIG SLUTA JOBBA MED SIG SJÄLV”

Hur tycker du klubbarna ska agera när problem av det här slaget kommer upp till ytan? 
– Mår man dåligt, det spelar ingen roll vad det är. Det kan vara en skilsmässa eller hänt något med mormor. Det handlar inte bara om ätstörningar i sig. Har du en spelare som mår bra så presterar han eller hon bra. Det är ganska enkelt.
– Tar vi som när jag spelade i Djurgården. Då gick jag in till ”Wiken” (Niklas Wikegård) för att prata. Jag har alltid haft lätt för att prata samtidigt som det blir lätt för honom att förstå hur han ska bemöta den andra människan. Sedan var det inte så att jag sökte någon tröst eller att han skulle klappa mig på ryggen, men jag tror det blir enklare för tränarna om dom vet om det kanske är lite strul hemma eller något. 

Är vi idag för dåliga på att föra en verbal dialog och är det för enkelt att bara skriva något slentrians i stället på sociala medier eller i e-mail som lätt kan misstolkas?
– Så är det absolut. Det är precis som jag säger till barnen, att det är lätt att skriva, men svårare att säga det personligen.
– Det här är något jag brottas med än idag, att det är väldigt svårt ibland att om jag är missnöjd med mamma eller några vänner säga det. Det träffar bättre om man pratar och säger det till varandra istället för att skriva. Man kan läsa ett SMS så himla fel.
– Där jag trivts och presterat bäst har jag haft tränare som vetat vem jag är. Vissa kanske inte behöver prata så mycket. Dom kommer till hallen, gör sitt jobb och sedan är det bra. Vi är alla olika, men kommunikation är viktigt.

Vad hoppas du nå ut till och bidra med genom dina föreläsningar?
– Framförallt att man ska våga lyssna. Det är också en grej, att man ibland bara behöver lyssna.
– Jag var i Göteborg och föreläste. Då var det en psykolog där. Han sa att han hörde det jag sa, att våga prata, men också att det var lika viktigt att våga lyssna. Folk kom till honom för att berätta och hade inte han lyssnat så skulle det heller aldrig hända något.
– Det spelar ingen roll om du är ”Lidas” (Nicklas Lidström), ”Zäta” (Henrik Zetterberg), ”Foppa” (Peter Forsberg), alla har vi våra demoner. Punkt slut så är det.
– Utan någon koppling till dom jag nämnde, men varför tar många NHL-spelare till spriten? Jo, det är för att dölja. Det är en sådan press… Jo, jag vet, men samtidigt måste vi våga prata om det. 

Hur mår du idag?
– Jag sa när jag skulle hit och träffa dig Ronnie, att det ska bli skönt att få göra en intervju där jag inte behöver sitta och ha en jävla ångest. Jag har fått klart med lägenhet, huset sålt, fungerar bra med ex-frun, fungerar bra med barnen…
– Det har varit 15 månader av stress, men nu känns det jättebra att äntligen fått landa. Samtidigt jobbar jag mycket med mig själv och går fortfarande hos en psykolog för mina ätstörningar. Man får aldrig sluta jobba med sig själv. 

Man blir aldrig klar?
– Inte jag i alla fall, men andra kanske blir. Jag mår jättebra av att gå och prata. Det mentala är viktigt. 

Är en sådan här intervju jobbig?
– Nej, det är jätteroligt. Hockey är enkelt att prata om, att jag varit bra eller dålig. Nu blir det mer privata planet och då kommer det alltid med känslor, avslutar Jonathan Hedström.

Foton: Ronnie Rönnkvist och Bildbyrån

Här kan ni beställa boken: Jonte – rakt från hjärtat