Twitterpoeten och paniken vid Nytorget

Hockeysverige.se möter Johan Forsberg

”Fyra döda timmar i den levande staden och jag börjar bli trygg i dig, Stockholm. Regnet är det renaste vattnet för den icke troende. Amen.”
Raderna kunde mycket väl skrivits av en arbetslös gymnasist med teaterambitioner som flytt den värmländska bruksortens villatristess till förmån för ett köksgolv vid Hornstull. Mer överraskande är det ett av många exempel på den vassa stilistiken hos ett hårt arbetande hockeyproffs – Skellefteås Johan Forsberg.

De sociala medierna har inneburit en möjlighet för ishockeyspelare att uttrycka sig oftare och mer personligt. Idag kan vi alla följa våra hockeyidoler på Twitter och Instagram när de munhuggs med lagkamrater, tittar på fotboll, kommenterar diverse aktualiteter eller tipsar om bra och dåliga TV-serier och konserter. Den stereotypa bilden av hockeyspelares kulturella preferenser lever dock kvar. I mångt och mycket är de som unga grabbar i samhället är mest och gillar housemusik och Madonna, tittar på ”Idol” eller ”Big Brother” och kryddar gärna hela anrättningen med en särskrivning här och ett stavfel där. Det är väl i sammanhanget rätt mänskligt – vi förväntar oss knappast att författare och filmregissörer ska kunna styra ett power play.

Foto: Bildbyrån

Johan Forsberg har huvudsakligen gjort sig känd som ishockeyspelaren som inte alls är som ishockeyspelare är mest. Med den blygsamme betraktarens poetiska tonläge har Skellefteå AIK:s egen Tomas Tranströmer gjort Twitter till sitt format och blivit en av landets allra bästa på 140 tecken. Isabel Boltenstern och jag träffar en hockeyspelare som bryter mönster och underhåller. Han släntrar in i lobbyn på Globe Hotel i ett par blå chinos, en luftig V-ringad t-shirt och en frisyr som snarare påminner om en ung Elton John än en hårt gnuggande ytterforward. Johan Forsberg är med sin klädsel och sitt uttryckssätt fjärran från de Takida-dunkande hockeygrabbar i Rock & Republic-jeans, tajta märkespikéer och rakade huvuden som ofta möter en i motsvarande sammanhang.

Du är en etablerad elitseriespelare med två SM-finaler under bältet och sju säsonger som hockeyproffs. Du är likväl mest känd för ditt ibland obskyra, ibland sanslöst underhållande och ständigt språkligt högkvalitativa twittrande. Hamnar fokus fel tycker du?
– Jag tycker väl egentligen att all input är lite jobbig. Intervjusituationen som sådan alltså, sen spelar det ingen roll om det handlar om mitt twittrande eller det som händer på isen.

Känner du att du blir överskattad för det här? Att folk förväntar sig att en hockeyspelare knappt är läskunnig, än mindre kan ha en djupsinnad, poetisk ådra och därför förstorar upp dina betraktelser och dess värde?
– Ja, så är det ju. Absolut. Jag känner mig jätteöverskattad ibland, men samtidigt skulle jag lätt säga kunna nämna många som är jättemycket mer överskattade.

Vilka då? Här har du ditt forum nu?
– Ja du…

Till exempel Anders Timell?
– Ja, honom följde jag förut. Det gör jag inte längre. Men det har ju blivit som ett fenomen den där kämpa-grejen.

Men han är ju inte kul?
– Alla behöver ju inte vara kul.

Stämmer den bild vi har av hockeyspelare som ointresserade av kultur och litteratur?
– Det känns som om den stereotypen är förlegad. För mig känns det som att det i alla grupper finns de som går in i stereotypen och de som inte gör det. Så är det väl även bland hockeyspelare. Även om det är mycket Bon Jovi. Fortfarande.

Twitter och andra sociala medier har gjort att klubbarna inte längre kan kontrollera vad spelarna säger i det offentliga rummet i samma utsträckning. Vissa klubbar har till och med satt hänglås på sociala medier under slutspel eller kvalserier.
– Det är nog lätt för klubbarna att hamna efter och sätta förbud och begränsa sina spelare från att kommunicera i sociala medier. Men jag tycker det är positivt att hockeyspelare kommer ut som individer och inte uteslutande som en del i ett lag eller bara på det sättet som till exempel en tidning vill ha det.

Som hockeyspelare har man massor av dötid. Hur fyller du ut den?
– Jag twittrar, det är mitt enda intresse…
– Nejdå, men jag sitter mycket framför datorn. I perioder läser jag otroligt mycket, sen kan det gå flera veckor utan att jag läser. Musik lyssnar jag på nästan dygnet runt.

Vad säger dina lagkamrater om din poetiska ådra? Har du någon likasinnad att snacka Stig Dagerman med?
– Det är ju inte så att jag sitter och pratar om fransk litteratur på bussen. Ibland får jag lite kommentarer av lagkamraterna att de inte förstår vad jag twittrar om och då säger jag att det gör ju inte jag heller. Och så är det väl faktiskt rätt ofta.

Du har kanske ett tiotal säsonger kvar som hockeyspelare. Talangen tycks finnas där – har du författarambitioner efter karriären?
– Jag har ju varit hockeyproffs hela yrkeslivet, även första åren i Björklöven var jag ju proffs även om jag var ett hockeyproffs med dålig lön. Så de funderingarna på vad man ska göra efter karriären ändras ju väldigt mycket. Att säga att man vill gå från att jobba som hockeyspelare till att jobba med att skriva… Alltså, det känns ju som att gå från ett låtsasjobb till ett annat.

Tack! Om vi fokuserar på hockeyjobbet en stund. Ni är inför säsongen en av favoriterna – hur känner du för det rent mentalt?
– Man lär sig att leva med att folk tror att man ska gå långt. Det känns för egen del bättre att vi har det uttalat i gruppen, att vi vill vinna och det trivs vi alla med i laget.

Foto: Bildbyrån.

Serien är otroligt jämn och ingen vill ha favoritskapet. Varför är människor så rädda för det?
– Det är väl ganska klassiskt idrotten, att skjuta ifrån sig favoritskapet. Det är väl rätt sunt också, för någonstans är det väl också skönt att ha låga förväntningar på sig. Så gör ju jag själv när det gäller annat.

Du spelar i ett lag som haft flera starka säsonger, och dessutom lyckas behålla väldigt duktiga spelare som haft erbjudanden från andra håll. Bud Holloway stannar till exempel kvar och gör en säsong till.
– Det är tryggt kring klubben. Det känns ganska småstad. En kille som Bud kommer ju själv ifrån en liten småstad även om den ligger väldigt långt bort, så han känner väl sig hemma med det där också. Sen har det ju gått väldigt bra för oss också och vi fostrar väldigt bra hockeyspelare.

Viljan att vinna kan fortfarande år 2012 vara en större drivkraft än feta kontrakt och att få spela hockey i glassiga metropoler?
– Ja, absolut. Så är det för mig. Rent ekonomiskt ska det skilja ganska mycket för att man ska gå till en klubb som har sämre chans att vinna. Säger jag som har två silver och en tredjeplats…

Du har en säsong kvar på kontraktet. Vad har du för tankar om framtiden?
– Det känns ganska tryggt här hemma, jag tänker inte mycket längre än bortanför den här säsongen. Men jag trivs ju oerhört bra i Skellefteå och stannar såklart gärna. Det här europaäventyret lockar kanske inte så mycket, jag blir alltid nervös när jag åker utomlands.

En del dras inte alls till storstäder, du verkar trivas bättre vid älven?
– Nä, det där är väl delat. Jag har jättemånga kompisar här i Stockholm även om jag mest skriver skit om stan när jag kommer hit. Det är en slags hatkärlek. Men jag var nere på Nytorget häromdagen när jag och en kompis som bor här i stan gick in och skulle käka på ett ställe. Och då fick jag total panik, på riktigt. Det kändes så oerhört långt ifrån vad man är van vid. Alla var så coola och snygga, där kände man liksom att ”dom här, dom vet saker”.

Men du är ju kulturellt bevandrad och dessutom elithockeyspelare. Du är ju egentligen mycket coolare. Du borde ju ha grymt självförtroende i sådana situationer.
– Äh, jag tror att baklänges översteg snarare är i deras svarta bok. Det var märkligt, ett uppvaknande.

Du är väldigt musikintresserad och din spellista innehåller allt ifrån Townes van Zandt och Bob Dylan till glättigare rytmer såsom Suzi Quattro. Hur definierar man din musiksmak?
– Den är… Ja, jag brukar säga att den är selektiv men genreöverskridande. Nu har vi ordnat så att alla i laget får lägga till tio låtar på en spellista, det funkar rätt bra. I alla fall till Bud tröttnar och kopplar in sin egen iPhone.

Du citerar ofta Bob Dylan. Du verkar kunna din Dylan?
– Det beror ju på vem man frågar. Jag kan inte min Dylan i samma utsträckning som de som verkligen kan sin Dylan, om du förstår vad jag menar. Men jag lyssnar på honom nästan varje dag.

Om jag ger dig några Dylan-titlar – kan du säga vilka elitseriespelare du kommer att tänka på?
– OK. Spännande.

”Slow train coming”
– Ousch… Den är knivig. Jag tänker på Mats Lavander i Brynäs.

”Ballad of a thin man”
– Absolut Niclas Burström i vårt lag. Alltså helt och hållet.

”Mr Tambourine man”
– Bud Holloway. Utan tvekan.

Inte Nisse Andersson?
– Jo, i och för sig. Det hade jag kunnat säga. Men vi sa väl elitserien?

”Masters of war”
– Åh, där måste jag säga min twitterkollega Sanny Lindström.

”Outlaw blues”
– Oj. Vad heter dom här arga människorna… det är väl dom som är outlaws? Hmmm… Men vad heter han i Luleå, Robin Jonsson?

”Hurricane”
– Åh, det är ju… Nej, det kan jag inte säga. Där vill jag nog gärna säga mig själv.

”The times they are a changing”
– Tveklöst Anders Söderberg, som ju har slutat nu. Jag hade gärna sett honom spela vidare, men så länge han är nöjd med beslutet så känns det ändå bra. Vi kommer ju fortsätta och träffas och sådär, men visst kommer han saknas.

Din lagkamrat Bud Holloway är ju omvittnat väldigt musikintresserad och han gillar väl enligt uppgift countrymusik, liksom du?
– Jo… En del av det han lyssnar på är bra. Men alltså, Bud gillar sån country som handlar om att dricka öl och ragga tjejer. Den country jag gillar handlar mer om att man har druckit öl och raggat tjejer och sen tar tjejen pengarna och sticker.

Vilken är din favoritförfattare?
– Det är svårt. Just nu läser jag nästan bara författare från Norrbotten där jag själv kommer ifrån. Jag är väl i den åldern där jag börjar tänka på mina rötter, där det börjar kännas tryggt att fördjupa sig i dem efter att det länge kanske mer känts lite jobbigt. En del rätt okända, Werner Boström till exempel, han läser jag mest. Och så de mer kända, Harry Martinsson, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Jag intervjuade faktiskt Torgny Lindgren här för lite sedan inför en berättarfestival som de har varje år i Skellefteå, det var till en promovideo för dem. Det var med skräckblandad förtjusning.

Hur kändes det för honom att bli intervjuad av en elitseriespelare i hockey?
– Ja, han är ju väldigt sportintresserad och har stenkoll på Elitserien. Han frågade mig en massa frågor, och det blev mycket mer hockey och fotboll än författarskap. Jag vet inte om arbetsgivaren var jättenöjd med det.

Både i musik och film verkar du ha dina rötter i arbetarklassen och dess vedermödor och lidande. Hur känns det när du själv lever ett glassigt liv som välbetald hockeyspelare och mest jazzar runt?
– Jo, men jag är ju en hårt arbetande hockeyspelare, vet du. Nej, men det är väl så att det är i arbetarklassen man har sina rötter och det är något som verkligen intresserar mig.

Vem är världens mest överskattade musiker?
– Oh, det kan jag svara på. Lars Winnerbäck. Eller nej, inte världens mest överskattade, det känns ju dumt. Coldplay, säger jag. Och U2.

Om Skellefteå AIK vore ett rockband, vilka skulle ni vara då?
– Oj, den måste jag fundera på.

Om du slutligen fick rekommendera en bok till alla dina andra hockeyspelande kollegor?
– Då tycker jag de ska läsa ”Alkemisten” av Paulo Coelho och sedan tänka att ”allt är bättre än det här.” För det är världens sämsta bok. Jag har läst den två gånger, smaka på den. Bara för att det är världens sämsta bok.
– Nu kom jag förresten på vilket rockband vi är. Vi är Wu-Tang Clan.

Foto: Bildbyrån.

Text: Peter Sibner