Skyttekungen som blev förbundskapten

Old School Hockey – Hans ”Virus” Lindberg

I kväll hyllas Hans ”Virus” Lindberg stort i Läkerol Arena när Brynäs hissar hans tröja till taket som ett tack för allt han gjort för klubben. Old School Hockey har pratat minnen med den före detta Brynässtjärnan, landslagsspelaren och förbundskaptenen inför firandet av hans hockeygärning.

– Jag är uppväxt på norra sidan i Gävle. När man skottade upp bandybanan där gjorde man tre hockeybanor av den. Där delades det upp så att dem sämsta spelade längst bort och så vidare. När det fattades folk på banan med de bästa spelarna hoppade man över dem som var hyggliga spelare och höll till på mellanbanan. Jag hade väl varit hyfsad bland de sämre och tack vare det fick jag komma med bästa.
– Nu var jag säkert en halvmeter kortare än resten och få föddes namnet ”Virus”. Jag var som ett ”Virus” bland de andra. Jag tror faktiskt att det var Mats Hedenström som kom på namnet.

Så inleds en mycket lång och trevlig pratstund med Hans Lindberg, den första brynäsaren som blivit förbundskapten för Tre Kronor. Just jobbet som tränare för Sveriges mest folkkära landslag ska vi återkomma till, men vi börjar på Norra Kungsgatan i Gävle.
– Det var där jag bodde. Att jag blev brynäsare var nog mer en tillfällighet, speciellt eftersom att det på den tiden tog en evighet att ta sig från Norr till Brynäs.
– Jag bodde granne med familjen Wickberg, det var bara en liten gräsmatta mellan våra hus och det var genom honom som jag kom att spela i Brynäs. Vi spelade en turnering nere på Islandsbanan och då kom jag att spela för just Brynäs, berättar ”Virus”.
– Trots Thure Wickberg och alla andra fina ledare i Brynäs vill jag framhålla Åke Andersson som den person Brynäs har att tacka för mycket. Han var en sopåkare, och kallades av oss grabbar för ”Sop-Åke”. Nu är han borta sedan många år, men som han ställde upp för oss grabbar i Brynäs. Åke var jämt nere där vi höll till. Han skottade planen och hjälpte till på alla möjliga sätt. Jag minns hur stolt han var när Brynäs vann sitt första guld, men trots att han var till stor del delaktig i guldet ville han aldrig framhäva sig själv.
– Jag tror att han idag är nöjd där han ligger i sin grav och vilar och ser att dagens Brynäs sköts på ett så fint sätt och lyfter fram ungdomar.

Hur kom Thure Wickberg in i Brynäs?

Foto: Arkivbild

– Visserligen lärde jag känna Wickbergs väldigt tidigt. Håkan var lite äldre än jag, men vi träffades flitigt ändå.
– Jag vet faktiskt inte hur det kom sig att Thure kom in i Brynäs. Jag har heller inget minne av att han skulle vara engagerad i ungdomsverksamheten i Brynäs. Det var mer ”Sop-Åke” och de här killarna som jobbade där. Thure var nog mer engagerad i A-laget.
– I det jobbet tror jag Thure hade en fördel genom sina goda kontakter med Arne Grunander i Djurgården. De var ju ledande i Sverige på den här tiden och jag tror att Thure och Brynäs lärde sig mycket tack vare det.

Det måste ha funnits en rivalitet på den här tiden mellan klubbarna i Gävle?
– Godtemplarna var störst i Gävle och vann sitt första guld ganska tidigt (1957). Brynäs var inte speciellt stora då utan det var först i de äldre pojkåren som den här rivaliteten mellan lagen började märkas.
– Det var tre lag som var väldigt bra samtidigt i Gävle. Först föll dock Godtemplarna bort och sedan föll även Strömsbro. Den här rivaliteten tror jag var en stor anledning till att Brynäs så småningom blev så pass bra.

Debuten i A-laget?
– Den lär ha varit mot Almtuna. Jag minns inte något mer än att jag fick komma in som extraforward och det gick ganska bra. Ni vet då hade man bara tolv spelare med sig så det var inte speciellt trångt där på bänken. I dag har nästan lagen lika många ledare med sig till matcherna som vi hade spelare.

Brynäs första SM-guld vanns 1964. Storfavoriter var som vanligt Djurgården, men killarna från Gävle ville annat.
– Vi hade väl inte direkt innan säsongen tanken på att vi skulle vinna guldet. Däremot tänkte vi nog att kan Djurgården så kan vi. Det var här någonstans den här omtalade Brynäsandan föddes.

Hur minns du när Bosse Hessel kom cyklande med beskedet att Brynäs var svenska mästare?
– Vi hade spelat mot Skellefteå uppe på Norvalla. Det var på hemresan vid ett tågbyte eller tågstopp nere i Burträsk närmare bestämt. Det tog på den här tiden en jäkla tid att få reda på hur det slutade i dom andra matcherna, men när vi var där fick vi beskedet.
– Det var lite folk och mötte upp tåget i Gävle, men inte speciellt många. Några borde ha vetat om hur det hade gått eftersom man på den här tiden hängde upp målen i matcherna på en skylt i Arbetarbladets balkong. Där utanför hängde en hel del folk under framförallt våra bortamatcher.
– Även om inte det kom så många och mötte oss vid Gävle Station så blev vi mer firade något senare.

Blev det en form av baksmälla när ni lämnade över tronen till Västra Frölunda 1965?
– Ja, på något sätt blev det antagligen så. Vi var inte tillräckligt bra förberedda och seriösa inför 1965. Samtidigt tog vi mycket lärdom av den säsongen. Ska du ligga på topp då får du räkna med att det även kostar på.

Du var själv med guldåren 1964, 1966, 1967, 1968, 1971 och 1972. Vad var nyckeln till framgångarna som du ser det?

Foto: Arkivbild

– En grym kontinuitet. Det kom inte in många spelare utifrån under de här åren. Klubben kompletterade med några enstaka spelare för att fylla luckorna när någon slutat. Det måste ha varit en dröm som ledare att jobba med samma spelare under så pass många år.
– En annan anledning var inställningen inom laget. Det var ofta tuffare att överleva en match än en träning. Hade du inte rätt inställning fanns det direkt en risk att du bänkades.

Hur reagerade ni spelare från Gävle när det kom in spelare från andra klubbar? Jag tänker på spelare som Lennart ”Tigern” Johansson, Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström och så vidare?
– Jag vet inte om vi egentligen var så många som var uppväxta i Gävle. Det var jag, Håkan Wickberg, bröderna Mats och Lars Hedenström, Hasse Dahllöf, ”Lill-Prosten” Karlsson, Lasse Bylund och några till.
– Lars-Åke Sivertsson kom från Hälsingland, Kjell Larsson var heller inte från Gävle och så vidare. det här var lite av Brynäs styrka under åren. Breit Hellman, Thure Wickberg, Anders Engström och de här killarna gjorde ett fantastiskt scoutingarbete när man hittade Tord, Lars-Göran och bröderna Salming uppe i norr. Du har även Hasse Sjöberg från Grängesberg och Janne Lyck i Falun, men som ursprungligen kom från Insjön. Det var inga stjärnor innan dem kom till Brynäs, men just att man lyckades hitta de här spelarna visar att man låg före sin tid i just scoutingen.

Inför säsongen 1972/73 lämnar ”Virus” Lindberg för flytt till Stockholm och spel för AIK.
– Det var ett ganska naturligt steg. Jag hade tidigare gått en utbildning som skadereglerare på Folksam i Stockholm. Då vägrade Brynäs släppa mig. Jag tror att just den säsongen var min sämsta under mina år som spelare. Det fungerade inte att pendla fram och tillbaka mellan Stockholm och Gävle.
– När jag kom in på GIH något år senare kände jag att det inte fanns något alternativ än att spela i Stockholm och just AIK passade mig väldigt bra.
– AIK hade ett väldigt bra lag dom här åren med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Rolf ”Råttan” Edberg, Lennart ”Sillen” Selinder med flera. Framför allt hade vi Leif ”Honken” Holmqvist i mål den ena säsongen vilket var otroligt skönt. När vi ute spelare inte var på topp kunde han själv vinna matcherna åt oss.

Foto: Arkivbild

Den 18 januari 1973 i SM-slutspelet var Hans ”Virus” Lindberg tillbaka i Gavlerinken för första gången sedan han lämnat Brynäs.
– Det var en tuff match eftersom jag var den första brynäsaren som valt att flytta till en konkurrerande klubb, något som säkert var ganska smärtsamt för Thure Wickberg och folket i Brynäs ledning.
– Det var inget direkt varmt mottagande och jag fick ta en hel del skit av både spelarna och publiken. Nu var väl det som det var och något som man fick räkna med.
– Matchen vann vi med 6-4 och jag gjorde några mål, så tack vare det kändes det ganska bra ändå.

När kontaktade Björklöven dig?
– Det var i samband med att jag gick ur GIH 1974. Löven ville ha ett namn som tränare och jag kände själv när jag fick frågan att ett tränaruppdrag kunde vara intressant. Det kunde vara dags att lägga skridskorna på hyllan.
– Jag och min fru sa att vi testar ett år och ser hur det går och nu bor vi fortfarande kvar i Umeå, ha ha…
– Det här var året som allsvenskan norra och södra skulle slå ihop och bli en elitserie med tio lag. Tyvärr misslyckades jag med uppdraget att ta Björklöven dit, men det var ändå ett fantastiskt kul och lärorikt år.

Hans ”Virus” Lindberg hade efter sin karriär som spelare en mycket lyckad karriär som svensk förbundskapten. Fast själv hade han inte alltid den bästa relationen med tidigare förbundskaptenerna. Bland annat sa Arne Strömberg om ”Virus”: ”Gud bevare mig för skyttekungar”. Det besvarade ”Virus” med: ”Bevare mig för UK-gubbar”.
– Jag tror Arne hade höga förväntningar på mig, men ändå inte lika höga som jag själv hade. Vi hade våra olika uppfattningar och jag kunde väl inte vara tyst. Arne var en väldigt bra tränare skolad av Ed Riegle, men någon diplomat var han inte.
– Däremot ska man respektera den sittande förbundskaptenen även om han har en annan uppfattning än du själv. Tyvärr fick Arne sluta som förbundskapten på ett brutalt sätt under VM 1971 då han och förbundsordförande Helge Berglund kom i konflikt med varandra.

Vid VM i Wien 1967 gör Tre Kronor en mycket fin turnering och vinner ett silver efter omöjliga Sovjet. Ett silver som uppmärksammades stort hemma i Sverige.
– Just den säsongen var nog mitt bästa spelår någonsin och turneringen i Wien en av mina bästa.
– Wien har överhuvudtaget varit ett bra ställe för svenska lag, 67 blev det silvet liksom 77 och 87 vann vi ju guld där nere.
– Jag vet inte om det handlar om att våren är så vacker i Wien eller vad det kan vara, skrattar Lindberg

Vid VM 1969 i Stockholm fanns du inte med, men väl i turneringen året därpå som även den spelades på Johanneshov.

Foto: Arkivbild

– Jag halkade in i turneringen på ett bananskal. Jag var uttagen som reserv av Arne Strömberg och när laget fick någon skada (Leif ”Blixten” Henriksson) kallade han in mig. Vi hade en bra mix av spelare och var nära att ta guldet från Sovjet även om vi inte var tillräckligt bra för att rå på dem.
– Turneringen hade många härliga sidor. Dels intresset från folket här i Sverige. Hela landet stannade upp när vi spelade. Sedan hade vi matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien som var otroligt heta efter ryssarnas invasion av Prag 1968.

Billy Harris kom in som förbundskapten inför OS och VM 1972.
– Det stämmer och inledningsvis tyckte jag det var väldigt positivt. Han coachade laget på att annorlunda sätt och rullade inte bara runt på femmorna. Han införde en helt ny attityd i Tre Kronor.
– Däremot tycker jag att Harris visade sin dåliga sida vid OS genom att skita i matchen om bronset. Jag tycker uppriktigt sagt det var oförsvarligt. Nu finns han inte kvar i livet så han kan förklara hur han tänkte men då vi behövde Harris som mest efter att vi förlorat mot Tjeckoslovakien med uddamålet och inte hade chans på guldet längre försvann han bara och överlät allt ansvar till Björn Norell som var överledare.
– Ingen av oss behövde någon som bytte blöjor på oss, men när gruppen som mest behövde en stark ledare försvann han.

Hur reagerade du när Svenska Ishockeyförbundet ringde och frågade om du ville ta över förbundskaptensjobbet?
– Jag har för mig att det var Jan-Åke Edvinsson som ringde efter att jag slutat mitt uppdrag som tränare i Björklöven. Året innan hade jag haft hand om ett OS-lag med spelare som jag fick plocka ut från lagen som inte tog sig till det som kom att bli elitserien. Alltså lag som Mora, Björklöven, Tingsryd, Örebro och så vidare. Vi åkte runt och spelade två eller tre matcher med det här laget. Dessutom hade jag varit ansvarig för Vikingarna, B-landslaget, säsongen 1975/76 och på den här resan hade just Edvinsson varit med.
– Hur just mitt namn blev aktuellt vet jag inte, men jag kan tänka mig att det var Edvinsson som lyfte fram mitt namn när det var aktuellt att byta ut Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson. Visste jag då vad jag vet idag om vilken erfarenhet det krävs om man kliver på det här jobbet hade jag tackat nej.

Canada Cup 1976, där Tre Kronor slutar fyra, blir Hans ”Virus” Lindbergs första tränaruppdrag.
– Den som tror att det ska vara lätt att vara förbundskapten har valt fel jobb skrattar Lindberg.
– Vi hade ett väldigt bra lag med flera spelare som redan spelade i NHL och WHA. Vi gör en bra turnering och var det inte för 30 minuter mot Finland kunde lika gärna vi vara i final.

Blev det soppatorsk?
– Alla spelare verkade ha tappat skenorna och vi tappade 4-1 till 8-6. Vi pratade om hur vi skulle spela inför tredje perioden, men ingenting fungerade. På den här tiden fanns inte heller någon timeout att tillgå. Ingen gav upp, men ingenting fungerade.
– När jag var förbundskapten i Schweiz hade jag Juhani Tamminen som assisterande. Han var med i den här matchen och gjorde dessutom tre av Finlands mål. Han kunde heller inte förstå vad som hände, finnarna kunde göra lite som man ville.

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) Hans ”Virus” Lindberg.

VM i Wien 1977 var mer framgångsrikt där ni spelade er till ett silver som nästan kan mäta sig med ett guld.
– Det har vi Canada Cup att tacka för. Jag insåg där att man inte kan ha med 25 spelare som är ledande i sina lag. Du måste ha med extraspelare som verkligen är lojala och accepterar sin roll.
– Vi gjorde en bra Izvestija-turnering vid jul redan innan Wien där jag förstod att det här laget kan prestera något stort. Trots det var vi generellt sett sågade i media innan vi åkte ner till VM.
– Allt fungerade riktigt bra där nere och det som var negativt i Canada Cup vändes till något positivt i VM.

Kanada skämde ut sig å de grövsta under turneringen. Pratade du någon gång med deras coach om deras sätt att spela hockey i den här turneringen?
– Nej, det var inte mitt uppdrag att göra. Kanada betedde sig fruktansvärt illa och Alan Eagleson, Kanadas överledare, var den otrevligaste och märkligaste ishockeyledare jag träffat på inom hockeyn.
– Vi hade spelare, Kent-Erik Andersson, som bars ut på bår med befarade spräckt mjälte, ögonskador och så vidare. Det gick så långt att Kanadas ambassad bad Svenska Ishockeyförbundet om ursäkt för deras spelares uppträdande. Man ska komma ihåg att det här var första gången Kanada var med i VM sedan man hoppat av i början på 1970-talet. Det var inte den återkomst som det kanadensiska förbundet hade hoppats på direkt.

Var det stor skillnad att vara förbundskapten i Schweiz?
– Egentligen var det ingen större skillnad mer än att det var ett mindre land som hockeynation. I Sverige pratade vi inför turneringarna att komma topp fyra, men i Schweiz handlade det om att etablera sig i A-gruppen. Jag var inte bara förbundskapten utan även utbildningschef och ansvarig för samtliga juniorlandslagen.
– Vid B-VM i Danmark 1994 gick Schweiz upp i A-gruppen efter att slagit Lettand med 2-1 vilket gjorde att vi var med i VM i Globen 1995. Sedan dess har Schweiz tillhört A-gruppen och idag slåss man om att vara sexa eller sjua i världen.

Hur minns du resan till SM-guld som tränare med Björklöven 1987?

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

– Det var en väldigt lång resa. Innan guldåret hade jag varit borta några år från Björklöven. Bland annat i Schweiz men även i Luleå.
– Visst fanns det en del konflikter även i det här gänget och fast Björklöven hade ett väldigt talangfulltlag hade man inte fått ihop det riktigt. Vi hade varit i final redan 1982 mot AIK, men då föll vi. Nu gjorde vi en fantastiskt fin säsong och finalserie mot Färjestad och vann med 3-1 i matcher.

Har det aldrig varit aktuellt att träna Brynäs?
– Jo då. Framför allt det året Brynäs hamnade i kvalserien. Då ringde både Michael Sundlöv och Wille Löfqvist och frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in. Jag kände att plikten kallade och var beredd att hoppa in.
– Nu kom jag inte loss från mitt jobb på hockeygymnasiet så jag var tvungen att tacka nej. Hade jag kommit loss hade jag antagligen tränat Brynäs i alla fall under kvalserien.

Det är väl inte för sent ännu?
– (Skratt) Jo, nu har jag lagt tränaryrket bakom mig.

FAKTA: OLD SCHOOL HOCKEY
Sedan flera år tillbaka har hockeysverige.ses medarbetare Ronnie Rönnkvist porträtterat gamla hockeylegendarer. För en månad sedan släppte Idrottsförlaget hans första bok, Old School Hockey, där 40 spelarporträtt finns samlade.
Mer information om boken och hur man kommer över den finns här:

På Facebook kan man även gå med i grupp Old School Hockey där Ronnie Rönnkvist har samlat länkar till sina spelarporträtt:
http://www.facebook.com/groups/107377116032231/

Text: Ronnie Rönnkvist