Old School – Ulf Weinstock

”Kanada uppträdde hotfullt”

Vår Old School-serie går den här veckan vidare med den gamle Leksands- och Tre Kronor-backen Ulf Weinstock, som bland annat var om de då omskrivna matcherna mot Kanada vid VM 1977, då Sverige överraskande tog ett silver.
– De var tuffa matcher mot Kanada då. De uppträdde hotfullt, säger Weinstock.

I dagens Old School ska vi åter ta oss till backplatserna i Leksands IF. För ett antal veckor sedan mötte ni Mr Leksand, Åke Lassas, och idag ska vi träffa en av de andra stora spelarna, Ulf Weinstock. Han, liksom Åke Lassas, är fostrad i klubben men kontakten med LIF är numera sparsam, då han jobbar som tränare i norska Stjernen.

Var du med i den generationen som startade sin hockeybana vid Avandet under nya brofästet i Leksand?
– Var du fick Avandet ifrån är helt otroligt egentligen, men sanningen med Avandet var att vi inte fick komma dit förrän vi redan kunde åka skridskor. Den egentliga starten var på en egen liten hockeyplan för ”norsungarna” (Noret = centrala samhället i Leksand) som låg där parkeringen till Domus i Leksand ligger nu. Jag bodde granne med Olle Öst och det var framförallt honom man såg upp till på den tiden. Andra bra hockeyspelare i Leksand var annars bland andra ”Totte” Bengtsson Olle ”Mapa” Sjögren Lennart Lange och målvakten Ole Jacobson. Jag tror även att Göran Winge var med då.

TV-pucken?
– Jag hade egentligen inga framgångar i Tv-pucken mer än att jag spelade två år i den turneringen. Första året åkte vi ut mot Småland på Johanneshov i Stockholm och andra året vann vi en match men blev utslagna av Västerbotten uppe i Sundsvall. Året före och året efter vann Dalarna men ålderskullen med 52:or och 53:or, som jag tillhör, var helt enkelt för tunn.

Vilken kontakt har du med din modersklubb Leksands IF idag?
– Jag har under årens lopp haft en riktigt bra kontakt med Leksand fast med årens lopp har det blivit lite sämre. Jag hänger dock med i det mesta som sker i Leksand och hoppas verkligen att de tar steget upp i år. Det har varit både mot och medgångar som man har brottats med under årens lopp, men en gång Leksing alltid Leksing.

Har det varit aktuellt att du rent av skulle träna Leksands IF?
– Kanske en gång då jag snackade med Leksand, men tyvärr har jag aldrig fått den möjligheten Men det vore en höjdare att få komma tillbaka någon gång och träna laget.

Ni blev svenska juniormästare 1970 och 1971. Vad var hemligheten med den generationens spelare i Leksand som vann de båda titlarna?
– Dessa framgångar kom till stor del att handla om Vilgot Larssons förmåga att påverka oss till bra träning, med skridskoåkning och passningsspel som viktiga faktorer. Dessutom tränade vi på den tidens mått mätt bättre sommarträning än de flesta andra lagen. Naturligtvis var det även våra enorma juniorframgångar som senare lade grunden till det framgångsrika 70-talet.

Du spelade i Leksands IF under hela den så kallade storhetstiden på 1970 talet. I vad bottnade klubbens framgångar då förutom att ni var en stark generation som kom underifrån?
– Möjligheten till bra träning och en enorm kamratskap då vi umgicks alltid även på fritiden. Sen var det högt till tak och man fostrades i en tro att världshockeyn skapades i Leksand. Dessa faktorer tror jag var de mest elementära grunderna för Leksands framgångar.

Brynäs och Leksand var de två storklubbarna under flera av dina år i högsta serien. Hur gick snacket mellan spelarna från de båda lagen?
– Rivaliteten mellan oss och Brynässpelarna var supertuff både på och utanför isen. Man hade först härdats i derbymötena mot Mora som junior och sedan var även till en viss del på juniorsidan Brynäs vår huvudmotståndare till att bli bäst i Sverige. Naturligtvis ville inte Brynäs släppa sin position, så därav den tuffa och givande rivaliteten mellan oss i Leksand och Brynäs.

– På landslagslägren tog det några dagar att acceptera varandra igen men efter lite rundsnack så var man beredd att offra allt för ett gemensamt mål och det målet var att slåss för Tre Kronor och Sverige. De spelare som jag spelade med och umgicks mest med i landslaget, förutom Bengt Lundholm, var faktiskt Brynäsare.

Vad minns du bäst från landslagsdebuten?
– Den var på Johanneshovs isstadion mot Finland och jag spelade i backpar med ”Böna” Johansson. Håkan Wickberg var center Dan Labraaten spelade ytter men sen minns jag inte den femte spelaren (Per-Olov Brasar) men vi vann och jag gjorde en hyfsad insats. Gamle VM-målvakten Kjell Svensson var förbundskapten och året var 1973.

Sönderslagen mjälte

Du fick spela med Tre Kronor i den klassiska VM-turneringen 1977 i Wien. Jag antar att det väcker angenäma minnen hos dig?
– VM-silvret i Wien, som lika gärna hade kunnat vara ett guld, är

Foto: Ulf Weinstock.

naturligtvis ett jätteminne för alla som var med i den turneringen. Det hände massor av saker som påverkade resultatet. Det absolut viktigaste som jag tror gjorde oss till det lag som vi blev var att innan VM:et så var vi på tränings- och matchläger i Prag. Där mötte vi Tjeckoslovakiens B-landslag i två eller tre träningsmatcher och fick stryk i alla om jag inte mindes fel, vilket gjorde att vi blev helt uträknat av den samlade pressen inför VM och ett mer nederlagstippat lag gick väl inte att ställa på benen.

– Dessutom var det massor av nykomlingar i Tre Kronor som inte spelat VM tidigare, så de hade kanske rätt i sitt fördömande. Flytten från Prag till VM-staden Wien blev en enormt positiv kultur- och väderkrock, helt plötsligt sken solen, vi bodde på ett helt underbart hotell (Schönbrunn) och med allt detta som kontrast till gråa och trista Prag, så kändes det som om man redan där vunnit högsta vinsten. Dessutom kom Roland Eriksson till landslaget från Minnesota och han blev en enorm injektion för hela laget.

– Vi hade också skitkul i laget. Andra veckan fick också våra sambos komma ner till Wien och det gjorde också sitt till att det blev lättare att vistas långt hemifrån. (Det var första gången det skedde med att spelarfruarna fick hälsa på sina hockeykrigare under ett VM ).
Rent sportsligt så betydde Göran Högostas fantastiska målvaktsspel och ”Rolles” Erikssons inträdande massor. Sen visade det sig att många av de nya spelarna sedermera blev NHL-spelare, jag tänker då i första hand på Lasse Lindgren och Lasse Zetterström som utvecklades enormt under och efter VM:et. Det finns fler godbitar bakom framgångarna, men naturligtvis betydde förbundskapten ”Virus” Lindberg massor genom att skapa en underbar stämning.

Det var två ganska slitsamma matcher mot Kanada. Var dessa matcher en mardröm att spela?
– Första matchen var ingen mardröm för den vann vi, men däremot den andra matchen blev tuff att bemästra då de uppträdde hotfullt mot oss långt innan med bråket med ”Stigge” Salming på hotellet. Deras hotfulla uppförande på värmningen före matchen var självklart jobbig att vara med om. När sedan matchen började så slog de sönder mjälten på Kent-Erik Andersson och efter den sekvensen var inte motståndsviljan så hög i vårt lag.

Din största framgång i hockeyrinken vad får det bli?
– Som spelare rankar jag första SM-guldet 1973 som etta, landslagsdebuten samma år som tvåa och silvret i Wien på tredje plats. Som tränare är det avancemanget med Linköping till elitserien, då LHC var en klubb som aldrig varit på den nivån tidigare, att jag även jobbade som sportschef gjorde inte saken sämre. En annan tränarbedrift var också att hålla Mörrum kvar i dåvarande division ett samt att föra Halmstad Hammers till allsvenskan.

Som spelare var du Leksand trogen mer eller mindre under hela din aktiva karriär men du gjorde en kortare utflykt till Västra Frölunda. Hur kom det sig?
– Att jag flyttade till Västra Frölunda är en sak mellan i första hand Rune Mases och mig, men jag kan kort konstatera att jag fick en bra utbildning inom bankvärlden och att det nog var nyttigt för mig att flytta då.

Om du får plocka ut ett All Star Team med de killar du spela med under din karriär hur skulle det se ut?
– Ett All Star Team är nog den fråga jag funderat mest på, men

Foto: Ulf Weinstock som ung i Leksand.

självklara spelare är i alla fall Christer Abrahamsson och Ulf Samuelsson, men däremot på forwardsidan är det lite svårare men jag faller nog i alla fall för min skönaste av polare, Bengt Lundholm, och evighetsmaskinen Per-Olof Brasar och skridskovirtuosen och målskytten Mats Åhlberg.

Vilken tränare har betytt mest för genom alla år?
– Från början var det Vilgot Larsson i Leksand som formade mig till den spelare jag blev. Han skolade om mig från forward till back. Under min senare del som så är det nog som stor mentor och en god vän Tommy Sandlin som har betytt mest. Sen finns det många andra ledare som påverkat och betytt mycket för mig som människa och den person jag är idag.

Legendfakta

Ulf Weinstock
Född: 1952
Back
Moderklubb: Leksands IF
Landskamper: 125 A – 24 B – 7 J
OS-Brons: 1980
VM-Silver: 1977
VM-Brons: 1975, 1979
VM 4:a: 1978
Sveriges All Star Team: 1975
Klubbar som spelare: Leksands IF, Västra Frölunda IF, IL Stjernen och Mörrums GoIS IK
Bor i Fredrikstad, Norge

Text: Jante Abrahamsson