Old School: Lars Karlsson

En av 1987 års stora

1987 var guldåret i den Kiruna-fostrade backen Lars Karlssons karriär. Då vann han SM-guld med Björklöven, VM-guld med Tre Kronor, spelade Canada Cup och blev dessutom elitseriens poängbäste back, med 33 poäng på 35 matcher.
– Vi fick alla grejor att falla på plats vi rätt tillfälle, säger Karlsson om SM-guldet.

Kiruna har genom åren fostrat fantastiskt många bra hockeyspelare och i tidigare Old School så har ni fått möta Hans Särkijärvi, Peter Lindmark, Freddy Lindfors, ”Klimpen” Häggroth, ”Garvis” Määttä, Anders Lindberg, Börje Salming och hans bror Stig. Lägg där till även ”Virvelvinden från Vuollerim”, utanför Kiruna, Lars-Göran Nilsson.

Denna söndag ska ni få stifta bekantskap med världsmästaren från 1987, Lasse Karlsson. ”Kiruna-Lasse”, som han ibland kom att kallas, var alltså en av dom som fick beträda isen i Wiener Stadt Halle, i dom numera klassiska rutiga kostymerna med uppkavlade ärmar.

Du är uppväxt i hockeyfästet Kiruna, var det aldrig någon tvekan att det skulle vara hockey som stod överst på programmet?
– Man höll på med allt som grabb. Det var fotboll, handboll, brottning och ishockey, men tillslut föll väl valet på just hockeyn.

Var det många ”hemma på din gata” som tog sig ut i hockeysverige?
– Det var väl två-tre stycken har jag för mig. Någon hamnade i IFK Kiruna och några i AIF. Ni vet det fanns egentligen inte så mycket mer att göra efter plugget än att snöra på sig skridskorna och sticka ut och spela, så egentligen var det kanske inte så konstigt att det även var många av kompisarna som blev duktiga spelare.

Pappa Bengt Karlsson var spelare i Kiruna AIF och senare tränare för klubben. Vad kom att vara hans betydelse för dig som hockeyspelare?
– Jag vet egentligen inte vad han kom att betyda för mitt spelande, men han var a-lagstränare när Kiruna AIF var i Allsvenskan 1973/1974 och då var inte jag med. Säsongen därpå slutade han i AIF, men tränade Kalix någon säsong.

Säsongen 1978/1979 så kom en av dom stora Junior-SM skällarna i svensk hockeyhistoria då Kiruna AIF stod som Svenska mästare efter att

Foto: Karlsson som 16-åring i Kiruna.

ha final slagit Djurgården på gamla Hovet med 7-5. Ett Djurgården som innehöll landslagsspelare som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Peter Ekroth och Tommy Mörth. Vad är ditt bästa minne från finalen?
– Vi hade slagit Djurgården ett par säsonger tidigare i PSM-final med 2-1. Fast till den här JSM-finalen var vi ändå oerhört nederlagstippade. Men vi hade ett lag som spelat ihop sedan vi var 6 år och alla visste vad man hade att göra ute på isen. Vi hade också en jättebra målvakt i ”Micke” Gustavsson som var otroligt viktig för oss.

Det måste ha varit en härlig känsla då er lagkapten Christer Winsa höjde bucklan mot Johanneshovs tak?
– Jag minns inte exakt som det är snart 30 år sedan, men självklart var det här stort för oss och fantastiskt roligt att fått vara med om.

För mycket TV och datorer

Din a-lagsdebut i Kiruna AIF – vad minns du bäst av den?
– Ingenting, haha… däremot minns jag mitt första derby mot IFK. Det var en helt fantastisk känsla när man gick under läktarna ut på planen och hallen var fylld med 3 500 åskådare. IFK och AIF var som hund och katt på den här tiden och det snackades om dom här derbyna i flera veckor ute på stan.

Varför tror du Kiruna, trots sin fantastiska plantskola, ”bara” har en säsong i högsta serien?
– Jag vet egentligen inte, men anledningen till att det kom fram så mycket bra spelare tidigare var nog att vi hade is så tidigt på året och länge söderut var inte förutsättningarna detsamma. Nu pratar vi alltså om tiden före alla hallars tillkomst.

Saknas rivaliteten mellan klubbarna och dom heta derbyna för att hålla intresset vid liv?
– Ja delvis tror jag det och idag finns det bara ett lag i Kiruna. Nu för tiden är jag rädd för att det finns för stort utbud av till exempel TV-apparater, datorer och så vidare, som tyvärr tar upp för mycket tid för många av ungdomarna i Kiruna.

Tror du vi i framtiden får återse Kiruna i högsta serien?
– Nej, tyvärr inte som det ser ut idag – vilket jag tycker är mycket tråkigt.

Inför säsongen 1979/1980, när du var endast 19 år så värvades du ner till Leksand. Varför föll valet just på Siljansklubben?
– Jag var runt till flera klubbar – jag minns att jag besökte MoDo, Brynäs,

Foto: I Leksand 1983.

AIK och Leksand men sedan pratade jag med några ytterligare som jag valde bort tidigt. Varför just det blev Leksand berodde på att jag helt enkelt tittade på vilka backar dom olika lagen hade och vart jag skulle kunna ta en plats och vid det här läget så kändes Leksand som det lag jag skulle platsa i.

Det blev fem säsonger där vilket var din största framgång under dom åren tycker du idag med facit i hand?
– Det är svårt att säga men det var oerhört stort att redan första säsongen i Leksand spela med storheter som Mats Åhlberg, Danne Söderström, bröderna ”Abris”, ”Djura” Olsson med flera. Hela första säsongen spelade jag ihop med Kari Eloranta vilket var helt underbart. Han gnällde aldrig utan sa bara – det är bra Lasse med sin finska brytning, haha…

Hur var Kari Eloranta som spelare i dina ögon?
– Fantastiskt bra! Han spelade en hockey som såg så enkel ut och man visste alltid vart man hade honom. En drömback att ha bredvid sig.

Utskälld av Mikael Andersson

Varför blev det sedan Björklöven?
– Det var som så att jag skulle upp och förhandla med Skellefteå och när jag åkte igenom Umeå så svängde jag förbi min kompis från Kiruna, Micke Andersson. Han undrade vart jag var på väg och när jag sa att jag var på att förhandla med Skellefteå, så skällde han på mig och sa att jag ”int” skulle spela där utan komma till ”Löven”. Jag trodde inte dom ville ha mig i ”Löven” men ”Micke” ringde några samtal och efter att jag varit i Skellefteå så lovade jag att förhandla med Björklöven.

Vad kom att få dig att göra valet du gjorde?
– Jag hade fyra gamla kompisar i Björklöven. Hasse Edlund, Göte Wälitalo och ”Micke” som alla var från Kiruna och ”L-G” Pettersson som jag spelat med i TV-pucken och juniorlandslagen.

Svensk Mästare 1987 med ”Löven”, vad var det unika med just det här laget?
– Unika… jag vet om det var något unikt med just det här laget utan

Foto: Inför VM 1987.

sanningen var nog att vi var ett riktigt bra lag och vi fick alla grejor att falla på plats vi rätt tillfälle. Just att vi var så bra visar väl inte minst det faktum att Ulf Dahlén, Calle Johansson och även Peter Sundström blev proffs säsongen efter och inte mindre än 22 spelare slutade eller bytte klubb, vilket fick Björklöven att åka ur redan två säsonger efter guldet.

Vad betydde Hans ”Virus” Lindberg för laget?
– ”Virus” drog väl sitt strå till stacken, men det gjorde vi nog alla som var med den säsongen.

Samma år, 1987, så blev du världsmästare i klädd klassiskt rutig kostym. Det här var en annorlunda hockeyturnering?
– Ja, verkligen, ena stunden var vi i B-gruppen och i andra stunden var vi klara för slutspel. Finnarna lämnade in en protest mot en västttysk spelare, vilket gick ända till civildomstol innan det blev klart att vi skulle gå till slutspel. Och visst var vi lite deppade innan vi visste hur det skulle sluta.

I avgörande matchen slog ni Kanada med 9-0!
– Haha… ja va fan hände? Det var en sådan match när allt fungerade för oss och kanadensarna blev mer och mer frustrerade efter att vi gjorde mål på alla våra chanser. Sedan hade vi ”Pekka” Lindmark i målet och då var det lugnt.

Såg ni hela den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien från läktarplats?
– Ja, det gjorde vi. Vi var överlyckliga efter matchen mot Kanada för vi hade vunnit silver men sedan började det gå upp för oss att om ryssarna vann med inte allt för många mål så kunde vi vinna guld. Tjeckerna ledde med 1-0, men ryssarna gjorde både 1-1 och sedan 2-1- en helt otrolig känsla.

Hur var känslan när ni klev in på isen i Wiener Stadt Halle och överraskande fick ta emot VM-bucklan?
– Vi möttes av ett fantastiskt stort jubel och det var även många svenska på läktarplats så det var en stor upplevelse.

Hur var bemötandet hemma i Kungsträdgården?
– Det var enorm! Det hade egentligen inte varit något liknande innan och vi hade inte förväntat oss något speciellt. Men det här kom att bli en stund som jag aldrig kommer att glömma.

Inte sugen på tränarjobb

Du slutade spela hockey efter ett par säsonger i Lycksele SK, 1995.
– Jag spelade åtta matcher en säsong i Lycksele när gamla ”Löven”-tränaren Claes-Håkan Edlund ringde och berättade att dom kris på backar så jag lovade att ställa upp några matcher.

Var det aldrig aktuellt att liksom pappa Bengt och brorsan Janne (tränare i Växjö) slå sig på tränarjobbet?
– Nej! (Svaret kommer blixtsnabbt och först utan ytterligare kommentarer)… det har aldrig varit något för mig även om jag tränade Björklövens b-juniorer under en säsong. Tränandet överlåter jag åt lillebror, haha…

Hur ser annars Lasse Karlssons liv ut idag?
– Jag är brandman här hemma i Umeå, sedan spelar jag en hel del golf på sommaren. Helt nyligen var vi i Uppsala ett kompisgäng och spelade i fem dagar. Vintertid är jag i hallen och tittar på Björklöven ibland, inte alla matcher men det blir några stycken per säsong.

Slutligen så brukar vi ”tvinga” fram ett All Star Team med alla som ni spelat med under er karriär. Hur skulle ”Kiruna-Lasses” All Star Team se ut?
– Det får bli ”Pekka” Lindmark i mål. På ena backplatsen tar jag Anders Eldebrink och vem mer… Fredrik Olausson får det bli han var väldigt duktig. Som kedja får det bli tre killar som hade det där lilla extra som tog dom långt som hockeyspelare, Håkan Loob, Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson.

Legendfakta

Lars Karlsson
”Kiruna-Lasse”
Född: 1960
Back
Landskamper: 73 A – 22 B – 32 J
OS-Brons: 1988
VM-Guld: 1987
Canada Cup-brons: 1987
JVM-Brons: 1979, 1980
JEM-Brons: 1978
Svensk Mästare: 1987
TV-puckens bäste back: 1976
Klubbar som spelare: Kiruna AIF, Leksands IF, IF Björklöven, Lycksele SK
Bor idag i Umeå.

Text: Jante Abrahamsson