Old School – Hans Tvilling

Stor i hockeyns barndom

En rejäl tidsresa väntar i den här veckans Old School – där vi får en inblick i en tid där matcherna spelades på uterink och då allt från lervälling till snöskottning kunde störa matcherna för Djurgårdslegenden Hans Tvilling.
– Man kunde se på terometern om vi skulle vinna borta mot Grums, berättar han.

Idag ska vi resa hem till en pigg 80-åring boende i Traneberg i Stockholm. Hans Tvilling (tidigare Hans Andersson) var tillsammans med sin tvillingbror Stig två av Djurgårdens och Tre Kronors största spelare under 1950-talet.

Nu berättar Hasse för hockeysverige.se: s läsare om varför han tror att Djurgården var så dominerande i svensk hockey under stora delar av 1950-talet och hur det var att spela hockey i lera mot Grums.

Hans, du är född 1928, sex år efter det att spelet om SM-titlar i ishockey hade börjat i Sverige. Varför tror du att hockeyn rotade sig som sport just i Stockholm vid den här tiden? Det var inte direkt givet att det skulle finnas is under vinterhalvåret i stan direkt?
– Haha… näe du i den här stan kan du aldrig vara säker på om det blir vinter varje år. Men det var väl så att vi hade tidigt några konstfrusna banor i Stockholm som på Stadion och även inne i Lindarängen (Sveriges första ishall för ishockey, en gammal flyghangar som ligger i Värtahamnen, Stockholm) till skillnad på hur det var ute i landet. Jag minns då vi till exempel var i Grums och spelade så kunde man avgöra på termometern om vi skulle vinna eller inte. Dom hade inte konstfruset och var det plusgrader så kunde det hända att vi fick springa i lera och spela ishockey mot varandra. Oftast vann Grums den gyttjebrottningen, men var det kallt och bra is då van oftast vi i Djurgården med åtta-nio baljor.

Hur kom du och din bror Stig Tvilling i kontakt med ishockeyn första gången?
– Vi började spela för Westermalms IF som höll till uppe på Östermalms IP eller på ”Krillan” (Kristinebergs IP). Det var inte bara jag och brorsan utan även Carl-Erik ”Cacka” Andersson (15 A-landskamper) och Berth Zetterberg (32 A-landskamper) som växte upp nära oss i Traneberg var med och spelade där.

Varför just Westermalms IF?
– Jag har för mig att det var en lagledare från Westermalms IF som bodde alldeles i närheten av oss i Traneberg som tog med oss till träningen och på den vägen var det.

Du är uppväxt i västra Stockholm där killar som Berth Zetterberg, ”Cacka” Andersson, Rolf ”Mackan” Pettersson, Lasse Björn, ”Tjalle” Mild med flera också började sina hockeykarriärer. Hur mycket kontakt hade du med dom grabbarna i unga år?
– Lasse bodde i huset bakom mig i ”Tranan”, men vi alla hade mycket kontakt med varandra. Vi alla bodde nära Tranebergs IP så vi var självklart alla tillsammans nere och spelade boll eller lirade hockey. Du vet på den tiden så var man bara 10-12 st i ett lag och vi var väl ungefär så många så vi kunde bilda ett kvarterslag där. Men Hasse Mild var aldrig med oss för han bodde borta i Kristineberg, men vilken fin kille det var och en underbar idrottare.

Hur blev det aktuellt för spel i Djurgården?
– Det var faktiskt nära att jag och ”Stickan” (Tvilling) hade blivit både AIK:are och Hammarby:are. Men det var en kamrer Herbert Edberg vid Folksam, som låg på Kungsgatan 5 vid den här tiden, som hade fått höra att vi var på väg att börja spela i AIK i första hand. Han tillät inte oss att börja där utan slet hårt för att göra oss till Djurgårdare. Det är väl något varken jag eller min bror någonsin ångrat.

Gick du över dit som fotbollsspelare samtidigt?
– Jo det stämmer och i fotboll gjorde jag väl tio år för Djurgården och 42 mål. Det var faktiskt tal om att jag och ”Stickan” skulle bli proffs i Torino. Det slogs upp stort i tidningarna då men tyvärr blev det aldrig något av med det.

Fick du och brorsan spela ihop i samma kedja redan från början i Djurgården hockey?
– Ja, det fick vi, jag var högerskytt och ”Stickan” vänsterskytt och i början hade vi med oss Yngve Carlsson på en kant. Vi tre spelade även ihop i landslaget under många år.

Var ni relativt lika som spelare du och Stig eller vad skilde er åt på isen?
– Vi var väl relativt lika trots allt. Jag och ”Stickan” blev kända för att introducera ”fiskliret” i hockeyn ha ha… Det innebar att vi helt enkelt tog pucken och åkte runt och passade varandra i stället för att gå på mål, allt för att tiden skulle gå.

Fem SM-guld med Djugården

1950, 1954, 1955 och 1958 är alla år du vann SM-guld med Djurgården. Vad gjorde att just Djurgården kunde dominera svensk ishockey som dom gjorde vid den här tiden?
– Det är en väldigt svår fråga, som jag faktiskt inte har något bra svar på.

Foto: Hans Tvilling 1958.

Djurgården värvade inte direkt dom bästa spelarna i stan utan det handlade ofta om att det kom fram många unga nya talanger i klubben hela tiden. Sedan fick vi behålla ungefär samma lag under många år så vi lärde känna varandra och hade ”lattjo” ihop.

Hur mycket umgicks ni Djurgårdskillar utanför själva hockeyn?
– Vi som bodde kring ”Tranan” som ”Cacka” Andersson, Lasse Björn, ”Bingen” Larsson, Berth Zetterberg och en målvakt som hette Rune Nilsson åkte ofta tillsammans hem från Stadion. Efter vi kommit hem och käkat så träffades vi nere på Stora Mossen eller på Tranebergs IP och fortsatte lira mera på skoj. Även ”Mackan” Pettersson som var Hammarby:are var med då och då så visst höll vi ihop mycket även vid sidan av ishockeyn och fotbollen.

Mycket handlade om Stockholmsklubbar som Göta, Hammarby, AIK, Karlberg, Djurgården, Traneberg, Matteuspojkarna och så vidare. Men 1957 så klev Gävle GIK in som första icke-stockholmsklubb att vinna ett SM-guld i ishockey. Hur reagerade ni på detta?
– Jag tror nog alla tyckte att det var kul att det kom lite nya lag att slåss med som inte var från stan. Gävle hade ett otroligt bra lag med ”Stöveln” Öberg och hans bror ”Lill-Stöveln”, men även många andra var bra i det laget. Sedan hade även Leksand ett bra lag vid den här tiden fast annars handlade det mycket om AIK, Hammarby, Södertälje och så vidare.

Hur tog ni emot ”Stöveln” Öberg från Gävle, Åke Lassas från Leksand, Lars Pettersson från Västerås och så vidare i landslaget, för det var stockholmare som abonnerade på dom platserna allt sedan OS 1920 i Antwerpen?
– Det var lika där alla i landslaget tyckte det var väldigt roligt att det kom in lite nytt folk utifrån och alla var dessutom väldigt duktiga lirare.

Vad minns du annars bäst från din egen landslagsdebut 1948 (Sverige-Finland 4-2 i Helsingfors)?
– Själva debuten kom jag kanske inte ihåg direkt men självklart var det jättekul att få komma med i landslaget. Jag gjorde väl 87 A-landskamper totalt och ”Stickan” 84. Sen blev det också några landskamper i fotboll.

Världsmästare 1953

Du blev världsmästare 1953 i ett stympat VM. Det sägs att ni vandrade runt på Zürich gator och shoppade när beskedet kom att ni var världsmästare.
– Det har jag väl inget direkt minne av men vid OS 1952 i Oslo så var det

Foto: Hans Tvilling 1951.

något liknande. Vi gick omkring i Oslo när våran ledare kom springande och berättade att vi skulle spela match om tredje pris om någon timme mot tjeckerna. Så det var bara att hasta hem till förläggningen och snöra på sig ”rören” ha ha… Vi vann matchen med ett par mål dessutom.

Möttes ni av ett kokande Kungsträdgården då ni kom hem till Sverige eller hur stort var vårat första VM-guld?
– Det borde väl ha varit så ha ha… Nej du det var som att komma hem efter en seriematch med Djurgården. Nu är det många år sedan, men jag har inget minne av att det var någon speciell mottagning alls då vi landade på Bromma.

Vilken är annars din spelmässigt bästa VM-turnerig?
– Jag har spela två OS, 52 och 56, samt fyra VM. Min bästa turnering var nog 1954 på Stadion. Det var första året ryssarna var med i ett VM. Visserligen hade dom slagit tjeckerna i några träningsmatcher tidigare fast vi kunde inte ens ana hur bra dom egentligen var Bobrov och grabbarna. Vi gjorde en riktigt bra match mot dom och fick 1-1 vilket var det enda poäng ryssarna tappade i hela VM. Fast hade det inte snöat så ymnigt så du knappt såg pucken och det vart skottning av isen var tionde minut så hade vi aldrig orkat stå emot
– Kanada var storfavoriter till guldet det året men åkte på rejält med stryk med 7-2. Det var nog den enda gången som dom underskattat ryssarna i hockey ha ha…

Hur såg din hockeykarriär ut efter det att du lämnade Djurgården efter SM-guldet 1958?
– Först blev det ett år i Almtuna. Det var jag och Tage Lindberg från Södertälje som åkte tåg upp till Uppsala fram och tillbaka och spelade där. Sen blev jag spelande tränare och lagledare för Tranebergs IF i många år.

Vad har anrika Tranebergs IF betytt för dig?
– Mycket givetvis! Jag varvade ner i ”Tranan” kan man säga. Där spelade jag även ”Mackan” Pettersson. Vi hade ett bra lag då och slog bl a Djurgården i en DM-match. Sedan har jag hållit kontakten med flera av spelarna och ledarna från åren i ”Tranan”. En som jag har nära kontakt med är Jörgen Hjert som även varit drivande för den nya hallen på Stora Mossens IP (Tillsammans med Lennart Heriz m fl). Ett tag var jag även lagledare då Rune Lindh från AIK var tränare för klubben. Han var en fantastiskt bra tränare och fin kille.

Du var landslagsman och allsvensk i både hockey och fotboll samtidigt. Fanns det inga konflikter mellan din ledare och även ditt samvete vilket du skulle prioritera?
– Det var aldrig några stora problem för på den tiden spelade man hockey på vintern och fotboll på sommaren. Men vi vann SM-guld i både fotboll och hockey 1955. Jag minns så väl efter hockeysäsongen då jag Hasse Mild och Sven Tumba kom direkt från VM i ishockey till fotbollsträningen. Då fick vi tre stå i ett eget hörn och träna extra för tränaren trodde vi var så dåligt tränade ha ha…

Din bror Stig gick bort 1989 bara 62 år gammal. Vad hände?
– ”Stickan” var och spelade tennis i Kungsängen då han klagade på att det smärtade i bröstet. Dom andra killarna sa till honom att åka till sjukan men ”Stickan” åkte hem i stället och där dog han. Jag har funderat många gånger på vad som hade hänt i fall brorsan hade sökt upp en läkare i stället. Men det är bara spekulationer och det hjälper ingen.

Hur mycket följer du ishockeyn idag?
– Jag är en riktigt tokig Djurgårdare som följer allt ha ha… Det händer att jag inte orka lyssna på radion när det är som mest spännande utan ligger i stället vaken och väntar på att få läsa referatet från matchen i DN på morgonen i stället ha ha… Tyvärr är jag alltför sällan på Stadion eller Hovet men nu när jag kommit upp i åldern så kan jag uppleva att det är lite för stökigt kring framförallt fotbollsmatcherna. Jag har aldrig förstått varför du som Djurgårdare vill ha ner AIK i en lägre division och tvärtom. Titta bara vad Djurgårdens hockey har förlorat på att AIK är i Allsvenskan i stället för i Elitserien. Klubbarna behöver varandra, men för den delen så kan gärna Djurgården få vinna matcherna över AIK. Vi killar som spelade mot varandra var goda vänner, varför kan inte dom på läktarna också vara det?

Har du kontakt fortfarande med Lasse Björn, Sven Tumba och dina övriga hockey vänner?
– För några år sedan träffade jag Hasse Jeppson (gotbollsproffs i Charlton, Atalanta, Napoli och Torino 51-57) nere på Stureplan. Vi kramade om varandra och när han presenterade mig för sin fru så sa han; Här är killen som spelade fram mig till alla mål jag gjorde i Djurgården som senare fick mig att bli proffs. Det var väldigt fina ord att höra från en av Sveriges bästa anfallare genom tiderna. Men i övrigt så tappar du kontakten med dina tidigare lagkompisar och många går bort också. Men jag fyllde 80 år helt nyligen och då kom både Lasse Björn och ”Jompa” Eriksson hit och gratulera mig.

Avslutningsvis innan vi går ut i solen som lyser över Traneberg och Stockholm så vill hockeysverige.se få ditt All Star Team med spelare du själv spelat med.
– Thord Flodqvist får stå i mål. Ett bättre backpar än Rolle (Stoltz) och Lasse (Björn) har knappast funnit i Sverige. Dom år jag själv inte spelade med min bror så spelade han med Hasse Mild och Gösta ”Lill-Lulle” Johansson så dom tre får det bli. Sedan är jag själv avbytare och hoppar in när ”Stickan” blir trött.

Legendakta

Hans Tvilling
(tidigare Andersson)
Född: 1928
Centerforward
Landskamper: 87 A, 2 B
OS Brons: 1952
OS 4:a: 1956
VM Guld: 1953
VM Silver: 1951
VM Brons: 1954
VM 5:a: 1955
Klubbar som spelare: Westermalms IF, Djurgårdens IF, Almtuna IS, Tranebergs IF
Bor i Traneberg, Stockholm.

Text: Ronnie Johansson