Old School – Göran Högosta

VM-hjälte – men misslyckad i NHL

Göran Högosta var en av de stora svenska målvaktsprofilerna under det sena 70-talet – framförallt tack vare sina hjälteinsatser under VM 1977. Därefter följde en inte lika lyckad NHL-sejour för dalkarlen, då han bland annat blev tredjemålvakt i New York Islanders.
– Jag förstod aldrig vad de skulle med mig till, berättar Högosta.

Sverige har haft väldigt fina målvaktstraditioner i Tre Kronor genom åren. Seth Howander från IFK Uppsala och Albin Jansson från Järva IS var våra första två mästerskapsmålvakter när OS spelades 1920 i Antwerpen och senare hittar vi Einar Olsson, Herman carlsson, ”Brand-Johan” Johansson, Kurt Svanberg, Thord Flodqvist, Kjell Svensson, ”Klimpen” Häggroth, ”Honken”, med flera.

Riktigt så långt tillbaka ska vi inte resa i dagens Old School utan vi ska stanna upp på 1970-talet då en 16-årig Borlängekille debuterade i Allsvenskan (dåtidens Elitserie) för IF Tunabro.
Göran Högosta kom att bli en av Sveriges mest folkkära målvakter efter sin smått fantastiska VM-turnering i Wien 1977.

Efter den turneringen så reste han med familjen över till USA för att bli Sveriges förste målvakt i NHL. Det blev tre säsonger där, innan han återvände till svensk hockey och spel i Västra Frölunda. Idag bor den alltid så positiva masen i Falun och följer mest ishockeyn på distans.

Du är mest känd som Leksing, men vart växte du upp?
– Jag växte upp i Alderbäcken som ligger cirka 3 km från hockeyhallen i Borlänge eller rättare sagt den uterink som senare fick tält över sig och senare blev Gyllehallen. Men det var nog först i tio års ålder som jag började spela med IF Tunabro. Fast vi spolade upp en liten naturisplätt plätt hemma när jag var betydligt yngre där jag började åka skridskor. Min storebror Bengt-Olov drog senare med mig till IF Tunabro.

IF Tunabro gjorde några fantastisk fina år i gamla Allsvenskan (dagens Elitserie), vad låg bakom den här succén?
– Först och främst var det väldigt snabbt avancerat av en klubb som bara funnits i 10 år när vi gick upp. Det handlar alltså om i snitt två år i varje division. I grunden så handlade det om bra ledare med ambition, kunnande och vilja. Tränarbiten var också mycket bra under åren. T e x så hade vi ”Sigge” Bröms från Leksand och en lokal förmåga som hette Olle Hedén. Olle var en bra kille på att svetsa sammangänget. Den tredje viktiga biten var att Tunabro hade en väldigt fin ungdomsverksamhet. Vi var sju killar från Tunabro som spelade TV-pucken 1970 och som sedan kom att vara med och kvala upp 1971.

I laget fanns bland annat blivande landslagsspelare som Roland Eriksson, Anders Kallur och Ivan Hansen. Hur väl kände ni varandra redan innan det blev tal om a-lagsspel i Tunabro?
– Anders Kallur kände vi väl inte innan som han kom från Falun. Men Roland, Ivan och även Jan-Ove Wiberg som senare spelade i Leksand hade växt upp tillsammans så vi kände varandra väldigt bra.

Var det du eller Juha Raninen som stod Tunabros första match i Allsvenskan? Jag tror ni förlorade den matchen med 10-2 i klassiska Scaniarinken mot Södertälje SK?
– Ha ha… det var nog jag som stod. Det jag minns bäst från den matchen var att det gick ganska fort allting.

Ersatte ”Abris” i Leksand

När och hur blev det aktuell för spel i Leksand?
– Vi åkte ur med Tunabro efter tre säsonger i Allsvenskan, 1974 och målvakten i Leksand, Christer Abris, skulle prova på proffsspel så då frågade

Foto:

Göran Högosta vid VM 1977.

dom i fall jag ville komma upp och spela för dom. Det var även aktuellt redan då att jag skulle spela för Frölunda.”Bittan” Johansson var upp till Borlänge och förhandla minns jag. Men jag var bara 21 år då och en flytt till Leksand kändes lättare.

Hur togs du emot av alla så kallade stjärnor när ni anlände till Leksands IF?
– Det var inga problem alls. Det var Mats Åhlberg, ”Danne” Söderström, ”Danne” Labraaten med flera som var stjärnor då men det är fina killar allihop.

Du blev svensk mästare 1975 med Leksand efter ett klassiskt finalspel mot Brynäs. Vad minns du bäst från dom här finalerna?
– Vi spelade den tredje och avgörande finalen på neutralplan och just den här matchen spelades i Scandinavium. Det jag minns bäst var att det var en jäkla tuff match och det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på pucken och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen den låg. Sedan satte ”Rolle” Eriksson det här avgörande målet för oss.

Varför lämnade du Leksands IF efter säsongen 76/77?
– Jag ville prova på spel i NHL. Jag hade redan året innan via mitt ombud Björn Wagnsson fått ett förslag om att spela i Indianapolis i WHA men då ville jag stanna kvar ytterligare ett år i Sverige. Men efter VM 1977 i Wien så kom New York Islanders med ett bud som jag nappade på direkt. Då hade jag vunnit SM, spelat Canada Cup och tre VM så då kände jag mig mogen. Men i efterhand kan man undra vad Islanders skulle med mig till, då man redan hade två av världens bästa målvakter i Glenn ”Chico” Resch och Bill Smith.

Under dina tre säsonger i NHL så spelade du totalt 23 matcher för New York Islanders och Quebec Nordiques. Var omställningen stor från den svenska hockeyn till den som spelades i NHL?
– Det får man nog säga att det var. Jag var den första målvakten från Sverige som skulle spela i NHL. Några hade tidigare spelat i WHA (Christer Abris, Curt Larsson och ”Honken” Holmqvist). Då förstod man inte att den vanligaste vägen till NHL för målvakter var via farmarlagen utan man ville ta en plats direkt. Idag är det väl bara Henrik Lundqvist som gått direkt in i NHL av alla målvakter vi har haft där borta. Till och med ”Pelle” Lindberg fick börja i farmarlag.

Det tog slut efter säsongen 79/80, saknade du anbud att stanna eller varför valde du att resa hem till Sverige?
– Jag hade svårt att tända till när det var matcher som inte gällde så mycket och jag visade inget intresse för att stanna i NHL. Vi hade fått vårt första barn när vi flyttade över till NHL och han var väl drygt ett år då. När vi bodde där borta så fick vi vårt andra barn och då kändes inte livet med långa ”roadtrips” och snabba uppbrott från familjen med flyttar och så vidare så lockande längre. Jag hade aldrig några tankar på att stanna kvar efter tredje året, utan då ville jag hem.

Sovjet-dödare

Du nämnde som hastigast VM 1977 i Wien tidigare där Tre Kronor gjorde en fantastisk succé och tog silver efter Tjeckoslovakien. Vad kom den här turneringen att betyda för dig som hockeyspelare?
– Den lever med mig fortfarande och dom som minns mig än idag minns ofta

Foto:

Göran Högosta 1972.

just att jag var med i VM-turneringen i Wien. Hela laget gjorde en fantastisk prestation där.

Du gjorde två nästintill magiska matcher mot Sovjet då ni vann med 3-1 och 5-1 mot det kanske bästa ryska laget någonsin. Passade din spelstil bra mot den ryska spelstilen?
– Min målvaktsstil var att stå på benen så länge som möjligt och inte gå bort mig. När ryssarna verkade komma på skott så avvaktade jag och försökte läsa om det skulle komma en, två eller tre passningar i stället och det gjorde att Sovjet hade det svårt att möta mig.

Stig Salming har berättat här i vår Old School-serie om dom smått vansinniga mötena mot Kanada där Kent-Erik Andersson fick mjälten spräckt, Lars-Eric Eriksson (numera Ridderström) en klubba avsiktligt slaget mot ögat och där Salming själv blev överfallen i hotellmatsalen mellan matcherna. Hur upplevde du dom här matcherna?
– Som målvakt var det väl inga direkta problem. Jag har läst vad ”Stigge” tidigare sagt här på hockeysverige och det stämmer ganska bra. Det var ett gäng ganska fega kanadensare som försökte komma över till Europa och ville spela ”Allan”. Och visst lyckades dom skrämma en del och vårt lag var inte så erfaret av möten med Kanada då. Jag stod bara den första matchen mot Kanada. Den andra stod Hardy Åström, för jag hade åkt på en liknande ljumskskada som ”Chippen” Wilhelmsson fick i EM. Men jag kunde spela redan efter fem-sex dagar.

Om vi backar tiden lite så spelade du även med i det första Canada Cup någonsin – året var 1976. Det måste ha varit stort att få vara med om den här turneringen vid den här tiden?
– O ja! Börje Salming har sagt att det var hans största upplevelse på isen när han fick den här klassiska ”Standing ovation” innan matchen mot USA vilket säger en del om intresset för vårt lag. Jag fick stå i den avslutande matchen mot Tjeckoslovakien då vi vann med 2-1 och Börje gjorde båda våra mål.

Åter till Sverige och Elitserien, dit du återkom inför säsongen 80/81. Men inte till Leksand utan du hamnade i Frölunda. Hur kom det sig?
– Det var liknade den situation som var när jag kom till Leksand fast tvärtom. Christer Abris hade då kommit tillbaka från WHA till Leksand och varken jag eller Leksandsledningen tyckte att det skulle vara en bra situation att vi båda spelade i Leksand då. Så det blev fyra mycket fina säsonger i Frölunda i stället.

Du delade målvaktsjobbet med din kompis Benny Westblom dom första tre säsongerna. Hur var det att kampera ihop med en landslagsmålvakt i ett klubblag? Konkurrensen måste ha varit knivskarp mellan er?
– Visst var den det! Benny var på gränsen till Tre Kronor han med och var en mycket bra målvakt. Jag stod väl kanske 2/3 av matcherna och Benny 1/3.

Av alla ledare du har haft vem har betytt mest för dig?
– Det är svårt att lyfta fram någon enskild men visst gjorde det sitt till att ”Pära” Karlström som var vår tränare i Leksand var gammal målvakt. Men vi hade inte alltid samma åsikter ”Pära” och jag ha ha… Jag hade honom redan lite grann i TV-pucken några år tidigare så visst har han betytt en del för mig.

Hur ser annars Göran Högostas liv ut idag?
– Jag jobbar på ett lokalt familjeföretag här i Falun, där jag även bor, som heter Herdins Färg. Det är ett företag med anor långt tillbaka i tiden och jag är försäljningschef över sex säljare. Det blir inte mycket hockey numera utan jag tycker det räcker med dom år jag var aktiv. Det var så mycket annat som fick stå åt sidan då som jag vill ge chansen nu efter karriären.

Och avslutningsvis – hur ser ditt All Star team ut av spelare du spelat med?
– Börje Salming har en given backplats och bredvid honom vill jag ta in Stefan Persson. En mycket underskattad back som inte får den uppmärksamhet han förtjänat. Som center vill jag ha min gamla kompis Roland Eriksson och på ena kanten Anders Hedberg och på andra en riktig slitvarg, Dan Labraaten. Målvakt får bli Billy Smith som jag spelade med i Islanders.

Legendfakta

Göran Högosta
Född 1954
Målvakt
Moderklubb: IF Tunabro
Landskamper: 95 A – 17 B – 26 J
VM Silver: 1977
VM Brons: 1975, 1976
Canada Cup 4:a: 1976
JVM: 4:a: 1974
JEM-Guld: 1972
JEM-Silver: 1973
Svensk Mästare: 1975
JEM:s bästa målvakt: 1973
VM:s bästa målvakt: 1977
VM All Star Team: 1977
Sveriges All Star Team: 1976, 1977, 1978
Klubbar som spelare: IF Tunabro, Leksands IF, New York Islanders, Fort Worth Texas, Hershey Bears, Quebec Nordiques, Syracuse Firebirds, Västra Frölunda HC, Falu IF
Bor i Falun