KRÖNIKA: Hur är matchformen, Svenska ishockeyförbundet?

I veckan kom så beskedet många i hockeysverige hade väntat på. Äntligen var Svenska ishockeyförbundet, SHL och HockeyAllsvenskan överens om hur våra högsta serier och kval ska avgöras framöver. Är Svenska ishockeyförbundet i och med detta äntligen på väg ur sin monumentala formsvacka och på väg att bygga sitt varumärke starkare igen?

Bara för att klargöra senaste årens debacle börjar vi med att titta tillbaka på vårt delade hemma-VM med Finland, under 2012 och 2013. Allt var upplagt för fest; det var vår, värme och Sverige fick ihop profilfyllda lag med bland andra Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson och Sedinarna. Sverige hade inte arrangerat hemma-VM sedan 2002 och förbundet hade kallt räknat med att publiken skulle strömma till Globen.

Så blev inte fallet. Bland annat på grund av förbundets obegåvade beslut att sälja biljettpaket innehållandes både oattraktiva matcher och Tre Kronors matcher till skyhöga biljettpriser.

Att det här skulle ha varit en felaktig strategi tyckte inte VM:s generalsekreterare Lars G Karlsson: ”VM innehåller många bra matcher, och vill man få ut budskapet att det är så, då är det rätt att paketera biljetterna som vi har gjort.” (svd.se) Publiken höll inte med och kärleken till sporten för gemene man visade sig inte riktigt uppnå den peng och möda som krävdes för att få se Vitryssland-Slovenien.

När Sverige arrangerade hemma-VM i Göteborg 2002 uppgick plusresultatet till 35 miljoner kronor och går vi tillbaka till hemma-VM i Stockholm under 1995 uppgick plusresultatet till 50 miljoner kronor. När förbundet i juni 2013 hade summerat plus och minus för de senaste två världsmästerskapen var resultatet och prislappen skrämmande för arrangörsskapet. Ett minusresultat på 20-25 miljoner kronor. Detta ska ställas i ljuset av att Finlands ishockeyförbund samtidigt gjorde en vinst på 70 miljoner kronor under hemma-VM 2012. ”Det låg definitivt inte i våra planer när vi en gång ansökte om VM”, sade förbundets ordförande Christer Englund (svt.se).

Vet inte om någon hade trott det heller Englund, och exakt vilka konsekvenser detta orsakat och kommer att orsaka hockeysverige vet vi inte ännu.

Nyligen gick Vinter-OS i Sotji av stapeln och dopingskandalen kring Nicklas Bäckström utspelade sig. Det i sig var en tråkig historia för Svenska ishockeyförbundet. Efterspelet blev än värre och varumärket Svenska ishockeyförbundet fick sig på nytt ett par rejäla törnar. Svenska ishockeyförbundets läkare Björn Waldebäck hamnade i medias orkanvindar med all rätt. Sedermera skulle till och med förbundets ”go-to-guy” Tommy Boustedt göra bort både sig själv och ishockeyförbundet ordentligt på en världsberömd presskonferens. Citat vi fick ta del av var bland annat: ” IOK väntade till dess att det skulle ha stor påverkan för er journalister. Det är perfekt för dem.” (www.expressen.se)

Inte direkt något en varumärkesstrateg kommer att använda som utbildningsmaterial på universiteten runt om i landet. Boustedt gick sedan ut och bad om ursäkt för sitt beteende.

Tillbaka till utökningen av SHL som onekligen varit en soppa utan dess like, åtminstone enligt det vi fått följa i media. Det var i december 2013 som uppgifter läckte ut om framtidsplanerna för hur ishockeyn i Sverige skulle utvecklas med det omdiskuterade förslaget med så kallade Wild Cards. På dagordningen fanns dessutom att SHL eventuellt skulle utökas redan till nästa säsong, vilket hade varit en direkt parodi. Det kom olika bud från förbundet, SHL och Hockeyallsvenskan. Englund kritiserades hårt för att säga en sak ena dagen och en annan sak nästa dag, och för att ha gett olika information till SHL och Hockeyallsvenskan: ”Som det är nu så sitter jag och pratar med SHL en gång och förbundet en annan. Sedan sitter de och pratar. Sedan frågar vi varandra, Vad sa de? Vad tycker de? Det är väl bättre att vi sitter alla tre?” (Stefan Bengtsson VD Hockeyallsvenskan) Samtidigt var Englund inte sen med att gå ut i media och berätta om hur stressig beslutsprocessen var; ”Vi måste fatta ett beslut inom sju till tio dagar.” Inget som direkt gjorde oss hockeysupportrar trygga i att lösningen skulle bli optimal för svensk ishockey och inte heller detta gav Svenska hockeyförbundets varumärke råg i ryggen. Efter de debaclen jag beskrivit ovan känns det inte heller helt långsökt att Andreas Jämtin genomgått samma media- och kommunikationsutbildning som topparna i Svenska ishockeyförbundet.

Att intressen inom svensk ishockey kolliderar med varandra är egentligen inte särskilt märkligt. När vi tittar på våra tre högsta serier inom ishockeyn så har SHL sin organisation, Hockeyallsvenskan har sin organisation och 2012 grundades Hockeyettan som svar på storebrödernas allt tuffare behandling. Vem skall ta ansvar för helheten när de olika organisationerna vill se om sitt eget hus i första hand? Självklart är det Svenska ishockeyförbundets uppgift. Efter sju svåra år kändes det som att Svenska ishockeyförbundet i förra veckan förmådde, för första gången på länge, att samla de olika organisationerna för svensk hockeys bästa. Fram till dess har dock agerandet från förbundet varit högst tveksamt och varumärket för Svenska hockeyförbundet har en bit kvar till där det ska vara. Men var detta beskedet som fick momentum att återvända till Svenska hockeyförbundets fördel?

Hockeysverige behöver en Christer Englund och ett Svenskt ishockeyförbund i en bättre matchform än vad vi fått se den senaste tiden.