Ikväll ska ”22:an” upp i taket – Petrasek i stor intervju: ”Jag är som Klopp i Liverpool”

Inför fredagskvällens hemmamatch mot Leksand hissar HV71 David Petraseks tröja nummer 22 till taket i Kinnarps Arena. Med anledning av detta satte sig hockeysverige.se ner med honom för ett samtal om hans karriär och nuvarande liv. Det blev en timme med väldigt många skratt och berättelser om slagsmål på träning och när han som junior skickades fram för att lägga en straff mot Djurgården. Men också sorg och allvar när han berättar om vännen Stefan Livs bortgång och den sista tiden i HV.

JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE)
Klockan är några minuter före 15 en helt vanlig tisdag i januari 2017 när hockeysverige.se slår sig ner tillsammans med David Petrasek i baren på hans restaurang El Gordo i centrala Jönköping. Det är här på restaurangen, långt borta från slagskott, blålinjer och powerplaymål, 40-åringen återfinns numera.

Anledningen till vårt möte är David Petraseks tröjhissning som äger rum i Kinnarps Arena under fredagskvällen där tröjnummer 22 hängs upp i taket och pensioneras bredvid de övriga fem som redan hänger där; Stefan Liv, Per Gustafsson, Fredrik Stillman, Stefan Örnskog och Johan Davidsson.
— Den stora drömmen när man var liten det var att få spela hockey i HV:s a-lag. Det vet jag, för det skrev jag nämligen i en bok när jag gick i tvåan på Södergårdsskolan, berättar han och ler.
— Så man kan säga att det här är långt förbi drömmarna då, fortsätter han och ler ännu större.
Hur känns det?
— Det känns lite overkligt fortfarande faktiskt. Men det börjar närma sig nu och det börjar bli lite smånervöst. Givetvis är det en gigantisk ära att få vara med om det här. Som HV-spelare och när man har växt upp i den här stan är det ju det finaste man kan få vara med om.

Per Gustafsson Foto: Bildbyrån

En av de som nämns ovan är Pelle Gustafsson och han berättar för hockeysverige.se att han upplevde det som enormt stort att få sin tröja hissad och numret pensionerat.
— För mig är det den finaste utmärkelse man kan få individuellt sett. Det betyder att man gjort avtryck på det man gjort i karriären och att man gjort något bra.
Han tycker också att det är självklart att den forne lagkamraten, som han spelade många år tillsammans med, ska hyllas på detta vis.
— Ska inte hans tröja vara där så ska inte min heller vara det, slår Gustafsson fast innan han fortsätter.
— David är en vinnarskalle, det var där han hade sin storhet. Han gjorde några riktigt bra säsonger när vi vann 2008 och 2010, då var han en stor bidragande orsak. Han var ju i Malmö under några år och när han kom tillbaka tycker jag att han hade tagit riktigt stora steg. En pådrivare.

Huvudpersonen själv blir glad när han får höra Gustafssons ord.
— Det är givetvis en ära för mig att han säger så. Det är ju de stora spelarna i HV som hänger däruppe och jag har ju spelat med allihopa och jag vet ju vad de gick för och att de älskade HV lika mycket som jag gör. Det är en stor ära.

BÖRJADE SENT MED HOCKEY

David Petrasek gjorde genom sin karriär sig känd för sin stora vinnarskalle och envishet och det är något som följt med honom genom hela livet. Han berättar att han började sent med hockeyn och fick jobba ikapp sina jämnåriga kamrater i HV71:s ungdomslag.
— Jag fick jobba i bakgrunden hela tiden. Jag tränade mycket och extra och rätt som det var så var jag ikapp. Framåt TV-pucken så var jag väl i framkant i vår åldersgrupp.
Veckan innan TV-pucken skulle starta bröt David Petrasek benet på träning och fick avstå turneringen, som sedermera Småland med Johan Davidsson i spetsen vann efter att ha besegrat Skåne i finalen med 5-1 i Ängelholm.
— Det var riktigt tungt, minns han tillbaka på sina känslor över att missa turneringen.
— I den åldern, man är 14 år och man ska äntligen få visa upp sig och vara med i TV. Vi hade pratat om det hur mycket som helst kommer jag ihåg. Det var riktigt tungt, minns han tillbaka.

På grund av benbrottet missade David Petrasek större delen av säsongen 1991/1992. Ett hårt slag naturligtvis för spelaren som redan fått lägga så mycket tid på att jobba ikapp sina jämnåriga kamrater. Men han gav sig inte och två säsonger efter det brutna benet var han med U18-landslaget i Jyväskylä, Finland och vann EM-guld.
— Jag missade pojklandslaget men sen fick jag vara med i U17 en del innan jag blev ordinarie i U18-landslaget. Vi gjorde en grym turnering där i Finland. Vi hade ett bra lag, men vi mötte fruktansvärt bra lag också.
I finalspelet besegrade Sverige Tjeckien med 5-2 och David Petrasek minns tillbaka på alla de framtida storstjärnor han och hans lagkamrater ställdes mot.
— De hade ju bland andra Jan Hrdina, Petr Sykora och Patrik Elias. De hade en riktigt bra årskull där och hade vunnit allting fram tills dess. Vi krossade dem i finalen och det var riktigt stort faktiskt.

Två säsonger senare i Boston blev det ny seger för Sverige mot Tjeckien när de återigen vann stort. Hela 8–2 i semifinalen blev det för juniorkronorna i det JVM:et där de till slut fick se sig besegrade mot Kanada i finalen.
— Det var tufft kommer jag ihåg med liten rink och allt. Kanada hade också ett riktigt bra lag och deras stjärna stjärna var ju Jarome Iginla som fortfarande spelar i Colorado.

PAPPAN FRÅN TJECKIEN

Som efternamnet antyder har David Petrasek påbrå från Tjeckien. Hans far är från det forna Tjeckoslovakien och David har fått svara på en hel del frågor från tjeckisk media.
— Så har det alltid varit. Jag har haft tjeckiska journalister som frågat och vill veta varför det blev Sverige. Då har jag fått förklara att farsan kom till Sverige när han var ung, därav mitt efternamn.
Hade du chansen att välja landslag?
— Nej, och jag snackar ju inte inte tjeckiska heller så det valet hade varit ganska enkelt, säger han och brister ut i skratt.

1994, på hösten efter JEM-guldet, plockas David Petrasek upp i HV71:s a-lag av dåvarande tränaren Sune Bergman. Till en början av den säsongens elitserie fick Petrasek sitta på bänken mestadels. I en match hemma mot den tidens dominanter i svensk ishockey, Djurgårdens IF, hade han spenderat hela matchen på bänken när plötsligt Sune Bergman skickade in honom för att lägga en straff under ordinarie matchtid.
— Det är grymma minnen det där, inleder han.
— Jag hade ju faktiskt inte spelat ett enda byte innan och fick hoppa in och lägga en straff mot Djurgården på hemmaplan. Faktum var att på försäsongen, jag vet inte hur många straffar vi hade, och alla missade hela tiden och jag satt på bänken och sa att ”jag fattar inte hur man kan missa en straff” och det hör Sune Bergman, han vänder sig om och skriker till mig: ”Nästa gång vi får en straff så är det du som lägger den. Bara så du vet”, berättar Petrasek och skrattar gott åt minnet.
Den unge talangens straffchans skulle dock dröja ett bra tag in på säsongen, som dessutom var lockout-säsong.
— Djurgården hade Mats Sundin och hade ett riktigt bra lag, minns han tillbaka.
— Jag fintade målvakten och skulle bara lägga in den i öppen kasse, sen hoppade pucken över bladet och hamnade ute i hörnet. Så jag missade den.
— Jag hade faktiskt vunnit straffturneringarna på träning innan, så det var inte bara för att jag sa som jag gjorde på försäsongen som jag fick lägga den., säger han och skrattar.
Nästa straffslag för HV71 kom i en träningsturnering i Finland och då satte han pucken. I samma turnering fick han chansen en gång till, men då blev det miss.
— Sen fick jag inte lägga mer. Då var det över, berättar han och avfyrar ännu ett skratt.

David Petrasek (liggandes) och Esa Keskinen deppar 1998. Foto: Bildbyrån

Fick du några gliringar av lagkompisarna efter straffmissen mot Djurgården? Med tanke på ditt uttalande under försäsongen.
— Jag kommer faktiskt inte ihåg det. Men det är klart, såna hockeyspelare vi hade i det laget. Jag menar: Esa Keskinen sitter på bänken och får inte lägga straffen? Han tog ju över efter jag fått lägga mina. Jag hade väl inga större problem med att inte få lägga några fler kan jag säga, ler han.

LÄRORIKT SLUTSPEL SOM SLUTADE MED GULD

Mot alla odds gick HV71 och vann SM-guldet 1995 efter att som åtta i grundserien slagit ut Djurgården och Malmö på vägen fram mot finalen där Brynäs besegrades med 3-2 i matcher efter att nuvarande HV-tränaren Johan Lindbom avgjort den femte finalen i förlängning. Petrasek står noterad för elva matcher under det slutspelet, men fick inte mycket speltid. Men det var ändå lärorikt berättar han.
— Man lärde sig fruktansvärt mycket under det slutspelet om vad som krävs att vinna, vilken nivå alla måste spela på och den här känslan man behöver bygga upp under säsongen.
— Det kändes såklart att overkligt att vinna. Men samtidigt, 18 år, man trodde ju liksom att det här skulle hända många gånger till. ”Va kul, vi vinner. Nu blir det fest”, liksom. Sen tog det ju mig 13 år till innan jag fick vinna igen.

I början av sin karriär spelade David Petrasek i tröjnummer två. Här i en match 1998. Foto: Bildbyrån.

Debutant i högsta serien som 18-åring. Men det stora genombrottet skulle vänta på sig för David Petrasek.
— Det var lite så här att… inleder han innan han fortsätter.
— Alla mina första år där, jag var väldigt ojämn och blandade jättebra matcher med sämre. På den tiden var det inte heller helt lätt för en ung spelare att få en fast plats bland topp fyra-backarna. Speciellt inte om du var egen produkt, det värvades nya backar varje år och du fick starta längst ner i hierarkin varje säsong.
Det är det sista som David säger som gör att han på våren år 2000 lämnar HV71 och flyttade till Malmö istället.
— Jag var less på det då. Det kunde kännas hur bra som helst i slutet av säsongerna och sen när nästa började fick man starta längst bak i ledet igen. Jag ville testa på något nytt då.

Petrasek jublar i Malmös tröja 2001. Foto: Bildbyrån.

Det blev fem säsonger i Malmö för David Petrasek och där växte han som ishockeyspelare.
— Det var väl egentligen under de två sista säsongerna som det började hända grejer med min karriär. Jag fick förtroende att spela i första backpar med Peter Andersson.
Petrasek berättar att samarbetet med nuvarande Malmötränaren Peter Andersson var nyttigt för honom.
— Han var inte på toppen av sin karriär men han var grymt bra och en av de bästa backarna i ligan. Han spelade hockey på ett annat sätt och han lärde mig fruktansvärt mycket.
Som tränare hade han Stephan ”Lillis” Lundh.
— Han trodde på mig och såg vad jag skulle kunna göra och jag fick väldigt stort förtroende under hans ledning och växte med det.

Petrasek förefaller minnas tillbaka på tiden i Malmö med glädje. Han berättar att han inte var nöjd med att vara en del av ett bottenlag, men att tiden i Skåne var en viktig del av hans mognadsprocess.
— Vi hade ett kanonlag när jag kom ner till Malmö och vi blev lovade satsningar. Men de två sista verkar det inte varit lika kul at satsa på hockeylaget längre.
Under Petraseks tid i klubben rulades reality-såpan ”Percys pågar” ut på TV, titeln var en anspelning på kombinationen av Malmös karismatiske ordförande Percy Nilsson och killinggängets succé ”Percy tårar” några år tidigare. Ett underhållande TV-program där spelarna bjöd på sig själva, men samtidigt ifrågasattes det hur seriöst det egentligen var att spela ishockey i Malmö vid den tiden.
Man fick nästan uppfattningen att det var lite cirkus?
— Ja, det var cirkus Malmö. Men alltså, vi hade sjukt kul tillsammans och vi hade jäkligt många bra hockeyspelare. Många hade bra inställning, men… nä. Vi hade någon slogan ”hellre en öl i Malmö än ett SM-guld i Karlstad”, liksom, berättar han och brister ut i skratt.
— Jag vet inte. Det var väl så där seriöst. Vi hade väldigt kul och sista året hade vi ett kanonlag egentligen tills det blev lockout i NHL.

ÅKTE UR ELITSERIEN MED MALMÖ

Under David Petraseks sista säsong i Malmö, 2004/2005, är det återigen lockout i NHL.
— Vissa hade ju rena NHL-lag, typ Mora. Det gick riktigt bra, inte för laget, men jag och Peter spelade grymt bra. Tyvärr åker ju Malmö ut den säsongen och det kändes ju för jäkligt att under en lockoutsäsong behöva åka ur.
David Petrasek hade på allvar visat att han hörde hemma hemma i högsta serien. Egentligen hade han ett år kvar på kontraktet med Malmö, men i och med degraderingen till allsvenskan upphörde det att gälla. Istället blev det en återkomst till HV71 säsongen efter.
— Jag tvekade väl 0,0 sekunder när HV hörde av sig. Det var bara ”japp! Vi flyttar hem”, berättar han och skrattar.
Hur var det att komma hem till moderklubben?
— Det var en stor ära för mig. Pär Mårts (dåvarande tränare i HV71) hade ju sett mig i Malmö och sett vad jag gick för där. Sen visste han ju inte att jag alltid gjorde mina bästa matcher mot just HV, skrattar Petrasek.
— Då var det ju det här att koppla på alla system och verkligen spela på sitt max.

Det var dåvarande sportchefen Fredrik Stillman och tränare Mårts som värvade hem David Petrasek från Malmö till HV och de gav honom stort förtroende direkt.
— Jag fick ta ansvar, fick ett ”A” på bröstet och fick känna att jag var en av de ledande spelarna. Det där växte ju jag med. Jag har alltid gillat att få vara med och lägga mig i. Att få påverka hur vi ska spela, hur vi ska uppföra oss och såna saker. Jag trivdes grymt bra med det och det var ju Pelle som väckte det till liv.

Åter i HV-tröjan. Foto: Bildbyrån

De första tio åren på 2000-talet är de mest framgångsrika under HV71:s historia. Klubben vann grundserien hela fem gånger mellan 2004 och 2011 och tog under samma period hem tre SM-guld. David Petrasek var med under två av de gulden och i Jönköping talas det mycket om att han, tillsammans med Johan Davidsson, Stefan Liv och Pelle Gustafsson var de som drev laget när det handlade om att ställa krav på varandra. En beskrivning David Petrasek håller med om, men samtidigt säger han att det fanns fler spelare som drev laget.
— Det var ju många andra killar också, Ledin, Jämtin, Falk, de hatade ju också att förlora. Det fanns många andra också och Stillman fick verkligen ihop ett lag där det var så jäkla fult att förlora och fult att inte ge allt. Om du gjorde en dålig insats, killarna såg liksom att du inte presterade som du skulle gjort och då fick du gliringar och hugg på dig. Klimatet i omklädningsrummet var stenhårt och det byggdes upp under några års tid.

Hur bygger man upp något sådant?
— Jag tror vi alla kände likadant. Vi hatade att förlora så jäkla mycket, egentligen mer än vad vi gillade att vinna. Efter varje vinst var det liksom ”okej, vi vann. Skönt. Vilka möter vi nästa match”. Det var liksom aldrig att vi blev överlyckliga, det var mer hur förbannad man var när vi förlorade. Det var det som drev oss hela tiden.
— Det var alltid tävling på träningarna men vi var alltid polare efteråt när vi lämnade arenan. Ny dag, nya tävlingar på något sätt.
— Det här byggdes ju upp under några års tid och när jag kom hem från Malmö så var det så. Sen ebbades det här ut. Johan la av, Falk, Jämtin och Ledin försvann och då försvann det här sakta men säkert och man hittade inte de killarna längre som verkligen gjorde allt för att vinna. Det kändes lite tomt, så är det.

SLAGSMÅL PÅ TRÄNINGEN

David Petraseks vän och mångårige lagkamrat, Stefan Liv, gjorde sig känd som en tävlingsmänniska utöver det vanliga och att alltid vara som bäst när det gällde som mest.
— Stefan var ju extrem. Extrem verkligen på det. Det gällde ju egentligen hela tiden och det kvittade  vem som åt en kebab snabbast eller till innebandyn på försäsongen. Han tävlade ju i allting och det gick inte prata med honom på hela dagen om han hade förlorat i någonting, ler Petrasek.
Stefan Livs extrema vinnarskalle innebar bland annat att han inte gillade när lagkamraterna jublade på träning efter att ha gjort mål på honom. Något David Petrasek gjorde en gång när hela Leksands lag satt på läktaren och följde morgonvärmningen inför lagens möte på kvällen.
— Liv åkte och jagade mig och drog en tvåhandssving med målvaktsklubban. Jag hann precis blocka den med klubban och sen låg vi och brottades på isen. Jag tror vi ledde serien med nio poäng och Leksand låg toksist och det är vi som slåss på träningen, skrattar Petrasek i frågande tonläge och berättar vidare att laget sen gick ut och vann klart över Leksand på kvällen.

Johan Davidsson. Foto: Bildbyrån

David Petraseks egna vinnarmentalitet säger han byggdes upp genom hela uppväxten och de ständiga bataljerna med en annan som också har sin tröja hissad i Kinnarps Arenas tak.
— Jag har ju tävlat med Johan Davidsson sen vi var åtta år och gick på Södergårdsskolan i Huskvarna. Vi har tävlat, tävlat och tävlat i allt och bråkat tusen gånger. Den som har förlorat har varit förbannad, berättar han och skrattar återigen åt minnena som dyker upp under vårt samtal.

Tre SM-guld under karriären blev det för David Petrasek och när han får den klassiska frågan om vilket av dessa han värderar högst är han snabb med att ge svar.
— Jag kommer ihåg känslan 2008. Jag hade gått igenom så mycket hela den här perioden i Malmö, kommer hem och bli satsad på och vi åker ur två semifinaler i rad. Vi ger bort två SM-guld  där vi bara klantar till det. Vi hade de absolut bästa laget båda de säsongerna, men ändå gick vi inte till final.
— Just den glädjen 2008 att ”fan, äntligen”, den var speciell. 2010 var på ett annat sätt. Vi hade spelat så bra under säsongen och då var det mer det här ”åh, skönt. Vi vann”. All press man hade byggt upp försvann.

2009/2010 blev Petraseks poängmässigt bästa säsong då han gjorde hela 53 poäng på 52 matcher i grundserien och följde upp det med att göra elva poäng i slutspelet som ledde fram till att HV71 vann guld. De 53 poängen gäller fortfarande som rekord för flest antal poäng för backar under en säsong i SHL.

FLYTTADE TILL VITRYSSLAND

Efter SM-guldet 2010 väntade Dynamo Minsk i KHL för David Petrasek och han kom till en något annorlunda värld än vad han var van vid från HV71. Han summerar tiden i Vitryssland som en blandad upplevelse. Vi börjar med det positiva.
— Fansen, arenan och allting runt omkring var helt grymt. Det var 16 000 på matcherna och en nybyggd arena, det var som en NHL-arena. Varje gång vi till anfall så ställde sig publiken upp och bara skrek rakt ut. De var ju lillebror och fick spela i den stora ryska liga, de var ju nöjda med att bara få vara med. Vi var hyllade som hjältar efter varje vinst och fansen stod utanför och väntade med sina autografblock.
— Det var lite losermentalitet i hela synsättet. Vi kunde förlora med uddamålet och de var nöjda. Vi tog inte ut målvakten med en minut kvar om vi låg under med ett mål mot ett topplag för det var snyggt att förlora med bara ett mål. Det man var van vid från HV-tiden och komma till det? Den kontrasten.
— Jag var vansinnig hur många gånger som helst och skällde på spelare.
Man tänker ju sig att en svensk som kommer till KHL håller en låg profil till en början, men du verkar ha tagit för dig?
— Jag var värvad som en toppspelare och jag var 35 år. Vi var några stycken, Josef Stümpel hade spelat 15 säsonger i NHL och Petr Sykora också han 15 säsonger i NHL, så vi hade ett rutinerat lag. Vi var ett gäng äldre som kunde ta tag i laget. Men den känslan att inte få med alla på tåget. Vissa var bara nöjda att få vara där. Det kändes lite så där.

VM-DEBUT SOM 35-ÅRING

Efter en bra säsong för Petrasek i Minsk väntade VM i Tjeckien och Slovakien. Det gick bra för honom i hans första och enda VM-turnering. Han blev poängbäste back och kom med i VM:s allstar-lag. Men det blev ett bittert slut på turneringen, där Sverige åkte dit rejält mot Finland i finalen och Petrasek hade svårt att glädja sig över den personliga framgången direkt.
— I början var det svårt. Men självklart här nu två år efter man har lagt ner karriären så är man ju riktigt stolt. Hamna i ett allstar-team i en VM-turnering. Det känns faktiskt lite overkligt att man gjorde det.
Han berättar att månaderna runt VM var det bästa han presterade i sin karriär.
— Det är ju en helt annan nivå i VM än att spela i elitserien och vinna SM-guld. Här snackar vi om att möta Jaromir Jagr i en semifinal på bortaplan och slå dem med 5-2. Det är ju en helt annan grej.

David petrasek under VM-finalen mot Finland 2011. Foto: Bildbyrån

Det måste väl varit speciellt för dig att turneringen gick i Tjeckien och Slovakien?
— Jo, det var det. Just med journalister och allting. Det var ju Mårts som var tränare och han valde att satsa på mig fullt ut. Han kände ju att om jag skulle vara med så skulle han satsa på mig till 100 procent, annars kunde jag lika gärna vara hemma. Han sa det själv.
— Att kunna spela i förstafemman och första powerplay för Sverige när han har följt 20 VM-turneringar hemma i TV-soffan, det var lite overkligt kommer jag ihåg. Jag kollade ingen dator och läste ingenting i media om vad de tyckte utan jag bara tog det dag för dag och match för match.
— Det gick ju jäkligt bra fram till finalen där vi tyvärr fick stryk av Finland ganska rejält. Det gjorde ont. Vi hade 1-0, sen kvitterar de i slutet av andra och sen rinner det iväg i tredje. Det var tungt. Usch.

Stefan Liv. Foto: Bildbyrån

Tung finalförlust och det skulle komma ännu tuffare tider för David Petrasek bara några månader bort. Han ville byta klubb och valet föll på Sibir Novosibirsk.
— Stefan (Liv) hade ju spelat där året innan och han hade förklarat för mig vad som gällde där. Jag kände att jag behövde träna hårt och bra för att förlänga min karriär för jag tyckte att det var så jäkla kul med hockey. Jag visste vad som gällde där och hur mentaliteten var i laget och det var därför jag gick dit.
Inledningen blev bra.
— Det funkade hur bra som helst fram till seriepremiären när olyckan hände. Då var det bara rullgardinen ner. Godnatt, berättar David Petrasek och slår ner blicken.
Den 7 september 2011 kraschade Lokomotiv Jaroslavls flygplan precis vid starten som skulle ta laget till seriepremiären mot Petraseks gamla lag, Dynamo Minsk. Samtliga medlemmar ur hockeylaget omkom i olyckan, däribland David Petraseks vän Stefan Liv.
Katastrofen chockade en hel hockeyvärld och i Sibir Novosibirsk ville man hedra målvakten som hade spelat med laget säsongen innan.
— Man påmindes hela tiden. Han hade ju sitt bås kvar i omklädningsrummet där det var ett foto på honom, fina blommor och ett ljus tänt varje dag. Alltså jag.. Det var både och, det var väldigt skönt att få ha det så också och verkligen kunna bearbeta sorgen. Men på ett annat sätt var egentligen det sämsta för att kunna leverera som ishockeyspelare. Det gick inte, det var helt omöjligt att tänka på hockey och ”i dag ska jag göra det här”. Det var bara ”vad gör jag här egentligen. Åk hem i stället”.

DISKUTERADE MED VÄXJÖ

Efter 21 matcher för Sibir lämnade han klubben och gick istället till Moskvaklubben Atlant som då tränades av den forne HV-tränaren Janne Karlsson.
— Det var skönt att komma dit och få vara med svenska killar. Jonas Andersson och Patrik Zackrisson spelade ju där och vi hade Janne som tränare. Men, alltså jag var riktigt trasig och spelade inget bra.
Laget gick bra under Petraseks tolv matcher i klubben men han själv hittade inte rätt spelmässigt och efter en match mot SKA St. Petersburg fick han sparken.
— Jag hade ju inte spelat bra. Så var det ju. Men jag tänkte att jag började komma igång mer och mer och jag började hitta lite mer glädje i spelet.

En återkomst i moderklubben HV71 väntade. Men han var faktiskt i kontakt med Smålandsrivalen Växjö.
— Jag träffade deras sportchef Henrik Evertsson och det som tilltalade mig med Växjö var hur de såg på mig och vad de ville ha mig till. Jag kände att ”ja, jo. Ni har ju rätt i att jag är rätt kille för det jobbet ni vill att jag ska göra”. Men, jag menar: HV71 är mitt lag och ju längre minuterna gick så var det ju mer och mer att ”det är klart som fasen att jag ska hem till HV”, berättar han och ler.

I mitten av januari 2012 skrev han på för HV71 för resterande del av den säsongen plus tre år till och han togs emot som en hjälte i hemstaden när det var dags för första matchen mot Brynäs.
— Det var fortfarande sorgearbete efter det som hände och det gick upp och ner. Men känslan av att åka in i Kinnarps igen för vår publik och få avgöra den matchen i ”sudden”. Jag kommer ihåg att jag sa till min agent att vad som än händer nu de här närmsta tre åren så spelar det ingen roll. Bara för den känslan jag hade den kvällen och hur bra det kändes i den matchen.
Resterande del av säsongen i stort är han inte nöjd med.
— Det var inte samma back som kom hem, säger han självkritiskt innan han utvecklar vidare.
— Det gick väl helt okej de sista månaderna den säsongen och som jag har sagt innan så var det ett lag som kunde stoppa oss i det slutspelet och tyvärr var det Färjestad. Den backuppsättningen de hade med tunga backarna. Det var liksom det enda lag som kunde stoppa våra forwards. Vi hade gått hela vägen där om vi inte fått Färjestad i kvartsfinalen när de var så pigga och fräscha., slår han fast.

UTSÅGS TILL LAGKAPTEN

Efter det tunga kvartsfinaluttåget 2012 blev det tre till säsonger i HV-tröjan för David Petrasek med samma resultat. Ut i kvartsfinal.
— Vi hade några tuffa säsonger. Davidsson la av och jag visste att den dagen han lägger av ”vem ska ta över allt det han gjort under elva år?” Det fanns inte någon naturlig som skulle kunna göra det. Det var en riktigt tuff period och HV som förening var under ordentlig press.
Efter att Johan Davidsson fick avsluta sin karriär på grund av en efterhängsen knäskada utsågs David Petrasek till ny lagkapten för HV71. En bra bit in i säsongen låg HV sist i serien och vindarna blåste i orkanstyrka runt hela klubben.
— Vi hade elva poäng upp till fast mark och det var jag som var lagkapten. Jag fick bära allting, det var inte så många HV-killar kvar utan det var mycket nyförvärv och många killar utifrån. Det var en riktigt pressad situation. Jag var glad att jag hade Marcus Nilson med mig, han var ju rutinerad också och hade varit kapten i Djurgården när de var under press och han kunde sätta sig in i min situation. Han hjälpte mig väldigt mycket.

David Petrasek var dock hela tiden fast i sin tro på att vändningen skulle komma förr eller senare.
— Jag visste att vi skulle lösa det och jag sa det hela tiden. Det var vissa saker vi behövde justera och vi jobbade stenhårt tillsammans med Ulf Dahlén för att vända på det.
Enligt Petrasek kom vändningen redan innan tränaren Ulf Dahlén fick lämna sitt uppdrag den 15 december 2013 för att ersättas av Torgny Bendelin och Anders Olsson. Han menar på att den kom i samband med att Chris Campoli, Anssi Salmela, Erik Christensen och Toni Rajala värvades in till laget i oktober månad.
— Då vände ju allting. Gör man en ny serie från det att de kom in så spelade vi som ett topplag.
Det är några år sedan nu, men många utomstående får nog för sig att det vände för er först i samband med att Bendelin och Olsson kom in?
— Det hade vänt redan innan det, det hade det. Sen jobbade ”Toggan” och Olsson mycket med oss för att vi skulle växa ihop som lag och få ihop en riktigt god lagkänsla. Men det hade redan startat under Uffe där vi fick in känslan att ”det här kan bli bra och vi kan komma underifrån”.

REKORD I FLEST SPELADE MATCHER

98 mål blev det för David Petrasek under hans 20 år långa karriär i elitserien/SHL.
Två mål till hundra. Var du inte sugen att ta ett kontrakt någonstans för att göra två mål till?
— (skratt) Jag har aldrig kollat statistik så. Det säger väl allt nu när du säger det så visste jag faktiskt inte ens om det. Jag bryr mig faktiskt inte om det.
I seriepremiären borta mot AIK den 14 september 2014 gick David Petrasek förbi Mikael Håkanson i flest antal spelade grundseriematcher i elitserien/SHL när han spelade sin 809:e match. Han landade till slut på 887 matcher och hade rekordet ända fram till 23 september 2016 då Luleås Jan Sandström gick förbi.
— De här rekorden är ju till för att slås och de kommer slås. Jättekul, han har haft en bra karriär.
Klassisk fråga: Hur kändes det att ta rekordet?
— Jag vet inte. Jag fick en tröja med 809 på ryggen. Det var väl speciellt någon minut. Men som sagt så har jag aldrig brytt mig om såna där utmärkelser.

Säsongen 2014/2015 kom att bli David Petraseks sista som ishockeyspelare.
— Jag var fruktansvärt frustrerad och arg efter den säsongen. Visst, jag hade lågan kvar och jag tränade hela den sommaren och hösten för att spela vidare. Men då skulle det vara något som var riktigt intressant och det hittade jag inget. Då fick det va.
Fick du några anbud?
— Jag hade kontakt med några klubbar, men det var inga förslag på bordet så att säga.
Varför var du frustrerad och arg efter sista säsongen i HV?
— Jag hade ju en skitsäsong. Jag hade med mig en skada från säsongen innan och fick börja skadad. Jag kliva åt sidan och rehabträna upp den till 100 procent och det hände mycket grejer på vägen. Jag orkar inte älta de där sakerna längre. Vissa grejer kanske var mitt fel, vissa grejer var helt fel från annat håll. Det var mycket som hände och vi åkte ut i kvartsfinal igen, det var riktigt surt. Vi hade ett bra lag och vi skulle kunna ha gått för det. Men, den här känslan som jag snackat om innan, den var ju liksom noll i laget. Den här vinnarkänslan när man känner att alla går i döden för varandra, den var totalt bortarbetad.
Var det något som ebbats ut under flera år?
— Nej, sista säsongen var den totalt bortplockad.
Vad berodde det på?
— Om du är intresserad av hockey kan du nog dra dina egna slutsatser på hur det ser ut just nu i HV71 och var andra lag är någonstans.

DRIVER RESTAURANG MED BJÖRN MELIN

Det är över ett och ett halvt år sedan David Petrasek spelade sin sista hockeymatch. Men han går knappast sysslolös. Tillsammans med bland andra forne lagkompisen Björn Melin driver han restaurangen El Gordo och Petrasek verkar trivas med tillvaron som restaurangägare och säger att det går att jämföra med sportens värld.
— Det är mycket jobb och mycket att sätta sig in i. Det är lite som hockey med byten. Under en kort tid så ska du prestera och sen är det lugnt ett tag. Sen smattrar det på igen och då gäller det att leverera.
Vinnarskallen, inga raseriutbrott?
— Jo, inleder han skrattandes.
— Man vill ju att den här (restaurangen) ska leverera 100 procent varje kväll och ibland gör det inte det. Så är det, det finns en mänsklig faktor inom restaurang också. Man vill att det ska vara perfekt. Det är klart det inte blir det alltid, men man strävar ju efter det.

Han deltar även i sina söners fritidsaktiviteter. Två kvällar i veckan tränar han Husqvarna FF:s P08-lag.
Är du en slavdrivare på fotbollsplanen? 
— Ja, jag är benhård. Jag är som Klopp i Liverpool, säger han och fyrar av ännu ett skratt.
— Mycket känslor, skämtar han vidare.
— Men det är jättekul.

Vi avrundar vårt timslånga samtal med att prata lite minnen och vad det egentligen är som han minns bäst från sin långa framgångsrika karriär.
— Den här känslan man hade med de lagen man nådde framgång. Det är ju det man kommer ihåg och reflekterar över. Känslan man bygger upp under en hel säsong och sen få stå där med de polarna och ha vunnit något. Få dela det med den här stan, säger han samtidigt som han blickar ut genom fönstret.
— Är det någon stad man ska vinna SM-guld i så är det Jönköping. Så är det. Det säger spelare som kommer utifrån också som varit med här och vunnit att det är helt otroligt. Det är en hockeystad och folk lever med och pratar om HV. Det är något vi har i blodet här.
Du nämner Pär Mårts ett flertal gånger. Är han en av de tränare som betytt mest för dig under karriären?
— Ja, han är ju givetvis en av de stora. Sen det jag nämnde om att jag fick förtroende av Lundh i Malmö. Sune Bergman betydde jättemycket för mig när jag var ung.
Om du får ta ut ett allstar-team med dig själv som back som består av spelare du spelat med? Kan du göra det på rak arm?
— Ja, svarar han blixtsnabbt och ler.
— Det är ju femman från 09/10.
Stefan Liv i mål. Pasi Puistola och Petrasek som backar. Martin Thörnberg, Johan Davidsson och Jukka Voutilainen.

David Petrasek berättar att han inte riktigt kan föreställa sig hur det kommer bli känslomässigt under tröjceremonin.
— Känslor kan man ju inte styra över. Men jag vet hur det blev när jag fick beskedet. Jag satt i bilen och tårarna bara sprutade.
På kvällen efter ceremonin blir det fest på hans restaurang och temat går i ”22:ans” tecken och ett utvalt sortiment kommer gå förr 22 kronor. Han har till och med installerat en knapp på kassaapparaten som lyder ”22 :-”.
— Hoppas det kommer mycket folk, många HV-fans, säger han.
Jobbar du under kvällen?
— Nähä du, säger han och ler stort.
— Då är det fest, men jag kommer ju vara här såklart, avslutar han och blickar ut över restaurangen som nu är hans nya karriär.