Förbundsbasens hockeykarriär

Old School Hockey – Christer Englund

Christer Englund är mest känd för sin roll som bas för Svenska Ishockeyförbundet. På meritlistan har han även en hel del hockey. I dagens Old School Hockey är det just den delen av sin karriär som förbundsordsordföranden ska berätta om.

När namnet Christer Englund nämns i hockeysammanhang är det oftast i samband med hans roll som ordförande för Svenska Ishockeyförbundet. Vad alla kanske inte vet är att Englund även har haft en fin hockeykarriär som avslutades i förtid på grund av en ryggskada. I dagens Old School Hockey ska ni få ta del av just hans tid som spelare vilken började i Skellefteå, som dock inte var hans födelsestad
– Nej, jag är faktiskt född i Stockholm men flyttade sedan till Boliden, säger Christer Englund till hockeysverige.se.
– Annars stämmer det bra att min hockeykarriär började i Skellefteå. Jag var bara 13 år när vi flyttade till Skellefteå från Boliden. Man kan säga att det var i Skellefteå som jag växte upp och det var där som mitt idrottande formades. Annars var väl TV-pucken det första stora som jag var med om.

Christer Englund representerade givetvis Västerbotten i TV-pucken och i finalen, 1963, besegrade man Ångermanland med 2-0 efter mål av Tommy Granstedt och Ulf ”Lill-Barre” Barrefjord. Englund spelade i tredjekedjan tillsammans med Christer Johansson från Skellefteå AIK och Lorentz Karlsson från Clemensnäs.
– Det var en otroligt jämn final och om jag inte missminner mig så vann vi med 2-0. Matchen spelades nere i Göteborg (Mölndal) och givetvis var det här en otroligt rolig upplevelse.

Juniorlandslagsman i bandy

Foto: Arkivbild

Skellefteå AIK vinner Junior-DM samma säsong där man visade upp ett väldigt starkt lag med bland andra Lars-Åke Wärning, Bo Åström, Kjell Lång, Henrik ”Tosse” Hedlund som alla blev allsvenska spelare.
– Det var en väldigt positiv tid. Många gjorde sedermera bra hockeykarriärer och vi var några stycken som dessutom fick under juniortiden vara med och träna med A-laget som hade stora stjärnor som Lennart ”Klimpen” Häggroth, Hasse Svedberg, Anders ”Acka” Andersson och så vidare.
– Jag var själv uppe och tränade med A-laget då. Det var jag Wärning, Östen Karlsson och Bosse Åström som fick vara med då. Jag måste ha varit kring 16 eller 17 år.

Du lär även ha spelat i juniorlandslaget i bandy vid den här tiden?
– När Clemensnäs kvalade 1966 var jag samtidigt uttagen i juniorlandslaget i bandy för att spela Nordiska mästerskapet. Sedan spelade jag också i Nordsvenska laget i både bandy och fotboll.

I vilket lag spelade du bandy?
– Först spelade jag i ett lag som heter Umedalen och senare i Skellefteå som faktiskt min far var med och grundade då.

Jag antar att du lade en del timmar på hockeyn vintertid. Hur gick det ihop med bandyträningen?
– Ja, det var så här att jag inte tränade speciellt mycket bandy, skrattar Christer Englund.
– Min styrka som både hockey och bandyspelare var min skridskoåkning. Jag var till och med och spelade division 2-bandy på förmiddagen uppe i Kalix för att sedan möta Leksand i ishockey på eftermiddagen i Skellefteå Ishall. Det gick en gång i tiden.

Lämnade Skellefteå efter konflikt

Foto: Arkivbild

Inför säsongen 1966/67 lämnar Christer Englund Skellefteå AIK för spel i det som då hette Clemensnäs IF.
– Jag kom ihop mig med hockeytränaren i Skellefteå vid den här tiden. Det var egentligen inte i hockeyn som jag kom ihop mig med honom utan han dömde även fotboll. Hans beteende var jag inte beredd att acceptera. Då bestämde jag mig för att byta till Clemensnäs.
– I TV-pucken spelade jag med en kille som heter Lorentz Karlsson som spelade i Clemensnäs. Dom uppvaktade mig och då bestämde jag mig för att flytta.

Clemensnäs går till kvalserien säsongen 1965/66. Där inleder laget med tre raka segrar mot i tur och ordning Teg, Mora och Traneberg. Sedan får Clemensnäs något av den stora darren. Oavgjort mot Traneberg följs upp av förlust mot Teg, anföra av Kjell-Rune Milton, och Mora med Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och ”Sigge” Bröms i laget. Trots allt tar sig Clemensnäs upp till allsvenskan.
– Jag kommer bland annat ihåg när vi mötte Traneberg. Vi spelade fyra mot fem och jag blev pååkt bakifrån. Traneberg är ett Stockholmslag och spelade lite tufft. I alla fall vände jag mig om för att utdela en rak vänster, men missade.
– När jag kom till båset fick jag fruktansvärt med skäll av mina kompisar. Hur kunde jag utsätta laget för risken att vi skulle få ytterligare en utvisning. Sedan dess har jag tänkt till varje gång som det runnit till. Det var en oerhört nyttig läxa och var mer att det fostrade mig än att det hade en hockeymässig påverkan.

Christer Englund och Clemensnäs första match i allsvenskan säsongen 66/67 inleds med att man vinner med 3-1 över Leksand. Bertil Karlsson, Folke Aronsson och Jan-Olov Nordin svarade för Clemensnäs mål medan Nisse Nilsson gjorde Leksands mål.
– Det jag minns bäst från den här säsongen är att vi åkte fruktansvärt mycket buss. Själva matchen mot Leksand minns jag faktiskt inte.
– Åren i Clemensnäs spelade jag ofta ihop med en väldigt duktig kille från Kiruna som heter Dick Sjöberg. Sedan spelade jag en del ihop med Lorentz Karlsson och jag undrar om det inte var Alf Granström som spelade på andra kanten. Han gick senare till Skellefteå AIK. Även Olle Nilsson kom fram vid den här tiden och han spelade senare i IFK Umeå som sedan blev Björklöven.

Gjorde första målet på ”Honken”
Premiärmatchen mot Leksand drog bara 926 åskådare så intresset för Clemensnäs var nog inte speciellt stort i Skellefteå med omnejd.
– Det var Skellefteå AIK som gällde och som det alltid har gällt där. Vi hade en grannförening som hette Rönnskär. Växelvis var vi uppe i högsta divisionen och aldrig tillräckligt bra för att stanna kvar. Det gick några år innan man slog ihop och blev CRIF (Clemensnäs/Rönnskärs IF).
– Vi hade tidigare även en förening som hette Skellefteå IF där bland andra Hardy Nilsson fostrades. Sedan slogs den klubben ihop med Skellefteå AIK.

Minns du ditt första mål i allsvenskan?
– Nej, det gör jag inte.

På ”Honken” Holmqvist, alltså mot AIK, på Hovet i en match som Clemensnäs förlorade med 4-1.
– Jaså? Det borde jag ha påmint honom om eftersom vi spelade ihop senare i min karriär, skrattar Christer Englund.

Varför räckte inte Clemensnäs till i högsta serien?
– Vi hade en hel del spelskickliga killar, men totalt sett var vi inte tillräckligt starka för att hålla oss kvar. Jag tycker att vi hade bra målvakter med Lars Alseryd och Bruno Lindberg. Två väldigt duktiga målvakter, men vi var som lag för tunna.

Flyttade till Dalarna
Efter tre säsonger i Clemensnäs flyttar Christer Englund längre norrut för att under två säsonger spela med Boden i gamla division 2 (i dag motsvarande Hockeyallsvenskan).
– Jag gjorde lumpen i Boden och hade även en flickvän som var därifrån, men som jag hade träffat då jag pluggade i Umeå. När jag sedan muckade från det militära fick jag möjlighet till jobb i Boden.
– Boden var ett topplag i dåtidens division 2 och visade intresse för att jag skulle spela där.

På 36 matcher i Boden svarar Christer Englund för 42 poäng och flera klubbar börjar nu på allvar ta upp kampen om att få honom i sitt lag. Ny klubbadress blev Borlänge-klubben, Tunabro. Fast dit kom han mera av en slump.
– Jag jobbade vid Skandinaviska banken vid den här tiden. I Borlänge var det så att tre tjejer var gravida vilket innebar att Bodenkontoret fick i uppdrag att skicka ner personal till Borlänge. Eftersom vår säsong var slut tyckte jag att det kunde vara trevligt att åka ner dit i tre månader.
– Tanken var att jag skulle åka hem, men jag blev kontaktad av Nils Åberg i Tunabro, som även var chefredaktör på Borlänge Tidning, under tiden jag var där nere. Då bestämde jag mig helt enkelt för att flytta.

Göran Högosta, Björn Resare, ”Daggen” Olsson, Stig Andersson, Roland Eriksson, Börje Engblom och så vidare. Laguppställningen Tunabro imponerar om man ser den så här i efterhand. När förstod du att ni var så pass bra som ni nu var?
– Först när vi började spela hockey den hösten. Det fanns otroligt mycket talang i laget. Du hade även Yngve Hindrikes och Ingemar Snis från Leksand. Första året hade vi Olle Hedén från Falun som tränare. Andra året var det ”Sigge” Bröms som kom ner och tränade oss.
– Det var mycket talang men även mycket entusiasm. En blandning av många unga bra spelare, som Högosta, Rolle Eriksson, Matte Eriksson och en del äldre spelare som exempelvis ”Daggen” som då kom från Leksand.

Tunabro kvalar sig upp till allsvenskan genom att komma tvåa i sin kvalseriegrupp efter Nacka, men före Kiruna och Tunadal. Den stora kvalseriehjälten var inte Göran Högosta utan Juha Raninen.
– Juha var väldigt duktig. Högosta var inte given första året och han var bara 16 år då.
– Matcherna jag minns bäst från det kvalet var dom vi hade hemma i ballongen. Det var en fantastisk upplevelse och en akustik där inne som jag tror man inte kan uppleva i någon annan arena.

Hamnade i AIK

Foto: Arkivbild

Allsvenska spelet började katastrofalt säsongen 1971/72. Efter fyra omgångar har Tunabro 8-30 i målskillnad och 0 poäng.
– Vi var medvetna om att vi skulle få det svårt och att vi skulle få kriga om varje poäng. Vår målsättning var att hålla oss kvar i serien.

I fjärde omgången vinner Tunabro sin första match då man slår Nacka hemma i Borlänge med 4-3. Christer Englund svarar för 1 mål. Dag Olsson, Jan Karlsson och Yngve Hindrikes gjorde lagets övriga tre mål medan Lars Andersson, Anders Hedlund och Claes-Ove Fjällby nätade för Nacka.
– Vi kvalade med Nacka året innan och vi båda gick upp samtidigt. Då spelade jag tillsammans med Roland Eriksson och Börje Engblom. Jag minns sällan några detaljer från matcherna eftersom jag alltid varit så att när matcherna varit slut har jag släppt dom och i stället sett fram emot nästa match.

Hur hamnade du i AIK säsongen 1972/73?
– Jag fick helt enkelt ett erbjudande av AIK. Det sades att AIK hade haft ögonen på mig tidigare. När jag flyttade ner från Boden, 1970, tog AIK Janne Olsson därifrån, men jag var inte med vid det tillfället eftersom jag valt Tunabro då.

Christer Englund spelar två säsonger i AIK. Säsongen 1972/73 svarar han för åtta poäng på 27 matcher och säsongen 1973/74 för fyra poäng på 34 matcher.
– Jag spelade med Hans ”Virus ”Lindberg och Sören Sjögren. Oftast spelade jag ihop med dom båda. Christer Lundberg spelade i första kedjan tillsammans med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson. Rolf ”Råttan” Edberg var i andra kedjan och där spelade även Leffe Holmgren. Jag var själv oftast i tredje kedjan.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Bert-Ola Nordlander, Leif ”Honken” Holmqvist, Hans ”Virus” Lindberg och så vidare. Var det svårt att komma in i det här ganska profilstarka gänget?
– Nej, det var enkelt. Jag tror att jag har varit i 14 föreningar när det gäller bandy, fotboll och ishockey, men jag kan säga att jag aldrig upplevt en sådan gemenskap som det fanns i AIK. Det var ett fantastiskt kamratskap vilken var format av fantastiskt bra ledare. Lasse Norrman var där som ledare, ”Janke” Juhlin var där liksom Sven Bergqvist.

Foto: Arkivbild

Umgicks ni spelare mycket vid sidan av hockeyn?
– Ja, det gjorde vi faktiskt. Vi umgicks familjevis vid sidan av. Jag tror att AIK var föregångare på ett plan. Ett par gånger om året, när vi spelade bortamatcher, tog man hand om spelarfruarna. Man kunde exempelvis gå på teater. Sedan hade vi ett eget café för våra familjer på Hovet. Det var inget som i min värld som var speciellt vanligt.
– Det blev en bra kamratskap även på resorna och man umgicks över gränserna, det fanns alltid plats att vara med och inga gängbildningar där vissa bara umgås med vissa som jag hade upplevt tidigare.

Första säsongen i AIK var riktigt bra från din sida, men varför blev inte den andra lika lyckad?
– Tänk om jag visste det. Jag håller med dig om att första säsongen var väldigt lyckosam. Varför andra blev sämre har jag ingen förklaring till. Jag fick ett erbjudande om att förlänga kontraktet, men tackade nej.
– Vi bytte tränare år två till Peter Johansson, men jag ska inte alls säga att det var tränarens fel. Sedan bytte vi tillbaka till ”Ankan” Parmström efter halva säsongen. Det innebar i alla fall att vi spelade ett annorlunda spel år två och två helt olika spelsystem. Bland annat hade den kedjan som jag och ”Virus” spelade i ett spelsystem vilket var lite annorlunda mot dom andra kedjornas.

Ryggen satte stopp
Christer Englund spelar bara en säsong ytterligare innan han slutar och blir ledare. Han jobbar bland annat inom Norrbottens och Hälsinglands ishockeyförbund, men även ansvarig Norrbottens TV-pucklag 1982 och tränare för Boden under fyra säsonger innan han började jobba inom Svenska Ishockeyförbundet 1985 som Generalsekreterare.
– Efter att jag flyttat hem spelade jag en säsong. Jag hade en rygg som helt enkelt inte fungerade och jag kände att jag inte kunde göra mig själv rättvisa, speciellt som jag var väldigt beroende av min skridskoåkning när jag spelade.

Var det givet att tacka ja till ordförande posten inom Svenska Ishockeyförbundet?

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

– Klart att jag hade följt vad som hände inom hockeyförbundet. Om jag backar bandet så kom jag in i förbundsstyrelsen 1993. Jag bytte jobb 2001 och blev ansvarig för casinoetableringen uppe i Sundsvall. Min chef tyckte inte att det var lämpligt att jag satt med i förbundsstyrelsen samtidigt som jag startade upp ett casino. Det innebar att jag hoppade av från förbundsstyrelsen.
– Därefter blev jag uppvaktad och tillfrågad, 2003, om jag kunde tänka mig att ställa upp och kandidera till ordförandeposten.

Vad har varit det roligaste respektive jobbigast i jobbet som förbundsordförande?
– Det roligaste är kopplat till flera saker. Dels våra sportsliga framgångar. Det är väldigt lätt att highlighta sådana ögonblick. Vi hade OS- och VM-guldet 2006, men det roligaste sportsligt är ändå JVM-guldet 2012.
– Det är också oerhört stimulerande människor att jobba med runt omkring ishockeyn. I grund och botten ett oerhört engagemang och positiva människor som vill väldigt mycket.

Jobbigaste bitarna?
– Det är nog allt administrativt som följer med ett sådant här jobb. Det ska skrivas ledare, och det kan jag tala om för er att en frågeställning jag hade var om jag måste skriva ledaren till tidningen HOCKEY, skrattar Christer Englund.
– Då funderade jag verkligen om jag kunde bli ordförande. Det tar rätt mycket tid ifrån ens hjärna att fundera på vad som ska skrivas. Sedan följer mycket administration när man ska syna protokoll från möten, läsa dokumentation som ska gå ut när vi står för någonting.
– Om du trodde att det var mediafrågan så är den som den är och man får leva med att ishockey är en otroligt populär idrott.

Hur har du klarat media genom åren?
– Det ska andra bedöma. Jag tycker att jag har en bra respekt hos media. Jag har alltid försökt att ställa upp och vara tillgänglig samtidigt som jag försöker vara rätt rak och ärlig. Det har aldrig legat för mig att spela något konstgjort spel.
– Det handlar om att ha respekt för varandras roller. Jag har respekt för media och att journalister har ett jobb att göra. Sedan vill jag ha respekt från dom i vissa lägen och det tycker jag att jag får.

Christer Englunds har i alla fall klart för sig vad han kommer att göra närmsta två åren.
– Jag har just blivit omvald för min sista tvåårsperiod. Jag har sagt att jag är beredd att göra två år till mycket kopplat till min roll i Internationella Hockeyförbundet. Där har jag dessutom två kommittéer
som känns rätt spännande för mig.
– En av kommittéerna är nystartad och heter ”player saftey group”. Där ska vi jobba med spelarsäkerhet på och kring arenorna. Det handlar om att sy ihop alltifrån regler till medicin, läkares synpunkter, utrustning, respekten och så vidare.

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET