Den där Europaligan

Sverige är det land i världen som förutom Kanada och USA producerar överlägset flest och bäst hockeytalanger. På landslagsnivå tillhör vi den yppersta världseliten i alla juniorkategorier och även bland seniorer. Varför blir vår inhemska liga kvalitetsmässigt sämre och varför har klubbarna på vissa håll svårt med publikunderlag och ekonomi?

Den svenska Elitserien klassades i många år som världens näst bästa hockeyliga och det var egentligen först när ryska KHL blandade in sina svarta blodspengar i leken för några år sedan som den statusen föll. Det är naturligtvis inte alls särskilt överraskande att ett plötsligt överflöd av stulna ryska oljemiljoner sugit Elitserien ren på 34-åriga powerplaybackar. En idrott som på världsbasis är ganska marginell erbjuder naturligtvis få möjligheter för en spelare utanför det absoluta toppskiktet att göra sig ekonomiskt oberoende. Fem miljoner kronor efter skatt i KHL är helt andra babeloobas än två miljoner före skatt i Elitserien. Eftersom min huvudsakliga sysselsättning inte är att skriva hockeykrönikor utan att driva företag är jag rätt övertygad om att ett fungerande ekonomiskt system bygger på en positiv nettobalans av intäkter kontra utgifter och är därför ganska övertygad om att finanserna i KHL slutligen faller på sin egen orimlighet. Köpkraften hos de ryska medborgarna kommer inte inom en överskådlig framtid bli så väl fördelad att den kan motsvara de kostnader som krävs för att locka spelare enbart med tjocka sedelbuntar. För det är ju tveklöst så att en övervägande majoritet av de som väljer att spela i Ryssland endast gör det av ekonomiska skäl. Ryssland är i mångt och mycket ett U-land och livet som välbetalt hockeyproffs är uppenbarligen trevligare på nästan alla andra ställen. Jag har förvisso inga statistiska belägg för detta, men jag skulle gärna genomföra en enkät bland spelarfruarna i ämnet.

Och även om Schweiz och Tyskland, inte minst baserat på generösare skatteregler, också spöar elitserieklubbarna i lönekampen är det främsta problemet för Elitseriens kvalitet naturligtvis att de stora talangerna försvinner till NHL och spelar merparten av sina produktiva karriärer där. Och det kan vi i nuvarande situation inte heller göra något åt så länge NHL är världens otvivelaktigt bästa liga. Duktiga idrottsmän vill mäta sig med de bästa och vinna de största titlarna. Förbundets försök med straffavgifter för unga spelare som lämnar för NHL eller nordamerikanska juniorligor är till exempel ett helt horribelt idiotiskt förslag som nästan tar ner förbundet till fotbollens amatörnivå. En annan lösning som diskuterats är att anamma just fotbollens system och kräva NHL-klubbarna på höga övergångssummor för kontrakterade spelare, men dels existerar i princip inte begreppet övergångssummor inom hockeyn mellan några andra ligor och dels skulle det självklart bara få effekten att NHL helt skulle sluta importera spelare från Europa. Och det tror jag verkligen inte gynnar ishockeyn. Linköping tjänar lite pengar på att hyra ut Weinhandl och Mårtensson – men gynnar det egentligen laget och Elitserien? Nja.

Så hur lyfter man Elitserien till nästa nivå för att klubbarna ska nå sundare finanser? Detta är onekligen ett polariserat diskussionsämne i svensk ishockey. På den ena sidan har vi representanter för de större klubbarna som vill stänga Elitserien och på klingande göteborgska och en märklig gotländskvärmländsk dialektsymbios står och vrålar efter en Europaliga. I den andra änden har vi de mindre klubbarna som istället vill se en utökning av Elitserien för att skapa fler derbyn och minska dramatiken och paniken med att åka ur någon gång ibland.

Jag är själv av den bestämda åsikten att vi idag överdrivet Elitseriens kvalitetsmässiga status och att vi definitivt har fler än 12 elitseriemässiga ishockeyklubbar i Sverige. Allsvenskan är klart starkare än tidigare såväl spelmässigt som publikmässigt. Samtidigt är jag också övertygad om att en permanent Europaliga verkligen inte är lösningen.

Till att börja med skulle jag alltså vilja se en utökning av Elitserien, på sikt kanske till och med till 16 lag. Vi kan kallt konstatera att Leksand, Malmö, Södertälje och Rögle på det organisatoriska planet redan kvalificerar sig för Elitserien och det är inte särskilt länge sen de var där. Även klubbar som Örebro och kanske Västerås eller på sikt Almtuna borde kunna ta sig till den nivån. Växjö har redan tagit klivet. För att spetsa till serien lite kan man leka med ett förslag där en klubb ur direkt varje år och ersätts med segraren i Hockeyallsvenskan, och två andra får spela den infernaliska kvalserien. Argumentet att en öppen serie ödelägger klubbarnas långsiktiga satsningsvilja är rent skitsnack – om fotbollens Premier League kan fungera enligt det systemet så kan sannerligen Elitserien. Det som ställer till besvär för klubbarna är snarare den orimliga svårigheten att gå upp igen när man väl ramlat ur. Och det som skapat all nerv och dramatik och därmed intresse under de senaste åren är ju just de infernaliska streckkamperna. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Ett annat sätt att jämna ut balansen är naturligtvis att hitta en mer rättvis fördelning av TV-pengarna.

Idén om en ständig Europaliga där endast ett fåtal svenska elitklubbar skulle få delta anser jag vara helt befängd, och bidrar bara till att försvaga svensk ishockey. I företagsvärlden där jag har byggt min referensram brukar man uteslutande göra förändringar som kunderna efterfrågar, och jag har inte sett några enkäter bland besökarna men vågar påstå att Färjestads supportrar troligen inte är odelat positiva till förslaget.

Frågan är hur man kan skapa ett internationellt inslag på klubbnivå som verkligen blir en extra krydda i den inhemska serien? Europacupspel funkar ju i fotbollen endast eftersom Sverige ligger väldigt långt ner i näringskedjan både vad gäller landslag och klubblag och självklart blir matchen mot Tottenham roligare än den mot Mjällby. Men ingen ska inbilla mig att publiken i Gävle ser mer fram emot Adler Mannheim än ett derby mot Leksand.

Ett sätt att utöka det internationella utbytet på klubbnivå vore onekligen att ersätta de meningslösa och publikglesa landslagsturneringarna. Kanske kan man utnyttja dessa tillfällen till en seriöst organiserad klubblagsturnering som genererar en europeisk klubblagsmästare någon gång i februari/mars? Man borde kunna sälja lika mycket öl och Skodabilar i ett sådant publikforum. För att attrahera nya åskådare kanske klubbarna också ska passa på att använda sina multiarenor och anordna en ishockeyns dag i samband med de här matcherna? Kanske köra lite roliga liveband och andra jippon som drar en ny typ av publik till arenorna. Och kanske kan detta i förlängningen resultera i att det segrande laget också kickar igång säsongen i september med att åka och spela en slutspelsserie mot det lag som vann Calder Cup i AHL? Eller i framtiden möta Stanley Cup-mästarna när vi kammat till oss lite och krympt rinkarna och kanske rentav har något att hämta där?

En sådan matchserie blir troligen svår att förhandla fram eftersom viljan till transatlantiskt utbyte verkar vara begränsad hos beslutsfattarna – men det vore fan så mycket roligare än HC Plzen fyra gånger om året.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner