Sjuksköterskan som extraknäcker som poängspruta i SDHL: ”Det blir väldigt långa dagar”

Hon är en storstjärna i SDHL, och jobbar på Linköpings Universitessjukhus. Hockeysverige.se besökte Denise Altmann på arbetsplatsen, för att se hur hon får vardagen att gå ihop.
– Det blir väldigt långa dagar, säger hon.

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

Att förutsättningarna är olika för våra elithockeyspelare på dam och herrsidan är ingen nyhet. Men hur ser vardagen ut för våra damspelare och hur bemöts dom på sina arbetsplatser/skolor? Givetvis är det olika från arbetsplats till arbetsplats. På Linköpings Universitetssjukhus jobbar en av SDHL:s giftigaste poängplockare, Linköpings Denise Altmann, 29. Hon är uppväxt i Wien men gör nu sin tionde säsong i Riksserien/SDHL.

Hockeysverige.se åkte till det stora sjukhuskomplexet i Linköping för att prata med henne om varför hon spelar hockey här i Sverige och om förutsättningarna för damhockeyspelare är annorlunda här jämfört med i hennes hemland Österrike.
– Jag spelade bara med killar hemma i Wien och har en bror (Mario Altmann) som är ett år äldre än jag. Han spelar också hockey (Linz) så jag hängde med honom till hallen varje dag. Man kan säga att jag var en i grabbgänget egentligen. Det var inga konstigheter utan killarna tog med mig laget, säger Altmann på klockren svenska efter alla år i Sverige samtidigt som vi slår oss ner i den relativt nybyggda cafeterian innanför Norra Entrén på Universitetssjukhuset.
– Jag gick i skola hemma i Wien. Efter det att jag tagit studenten flyttade jag till Sverige. Det var en vanlig gymnasieutbildning utan någon speciell inriktning.

Efter tiden i Österrike blev det alltså Linköping för den notoriska poängplockaren.
– Det var faktiskt en slump som gjorde att jag kom till Sverige. Jag tänkte att jag ville testa utlandet. Egentligen var jag på väg till Tyskland eftersom jag hade kontakter där. Sedan var det en tjej från Slovakien som jag kände från olika turneringar, VM och så vidare. Hon och en annan tjej från Slovakien skrev till olika svenska lag och frågade om dom behövde några spelare.
– Dom kom hit till Linköping. Då frågade Andres Ferntoft, som var lagledare då, om dom kände någon forward som ville komma hit. Då skrev mina kompisar till mig på gamla MSN. Så fick jag kontakt med Ferntoft och sedan kom jag hit. Jag tänkte bara testa något år. Nu har det blivit nio säsonger här.

Nu är inte Österrike allt för olikt Sverige, men var det en stor omställning socialt att flytta hit från Wien?
– Det var egentligen inget stort steg. Jag hängde med laget varje dag egentligen så det kändes som ”familjen”. Det gjorde att jag inte saknade min vanliga familj så jättemycket. Sedan bodde jag ihop med fyra andra tjejer och vi hade jättekul.

Men Denise Altmann började inte direkt plugga för att bli sjuksköterska.
– Först hade jag lite ströjobb. Bland annat jobbade jag på Clubcafét och apoteket. Sedan tog jag svenska kurser på Universitetet för att få svenska B. Efter det började jag plugga till sjuksköterska.

Är förutsättningarna för damhockeyspelare väldigt olika i Österrike och Sverige?
– Mycket stor skillnad. Här är det ofta stora föreningar som har ett damlag som mer eller mindre ingår i föreningen. I Österrike har damlagen sin egna organisation.
– Jag vet inte riktigt hur det är nu för tiden, men jag tror att lagen hemma har is max två eller tre gånger i veckan. När jag spelade där hade vi träningar på måndagar mellan 21 och 22 och onsdagar 22 till 23. Det är så det ser ut.

Österrikisk damhockey uppmärksammas inte heller speciellt mycket i landets media.
– När det är VM brukar det stå någon notis i ett lite hörn att vi spelar, men annars är det inte så mycket. Vi har en tjej (Janine Weber) som spelar i USA, NWHL, och hon har fått några artiklar. Det var tänkt att hon skulle komma hit, men hon valde USA istället.
– Hon hade skrivit ett kontrakt med någon klausul som gjorde att hon kunde åka till USA.

Denise Altmann jobbar alltså vid sidan av hockeyn på Linköpings Universitetssjukhus, ett jobb som hon trivs mycket bra med.
– Eftersom jag spelar hockey måste jag ha lediga helger och kvällar. Då fanns det en tjänst på reumatologen där jag kunde få den möjligheten. Jag sökte och kom in direkt. Det är den bästa arbetsplatsen jag kan önska mig med tanke på hockeyn. Dom är väldigt tillmötesgående med ledigheter och ställer alltid upp när jag ska iväg med landslaget eller spela match på onsdagar. Det är aldrig några problem.
– Även kollegorna ställer upp när jag behöver ledigt. Då tar dom ledigt en annan dag istället för att se till att jag kommer iväg och spelar hockey, säger Altmann med ett uppskattande leende och fortsätter:
– Dom gånger vi har vunnit guld med Linköping har jag blivit firad med tårta och ett lite kalas.

Är kollegorna hockeyintresserade?
– Dom har nog inte varit det förut, men nu har dom blivit det (skratt). Kollegorna har kommit till några matcher och finalerna med banderoller och allt sådant, vilket är kul.

Om herrlagets Niklas Persson skulle jobba här som sjuksyrra hade han antagligen fått snacka en hel del hockey med patienterna, är det samma sak för dig?
– Ja, absolut. Jag har många patienter som är väldigt hockey- och idrottsintresserade. Då blir det alltid hockeysnack.

Hur er en vanlig arbetes och hockey-dag ut för dig?
– Jag går upp sex, kvart över sex. Tar mig hit och börjar jobba halv åtta. Sedan är det jobb fram till halv fem. Nu har min cykel blivit stulen så jag måste gå till hallen och det tar ungefär 25 minuter. Det blir direkt till hallen, byta om, och träna. Sedan är jag hemma tidigast klockan nio så det blir väldigt långa dagar.
– Samma sak är det när vi spelar på onsdagar. Då brukar vi spela klockan sju och samlas vid fem. Då hinner vi även värma upp ordentligt.

Ni har ingen förmiddagsvärmning som grabbarna har?
– Nej, nej, nej… Det har vi inte och det är heller inte möjligt.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Ofta talas det om att sjuksköterskeyrket är ett kall, så är det även till viss del för Denise Altmann.
– Jag vet egentligen inte varför jag valde det här yrket, men kroppen är häftig och intressant. Jag tycker även sjukhusmiljön är jätteintressant. Samtidigt är jag en person som är väldigt empatisk och försöker hjälpa andra så jag trivs väldigt bra med det här jobbet.

Har sjukhusmiljön alltid varit något som lockat dig?
– Nej, egentligen inte. Det var inte så att när jag var liten sprang omkring och tänkte att jag ville bli sjuksköterska. Det blev bara så. Jag hoppade på det eftersom jag ville testa, tyckte det var kul och sedan har jag blivit kvar.

Om du skulle få chansen att spela hockey på heltid, hade du tagit den då?
– Absolut! Varför inte göra på heltid det jag älskar? Det är inte så att jag inte tycker om mitt jobb, men hockey är ändå det bästa som finns.

När tror du den möjligheten kommer här i Sverige?
– Det är svårt att säga, men ärligt talat kan jag inte just nu se att det kommer ske i framtiden. Klubbarna måste jobba mycket hårdare på allt, på att få uppmärksamhet i media, dra in sponsorer och jobba lite mer som man gör med herrarna med att nu är det match i hallen.

Finns det en sådan känsla i Linköping när det gäller era matcher?
– Nej, det tycker jag verkligen inte. Bussarna i stan flaggar för LFC (fotbollslaget) och för våra herrar, men inte när vi spelar.
– I Corren kan det vara någon liten annons om att vi har match, men det är knappt synligt. Vi måste jobba hårdare för att bli synligare när vi har matcher.

Denise Altmann har så här långt in i säsongen på 14 matcher svarat för elva mål och totalt 17 poäng i ett Linköping som ligger tvåa efter Luleå i tabellen.
– Det har känts bra. Vi har vunnit alla matcher förutom mot Luleå som vi förlorade mot efter fulltid och Leksand som vi förlorade mot efter straffar. Några ”overtime” har det blivit, men då har vi kunnat avgöra så jag tycker det har varit väldigt positivt.
– Jag är även nöjd med det jag har gjort så här långt. Det har blivit några mål och assist.

Sitter målsinnet i redan från tiden i Österrike eller vad kommer det ifrån?
– Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har spelat hockey sedan jag var fem år och mycket på fritiden då man egentligen bara lekte klubban, kollade passningar…

Var du även målfarlig då du spelade med grabbarna hemma i Wien?
– Det var länge sedan, men ja, jag tror det. Jag har alltid spelat i första eller andrafemman. När jag sedan kom till damerna har jag alltid varit i topp.

Har du en målsättning att vinna SDHL:s poängliga?
– Nej, det har jag inte som någon målsättning. Visst är det roligt att kunna göra det eftersom det visar att man har hjälpt sitt lag på bästa sätt. Men det är inget som jag tänker på innan säsongen och jag är faktiskt ganska förvånad över att jag har vunnit skytteligan fyra säsonger i rad.

Förvånad?
– (Skratt) Ja, faktiskt. Det är många bra spelare här så det kom inte som en chock förra säsongen att jag inte vann.

Innan Denise Altmann återgår till reumatologen måste vi ställa den obligatoriska frågan – vad talar för att Linköping slår Luleå i den här säsongens finalspel?
– Nu är det ganska långt borta. Luleå är ett väldigt bra lag och vi har mötts en gång den här säsongen. Jag tycker att vi spelade helt okej i den matchen, men vi hade inte riktigt spelat ihop oss och inte kommit in i nya tränarens spelsätt.
– När vi sedan har fått ihop alla detaljer så tror jag inte att det finns något som talar emot att vi kan ta Luleå.

Vill du ha revansch sedan finalförlusten våras?
– Ja, absolut. Jag vill inte stå där på blålinjen igen och titta på Luleå när dom tar på sig guldhjälmarna, avslutar Denise Altmann med ett leende.