Petades från hockeygymnasiet – vann Stanley Cup

Frölunda petade honom från hockeygymnasiet, han tog en krokig väg till NHL via college – men vann Stanley Cup och spelade för några av NHL:s mest klassiska klubbar. I veckans Old School Hockey berättar Viktor Stålberg om:

• Varför han var tveksam till att satsa på hockeyn.
• Utskällningen: ”Åk hem till Sverige, din…”
• Den galna NHL-debuten i Toronto.
• Stanley Cup-titeln med Chicago.
• Sågningen av stjärntränaren: ”Jag vill inte ha dig där”
• Varför han lämnade NHL.
• OS med Tre Kronor 2018.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Lerums BK, den lilla klubben mellan Partille och Floda utanför Göteborg, har fostrat en rad skickliga spelare. Namn som Loui Eriksson, Lennon Eriksson, John Klingberg, Carl Klingberg, Anton Karlsson, Erik Karlsson och Sebastian Stålberg för att bara nämna några som kommit fram därifrån. En som tog en annorlunda väg till NHL och Stanley Cup-vinst med Chicago är Viktor Stålberg. Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY åkte in till centrala delarna av Stockholm för att få lyssna till hans hockeyresa.

– Brorsan (Sebastian) är lite yngre än jag, men han var med och körde med oss redan från det vi var ganska små, berättar Viktor Stålberg och fortsätter:
– Han utvecklades tidigare, blev bättre tidigt och snabbare eftersom han fick tävla mot mig och vår andra brorsa, Alexander. Vi älskade idrott mer än allt annat. Idrott var också allt vi gjorde. Skolan på dagarna och när vi kom hem spelade vi bandy på gatan, fotboll, tennis eller vad det än kunde vara. Det var inte så nischat, men det var någon form av idrott varje dag.  

Var även Loui Eriksson med er vid den här tiden?
– Nej, Loui och Lennon bodde i en bit bort i Floda. Vi hade en granne som var lika gammal som jag och spelade i mitt hockeylag så vi var alltid minst fyra, vilket var bra eftersom vi då alltid kunde spela två mot två. Det här tyckte jag var det roligaste som fanns.
– Egentligen var jag helt ointresserad av andra saker fram till det att jag började på gymnasiet. Jag tyckte att det var kul att bara få komma hem och hålla på med sport.

Vad är det i Lerum som gör att man får fram så passa många bra hockeyspelare?
– Det är väl sargen vi hade med hönsnät i stället för plexi, skrattar Viktor Stålberg och fortsätter:
– Jag vet egentligen inte. Det var inte heller så att jag bodde nära hallen och kunde ta mig dit för att vara där hela tiden. Jag kan inte heller säga att jag ”bodde” i ishallen, men det måste ha varit en bra miljö där med tanke på hur många vi fick fram.
– Det fanns såklart mycket istider och tillgång till allmänhetens åkning så vi träffades mycket där och spelade.

Det är inga dåliga namn som kommit fram via Lerum.
– Antagligen är det en av klubbarna som fått fram flest bra spelare från start i göteborgstrakten, vilket är ganska fascinerande. Det vi kan ha som en gemensam nämnare är att vi, hela bunten, är syskon.
– Louis äldre bror, Lennon, var också väldigt duktig. Jag hade honom som lite av idol då jag växte upp. Har var otroligt vass när vi var unga 

Beskedet: Du är inte välkommen tillbaka

Efter tiden i Lerum valde Viktor Stålberg att testa på spel med Västra Frölunda.
– Precis som för alla andra i Göteborgsområdet var det målsättningen. Frölunda gjorde en form av intagning till U16. Jag skulle nog säga att jag då tillhörde den absoluta toppen i Göteborg ur 86-kullen.
– Jag fick det här brevet från Frölunda där det stod ”är du intresserad av att komma till Frölunda inför U16?” Då bytte jag också dit för att spela i U16-serien, men där gick ingenting som jag riktigt hade tänkt mig.

Vad hände där med tanke på att du tillbringade din mesta juniortid i Mölndal?
– Det var lite olika variabler som ledde fram till det där. Största anledningen var att jag kom sent in i puberteten.
– Jag var med i TV-pucken, men spelade inte mycket. Vi var det första lag från Göteborg att vinna den, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte vara det största bidragande orsaken till det. Då hade vi killar i laget som var 1.85 och vägde 80 kilo. Jag var 1.65 och vägde 55 kilo, så det var en ganska stor skillnad på mig och andra killarna i min ålder som varit i puberteten under tre år och var fullvuxna.
– Även om jag hade talang, kunde tävla och gjorde den biten bra hade jag svårt att hävda mig. Samma sak som i TV-pucken var temat i Frölunda den säsongen. Jag spelade helt okej, men fick inte riktigt chansen.
– Efter den säsongen fick jag helt enkelt beskedet på ett möte ”Du är inte välkommen tillbaka till J18 eller hockeygymnasiet”. Det var ett av tuffaste beskeden jag fått samtidigt som jag i den åldern inte haft svinmycket motgångar inom hockeyn.
– Då var det också lite fifty, fifty om jag skulle sluta och satsa på skolan lite mer.

”I princip kunde Frölunda dra åt helvete”

Nu valde Viktor Stålberg att satsa vidare på hockeyn och just tiden i Mölndal kom att bli viktig för honom.
– Absolut. Det hände inte så mycket efter det här beskedet jag fått. Efter ett tag ringde jag själv till Mölndal. Jag tänkte att jag kunde testa att fortsätta lite.
– Jag har alltid haft ett återkommande tema där jag haft en liten övertro på mig själv. Att alla andra gör fel och inte jag som är för dålig (skratt) på gott och ont. Jag skulle ändå säga mest på gott för i en idrottskarriär måste man ha en liten dum tro på sig själv för att lyckas.
– Det var också min inställning mot Frölunda. I princip kunde dom dra åt helvete och jag ville visa att dom gjort fel.

I Mölndal fick han då Jens Gustafsson som tränare.
– Han var jätte, jättebra för mig. Magnus Andersson var också en tränare som var kanon. Micke Lehner, som var målvaktstränare, var ganska hård mot mig, vilket hjälpte mig att ibland komma ner på jorden. Även Niklas Lasus pappa, Tyrone, var tränare i Mölndal vid den här tiden. Jag började i J18. Efter första veckan frågade man om någon ville vara med J20 och träna. Jag sa att jag kunde stanna en timme till för att träna och helt plötsligt skulle jag spela match med dom.
– Jag sa ja till istid som erbjöds och helt plötsligt började allt gå ganska bra. Jag kan tycka att det är lite synd att det idag inte finns något alternativ till Frölunda i Göteborgsregionen, vilket det faktiskt fanns på min tid. Mölndals J18 var faktiskt i samma serie som Frölundas så vi spelade mot alla storlagen.
– Det blev också så att jag gjorde fler poäng än de flesta Frölundas spelare i J18 plus då att jag fick spela J20. Till och med lite i A-laget redan första säsongen. Jag spelade matcher hela tiden. Vissa söndagar kunde jag spela match på dagen med J20 och under eftermiddagen med A-laget.
– Det var en tuff period. Jag gick i skolan inne i Göteborg och bodde i Lerum så jag pendlade in dit. Sedan var det hem, käka middag för att sedan ta tåget och buss in till Mölndal. Det tog en och en halv timme och jag kom hem mellan tio och elva på kvällen.
– I efterhand förstår jag inte hur man orkade med det men jag tänkte inte i dom banorna, att det var tufft. Däremot, nu när jag tänker tillbaka på det känns allt nästa absurt. Hur kunde jag lägga två och en halv timme i kommunaltrafiken bara för att få träna?

Valde spel på college

Efter att återvänt till Frölunda och deras J20-lag valde Viktor Stålberg att åka över till USA för att plugga och spela hockey under tre säsonger för University of Vermont.
– Som ni märker har jag tagit lite krokiga vägar under hela resan. När jag spelade i Mölndal hade jag några kompisar som var ett år äldre än jag och som åkte över för att spela collegehockey i USA. Dom hade tidigare varit i Frölundas J18, men fick inte vara kvar där när det blev J20. Samtidigt var dom riktigt duktiga hockeyspelare.
– Dom åkte över och spelade collegehockey på Division 3-nivå och tyckte att det var väldigt kul. Ett jättebra lag och var jättecoolt. Dom åkte bland annat och såg på Boston University. Det var fullsatt på deras matcher och ett galet drag.
– Jag ville också åka i väg på college eftersom jag kanske var lite bättre än dom på hockey, men det fanns ingen möjlighet för mig att gå från Mölndal till Division 1 där borta. Så jag gjorde egentligen klart med att jag skulle åka och spela Division 3 utanför New York.

Men i stället för New York blev han kvar ytterligare en säsong i Sverige.
– Frölunda ringde under min sista säsong i Mölndal. Dom undrade om jag ville komma tillbaka och spela sista säsongen i J20.
– Jag åkte dit och var med på någon träningsmatch och sommar-tränade. Jag frågade vad som skulle hända nu eftersom jag redan hade klart med skola. Frölunda kunde inte garantera någonting utan jag fick bestämma själv hur jag ville göra. Eftersom jag igen hade en bra tro på mig själv valde jag att satsa på att ta en plats i Frölunda och det gick jättebra.
– Jag tror jag vann eller kom tvåa poängligan och fick spela lite i juniorlandslaget. Helt plötsligt, ansökningarna jag skickade till Division 3 kopierade jag av och skickade till Division 1-lag som var väldigt intresserade i stället. Det var faktiskt därför det blev Vermont, vilket också var första lag att höra av sig. Samtidigt tackade jag nej till att spela i elitserien med Frölunda.
– Det blev en del skriverier om det där och helt plötsligt började flera lag ringa och erbjuda mig ”full scholarship” utan att riktigt ha sett mig. Vermont hade ändå varit här och kollat på mig och visste vad dom skulle få så det kändes tryggare än att hoppa på det i stället för ett annat college bara för att det var ett större lag.

Som coach fick han erkänt skicklige Kevin Sneddon.
– Tiden där var otroligt bra. Man tar några beslut i livet som ger en stor skillnad. Collegehockey var för min karriär det enskilt bästa som gjorde att allt blev som det blev. Det är jag helt övertygad om.
– På den tiden var det ett ganska stort steg från J20 till college och amerikansk kultur. Nu har det där ändrats lite grann. Jag fick stå på mig för att hantera det i början, men för mig blev det en grymt bra erfarenhet.
– Sneddon var hård. Under min första eller andra hemmamatch tappade jag pucken på egen blå under övertid och andra laget avgjorde. Jag tror att han efter det stod och skrek på mig i omklädningsrummet under tio minuter. ”Åk hem till Sverige din…”.
– Han var rejäl i det han gjorde och var grym som tränare. Men just då var det ”det här var inte vad jag tänkt mig”, men det löste sig och blev väldigt bra.

Under sommaren, innan han åkte över till Vermont, hade Viktor Stålberg blivit draftad i sjätte rundan av Toronto.
– Det hade nog mycket att göra med att jag skulle till college. Jag blev draftad som 20-åring. I och med att jag gick till college fick dom mina rättigheter under fyra år och antagligen tänkte Toronto att jag kunde bli bra på sikt.  

NHL-debuten i Toronto: ”Helt galen”

När stod det klart att du säsongen 2009/10 skulle upp och debutera i NHL för Toronto?
– Jag spelade några matcher i AHL-slutspelet med Marlies efter min collegekarriär. Det här var i slutet av säsongen.
– Det gick ganska bra. Dallas Eakins var vår spelarutvecklare vid den här tiden. Han tyckte att det var bättre än dom hade förväntat sig och trodde att jag skulle ha chansen nästa säsong. ”Se till att du är redo”.   
– Dom ville ha dit mig och Tyler Bozak så vi flyttade direkt till Toronto och sommartränade med laget. ”Ni har chans båda två att ta en plats direkt så vi tycker det är smart att ni är här och kör med vår fys-tränare.”
– Sedan kom träningslägret och man fick ett nummer hur man rangordnades. (Nazem) Kadri hade väl nummer 41 och jag var väl som nummer fem av prospekten som hade en chans.
– Det var bara att köra på och jag hade inget att förlora. Man spelar på adrenalin i början. Allt var väldigt enkelt och jag tänkte inte så mycket.

Hur ser du tillbaka på debuten?
– Den var helt galen. Först hade jag en helt otrolig försäsong och gjorde åtta mål på sex matcher. Undrar om jag inte gjorde mest poäng av alla i Toronto den försäsongen, så det blev en hyfsat bra press på mig där. Dessutom gick Bob Mackenzie ut på Hockey night in Canada dagen innan säsongen drog i gång och tippade att jag skulle vinna Calder Trophy som ligans bästa rookie. ”Det här kan bli kämpigt”, skrattar Viktor Stålberg.
– Debuten var mot Montréal hemma. Nu hade inte vi något jättelag, men jag tror att jag började i förstakedjan med Jason Blake och Matt Stajan eftersom Phil Kessel var skadad. Under introduktionen fick jag  de högre jublet eftersom jag hade haft en så bra försäsong. Det var som ett absurdum och fansen var så hungriga på nya unga killar.
– Jag tror vi torskade på övertid mot Montréal och jag gjorde en assist. Det är nästan den match jag spelat mest under hela min karriär. Det var 21 eller 22 minuter redan i första matchen. När jag satt på massagebänken efteråt kollade jag presskonferensen med Ron Wilson. Han sa att den bästa spelaren på isen var jag, skrattar Viktor Stålberg.
– ”Det här är ju hur lätt som helst. Jag kommer vara All Star-spelare den här säsongen”.

Verkligheten kom såklart i kapp ganska snabbt.
– Ja, det gjorde den. Jag var som på moln första tiden, men vi torskade också åtta raka i Toronto så det var inte någon drömstart. Sedan kom Kessel och (Nikolai) Kulyomin in efter att dom blivit friska. Under match tre åkte jag på en jättepropp av Anton Volchenkov och fick hjärnskakning. Jag kom tillbaka rätt snabbt efter det, men då var det inte lika lätt att dribbla i mittzonen som jag tyckte i början.
– Den säsongen började jag med att spela åtta, tio matcher innan jag blev nedskickad. Det landade i 50/50 NHL/AHL eller något i den stilen.

Det måste varit speciellt att få inleda NHL-karriären i klassiska Toronto?
– Absolut. En jättebra organisation och bra stad. Att dessutom AHL-laget var i samma stad var väldigt skönt.
– Vi hade väldigt kul och det vara många unga killar i Toronto under samma veva. Sedan var det även flera svenskar där. Jonas Gustavsson och Rickard Wallin var där hela tiden. Fredrik Sjöström kom dit lite senare under säsongen, Jonas Frögren var lite upp och ner, Calle Gunnarsson…  Bozak och jag bodde, som sagt var, tillsammans och hade både kommit upp collegevägen så vi hade väldigt kul tillsammans.

Trejden – som gav en Stanley Cup-titel

Sommaren 2010 fick Viktor Stålberg ett nattligt samtal där man kort och gott lät meddela att han trejdats till Chicago.
– Man kan säga att det var enda trejden som kom helt oförutsett. Jag kände efter säsongen att Toronto ville satsa på mig och jag skulle få en stor roll från start där.
– Tre på natten fick jag ett samtal som jag klickade bort. Det var min agent som ringde. Jag hade då inte en tanke på att det här kunde hände. Sedan ringde han igen.
– ”Vad är det?”
– ”Du har blivit trejdad”
– ”Jaha, till vad då?”
– ”Jag har ingen aning, men jag ringer snart igen.”  
– Det fanns inga uppdateringar på samma sätt som det gör nu, men han ringde tillbaka 45 minuter senare och berättade att det blev Chicago.

Det skulle visa sig vara en lyckträff för Viktor Stålberg.
– För min del var det en bra trejd. Jag kom till en organisation som var grym och precis hade vunnit Stanley Cup. Jag fick vara med under flera storhetsår i den stan kring hockeyn.

Vad var styrkan i den här gruppen som gjorde Chicago till ett så pass starkt och framgångsrikt lag?
– Det var en väldig skillnad mot laget vi hade i Toronto. Dels hade vi en väldigt stark ”core” med superstjärnor och bra balans. (Patrick) Kane var mer en lirare medan (Jonathan) Toews var superstjärna, ledare och grovjobbare i en och samma person.
– Kanske inte lika mycket skicklighet, men lite samma som (Sidney) Crosby, grovjobbare och stjärna. Bra backar med Brent Seabrook och Duncan Keith där bak. Niklas Hjalmarsson kunde stoppa mer eller mindre vem som helst. En bra rollfördelning.
– Vi hade ett otroligt bra lag. Stjärnor som hade börjat tjäna pengar, men vi hade också en ung del av spelare som inte kostade någonting. Det här att det balanserade upp sig med att vi hade flera minimumkontrakt gjorde en stor skillnad för att vi skulle kunna vinna.

Säsongen 2012/13 fick han dessutom vara med om att vinna Stanley Cup med Chicago. Viktor Stålberg svarade för nio mål och totalt 23 poäng på 47 matcher.  
– Jag hade två säsonger där jag svarade för ungefär en halv poäng per match utan att spela powerplay. Jag spelade mycket fem mot fem, 12-13 minuter per match, och lite upp och ner i kedjorna. En hel del med Jonathan Towes men också ganska mycket med Marcus Krüger och Patrick Sharp i en tredjeline. Höjdpunkten i Chicago var absolut att få vinna Stanley Cup.  

Går det att ta in en sådan grej?
–- När jag tänker tillbaka på det så var det något helt otroligt att fått vara med om. Speciellt när jag ser hur många bra spelare som spelat i NHL och aldrig fått vara med om att vinna. När man vunnit en gång tror man att det kommer hända varje år, men så är det inte.
– Det var en galen känsla och att vinna i en sådan stad var något speciellt. Inget illa om Florida, men när jag såg Panthers vinna… Det är en helt annan kultur. Visst, det var lite folk på gatorna när dom körde sin parad, men jag tror vi hade två och en halv miljon människor ute på gatorna under paraden och 300 000 bara i den här parken.
– Chicago är en av original six-klubbarna och det bor nio och en halv miljon människor i Stor-Chicago. Dessutom var det ett otroligt intresse under dom här åren. Efter att vi vunnit och skulle firas var det helikoptrar som följde efter oss, poliseskorter och det skapades en app som hette ”cuptracker” så gick vi in på en nattklubb var det tusentals personer på gatorna som väntade och ville få chansen få en glimt av bucklan. En väldigt ”surreal” känsla att fått vara med om.   

Var ni ett komplett lag med bästa spelarna på alla platser?
– Ja, så var det absolut. Den säsongen var vi otroligt bra. Jag tror att vi började med att inte förlora under ordinarie tid första 22 matcherna den lockoutsäsongen.
– Det kändes verkligen från start som det var vårt år och nästan allt gick vår väg. Vi var lite illa ute mot Detroit i runda två. Där låg vi under med 3-1, men vände. Det kändes ändå som att vi under hela säsongen hade en tro på att vi löser det oavsett vilka situationer vi försatte oss i. Låg vi under med 2-1 och det var fem minuter kvar visste vi att vi skulle vända det.
– Den känslan har man när det går bra och har ett bra lag. När man i stället är på gränsen är det lätt man tvekar sista fem. Då blir det tvärtom i stället.

Du hade spelat både i Ryssland och Frölunda under säsongsinledningen eftersom det var lockout i NHL, hade du nytta av det med tanke på den fina säsong du gjorde med Chicago?
– Jag tycker att både den säsongen och den innan var liknande. Klart att det var bra att jag hållit i gång eftersom det knappt var någon försäsong. Jag tror att vi hade två träningar. Sedan började vi spela.
– Jag skulle också säga att dom flesta som bodde i Chicago körde där och hade nog ganska bra träningar tillsammans under hela hösten. Dessutom var det en del som spelade på andra ställen.

Sågades av Trotz: ”Jag vill inte ha dig här”

Inför säsongen 2013/14 trejdades Viktor Stålberg till Nashville.
– Man kan säga att det var en konstig situation. Jag hade haft några bra år i Chicago. Någon säsong (2011/12) gjorde jag 22 mål och var en av dom i ligan som producerade mycket poäng fem mot fem.
– Jag ville vara kvar i Chicago, men det fanns inte riktigt utrymme lönetaksmässigt eftersom jag nu kunde begära lite bättre än det jag haft. Den processen blev väldigt speciell. Dels för att vi hade vunnit säsongen innan. Vi vann och efter en vecka skulle jag bestämma mig för vad jag skulle göra i karriären.
– En hel del lag var intresserade och jag hade liknande erbjudanden från några av lagen. Det landade i Nashville. Dels efter att jag snackat med Barry Trotz som var huvudtränaren där. Jag hade en bra känsla och Nashville hade varit tuffa att spela mot. Samtidigt kändes det som att dom saknade lite offensiv. Jag kände att här hade jag möjligheten att slå mig in på allvar i topp två-kedjorna. 
– Än idag vet jag inte vad som hände. Jag kom dit, visst jag hade haft en kort sommar och skadade axelleden lite i början av säsongen, men jag kom aldrig in i det. Det blev inget bra samtidigt som jag och Trotz inte kom överens överhuvud taget. Det slutade med ett möte efter säsongen där han sa att han aldrig velat ha mig där från början.
–”Ni sajnade mig och lade rätt mycket pengar”.
–”Ja, men jag ville inte ha dig här.
– ”Du ringde ju mig…”
– ”Jag visste vilken spelare du var och jag har aldrig gillat dig som spelare”.

– Vi satt och pratade, men det var aldrig så att han var otrevlig utan bara ärlig och man kan ju tycka det är en rätt märklig inställning med tanke på pengarna det investerade i mig.
– ”Jag vet att du vann förra säsongen, men det var inte så mycket för din skull”.
– ”Hur menar du då?”
– ”Du spelade inte slutspelet.”
– ”Jag spelade alla matcher utom en i slutspelet”
– ”Å fan, jag trodde bara att du spelade en”
– Hur var ens det här möjligt? Ibland finns det en business-sida i NHL där GM och tränare kanske inte har riktigt samma syn på spelare och vilka man ska skriva kontrakt med helt enkelt.

Andra säsongen i Nashville kom Peter Laviolette in.
– Han var jag väldigt taggad på och passade mig som tränare. Han gillade fart och är en grym person. Jag tycker att han är en av bästa tränarna jag har haft. Hade han inte varit hockeytränare hade han varit en otroligt framgångsrik föreläsare. En helt otrolig människa på att snacka och motivera.
– Jag skadade mig olägligt. Började okej, men drog ljumsken på träningslägret och missade matcher. När jag kom tillbaka ledde Nashville ligan. Vart skulle han då trycka in mig någonstans? Tajmingen var inte bra.
– Jag kom tillbaka spelade en del mot slutet av säsongen och hade en bra slutspelsrunda, men där förlorade vi mot Chicago. Jag fick spela mycket, men visste också innan slutspelet att jag antagligen skulle bli ut köpt. Till slut tog dom också det beslutet.  

Hamnade i New York Rangers

I stället fick Viktor Stålberg en säsong med New York Rangers i Madison Square Garden.
– Samma sak där, att jag hade lite olika möjligheter. Rangers kändes som ett bra val för mig. Rangers hade precis tappat Calle Hagelin så det var mer att jag var en lite liknande spelartyp som honom. Rangers ville hitta någon som man kunde få in på en hyfsad budget så man kunde fylla det hålet.
– Det var verkligen jättekul att spela i New York. Jag bodde dessutom precis nedanför arenan på sjunde gatan. Kul att bo och spela där, men samtidigt lite krångligare med träningar utanför stan med biltrafiken och allt det där.

Dessutom kände Viktor Stålberg Henrik Lundqvist sedan tiden i Göteborg.
– Absolut. Vi tränade mycket tillsammans under somrarna. Jag kan inte säga att vi var bästa kompisar, men vi sågs och hängde lite här och där. Sedan var det många svenskar som kom över dit för att hälsa på, vilket var kul. Vi hade dessutom ett bra lag, men det här var precis i slutet av när Rangers hade chansen att vinna. Det där dog nästan ut efter den säsongen.

Du var även en kort period i Carolina och Ottawa, vad tror du alla klubbytena gjorde med dig som person och hockeyspelare?
– Det påverkade inte mig jättemycket faktiskt. Jag har lätt för att få kompisar och komma in i ett nytt lag. Dessutom känner man folk överallt när man spelat några år.
– Hade jag haft familj skulle det ha varit en annan sak. För mig var det egentligen bara att packa ihop mina grejer och åka. Jag hade blivit ut köpt en gång tidigare och har man det är det också svårare att få ett längre kontrakt, så är det bara.
– Jag trivdes väldigt bra i Carolina. Bra grupp, jag gillade att bo där och hade kunnat tänka mig att stanna kvar där, men dom ville få ut något när dom missade slutspel. Det får man ha respekt för.

Viktor Stålberg fick avsluta den säsongen med spel i Ottawa.
– Där fick jag en stor roll och Guy Boucher gillade mig som spelare. Han är ganska hård, tuff, står inte för den roligaste hockeyn och utgår från sin filosofi. Det här passade mig ganska bra. Man fick ett ganska stor förtroende av honom om man gjorde som han ville att man skulle göra. Där spelade jag allt från första till fjärdekedjan. Vi gick långt i det slutspelet och jag spelade säkert 15-16 minuter per match, vilket var ganska mycket för mig.
– Jag fick en mer renodlad roll som passade mig bra. En liten mer defensiv roll, men ändå att jag skulle göra lite poäng. Tiden i Ottawa var jättekul och vi var ett mål från finalen.

Därför lämnade Viktor Stålberg NHL

Efter säsongen lämnade du för Zug, hade du möjligheten att stanna i NHL?
– Ottawa ville verkligen behålla mig. Dom hade några år till med bland annat Erik (Karlsson) där man hade chansen att gå till final. Tyvärr fick vi inte ihop business-sidan av det. Ottawa försökte att lösa det och erbjöd ett kontrakt men i slutändan tyckte jag inte att det var värt att stanna. Jag hade då redan ett avtal på plats i Schweiz med likande kompensation vilket i det läget kändes som ett bättre alternativ med tanke på att vi väntade vårt första barn.
– Skillnaden skulle vara att jag skulle få spela mer i Schweiz och det är också kul att vara på isen när det ska avgöras v/s att spela 12,13 minuter. Jag var rätt nöjd och hade ändå spelat nästan tio år i NHL.
– Dessutom var det jättekul att spela i Schweiz. En väldig kontrast. Bland annat har man schweiziska cupen där man möter alla möjliga lag. I början av juni spelade vi ”game seven” övertid mot Pittsburgh, vilket var min sista match i NHL. Två månader senare spelade jag mot ett Division 3-lag i Schweiz inför 250 pers. ”Va fan, det här kanske inte riktigt var vad jag tänkte mig”, skrattar Viktor Stålberg.
– Det var killar på isen som frågade om dom kunde få min autograf efter matchen, så det var en omställning. När jag sedan spelade i schweiziska ligan var det såklart ”fine”. Det var väldigt roligt och ligan blir hela tiden bättre och bättre. En kul hockey. Offensiv. Skills mer än system. I alla fall när jag var där.

I och med att Viktor Stålberg spelade i Schweiz fick han chansen att spela OS 2018 i Sydkorea.
– Jag fick ta mig in bakvägen till en OS-turnering då jag inte fått chansen innan. Jag hade varit på gränsen 2014 efter att jag haft två bra säsonger i Chicago, men jag hade en dålig start i Nashville. Då försvann chansen. Det är kul att ha gjort ett OS, verkligen. En ball upplevelse, men sedan gick det som det gick. Minnet från turneringen är kanske inte det mest positiva ändå.
– Framför allt, ju mer distans jag har till turneringen, desto roligare att kunna säga att jag spelat OS.

Sverige förlorade mot Tyskland i kvartsfinal.

”Han har nog förstört många karriärer”

Säsongen 2018/19 inledde Viktor Stålberg också i Zug, men under säsongen bytte han till Avangard Omsk i KHL.
– Det var jättebra i Omsk och anledningen till att jag kom dit var att det helt enkelt dök upp en chans för mig att spela där. Kris Versteeg hade lämnat så dom letade efter en spelare i Europa och då föll det valet på mig.
– För mig var det inte självklart att lämna, men jag gissar att Zug fick bra betalt för att släppa mig i det läget. En väldigt speciell tid. Ryssland är speciellt, men hockeyn var bra och det närmsta du då kunde komma NHL.

Coach för Omsk var Bob Hartley.
– Det är en annan story. En riktigt speciell människa, men också den smartaste ”hockey-mind” jag träffat. I början hade vi verkligen inte tycke för varandra. Han ville bli av med mig efter två veckor. Han försökte allt han kunde, men i slutet var jag en av hans favoriter och ville att jag skulle fortsätta spela för honom länge till. 
– Man kan tycka vad man vill om Bob. När jag lade av ringde han och pratade med mig en halvtimme och sa att jag var en av favoritspelarna han haft, men han är inte den mest socialt anpassade hela vägen.
– Hade du pratat med mig efter en månad i Ryssland skulle jag sagt att det är den värsta person inom hockey jag träffat i hela mitt liv, vilket det var då. Han har nog också förstört många karriärer. Det är ett elddop med honom. Tar du dig igenom den tuffa tiden, står upp för dig själv och klarar dig då gillar han dig, men jag gissar att det är många som bara gett upp.

Viktor Stålberg kom sedan att avsluta karriären med två säsonger i Fribourg-Gotteron.
– Det var en tuff period med corona och allt det där. Att det var så tråkigt sista säsongen där var också en anledning till att jag inte orkade fortsätta. Jag var rätt less på efter den säsongen även om det poäng, spelmässigt var ”fine” liksom kroppen.
– Sedan kommer man till en tid i sin karriär där man tänker om man ska fortsätta spela för att spela och för att kroppen klarar det. Eller om är man nöjd.
– Tidigare hade jag fått ett par hjärnskakningar som hade gett med sig ganska fort, men nu fick jag ett par till som var lite mer efterhängsna. Det var ändå ingen fara. Sedan hade Fribourg fyra importer. Efter coronan hade klubben en taskig budget. Nu hade man tre på kontrakt. Sedan var det jag och en till center och man valde att behålla honom.
– Skulle jag då flytta en gång till? Jag hade två barn och kände mig rätt färdig mentalt.

Visade inte Frölunda något intresse?
– Nej, men ska jag vara ärlig hade inte jag heller något intresse. Det fanns inget gemensamt där och vi hade ingen riktig dialog kring det.

Hur ser Viktor Stålbergs liv ut idag?
– Jag har testat lite olika saker och man vet inte alltid vad man ska göra. Om man haft en hyfsad karriär behöver man inte vara stressad i alla fall, vilket är skönt.
– Jag testade att kommentera på OS, vilket var jättekul, men samtidigt är jag inte intresserad av resa runt i Sverige och göra det. Jag kan såklart ändå tänka mig att hoppa in och göra det igen någon gång.
– Sedan pluggade jag till Sommelier för en tid sedan. Nu driver jag ett bolag med Douglas Murray. Vi jobbar för att göra en bra grej med detta. Sedan får vi se vad det landar i. Det är en kul industri som jag är väldigt intresserad av och jag gillar business, avslutar Viktor Stålberg.   

Source: Viktor Stålberg @ Elite Prospects