Old School Hockey Christer Andersson – 17 säsonger i Tingsryds tjänst

Tingsryd var under 60- och 70-talet den stora klubben i Småland. En av konstanterna i laget var målvakten Christer Andersson – som fick ihop 17 säsonger i föreningens representationslag.
– Jag hade faktiskt anbud från IFK Göteborg som spelade i allsvenskan, men jag tyckte att ishockeyn var roligare, berättar den nu 76 år gamla målvaktsprofilen.

TINGSRYD (OLD SCHOOL HOCKEY/Hockeysverige.se)

Under stora delar av 1960 och 70-talet var Tingsryd den stora klubben i Småland. Laget hade landslagsaktuella spelare så som Kenneth Ekman, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Anders Broström och inte minst målvakten Christer Andersson från Åseda. Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY ska nu ta med er läsare hem till just Christer Andersson som fortfarande bor i centrala Tingsryd. 
– Åseda ligger fem mil nordost om Växjö, så det är tio mil härifrån, berättar Christer Andersson då vi slagit oss ner med gott kaffe och kakor i vardagsrummet och börjar prata om orten där han växte upp.
– Hockeyn var stor där på den tiden. Troja och Öster var bra, men Åseda var faktiskt uppe i gamla näst högsta divisionen och när jag var i tioårs åldern slog man bland annat Frölunda. Nu tror jag Åseda spelar i tvåan. 

Christer Andersson har fortfarande kontakt med sin moderklubb. 
– Ja, men det är inte mycket. Gamla spelare och ledare träffas fortfarande där varje vecka så jag och min bror brukar åka upp dit ett par gånger på våren och hösten. Det är rätt trevligt. Min bror spelade också lite i Åseda, men numera bor han i Växjö. 

Nu var Christer Andersson inte bara en duktig hockeyspelare utan även känd i smålandsskogarna som en giftig målskytt i fotboll. 
– (Skratt) Ja, jag hade faktiskt anbud från IFK Göteborg som spelade i allsvenskan, men jag tyckte att ishockeyn var roligare. Det här måste varit kring 1964 eller 1965. 
– Jag spelade fotboll fram till det att jag opererade mitt knä 1973. På den tiden kunde man hålla på med bägge idrotterna. Vi spelade bara 14 matcher i grundserien med hockeyn och för Tingsryds del sex matcher ytterligare i nedflyttningsserien. 
– Det fanns ingen som sa att vi inte fick spela fotboll utan vi var säkert sju, åtta från laget som spelade. Jag spelade nästan hela tiden i Åseda utom sista året eller åren då jag spelade här i Tingsryd. 

Hur stort är ditt fotbollsintresse idag?
– Det här rullandet i sidled och bakåtpassningarna… Jag måste säga att det var bättre då Öster var som bäst. Öster vann guld 1968, men sedan vann dom ett par gånger till.

“Kommer ihåg hur jag låg med örat mot radioapparaten”

Vad var det som fick dig att en dag börja spela hockey?
– Det var nog självskrivet. Åseda är en ort ungefär som Tingsryd. I kvarteren där jag växte upp hade vi en hockeybana som var fotbollsplan på sommaren. Jag var där hela dagarna. Hockeybanan var kanske 40 meter lång och 15 meter bred och vi hade väldigt roligt där. 

Rent av roligaste tiden?
– Ja, det var skoj. 

Christer Andersson var målvakt redan från början. 
– Ja, det var jag. Däremot vet jag inte varför mer än att jag tyckte att det var roligt. Sedan var jag inte så jättebra på att åka skridskor. På den tiden var det ofta en av orsakerna till att man blev målvakt.

Hade du några speciella förebilder under uppväxten?
– Idoler vet jag inte, men när ”Klimpen” (Lennart Häggroth) var så bra i Colorado Springs tyckte jag att han var otrolig. Jag kommer ihåg hur jag låg med örat mot radioapparaten vid fyra på morgon och hörde när pucken gled i mål.

Det här var 1962, du måste ha haft ett ganska stort hockeyintresse redan då med andra ord?
– Ja, det var hockey och fotboll hela tiden. Min bror var bra i fotboll, men annars var det inte mycket sport där hemma. Min far hade mest hållit på med motorsport, men aldrig hockey eller fotboll. 
– Däremot var inte motorsport något för mig. Jag har åkt motorcykel en gång och det fick räcka.

Flyttade till Öster: “Laget som låg närmast”

Blivande landslagsmålvakten var endast 13 år då han debuterade i Åsedas A-lag. 
– Ja, det stämmer, men jag var reservmålvakt då. Åseda skulle kvala till Division 2. Första matchen var uppe i Rosenlundshallen mot Norrahammars IK. Förstamålvakten hette Sven-Erik Torén. Han var senare tränare här i Tingsryd då jag kom hit. 
– Åseda skulle ha med en reservmålvakt till matchen, men hade bara ett par målvaktsbenskydd så jag fick sitta i båset med utrustning utan benskydd. Torén blev såklart skadad och vår lagledare sprang in på isen och började snöra av honom benskydden, säger Christer Andersson med ett skratt och fortsätter.
– Som väl var repade han sig. Det var fullsatt i Rosenlundshallen, 4 500 åskådare och det var ett väldigt hockeyintresse här nere redan på den tiden. Det var två lag från Norrahammar, ett från Taberg, Vätterstad och Husqvarna. HV71 hade givetvis inte bildats då. 

Riktiga A-lagsdebuten kom säsongen efter. 
– Då var jag 14 år. Sedan stod jag tre år i Åseda innan jag flyttade jag till Öster som även var bra i hockey vid den tiden. Jag kom dit säsongen efter att dom åkt ut högsta serien. 
– Anledningen till att det blev Öster var för att det var laget som låg närmast. Det var en ren värvning och jag tror att Åseda fick 10 000 kronor för mig. I dagens penningvärde är det i alla fall drygt 100 000.

Bodde du inne i Växjö eller pendlade du från Åseda?
– Jag bodde nog ett år inne i Växjö. Sedan gjorde jag lumpen och efter det flyttade jag hit till Tingsryd.
– Jag och Roland Sandberg (Fotbollslegendaren) låg på samma lucka i det militära i Kalmar. Hans farbror, Ragnar Sandberg, var den starka mannen här i Tingsryd. Så det var han som var på och tyckte att jag skulle spela här. 

I Öster fick Christer Andersson lära känna Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kurt och Leif Jakobsson, Sören Gunnarsson med flera. Några som han kom att senare spela med i Tingsryd. 
– Det var lätt att komma in i det här laget. När Öster åkte ur var det många av deras spelare som slutade så vi blev ett väldigt ungt lag. Jag var 17 år då så man kan säga att killarna var från min ålder upp till 25 år. 
– Sören Borgström och Berndt Sundin var dom enda som var lite äldre. Lars-Åke Brännlund var den andra målvakten. Den säsongen vann vi serien före bland andra Tingsryd, men lyckades inte kvala oss upp igen. 

“Såg direkt att han skulle bli något extra”

Lars-Åke Brännlund var rutinerad och skulle själv komma att spela två säsonger för Tingsryd. 
– Han var någon jag såg upp till. Som tränare hade vi Ove Jonssons sprintertränare. Stefan Bark hette han och hade aldrig sysslat med hockey tidigare, men vi vann ju serien så…
– Brännlund kom från Järved och jag måste säga att han var en väldigt bra målvakt, en av största idolerna i Öster för folket i stan. Han gick till Tingsryd. Då jag kom dit gick han till Troja. Jag träffade honom för några år sedan. En väldigt trevlig kille som bor kvar i Ljungby.

I Öster spelade även Jan-Olof ”Jos” Svensson som senare skulle bli svensk mästare med Brynäs och dessutom Canada Cup-spelare 1976. 
– Han kom med i Öster under min tredje säsong. Där såg man direkt att han skulle bli något extra. Likadant var det med Sören Gunnarsson. Han bodde i Hovamantorp så jag hämtade upp honom då jag låg i lumpen och åkte mellan Kalmar och Växjö. 
– När Sören kom till Öster hade han åkt skridskor och så innan, men han rakt in i A-laget. Han var inte gammal då, ett par år yngre än mig, Det var en riktig råtalang.

Trots att Sören Gunnarsson var omtalad som en stor talang blommade han aldrig riktigt ut även om han spelade i högsta serien med Tingsryd och även i Vikingarna, det så kallade B-landslaget. 
– Nej, men jag tror inte han hade några jätteambitioner att blomma ut. 

I slutet av 1960-talet omkom Tingsryds starke man, Ragnar Sandberg, efter en trafikolycka.  
– Han dog på våren andra gången vi gick upp i högsta serien. 

Bussades till Karlskrona: “Fullsatt varje match”

Hur påverkades laget och föreningen av att han omkommit?
– Det var ett jäkla slag för han hade TAIF i sin ficka. Dom som satt i styrelsen då hade nog inte lätt att reda ut allting. 
– Nu var det några starka människor kvar i styrelsen. Främst var det Gunnar Jonasson som fick ta hand det mesta. Som alltid på den tiden, och är så fortfarande för många klubbar, hade vi taskigt ekonomiskt. Där Tingsryd är idag, Hockeyallsvenskan, tror jag inte att det är många klubbar, kanske inte mer än tre fyra, som kan säga att dom har några pengar. 
– Ragnar var en väldigt trevlig människa. Jag bodde ihop med en norrlänning. Vi delade en lägenhet här i Tingsryd. Då kunde Ragnar komma över på kvällen med surströmming, en 37:a brännvin och några öl.
– Första året jag kom hit spelade vi utomhus, även andra. Då kunde Ragnar slita upp mig och andra i laget klockan sju på morgonen för att gå upp och skotta banan. Det skulle man gärna vilja se killarna göra idag. 

En säsong fick Tingsryd bussa fram och tillbaka till Karlskrona för att spela sina hemmamatcher. 
– Det var när hallen höll på att byggas. Första matchen i hallen var mot Leksand. Det här var i december. Innan hade vi fått spela nere i Karlskrona och där var det alltid roligt att spela eftersom det var fullsatt varje match.

Var det ett större hockeyintresse i Karlskrona då än vad det var i Tingsryd?
– Nej, men i Blekinge, i alla fall Ronneby och Karlshamns området, håller man på Tingsryd före Karlskrona. TAIF:s kansli låg 150 meter bort här på gatan. När man började sälja förköp gick kön ett par hundra meter, så visst var intresset väldigt stort här. 
– Då AIK och Leksand kom hit var det alltid fullsatt. Sedan var det vissa matcher då det bara kom ett par tusen trots att det gick relativt bra för oss. 

Nyligen avled hans mångåriga målvaktskollega, Claes-Göra Åström bort. En kollega och vän som betytt mycket för Christer Andersson. 
– Vi hade ett mycket bra samarbete och gillade varandra. Det var aldrig några hårda ord mellan oss. 
– Första säsongen i högsta serien fick väldigt mycket stryk. Andra säsongen, då vi hade åkt ner, stod vi två matcher var. Sedan tyckte Des (Moroney) att jag skulle stå lite mer. 
– Classe flyttade senare till Karlskrona och där gjorde han en riktig succé. Både Peter och Håkan Loob spelade samtidigt som Classe där. Karlskrona hade ett bra lag och var väldigt nära att ta sig upp till elitserien redan då.  
– Vi träffades då han brukade komma upp och titta på matcher i hallen. Vi hade dessutom något år innan han gick bort en sammankomst med gamla spelare då vi sågs och pratade en del. 

Des Moroney styrde i Tingsryd

Hur upplevde du steget in i högsta serien med Tingsryd?
– Jag tyckte inte att det var så märkvärdigt. Första säsongen fick vi, som sagt var, riktigt mycket stryk. Sedan hade vi faktiskt ett riktigt bra lag. 
– ”Mysing” (Bengt-Göran Karlsson) var landslagsspelare, Kenneth (Ekman), Sören (Gunnarsson), Tvillingarna Jakobsson (Kurt och Leif)… 

Vad fattades för att ni skulle etablera er som topplag?
– Det föll när Des försvann. En av våra killar, Sven Crabo, blev spelande tränare och han var inte riktigt mogen för det. 
– Efter det fick vi inte hit någon ”riktig” tränare innan Karl-Sören Hedlund kom från Västerås. Han hade spelat i den här ”Myggkedjan” med (Anders) ”Akka” Andersson och ”Garvis” (Eilert Määttä) i Skellefteå. 
– Hedlund var bra som tränare. Det enda som var att han kunde vara lite för snäll. Det är hemskt att en tränare inte får vara snäll.

Des Moroney var kanadensaren som via Fagersta, Leksand, Rögle, Lund och Västerås kom till Tingsryd 1968. Han var sällan sen med att skapa rubriker kring sig. Han gick bort 2018, men i en tidigare intervju för hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY berättade han bland annat från en match i mot AIK på Johanneshov. Des Moroney och AIK:s back Ingemar Johansson (Senare: Serna) kom i ett rejält slagsmål med varandra. När domarna särat de båda flinade Johansson mot Moroney på väg till utvisningsbåset. Till saken hör att 1964 delade lagen utvisningsbås. Väl i båset drog Moroney till Johansson så han åkte i backen ner bakom stolarna. När AIK-backen tittade upp log Moroney och klappade på stolen bredvid sig och sa ”okej, now we are even. Welcome to sit.”

Christer Andersson:
– Des var inte någon fenomenal tränare, men han fick grabbarna med sig och kunde motivera. Det var hans styrkor. 
– Idag hade han såklart aldrig fått träna något lag, men motivationen är viktig och den kunde han få fram hos killarna. 

“Vi hade väldigt roligt vid sidan av”

Intresset för hockeyn i Tingsryd ökade i och med kanadensarens ankomst. 
– Ja, det gjorde den. Rätt så rejält. Han var en färgklick. Jag minns då vi skulle möta AIK på Johanneshov. Det var en match som normalt skulle dra 4-5 000 åskådare. Då hade Des sagt i någon intervju med Dagens Nyheter att nu skulle det hända saker på Hovet eftersom han hatade både AIK som klubb och en del spelare där. 
– Det kom 10 700 åskådare, men sedan hände det ingenting under den matchen. Jag vet inte om Des hade provision av AIK, skrattar Christer Andersson. 

Tingsryd kom att spela i högsta serien mellan 1969 och 1975 då nya elitserien skapades. Visserligen blev det aldrig något slutspel, men man vara nära flera gånger och hade, som Christer Andersson tidigare nämnt, ett väldigt bra lag. 
– Styrkan var att Tingsryd är en liten ort och att vi då fick en fin sammanhållning. Nu äter killarna ihop varje dag, men vi träffades på ett matställe och umgicks alltid efter träningarna. 
– Jag tror det bara var Åke Ryman och Kenneth Ekman som var gifta vid den tiden. Den kan ha varit någon till, men det var inte många i alla fall. Vi hade väldigt roligt vid sidan av med och det tror jag var väldigt viktigt. 
– På den tiden ansågs det att söder om Göteborg kunde man inte spela ishockey. Så var det bara. Kanske var det så också att vi hade lite dåligt självförtroende. Säsongen när elitserielagen, 1974/75, skulle tas fram var det en enda serie och ett väldigt resande. Bland annat skulle vi möta Brynäs. Det var såklart stort, men dom var lite för bra för oss.
– Leksand var det däremot alltid roligt att komma till. Det var väldigt trevligt folk och allt sådant där. (Christer) Abris spelade där. Vi hade en bra kontakt och det var han, och ”Honken” (Leif Holmqvist) som spelade i landslaget då jag spelade där. Christer och Thommy är verkligen två kanonkillar. Det vilade aldrig några ledsamheter. Dom var alltid trevliga och vänliga.

Des Moroney berättade i en intervju för hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY att han såg Kenneth Ekman som en större talang än Börje Salming. 
– Kenneth hade allt. När jag såg Oliver (Ekman-Larsson) i en pojklagsmatch då han var tio, elva år tänkte jag ”Det är Kenneth i miniatyr.” Kenneth hade varit Sveriges bästa hockeyspelare om han haft självförtroendet. 
– Sa man till Kenneth att han var bästa backen i Sverige så var det något han inte ens kunde tänka sig. Han var otrolig, berättar Christer Andersson. 

Vilka var det som ledde Tingsryd i omklädningsrummet under åren i högsta serien?
– Så länge Des var där var det han såklart. Sedan var det inte några direkt. Ni vet det var en hobbyverksamhet. Några kronor fick vi, men det var inte mycket. 
– Jag jobbade på bryggeriet här i Tingsryd och kom vi hem från en bortamatch efter klockan fyra på natten fick vi två timmars ledighet på morgonen. 

Spelarna fick putta igång planet: "Nu ska det skrotas”

Vad är det mest minnesvärda från åren med Tingsryd i dåvarande allsvenskan, alltså motsvarande dagens SHL?
– Det mest minnesvärda… Jag tror vi skulle flyga till Borlänge och sedan ta buss upp till Leksand. Då hade klubben givetvis letat rätt på det billigaste planet som gick att chartra. 
– Det låg en flygplats mellan Växjö och Tingsryd. Uråsa heter den. Till att börja med fick vi putta planet så det kom rätt på startplattan. När vi kom upp i luften sa kapten ”God morgon. Det här är kapten Blod som talar”
– Vi trodde nog att vi aldrig skulle komma hem igen. En del spelare fick öppna sina trunkar och ta på sig hjälmarna, precis som det skulle hjälpa om dom hade flugit i väg där på startbanan då vi sköt planet. Vi kom hem och då vi landat sa piloten ”Nu kan jag tala om att det här var sista turen med det här planet. Nu ska det skrotas.”

Christer Andersson spelade ofta i Vikingarna och det talades mycket om att han skulle vara den som tog över efter ”Honken” i Tre Kronor. 
– Vikingarna var språngbrädan. Det var meningen att man skulle gå via klubben, Vikingarna och sedan upp till Tre Kronor. Jag tror att att spelarna inte fick vara äldre än 24 år eller något åt det hållet. 
– Det var stort att komma med där. Jag kom med första gången 1970. Då var vi i väg 14 dagar först i Tjeckoslovakien och sedan Sovjet. I Tjeckoslovakien fick alla spelare i present före matchen en halv liter vodka. Vi hade åkt buss tio mil så när vi åkte hem blev det rätt högljutt. 
–  Vi var ett ungt gäng där bland andra ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) var med. Han var en av spelarna i det här laget som senare blev riktigt bra.

Tingsryds-målvakten fick även vara med på en resa med B-landslaget till Kina där för övrigt Des Moroney var spelande ledare.  
– Kineserna hade varit här 1974. Sedan skulle något landslag åkt dit samma säsong, men det gick inte ihop på något vis. I stället tog man ut en kombination av spelare från södra Division 1-serien som i december 1975 skulle åka dit för att spela. 
– Det var spelare från HV71, Tingsryd, någon från Karlskrona och ett par från Nybro. Vi var där i tre veckor och det var en fantastisk upplevelse. Det var cyklar överallt och kanske någon buss inne i Peking. Sedan åkte vi upp till Manchuriet i norra Kina. Gick vi utanför hotellet tog det inte mer än fem minuter innan det stod tusen personer och glodde på oss eftersom folket där aldrig hade sett en västerlänning tidigare.
– Vi spelade två matcher i Peking. Där hade man en hall som inte var gjord för ishockey, men tog 18 000 åskådare och det var fullsatt i båda matcherna. När vi var i norra Kina spelade vi utomhus. Det var det 25 grader kallt. Vi var så överlägsna att en femma spelade i fem minuter. Sedan gick dom in i omklädningsrummet för att värma sig samtidigt som nästa femma gick ut och spelade i fem minuter. Jag och Anders Frithof från Malmö var målvakter och vi bytte nog också av varandra efter fem minuter. Anders var en väldigt duktig målvakt. 
– Det var nog Anders Broström som sköt ett skott som tog i stolpen så pucken gick mitt itu. Halva gick i mål, men vi bjöd på den så det blev inget mål. 
– På ett ställe i södra Kina åt vi orm. Det här var då vi skulle åka hem och var på en restaurang. Då kom man inte med en ”glasögonorm”. Han höll på att greja med den där ormen vid bordet medan den fräste. Sedan skar han huvudet av ormen, flådde den och stekte den vid bordet tillsammans med kyckling. Jag visste aldrig vad som var orm eller kyckling för det smakade ungefär likadant. 

Har du ätit orm efter den gången?
– Nej, nej…, skrattar Christer Andersson. 

Debuterade i Tre Kronor

Vad betydde Anders Broström för Tingsryd?
– Mycket. Det var Des som hittade honom i Kallinge. Då kan Anders bara varit 17 år, men han blev direkt en profil. Han var kvar i Tingsryd till 1976. Jag kommer ihåg att TAIF fick bra betalt för honom då han gick till Västra Frölunda. 
– TAIF firade 100-årsjubileum i våras och då var Anders och många fler med. Han är väldigt social och har alltid varit en härlig människa. 

Hur var intresset för laget då ni åkte ner i Division 1 1975?
– När Bäcken, som storsatsade, kom det mycket folk. Troja och Nybro drog också mycket folk. En match vi spelade mot Boro var det 18 grader kallt ute och 22 grader kalt inne i hallen, skrattar Christer Andersson och fortsätter:  
– När det sedan blev play off, vilket det oftast blev på den tiden, kom det också mycket folk.   

I december 1970 kom så debuten i Tre Kronor. 
– Vi var i väg med Vikingarna till Östtyskland. Då fick jag, ”Mysing” och Gunnar Andersson från Leksand lämna och åka upp till Tammerfors. ”Honken” hade blivit skadad så jag stod en av matcherna mot Finland. 
– Vi förlorade med 4-5 och jag gjorde en tavla i matchen. Jag släppte in ett ganska enkelt skott. På den tiden skulle vi bara inte förlora mot Finland. Så var det bara. 

Bland konkurrenterna på målvaktssidan för Christer Andersson om landslagsplatsen var det förutom nämnda Leif ”Honken” Holmqvist även bland andra William Löfqvist, Christer Abris och Curt Larsson. 
– Wille Löfqvist var en väldigt trevlig kille. Vi träffades inte så ofta eftersom Brynäs alltid var i norrgruppen medan vi var i södra. 
– Curre Larsson och Södertälje spelade också i norrgruppen. Mora och Leksand var alltid i södra gruppen. Djurgården i norra och AIK i södra. 
– ”Honken” är en av dom snällaste människor man kan tänka sig. Han var här nere med sin bok för ett år sedan. Då var han även upp hit till oss och åt middag. 
– Jag visste också att ”Honken” och Abris var bättre än jag så vi hade aldrig några problem. 

Fick vara med i OS

Vid OS i Sapporo 1972 kom Christer Andersson med som tredjemålvakt bakom Leif ”Honken” Holmqvist och Christer Abris. 
– Det var uttalat att jag skulle vara tredjemålvakt. På den tiden följde det aldrig med någon tredjemålvakt, men det var så långt borta så man kunde inte flyga in någon om det skulle hänt någon av de andra något. 
– Klart att OS var en upplevelse. Inte bara för hockeyn utan att vi fick titta på lite annat också. Jag var och tittade på Hasse Börjes då han tog silver på 500 meter, men också då Sven-Åke Lundbäck vann guld på 15 kilometer. 

Coach för Tre Kronor under OS var tidigare NHL-spelaren, Billy Harris. 
– Han var mest för sig själv, men en väldigt trevlig och vänlig människa. Det var bara guldet som räknades för honom. 
– Det var som att vi skänkte bort guldet. Först spelade vi oavgjort mot Sovjet, förlorade mot tjeckerna och sedan förlorade vi med uddamålet mot Finland, vilket kändes onödigt eftersom vi hade haft ledningen med 3-2 och då var bronsmedaljörer. 

Kan du idag känna en besvikelse över att inte ha fått chansen att spela en OS eller VM-match?
– Nej, det känner jag inte. Jag är rätt nöjd med min karriär och hade inte heller några jätteambitioner och kunder inte tänka mig att gå över lik för att ta mig fram. 
– Jag kände att min roll i landslaget var att vara back-up. Sedan var jag inte den tränings-flitigaste heller. 

Säsongen 1974/75 blev sista säsongen med gamla allsvenskan eftersom nya elitserien skulle dra i gång säsongen 1975/76. Tingsryd missade att ta en plats i högsta serien och fick nu i stället fokusera på spel i division 1 södra. 
– Jag tror ändå att det var bra för Tingsryd. Då hade inte det här med TV-pengar kommit in så jag tror inte vi hade klarat av ekonomiskt att spela i högsta divisionen. Innan TV-pengarna kom in i hockeyn var varenda klubb utfattig. 

Hur ser det ut ekonomiskt för Tingsryd idag?
– Nu har det varit stabilt ett tag. Klubben gjorde en aktiebolagsbildning. I den här lilla byn fick man in nästan sju miljoner. Dessutom gjorde klubben en emission så jag tror att man fått in tio, elva miljoner i aktiekapital. 
– Vi har några bra penningstarka personer runt klubben. Bland annat en spelare som nu är proffs i Florida och som hjälper till. Oliver är en så otroligt fantastisk människa. Han är precis lika ödmjuk som sin morfar (Kenneth Ekman). 
– Sedan är det några fler gubbar som har gott om pengar och ett stort hockeyintresse. Klubben skulle nog idag inte enbart klara sig på publikintäkter. Nu har Växjö blivit så bra, men annars hade vi även publik därifrån då vi var bäst.

Skrev på för Frölunda – rev kontraktet direkt

Hade du själv erbjudanden att spela i elitserien efter det att Tingsryd åkt ner i ettan?
– Nej, jag var 28 år då. Däremot jagade Frölunda mig väldigt mycket och jag skrev faktiskt på för dom. 
– Det här måste vara 1972. Jag tänkte då jag åkte därifrån att Frölunda hade erbjudit mig så mycket pengar, vilket jag inte var van vid, att det inte kunde vara möjligt. När jag kom hem till Tingsryd ringde jag ”Bittan” Johansson, som var deras starke man, och undrade om han kunde riva papperna och det gjorde han. Egentligen var jag nog lite rädd att flytta till Göteborg. 

Christer Andersson spelade totalt 17 säsonger i Tingsryd. 
– Klubben betyder mycket för mig. Skulle vi inte ha hockeyn skulle det vara bra mycket fattigare att bo här, så den fyller en väldigt social bit i Tingsryd. 
– Växjö har gjort det bra, men jag vill nog påstå att vi i lilla Tingsryd gör det bättre som håller ett lag i näst högsta divisionen. Sedan början av 1960-talet har ishockeyn här betytt väldigt mycket.

Hur höll du motivationen uppe under 17 säsonger?
– Sista tre, fyra åren gick det bra fram till jul. Sedan hade jag svårt att motivera mig. Det var kallt ute och jag hade småbarn hemma. Grabben (Henrik Andersson) tog vid och han spelade 13 säsonger. Han var även tre säsonger i Oskarshamn. 
– När Tingsryd hade gått upp till näst högsta serien igen var det 16 eller 17 grabbar som var från orten. En del av oss föräldrar satt och tittade på träningarna. Tingsryd hade en tränare, Peter Lindström från Gotland. Han kom upp med en kaffebricka några muggar, en Whiskey flaska och sa ”Grattis gubbar, nu har ni suttit här för 100 gången den här säsongen.”

Idag är Christer Andersson 76 år och hockeyn har funnits med honom även efter att han slutade spela. 
– Livet har varit bra, men man jag undrar vart åren har tagit vägen (skratt). Under rätt många år var jag med i styrelsen. Sedan går jag och frugan på matcherna här i hallen. Vi ser alla Tingsryds bortamatcher på TV4. Det ska nog till en sjukdom för att vi inte skulle gå på våra matcher. 
– Hockeyintresset har alltid funnits hos mig, men jag skulle aldrig åka in till Växjö för att titta på en match eftersom jag måste ha ett lag som jag håller på. Om HV71 eller Växjö vinner kvittar mig. 
– Det händer däremot att jag tittar på Växjö eller Oskarshamn på TV:n och jag tycker det är kul då Växjö vinner guld, avslutar Christer Andersson.

TV: Friberg: "Känner mig mer ansvarig vid en förlust"