“Le Petit Viking” – Old School Hockey

I torsdags fyllde en av svensk ishockeys största och mest meriterade spelare, Mats Näslund, 65 år. Som en hyllning till denne legendar repriserar vi OLD SCHOOL HOCKEY med den tidigare Stanley Cup. VM, OS och svenska mästaren. Dessutom uppdaterad med helt nytt material.

Är det en nackdel att som hockeyspelare vara liten? 
”Jag vet inte eftersom jag aldrig har varit stor…”

En klassisk fråga och ett ännu mer klassiskt svar från en av svensk hockeys allra största spelare, Mats Näslund.

Näslund tillhör tillsammans med Håkan Loob, Niklas Kronwall och Tomas Jonsson en exklusiv skara spelare som vunnit SM, VM, OS och Stanley Cup. I dag är han bosatt i Skåne, men sin dialekt har han behållit.
– Jag växte upp i Timrå med gångavstånd till Bert-Ola Nordlander. Mina föräldrar (Pappa Torsten, ”Tjotten” kallad, spelade för Wistavarvs IK som senare blev Wifsta/Östrand och idag Timrå mellan åren 1937 och 1955), Bert-Ola och Lena umgicks så vi kände väl varandra hyfsat.

Även Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg bodde väl nära dig?
– ”Lill-Strimma” lärde jag känna lite senare. Han spelade i Mora en tid och då han var till Timrå kom han ofta in och slipade skridskorna hos pappa.
– Pappa fick inget betalt, men jag kunde få en femma ibland för besväret. ”Strimma” var en mycket fin kille och kanske min första idol som grabb.

Det kom fram väldigt många bra spelare under flera år i Timrå, vad tror du låg bakom den framgången?
– Jag tror framför allt det handlade om att vi inte bara fick föräldrar som ledare till ungdomslagen utan riktigt entusiastiska hockeyälskare.
– Jag debuterade i elitserien med Timrå då vi var klara för att åka ur, 1976. ”Eje” Lindström var tränare och han släppte fram två juniorer mot Södertälje SK. Det var jag och Per Sjölander. Jag minns att jag drog på mig en utvisning sedan jag hakat Arne Carlsson och han var väl dubbelt så gammal som jag.

Vilka var Timrås så kallade stjärnor då du kom upp i A-laget?
– Mina två kusiner, Håkan Pettersson och Stefan Pettersson, spelade där då. Sedan har vi Olle Åhman, Åke ”Tåget” Söderberg, ”Bulla” Berggren och så vidare. Det var hur många fina killar som helst. Bra spelare som inte bara tog hand och utbildade oss yngre spelare utan även såg till att vi trivdes i laget.

Mats Näslund var ordinarie i Timrå under två säsonger. Första året lyckades Timrå ta sig upp till elitserien efter att man tillsammans med Djurgården kommit på rätt sida strecket i kvalserien. HV71 och Karlskoga/Bofors hamnade på fel sida och fick i stället fortsätta spela i Division 1. En kvalserie som för övrigt ännu inte är färdigspelad. Matchen HV71-Timrå i sista omgången spelades aldrig eftersom det redan var klart vilka lag som skulle gå upp till elitserien.

Andra och tillika sista säsongen för Mats Näslund i Timråtröjan var visserligen i elitserien, men den var inte lika framgångsrik. Timrå slutade näst sist och skrapade bara ihop 14 poäng på 36 matcher, vilket innebar att man fick försöka kvala sig kvar.

Tränaren Jan-Erik ”Biffen” Nilsson fick aldrig ihop sina styrkor i kvalserien utan Timrå kom bara fyra. Örebro och Björklöven tog klivet upp, Timrå hade även Huddinge före sig i tabellen. Mats Näslund förstod att återvända till division 1 inte var något alternativ om han skulle fortsätta utvecklas som spelare.
– Vi åkte ur elitserien med Timrå IK och skulle jag fortsätta att utvecklas som spelare var jag tvungen att spela elitserien. Det blev Brynäs, som inte direkt var min favoritklubb som grabb, skrattar Näslund.

Var det en stor kontrast mellan Timrå och Brynäs som klubbar?
– Brynäs hade mer stjärnor än vad Timrå hade. Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Stig Salming med flera var fortfarande kvar. Man kan säga att det var lite mer stjärnglans över Brynäs då, men det var bra killar i båda föreningarna.
– Ni vet, jag var 19 år när jag kom till Brynäs så man tänkte inte speciellt mycket på hur organisationen var uppbyggd, utan jag gick bara ut och körde.

Var det flera klubbar som ville se dig i sin laguppställning?
– Nej, eller rättare sagt, det blev klart ganska tidigt med Brynäs och det var så jag ville ha det.
– Den som tog kontakt med mig från Brynäs var Lennart ”Tigern” Johansson, som jag hade haft som förbundskapten i juniorlandslaget, och Lennart Jansson. Det gick ganska snabbt hela den där övergången.

Var det tufft att ta en plats i det ganska stjärnspäckade Brynäslaget?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag hittade snabbt en kedja där jag passade in. Det var med Conny Silfverberg, som jag spelat med i juniorlandslaget, och Janne Eriksson. Vi fungerade bra tillsammans redan från början i Brynäs. Tanken var väl också från Brynäs sida att man värvade mig för att spela tillsammans med just Silfverberg.

Conny Silfverberg, vad var styrkan med kedjan Anders Dahlin, Mats Näslund och dig som kom att bli ett väldigt viktigt vapen i jakten på SM-guldet 1980?
– Den innehöll en kombination av många bitar. Mats Näslunds speed och fantastiska teknik. Anders var en extremt skicklig målskytt.
– Det är alltid svårt att tala om sig själv men jag var väl spelfördelaren och den defensiva grovjobbaren.

I Brynäs fick Mats Näslund doldisen Rolf Andersson som tränare under sin första säsong i klubben. Fast det blev ingen klang- och jubelsäsong för Brynäs. Laget slutade först på sjunde plats i elitserien och vid den här tiden gick bara fyra lag till SM-slutspel.
– Rolf var en mycket trevlig och sympatisk person som skötte sitt jobb på bästa tänkbara sätt utefter förutsättningarna, berättar Mats Näslund och fortsätter:
– Jag antar att han hade lite svårt att sätta sig på några av dom här äldre spelarna som hade över 140-150 landskamper med sig i bagaget.
– Trots det tycker jag att han gjorde ett bra jobb och han vågade släppa fram flera unga spelare, som exempelvis jag själv och Silfverberg.

Inför säsongen 1979/80 klev Lennart ”Tigern” Johansson åter in som tränare. Brynäs var långt ifrån favorittippade. Inför sista omgången av elitserien är redan Leksand, Västra Frölunda och Björklöven klara för slutspel. AIK, Brynäs och Djurgården kommer därefter på 37 poäng och Färjestad på sjunde plats hade 36 poäng. Ett lag ytterligare skulle alltså gå till slutspel. Djurgården och AIK spelar 1-1 på Hovet, Färjestad förlorar hemma mot Skellefteå och Brynäs åkte ner till Rosenlundshallen och vann över HV 71 med 5-2 och blev med det klara för slutspel.

I semifinalen krossades Leksand med 9-4 och 8-2 och i finalen besegrades Västra Frölunda med 3-2 i matcher. Stor matchhjälte var Stig Salming, med sitt avgörande 2-1 mål i den femte finalen.
– Vi hade en bra blandning av spelare det året. Det var flera äldre rutinerade spelare som visste vad det kostar att vinna ett SM-guld. När dom sedan började sniffa SM-final ”krämade” dom verkligen ur det sista ur sina kroppar och vi andra yngre spelare hängde på.

Hur viktig var Lennart ”Tigen” Johansson för det här guldet?
– ”Tigern” var givetvis jätteviktig. Jag har sagt det tidigare och jag säger det gärna igen – det är viktigare att ha naturliga ledare ute på isen än vem som står i båset. Det här året hade vi exempelvis killar som Stig Salming, Stig Östling med flera. Fast för den sakens skull vill jag inte ta någon ära av ”Tigern”, för han gjorde ett väldigt bra jobb med det här laget.

När Ronnie Rönnkvist för något år sedan tog ut sitt personliga Brynäs All Star Team var givetvis Mats Näslund med. Så här såg det ut i sin helhet:

Målvakt:
William Löfqvist – Blev värvad till Brynäs från ”Rallarbo” (Strömsbro) tillsammans med ett par benskydd 1968. Sedan var han klubben trogen som spelare fram till och med 1983. Efter det drev han Gavlerinkens restaurang under många år, men var också ledare i Brynäs. Totalt vann ”Wille” sex SM-guld. William Löfqvist avled 2016.
Backar:
Stig Salming – Han har svartare ögon är en arg Conny Evensson… Så uttryckte sig en annan Brynässpelare om ”Stygge-Stigge”. Framför allt har Stig Salming gjort avtryck som en back som aldrig klev åt sidan oavsett vem som stod framför honom. Fortsatte efter spelarkarriären som tränare i Brynäs under sex säsonger. Vann sex SM-guld med Brynäs.
Börje Salming– Kanske världens bästa back under stora delar av 1970 och 1980-talet. Klev in som en stor sensation och backpartner år storebror Stig i Brynäs 1970. Totalt hänsynslös mot sin kropp då han stod på isen. NHL-karriären efter tiden i Brynäs är numera legendarisk där han spelade 16 säsonger i Toronto och en i Detroit. Två SM-guld med Brynäs. Avled 2022.

Forwards:
Tord Lundström – Nestor i Brynäs under många säsonger och en av svensk hockeys riktigt stora spelare under 1960 och 70-talet. Liksom bröderna Salming från Kiruna. Det finns också vissa likheter mellan dom med inställningen och uppoffringen för laget när dom kom ut på rinken. Var med och vann klubbens första SM-guld 1964. Totalt blev det nio SM-guld med Brynäs.
Mats Näslund – Det är sällan en enskild spelare har gjort ett sådant avtryck i ett SM-guldlag som ”Le petit viking” gjorde 1980. Helt orädd i rinken trots att han inte var lika storväxt som de flesta av sina motståndare. Dessutom hade han en bländande teknik och ett spelsinne som gjorde honom till en av världens bästa spelare. Ett SM-guld med Brynäs.
Lars-Göran Nilsson– En personlig favorit. Klubbens snabbaste spelare genom alla tider? Tränade upp sin skridskoåkning på en sjö hemma i Vuollerim. Pådrivare, målskytt och framspelare i en och samma person. Hade även en fin karriär i Tre Kronor. Åttafaldig svensk mästare med Brynäs.
I samband med VM 1982 valde Mats Näslund att lämna Brynäs för att prova på proffslyckan borta i NHL.
– Det var redan innan VM som jag skrev på för Montréal Canadiens. Jag och Björn Wagnsson åkte ner till Milano för att träffa deras bossar och det var nog bara min familj och förbundskaptenen ”Ankan” Parmström som visste om att jag åkte ner dit och skrev på. Vi höll på det fram till efter VM.

Var det en stor kontrast mellan spel i NHL och i Elitserien?
– Jo, det är klart, eftersom man spelar i små rinkar där borta så det gällde att veta redan innan du fick pucken vart du skulle göra av den. Allt gick i ett mycket högre tempo än hemma i Elitserien.
– Jag hade spelat både VM och OS innan jag åkte över till NHL och jämfört med spelet där var inte omställningen lika stor.

En hockey som passade ditt sätt att spela med andra ord?
– Visst, snabbheten passade väl mig ganska bra. Fast det var många så kallade experter som sa att jag inte skulle klara av det fysiska spelet i NHL, men även det gick ganska bra redan från början.

Vilken kedja fungerade du bäst i under åren i Montréal Canadiens?
– Jag spelade en säsong med Bobby Smith och Claude Lemieux. Det var en riktigt bra säsong.
– En annan säsong spelade jag med Bobby Smith och Kjell Dahlin och det var också en väldigt bra säsong. Kjell, som också växt upp i Timrå, gjorde framför allt en mycket fin rookiesäsong i NHL.

När Mats Näslund kom över till Montréal var Guy Lafleur lagets stora stjärna. Nu är han sedan 2022 borta.
– Först såg jag det på facebook. Texten var på franska så jag fick översätta den, men förstod vad som var i görningen. Jag visste att han varit sjuk senaste åren så det kom inte som någon jätteöverraskning, berättar Mats Näslund och fortsätter:
– När jag kom över var fortfarande hans status i ligan hög. Det var (Wayne) Gretzky, Bobby Orr… Alltså den statusen. Av spelare som spelar idag kanske det finns två, tre spelare som kan uppvisa en sådan status. Han var den största Montréal hade och som fransktalande var han extra stor där.

Berättar om rivalmötet med Quebec: “Tokiga”

Guy Lafleur var känd för att spela utan hjälm. När det gick som snabbast ute på isen stod håret rakt bak.
– Han spelade i farmarlaget med hjälm, men blev lite utmanad av tränaren där som sa att han var feg. Då tog han av sig hjälmen.

”The Flower” som han ibland kallades för spelade 1 126 NHL-matcher och svarade för 560 mål och totalt 1 353 poäng mellan 1971 och 1991.
– När jag kom dit kan man väl saga att han hade sina bästa år bakom sig. Han hade vissa perioder under matcherna och säsongerna när man verkligen såg vilken kanonspelare det var.
– Han tacklade inte, men tog smällar och hade ett fantastiskt slagskott. Oftast från högerkanten då han kom in i zonen. Under början av karriären, har jag fått veta, då han inte kunde göra mål drog han puckarna runt huvudet på målvakterna. 
– Nästa gång han mot målet kom blev målvakterna lite rädda och ryggade, men då sköt han i stället efter isen. Många av målen kom vid bortre stolpen från högerkant. ”If you cant score, shout to kill” var hans talesätt.

Hur skulle du beskriva personen Guy Lafleur?
– Reserverad. När jag kom dit umgicks han inte så mycket med lagkompisarna. Han var mest för sig själv. Som lagkamrater hade vi en bra kontakt, men inget mer än det trots att vi nästan var grannar.

Har du haft någon kontakt med honom sedan du lämnat Montréal?
– Han var ambassadör för klubben. Varje gång jag var där på någon tillställning har vi sprungit på varandra. Jag har jättestor respekt för honom och känt att han haft respekt för mig också.
– Jag spelade bara i samma kedja som honom en match. Det var min första match. Då gjorde jag hattrick. Efter det fick jag inte spela med honom något mer, men jag vet inte varför, säger Näslund med ett lätt skratt.
– Sedan tog jag hans rookierekord, vilket var ganska stort eftersom han var superstjärnan, men framför allt Guy Lafleur var en fantastisk hockeyspelare. 

Under Mats Näslunds år i Montréal var en av lagets höjdpunkter mötena med Quebec.
– Matcherna mot Quebec var tokiga. Jag kommer ihåg slagsmålen i dom matcherna fast jag inte var inblandad. Vi hade en match där det blev slagsmål i slutet av andra perioden. När alla spelare kom in på isen igen och åkte runt innan vi skulle starta tredje perioden blev det fighter igen.
– Jag stod med en kanadensare som kände att han behövde bli inblandad. Sedan stod Bob Gainey med Marian Stastny. Bob Gainey kände att han också behövde bli inblandad i fighten. Han och Marian gled upp bredvid mig och sa ”Lets switch”, skrattar Mats Näslund och fortsätter:
– Då fick jag ta Stastny-brodern och hålla i honom lite. Vi stod där och skakade på huvudet åt idioterna som höll. Marians bror Peter Stastny blev ganska inblandad. Vi i Montréal hade en kille som såg sin chans att få puckla på honom. Vi ville inte att Peter Stastny skulle fortsätta matchen och så blev det eftersom han fick matchstraff.

Hur gick snacket hos er i Montréal inför matcherna mot Quebec?
– Dom här riktiga Montréal och Quebec-killarna hatade verkligen varandra. Redan på uppvärmningen började dom skrika åt varandra. Jag tror inte vi spelade någon match mot varandra där det inte blev något slagsmål. Sedan blev det några matcher som urartade till alla på isen.
– Dessutom hetsades det upp i tidningarna och publiken stod upp och hånade oss i Quebec när vi åkte runt på uppvärmningen. Samma sak var det för dom när vi spelade i Montréal.

“Det var en stor ära att spela med Börje”

Ryan Walter spelade tillsammans med Mats Näslund i Montréal.

– Jag älskade att spela med Mats och de här killarna i Montreal Canadiens. Under min första tid i Canadiens spelade jag i en kedja tillsammans med just Guy Lafleur och Doug Wickenheiser. Vi tre fungerade riktigt bra ihop och första säsongen gjorde vi över trehundra poäng tillsammans.

– Mats Näslund var en underbar lagkamrat och fantastiskt bra spelare som betydde mycket för oss i Montreal, inte minst då vi vann Stanley Cup 1986.

Mats Näslund minns också tillbaka på mötena på isen med sin vän från Tre Kronor och Gävle, Börje Salming, som då spelade i Toronto:

– Jag hade träffat Börje lite i Gävle innan jag flyttade till Montréal och han var någon som jag verkligen såg upp till. Att då få äran att spela mot Börje var stort.

– Börje var också väldigt stor i Toronto, vilket han naturligtvis var i Montréal också. Han var en kämpe och gav allt för sitt lag. Precis som bilden i media faktiskt är om honom. Det var alltid kul att möta Börje, schysst och hård. 

I en intervju med hockeysverige.se 2021 berättade Börje Salming om sin rumskompis från Canada Cup 1981.

– Det var aldrig så att jag tänkte att det var Mats när jag spelade. Jag körde på som vanligt. Det spelade ingen roll om det var Mats eller någon jag spelat med i svenska landslaget. Jag ville bara vinna matchen och tänkte inte ”där är Matte så han ska jag ta det lugnt med”, skrattade Salming och fortsätter:

– Han var väldigt duktig i Montréal och älskad där. Liten, ungefär som (Yvan) Cournoyer som var före Mats där och var så duktigt. Han var också liten och snabb.

– Mats var så pass stark på skridskorna att oavsett hur stora dom var han mötte så stod han upp. 

Mats, vad tror du hockeyn betyder för staden Montréal?
– Den har i alla fall betytt mycket under åren. Det är väl där som på så många andra ställen nu att det även finns så mycket annat att göra.
– Hockeyn… Dom säger att det är som en religion där, men det kanske är lite överdrivet. Det betyder i alla fall väldigt mycket och jag tror man mår ganska dåligt där nu när man har ett lag som inte ens tagit sig till slutspel under några år. Hela staden behöver ha ett bra hockeylag. 

Mats, du har vunnit OS, VM, SM och Stanley Cup. Går det att värdera någon som den roligaste framgången?
– Jag brukar säga att Stanley Cup är roligast. Vi spelade 118–119 matcher tillsammans innan vi blev mästare och hade jobbat ihop hårt så länge.
– Att då vinna i den stad som kanske har det största intresset för ishockey i världen, tillsammans med Toronto, gjorde det hela lite extra kul.

Hur minns du segerparaden genom Montréals gator?
– Paraden var en måndagsmorgon och folk hade tagit ledigt från jobben för att kunna vara med ut och hylla oss.
– Det var en miljon människor ute på gatorna. Det var äldre damer, strippor, ja alla sorts människor.

“Det var inte roligt”

Efter åren i NHL återvände Mats Näslund till Europa. Ny adress blev schweiziska Lugano. Trots att han vann lagets poängliga och starkt bidrog med att Lugano gick till final fick han sparken efter säsongen.
– Det var inte roligt. Jag hade ett tvåårskontrakt med Lugano. Visserligen förlorade vi finalerna mot Bern med 3-1 matcher, varav två av förluster efter sudden. Klubben var inte nöjd med vare sig mig eller Magnus Svensson så vi fick helt enkelt lämna efter säsongen.
– Med facit i hand känns det bra att jag lämnade klubben eftersom det här sättet inte verkade vara något ovanligt i Lugano. Även Igor Larionov och Brian Propp har fått sparken därifrån eftersom dom inte heller var tillräckligt bra. Jag är i gott sällskap med andra ord.

Du vann OS guld -94, ditt starkaste minne från Lillehammer?
– Det var en fantastisk turnering i ett underbart vinterlandskap. Norrmännen var otroligt entusiastiska. Det var ett sportsligt sett mycket lyckat OS.
– Jag vet inte vad jag minns bäst från finalen mot Kanada, om det var Tommy Salos räddning eller Peter Forsbergs straff. Det var i alla fall fantastiskt kul att vinna OS.

Tommy Salo:
– Han gjorde bra ifrån sig under hela tiden han var i NHL. En välmeriterad hockeyspelare, men också en lirare som var kul att kolla på. Liten, snabb och svår att få tag på. Dessutom är Mats en otroligt ödmjuk och snäll kille. När han sa någonting var det verkligen rätt ord vid rätt tillfälle som kom från honom.
– För oss yngre spelare under OS var han såklart ovärderlig. Han rutin och erfarenhet betydde såklart väldigt mycket även för laget. 

Mats Näslund vann även VM-guld tre år tidigare. Närmare bestämt i Åbo 1991. Sverige gör ett mycket imponerande slutspel och tappar bara ett poäng, mot Kanada, 3-3. Därefter besegrades USA med 8-4 och Sovjet med 2-1. Näslund, som spelade i en kedja med Thomas Rundqvist och Håkan Loob, svarade för åtta poäng.
– Egentligen var det samma sak i Åbo som det var då vi vann guld med Brynäs 1980. Vi var ett gäng lite äldre rutinerade rävar samtidigt som det kom fram flera unga killar. Jag tänker då på exempelvis Nicklas Lidström och Mats Sundin.
– Just den här blandningen tror jag var den största anledningen till att vi vann det här guldet. Trots finalen mot Sovjet den turneringen sätter jag nog OS-finalen i Lillehammer som min mest minnesvärda match i Tre Kronor.

1996 valdes Börje Salming in i Hockey Hall of Fame, som första svensk. I samband med 2023 Hall of Fame-helg instiftades ett nytt pris av NHL Alumni Association – Börje Salming Courage Award. Organisationen lät meddela att Norris Trophy-vinnaren Nicklas Lidström blev den första mottagaren av priset.
– Hans blick för spelet. Han var lugn och såg alltid ut att ha gott om tid, precis som alla andra riktigt stora backar. Kenny Jönsson var en annan som kanske inte var lika stor som Nicklas, men som också alltid hade tid och aldrig stressad, sa Mats Näslund till hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY då han var på plats för att hylla sin vän från bland annat VM 1991.

Singel Ericson summerade Mats Näslund VM-turnering 1991 i boken Årets Ishockey.
– Kom till VM-samlingen, just avskedad av Lugano… Började med Mats Sundin och Bent-Åke Gustavsson. Utbytt sedan han gjort 1-0 i matchen mot Schweiz. Flyttades över till Loob och Rundqvist i femte matchen, mot Tjeckoslovakien. Kom till sin rätta i förstakedjan. Mats 4-3 i powerplay på Sovjet (5-5) – ett ”Wien-mål”, fullt i klass med Tomas Sandströms kvittering på Sovjet 1987. Hela femman med Mats var en fullträff.

Mats Näslund fick fyra av fem puckar i betyg av Singel Ericson. 

Minns tillbaka på juniortiden

Vid Junior-VM 1978 i Kanada var Sverige mycket nära att vinna landets första guld. Sovjet blev för svåra och vann finalen med 5-2. Mats Näslund, som spelade i en kedja tillsammans med Conny Silfverberg och Thomas Steen, gör en mycket fin turnering och kommer med i JVM:s All Star-lag.
– Visst var den här turneringen till en viss del mitt internationella genombrott. Fast egentligen var det nog redan året innan då vi vann JEM i Västtyskland.
– Det var efter JVM 1978 som jag blev draftad borta i NHL. Turneringen spelades i Montréal och vi slog Kanada med 6-5, vilket var otroligt överraskande. Det var väl efter det som Montréal blev intresserade av mig.

Var ni närmast att vinna JVM-guld 1978 eller 1979?
– Det blev brons 1979 och silver 1978, men vi orkade aldrig hela turneringarna. Sovjet var för starka för oss. När vi började bli trötta i slutet av turneringarna blev ryssarna bara piggare.

Det måste ändå varit en fjäder i hatten att komma med i All Star-laget 1978?
– Absolut. Just då kanske jag inte tänkte på det, men i dag, nu då man börjar bli gammal (skratt), är det något som jag är väldigt stolt över.
– Risto Siltanen och ”Slava” Fetisov var backar, jag och Wayne Gretzky var forwards tillsammans med Anton Stastny. Målvakt var Sovjets Tyzhnych. Ett skapligt gäng.

Efter VM 1991-guldet i Åbo presenterade Malmö Mats Näslund som sitt senaste nyförvärv.
– Jag gjorde klart med Malmö redan före VM 1991. Det var min advokat, Björn Wagnsson, som hade kontakter i Malmö. Jag ville få klart vart jag skulle spela så snabbt som möjligt och då jag fick det här förslaget tackade jag ja.
– Min fru har flera släktingar här nere i Malmö och hon var inte sen att bli glad över valet av klubb. Just det var också en bidragande orsak till valet av Malmö.

Fanns även Brynäs med i bilden?
– Ja, Tord Lundström ringde mig på uppdrag av Tommy Sandlin och frågade om jag var intresserad av att komma dit och spela. Det stod egentligen bara mellan Malmö och Brynäs.
– Det handlade heller inte om pengarna. Jag visste egentligen ingenting om Malmö då och framför allt inget om Percy Nilsson. Å andra sidan visste han inte heller vem jag var, skrattar Mats Näslund och fortsätter:
– Fast då Tord ringde mig från Brynäs hade vi redan bestämt oss för att flytta till Malmö.

Du vann två SM-guld under dina år i Malmö, 1992 och 1994, men klubben målas även upp som det svarta fåret i hockeysverige. Hur tacklade ni det?
– Det var väl mest inspirerande. För mig som spelat i Montréal var inte det något speciellt stort eftersom det finns en väldigt mycket större rivalitet mellan klubbarna i NHL. Jag tror mer att det svetsade samman gruppen.

Hur viktig var tränaren Timo Lahtinen för era två guld?
– Timo var väldigt nyttig för gruppen med sin ganska tuffa filosofi. Det här gänget passade hans ledarskap väldigt bra. Fast jag återkommer till det här med vikten av bra ledare på isen och det hade vi i Malmö, precis som i Brynäs.

Vilket guld värderar du högst?
– Det var en sådan där ”inga kommentarer” fråga (skratt). Alla vinster har sina fördelar och jag värderar alla SM-Gulden lika högt.
– Däremot kan man säga att det var skillnad på gulden. I Brynäs var vi inte alls tippade att vinna, men i Malmö var vi topptippade. Vi var ganska mycket ”under dogs” i Brynäs. ”Tigern” (Lennart Johansson) hoppade in som tränare den säsongen. Han trodde inte att han kunde göra guld av gråsten, men det gick tydligen.

Du avslutade din tid som spelare med en säsong i Boston Bruins.
– Ja, jag var egentligen inte så sugen på att åka över. Jag ville inte tacka nej till pengarna som Boston erbjöd för mina tjänster så därför tackade jag ja.

När Mats Näslund själv plockade ut sin drömfemma med spelare han spelade med såg den ut som följer:

MÅLVAKT

Patrick Roy
”Han var NHL:s bästa målvakt under många år och en starkt bidragande orsak till att vi vann Stanley Cup 1986. Vi var jättebra kompisar och jag tog hand om honom då han kom till Montréal. Han har också ett jäkla temperament, vilket han visat några gånger.”

BACKAR

Chris Chelios
”När jag skulle ta ut backarna hade jag jättejobbigt. ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Ray Bourque fick inte plats. Jag spelade med Chelios när han var som bäst. Sedan höll han på att spela fram till det han var 40 år. Han är stöpt i NHL-formen, tuff, ful, duktig… Han hade alla ingredienser för att vara en bra NHL-spelare.”

Larry Robinson
”Larry hade kanske haft några bättre år innan jag kom till Montréal. Framför allt under 1970-talet när Montréal vann fem Stanley Cup på rad. Han var fortfarande fantastiskt duktig och en stor människa.”

FORWARDS

Bengt-Åke Gustafsson
”Han var med mig under hela tiden som pojk och juniorlandslagsspelare. Gångerna vi gick långt i VM och Canada Cup var han en stor härförare. Vi har betytt mycket för varandra då vi spelade i lag under den tiden. I pojklandslaget spelade vi aldrig i samma kedja, men i juniorlandslagen spelade vi jämt tillsammans.”

Mats Sundin
”Mats var med då vi vann VM-guld i Finland. Han var på väg uppåt då och var kanske bättre när vi spelade ihop nästa gång, vilket måste varit i någon World Cup-turnering. Sedan utvecklades han till en stor ledargestalt i Toronto. Spelar man i Toronto får man tyvärr aldrig vinna Stanley Cup så det var lite synd om honom där”

Peter Forsberg
”Jag spelade aldrig i samma kedja som Peter, men vi var i samma lag under turneringen i Lillehammer 1994. Han var i början av sin karriär då och var bättre senare i karriären. Han är en stor spelare i svensk hockey och det är en stor ära för mig att fått spela med honom. När jag ser honom på TV nu där han vill synas i alla sorters program känns det inte samma kille som kom fram i Lillehammer. Han var tyst, blyg och sa inte mycket. Han var en perfekt rookie, tog ingen plats och respekterade oss äldre. Ett föredöme, tycker jag, när man ska slå sig in i ett landslag. Han talade på isen i stället för att ta plats vid sidan om”

COACH:

Jacques Lemaire
”Honom hade jag i Montréal. Han kommer med dels som coach dels i sina andra olika titlar. Det var ingen idé att argumentera emot honom om man inte hade markerat en spelare. Då var det bara så. Man behövde inte titta på video för att förstå att han hade rätt. Han kunde verkligen hockey. Han var inte någon auktoritär ledare då jag hade honom och ville nog egentligen inte ha ett officiellt ledarskap. Jag tror han trivdes bättre med att stå i bakgrunden och vara lite rådgivare. Senare ledde han New Jersey till Stanley Cup så han kan nog ta i då det behövs. Han har ju gått Scotty Bowmans skola så han kunde nog både vara snäll och elak…”