SIBNER: Viktor Arvidsson är bäst i NHL

Nä, säger ni. Jo, faktiskt, säger jag. I en väldigt viktig, snudd på avgörande statistisk kategori är Viktor Arvidsson faktiskt bättre än hela gänget.

Arbetshypotesen för den här krönikan var faktiskt att det kan lyftas goda argument för att Viktor Arvidsson är årets svensk i NHL. Sett till förväntningarna är han ju antagligen det också. Men med tanke på de fina prestationerna från några övriga spelare kanske det vore ett aningen överdrivet påstående.

Jag tänker i första hand på Victor Hedman, som burit ett skadeskjutet och oharmoniskt Tampa Bay på sina väldiga axlar från första nedsläpp i höstas. I natt smällde han in tre poäng och nådde därmed upp i 70 poäng. Därmed är han i sällskap med Lidas, Salming och Erik Karlsson och har redan vid 26 års ålder säkrat en plats som en av de största svenska NHL-backarna genom tiderna. Nu när Hedman äntligen har bevisat sig vara tydlig förstaback med given roll i powerplay som jag hela tiden tyckt han förtjänat tror jag dessutom det kan finnas en nivå till. Snacket om att spelare peakar tidigt nu för tiden stämmer förvisso i oroväckande utsträckning, men det finns också en sanning som säger att det tar längre tid för stora backar att nå sin prime. Hur många ytterligare assist hade en skadefri Steven Stamkos kunnat skotta in på Hedmans konto, till exempel? Åtta? Tio? Eller är det just på grund av Stamkos frånvaro som Hedman fått spela så många produktiva minuter? Hönan eller ägget. I mina ögon ska han under alla omständigheter vara med och tävla om Norris Trophy. Den verkar vara vikt för Brent Burns, men det är åtminstone ingen som säger emot den som hävdar att Victor Hedman är årets svensk i NHL.

Samma argument skulle kunna torgföras gällande William Nylander. En känd tidningskrönikör skrev härom året att det inte var Nylander utan Jacob de la Rose som skulle få den bästa NHL-karriären och om detta har det ironiserats friskt på Twitter under säsongen. Jag nöjer mig med att konstatera att William Nylander i högsta grad var på riktigt, han kunde verkligen kliva in i NHL och vara en elektrisk, dynamisk offensiva kraft och få betalt för sin klubbteknik, sitt fantastiska spelsinne och sitt fina skott även på högsta NHL-nivå. Detta utan att behöva dras med egen livvakt i form av skäggig gruvarbetare med nävar av stål från västra Manitoba. Ni vet sådär som man ofta gjorde med svenska rookies i tidernas begynnelse, helt enkelt för att de inte skulle bli ihjälslagna därute. Nylander har levererat oavsett om han spelat med Auston Matthews eller Leo Komarov och hans säsong är helt klart uppe där med Foppa, Sundin, Renberg, Alfredsson och Landeskog som en av de främsta svenska rookieprestationerna i modern tid.

Nicklas Bäckström är nästan alltid med i toppen av NHL:s poängliga, så även i år. Mikael Backlund har gjort en fantastisk säsong i Calgary och har nämnts i snacket om Selke Trophy. Som för övrigt borde byta namn till Patrice Bergeron Trophy en dag när vår generation boxats in och grävts ner. Rickard Rakell går från klarhet till klarhet och är en av de mest sevärda och mest pålitliga anfallsspelarna i hela den västra konferensen.

Vi ska inte heller glömma Erik Karlsson, som i mina ögon är en precis lika god kandidat till Norris Trophy som Burns och Hedman. Rent defensivt har han gjort sin bästa säsong i karriären, skalat av ett par minuters istid och det utan att de offensiva siffrorna egentligen blivit lidande alls. Trots att Ottawa är ett betydligt mindre offensivglatt lag under Guy Boucher. Nu fixade de mot alla förväntningar slutspel, men tyvärr har ju detta inneburit att ingen längre orkar titta på Ottawa och därmed går nog Karlsson miste om en Norris Trophy jag tycker han ska ha. Burns och Hedmans säsong till trots – Erik Karlsson är fortfarande NHL:s bäste back.

Nåväl. Det var Viktor Arvidsson vi skulle prata om.

Relativisering av olika slag är ju omåttligt populärt i dagens samhälle, och med utgångspunkt i prestation kontra förväntningar så är det ingen svensk som når upp i Arvidssons kaliber. Antagligen ingen annan heller.

Jag var i Nashville här i våras och såg och träffade Viktor. Det är otroligt hur populär han är i Nashville, till och med skulle man kunna påstå att han är något av fansens favorit. Allt handlar ju om förväntningar såklart. Spelare som Filip Forsberg och P.K. Subban är stjärnor och har betalt därefter, men när en liten blyg och försynt kille som Arvidsson från Kusmark kommer till Music City på ett lönekontrakt i nivå med en halvhyfsad fastighetsmäklare och bara jävla dominerar, då når han djupt in i hjärtat av den amerikanska söderns hela mentalitet på ett underbart sätt.

Jag somnade ifrån Nashvilles 7-3-seger mot Dallas i natt, men har rullat höjdpunkterna här på morgonen och det är fascinerande att beskåda. Inför nattens match flyttades Viktor Arvidsson från sin fasta plats bredvid Filip Forsberg och Ryan Johansen, antagligen för att få lite bättre liv i kedjan med Calle Järnkrok och Craig Smith. Resultatet? Två mål och två assist från Arvidsson och den kedjan har inte sett så bra ut på hela säsongen.

Högt draftade rookies undantagna kan man som riktlinje räkna att varje poäng från en forward i NHL kostar ungefär 100 000 dollar. Det stämmer ofta rätt så bra. Gör du 50 poäng tjänar du ofta omkring 5 miljoner. Etablerade gnuggare får ungefär 2-3 miljoner och gör också runt 30 poäng. Är du en av de få spelare i världen som fixar att banka in runt 90-100 poäng så är du om inte nu så åtminstone vid nästa kontrakt också uppe runt 10 mille och nosar. Så funkar tillgång/efterfrågan i NHL och det verkar både facket och NHL vara rätt nöjda med.

I jämförelse med den prisbilden är Viktor Arvidsson som en armenisk takläggarfirma.

När svenskarna lämnade enländet i Sverige på 1800-talet och emigrerade till Amerika gjorde de sig ofta populära i det nya landet som pålitliga hantverkare med goda yrkeskunskaper och hög arbetsmoral som var villiga att arbeta mycket för överkomliga pengar. Nu kommer ju just Viktor Arvidsson få en rejäl lönehöjning i sommar, runt fem miljoner vore rimligt. Men efter rotavdrag kommer Nashvilles slutnota landa någonstans runt 10 000 dollar per poäng den här säsongen, och med det är Viktor Arvidsson bäst i NHL enligt ekvationen hockey per krona. Vänder man på räknemodellen så gör han nästan 88 poäng per miljon.

Ganska fantastiska siffor och en hyfsad västerbottenpaj i fejset på de brölhögar som menar att man måste vara six foot six för att överleva i NHL. Åtminstone såvida man inte är en liten retsticka från Saskatchewan med irländskt påbrå, rabies, få tänder och ett kraftigt Napoleonkomplex. Den typen av beslutsfattande är på väg ut ur NHL nu, men kvarlevorna av den attityden ledde ändå till att Arvidsson förbisågs i tre raka drafter.

Well, how do you like me now?