Old School – Rolf ”Råttan” Edberg

VM-succé och NHL-center

En totalsuccé i VM 1978 bäddade för ett NHL-kontrakt med Washington Capitals för AIK-centern Rolf ”Råttan” Edberg. Efter tre år i Washington, återvände Edberg till Stockholm för att bli svensk mästare. Nu är han veckans spelare i vår Old School-serie.
– Det handlade inte om stora pengar i NHL på den tiden, berättar Edberg.

Dagens Old School tänker vi tillbringa i två huvudstäder, Stockholm och Washington. Det var nämligen i dom två städerna som vår gäst, Rolf ”Råttan” Edberg, tillbringade sin tid som hockeyspelare.

Idag berättar han bland annat för hockeysverige.se:s läsare om vad han egentligen tyckte om AIK:s guldtränare från 1982, Dan Hober, och hur han, Leif Svensson och Bengt-Åke Gustafsson hade det i Washington Capitals.

Trots alla dina år i AIK så har många stockholmare alltid förknippat dig med Hammarby. Om vi börjar från början ”Råttan”, varför föll valet på Bajen som knatte?
– Från början spelade jag i ett kvarterslag hemma vig Gullmarsplan som hette Lilla Vesslan faktiskt. Sen frågade en ungdomsledare i Hammarby som heter Magnus Gunér om jag ville komma över till dit istället. Jag kan väl ha varit 12-år då kanske så det blev att åka över Skanstullsbron till ”Kanalplan” (Hammarby IP) och träna i stället. Jag var där jämt och det hände till och med att jag hjälpte vaktmästarna att spola isen innan dom skulle stänga för kvällen.

Var kommer förresten smeknamnet ”Råttan” ifrån?
– Det kommer från fotbollsspelaren ”Råttan” Bohman som på sin tid var en mycket duktig vänsterytter i fotboll för Hammarby. Jag dubblerade med hockey och fotboll fram till jag tog en plats i Hammarby hockeys a-lag. Så dom såg väl några likheter mellan mig och Bohman. I fotbollen spelade jag bland annat tillsammans med ”Kenta” Ohlsson, men aldrig i a-laget utan bara b-lag.

Som 16-åring säsongen 66/67 så debuterade du för Hammarby IF i dåtidens division 2. Det blev 10 mål det året för dig. Stjärnor i det laget var Hans ”Tjalle” Mild, Ingemar Brandström, Jan Engström, Lars Söderström (bror till tidigare landslagsspelaren Dan Söderström). Hur var det att komma upp som relativt ung tekniker vid den här tiden?
– I början spelade jag ihop med just ”Tjalle” och Janne Engström, som var en skön norrlänning, och ”Hogge” Nurmela var vår tränare. ”Hogge” tyckte jag skulle hålla mig i anfallszonen kom jag ihåg som han ansåg att jag var bäst där. På den tiden så skulle centern vara högst upp i banan och stressa deras backar. Så jag ”skäggade” väl på där uppe och jagade Ha ha… ”Tjalle” var annars den som tog hand om mig som ny i a-laget och han gjorde det väldigt bra.

Hammarby spelade sig ur Allsvenskan 68/69 igen, varför tror du att det var så svårt för söderklubben att etablera sig i högsta serien dom här åren?
– Vi hade väl ett skapligt lag och jag minns ett år då vi var nykomlingar och vi mötte Timrå på bortaplan i första omgången och vi fick 2-2 och jag och ”Kenta” Ohlsson (fotbollsspelaren) gjorde ett mål var. Efter matchen, där vi var ordentligt utspelade, sa ledarna att det skulle komma många poäng den här säsongen med det här spelet och att vi skulle bli ett topplag. Totalt tror jag vi fick tre poäng den säsongen och det tog 6-7 omgångar innan vi tog nästa poäng. Jag tror helt enkelt det var så att vi inte hade att lag som räckte till.

Hur känns ditt Hammarbyhjärta när du ser vad som hänt din gamla klubb med konkurs och så vidare?
– Det är sorgligt givetvis. Ett av mina största ögonblick som hockeyspelare var när vi tog oss tillbaka till Elitserien 84/85. Vi hade en hel del publik då så då fanns i alla fall det publika underlaget för Hammarby. Nu får dom flesta spelarna relativt bra betalt för att spela och självklart går inte det ihop sig om det bara kommer 75 åskådare och tittar.

När blev det aktuellt med AIK?
– Jag var 20 år då och hade varit fyra år i Hammarby och vi åkte ner till tvåan. Det var inte alldeles vanligt att man bytte klubb här i Stockholm då. Men både AIK och Djurgården hörde av sig, två klubbar som det nästan varit otänkbart för mig att spela i tidigare. Men AIK låg väl på bäst så det var väl helt enkelt därför som det blev AIK.

Blev det en stor omställning att byta omklädningsrum på gamla Johanneshov Isstadion?
– Ja det var det, här fanns det ännu större stjärnor än i Hammarby. Men killar som Bert-Ola Nordlander, ”Honken” Holmqvist, ”Sillen” Selinder med flera tog bra hand om oss nya där också.

Du kom till AIK 1970 och lämnade klubben tretton år senare. Det sägs att AIK under dom här åren genomgick en väldigt stor utveckling som förening. Hur upplevde du att den tog sin form?
– I början var det Lasse Norman tillsammans med Sven Bergqvist och ytterligare någon som skötte hela klubben. Allt var så enkelt när det gällde kontraktsförhandlingar och hela den biten. Nu har allt dragit iväg och det har blivit så jäkla höga löner och mycket folk utifrån som vill köpa upp klubben så det är inte riktigt samma sak längre. Det var väl både finnar och amerikanare som var inblandade och hade stora planer utan att det blev någon speciellt bra ordning.

Succé i VM 1977 och 1978

Det blev totalt 46 A-landskamper. Du debuterade i Tre Kronor 1976 mot Tjeckoslovakien i samma kedja som Nils-Olov ”Djura” Olsson-Knuts och Bengt Lundholm. Hur var känslan att få chansen att representera Tre Kronor?
– Det var häftigt! Jag var 26 år när jag debuterade och jag minns i början

Foto: Roger Melin och Edberg 1984.

när jag och ”Matte” Waltin, som redan hade varit med sedan många år i Tre Kronor, åkte tåg till någon match med Tre Kronor. Han sa då; ”Det är så häftigt med landslaget”. Man ligger på läger ihop och just före VM så gallras några spelare bort så det är alltid en härlig spänning och som Waltin sa så var det verkligen häftigt i landslaget då.

Samma år fick du även vara med om en av dom mest omtalade VM-turneringarna i modern tid då Tre Kronor vann VM-silver i Wien. Varför tror du det här silvret blev så omtalat?
– Det var helt klart för att vi slog ryssarna två gånger och inte för att vi vek ned oss i den andra matchen mot Kanada. Sen får vi inte glömma Göran Högostas insats, han var otroligt bra. Inför den avslutande matchen mot Sovjet hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och vi var helt plötsligt utanför pallen igen. För att ta oss tillbaka dit så behövde vi ”bara” slå Sovjet igen. Vi sa till varandra minns jag; ”Hur i helvete ska det gå till att haha”… Men vi vann med 3-1 efter tre mål av ”Rolle” Eriksson.

Tidigare har vi kunnat läsa här i Old School om flera spelare som misshandlats relativt illa av det kanadensiska laget. Blev du själv drabbad?
– Nej, inte mer än allt detta ”fuck you”, ”fuck up” och så vidare innan och under matchen. Kanadensarna var ärligt talat riktiga grisar under den här turneringen och det lustiga var att när jag senare mötte samma killar borta i NHL så sa dom inte pip ens på isen.

Hur många gånger har du berättat om ditt 5-1 mål på ryssarnas målvakt Viacheslav Tretiak i den sista VM matchen då ni vann med 5-1 (Ett mål som länge var i vinjetten till Sportspegeln)?
– Hela vår kedja gjorde mål i den matchen. Kent-Erik Andersson gjorde 2-0 målet, Bengt Lundholm 4-0 och jag själv 5-1. Jag hade väl pucken på kanten och gjorde någon dragning så Tretiak och en back åkte ihop. Sen kom jag långt ner mot förlängda mållinjen och höll väl på att tappa pucken. Men när jag nästa var bakom linjen skickade jag den mot mål – och den satt bra.

Men ditt stora VM var väl egentligen året efter i Prag då du svarade för 15 poäng (8+7) på 10 matcher?
– Jag är inte den som vill skryta eller framhålla mig själv på något vis men då var jag riktigt bra. Jag hade en helt annan mental inställning än tidigare och det kom säkert av att jag helt enkelt var i en väldigt bra form. Mitt mål var att försöka göra poäng i varje match och totalt blev det femton på tio matcher så det är väl godkänt. Tyvärr missade vi medaljen det året i näst sista och sista matchen. I näst sista matchen som var mot Kanada ledde vi med 4-1 men sen släppte vi till lite för enkla mål bakåt och Kanada vann med 7-5 till slut. Efter det så förlorade vi även mot tjeckerna.

När tog Washington Capitals kontakt med dig första gången?
– Det var efter VM 1978 som advokaten Wagnsson frågade om jag var intresserad av att spela för Washington. Deras general manager hade sett mig under VM och nu ville dom få över mig dit. Det var inget lätt beslut som vi hade barn som skulle börja skolan, men ändå tackade jag ja. Även om det bara skulle bli ett år i NHL så skulle jag nog ha ångrat mig efteråt om jag inte tog chansen och provade.

Bänkad sista NHL-året

Det blev tre säsonger där borta. Hur upplevde du omställningen från Elitseriespel till spel i NHL?
– Det var en kulturkrock för mig att komma över dit i omklädningsrummet,

Foto: Edberg i AIK 1978.

spelsättet, inställningen… Framförallt var omställningen stor på lägren innan NHL. Här hemma var vi vana att träna och ha lite kul när vi var i väg på läger. Här slogs alla, framförallt unga killar, som galningar mot varandra på träningarna för att ta en plats i truppen. Dom etablerade killarna var däremot var lugna och helt normala ha ha… Sen var jag van att snacka lite i omklädningsrummet innan träningar och matcher, garva lite och så där. Men helst ska skämten komma lite spontant om det ska bli hyfsat kul. Men när jag försökte hänga med i början så han situationen rinna iväg innan jag fick ihop vad jag skulle säga på engelska som kunde vara kul. Så jag stod mest och garva åt alla andra i början.

Du spelade bland annat ihop med Leif Svensson och Bengt-Åke Gustafsson i Capitals. Hur var statusen hos er svenskar i laget?
– Leffe och jag var där först och ”Bengan” kom året efter. Men det dom sa till oss svenskar var att vi skulle spela vårat spel och göra det vi är bra på så får dom andra killarna göra det dom är bäst på. Det var många som testade oss i början, men jag lirade ihop med två stora killar, Bill Riley och Marson tror jag den andra hette. Så jag gled runt där mellan dom två så jag klarade mig bra.

Varför stannade du inte längre?
– Jag hade ett år kvar på kontraktet när jag åkte hem. Första året i Washington var okej. Andra året var jättebra, men tredje året kom en ny tränare och trots att jag kände mig pigg och i bra form så fick jag mest sitta på bänken. Efter någon match på hösten så frågade jag tränaren varför jag inte fick spela. Han svarade då att han tittat på min statistik från året innan och då gjorde jag dom mesta poängen efter jul så därför sparde han mig haha… Det var väl bara att acceptera och mycket riktigt fick jag chansen att spela på en roadtripp vi var i väg på efter jul. Jag tror jag gjorde ett mål och några passningspoäng direkt men samtidigt fick jag käken avslagen. Trots att jag kom tillbaka relativt fort så var ändå säsongen förstörd och jag ville inte se NHL ytterligare ett år från bänken. Hade man tjänat då som man gör idag i NHL så kanske det hade varit värt det, men det handlade inte om några stora pengar i NHL då även om det var betydligt bättre än hemma i Sverige.

När du återvände hem så blev du svensk mästare med AIK 1982. Varför vann AIK guldet just den här säsongen?
– Det var vår tur kan man säga. Året innan jag åkte över till NHL så var vi i final mot Skellefteå och förlorade trots att vi hade ett riktigt bra lag då på pappret. Det här året så höll vi också väldigt hög klass och tog ett ansvar för varandra när det var lite trögare. Ibland var min femma bra och när vi hade det jobbigare så klev Leffes (Holmgren) kedja fram och så vidare. Sedan gäller det alltid att ha bra målvakt om man ska vinna SM-guld och det här året hade vi Gunnar Leidborg som var riktigt bra.

Coach i laget var Dan Hobér då. Vad betydde han för det här guldet?
– Jag har alltid gillat Hobér. Han hade alltid glimten i ögat men kunde ibland bli alldeles tokig och skällde ut oss om det var något som inte fungerade. Det var en jäkla fart på träningarna och det fanns alltid saker som skulle göras snabbt mellan övningarna som att flytta pyloner eller något. Han inte vi spelare göra det så for han runt på isen med en jäkla fart och ställde om för ny övning. Det gjorde att tempot blev väldigt högt på träningarna och det blev jäkligt kul. Det var stor skillnad mot allt tvåmålspel som var på träningarna i Washington, om man nu kan kalla det för träningar.

Du avslutade ditt ishockeyspelande med ett par säsonger i Hammarby. Hur har ”Råttan” Edbergs liv sett ut efter det?
– Jag är mattläggare fortfarande och sen hjälper jag min son Kalle med att jaga lite sponsorer till sin golf. Jag var även med Stefan Öström under en säsong och hjälpte till med deras satsning mot Elitserien. Även Djurgårdens sportchef Janne Järlefeldt och Hardy Nilsson var med då. Vi fick ihop ett skapligt lag men missade ändå slutspel. Fast efter det så har jag inte jobbat med någon hockey. Idag går jag inte ens och tittar på hockey längre, tyvärr.

Din son Kalle Edberg är ett väldigt framgångsrik golfproffs. Hur många timmar i veckan befinner du dig själv på Ågesta Golfbana?
– Jag är nog nere två-tre gånger i veckan och kör. Sen försöker jag backa upp Kalle som sagt var. Han är 26 år och kan bli riktigt bra. Han har det där lilla extra men sen gäller det att vinna rätt kvaltävlingar men han är mogen nu för att ta ytterligare ett kliv framåt. Golf är en svår sport där det verkligen krävs erfarenhet mentalt för att vinna dom stora tävlingarna i världen.

Har du kontakt med dina tidigare hockeykompisar fortfarande?
– Leffe Holmgren och jag umgås familjevis. Men i övrigt så träffar man lite gamla hockeykompisar på någon golftävling någonstans. Bosse Olofsson (tidigare lagkamrat i AIK) gick bort för något år sedan och för att hedra hans minne så anordnas en turnering i Västerås och när jag spelade den nyligen så träffade man en del av killarna. När Roger Andersson (AIK:s materialförvaltare) fyllde 60 år nyligen så var många gamla kompisar där som Mats Alba, Leffe Holmgren, Roger Lindström, Bosse Ericson med flera.

Ett All Star team då, ”Roffe”, med spelare som du spelat med. Hur skulle det se ut?
– I mål blir det ”Honken”! Jag själv vill vara i mitten sen kör jag ut Bengt-Åke (Gustafsson) på en kant. I TV-pucken lirade jag med ”Lill-Pröjsan” Nilsson och då skickade jag också ut honom på kant så då gör vi det idag med. Men vänta Mats Åhlberg måste vara med… hur gör vi då? Åhlberg är den kanske bästa spelare jag spelat med och en stenskön kille så han måste också få vara med. Jag får vara ”bänknötare” säger vi då. Det är jag van med sen sista året i Washington haha… Backar får bli Lasse Lindgren, för han tog väldigt bra hand om mig i landslaget och på andra kanten tar vi Bosse Ericson.

Legendfakta

Rolf Edberg
”Råttan”
Född: 1950
Landskamper: 46 A, 5 B, 20 J
VM Silver: 1977
VM Brons: 1979
VM 4:a: 1978
JEM Brons: 1968
Svensk Mästare: 1982
Guldpucken: 1978
Klubbar som spelare: Hammarby IF, AIK, Washington Capitals
Bor i Farsta, Stockholm

Text: Ronnie Johansson