NHL:s mest hatade spelare

Förra veckan publicerade Sports Illustrated en ranking över de tio mest hatade spelarna i NHL. Jag tror inte att det fanns någon empiri bakom skribenten Allan Muirs sammanställning, åtminstone ingenting bortom hans egna åsikter och erfarenheter.

Hur som helst var resultatet något överraskande för mig. På första plats placerade Muir nämligen Montréal Canadiens back P.K. Subban. Jag skulle inte få för mig att påstå att Subban är populär bland motståndarna i NHL, men i jämförelse med agiterande rötägg som Raffi Torres, Patrick Kaleta och Brad Marchand framstår han ändå som en svärmorsdröm.

Jag är inte helt säker på varifrån hatet mot Subban kommer. Muir indikerar i sin korta och ganska luddiga motivering att det kan ha med hans sorglösa personlighet att göra. Och kanske är det där skridskon klämmer. 23-åringen har en, med hockeymått mätt, öppen, gladlynt och kaxig personlighet. Han gillar att visa känslor och drar sig inte för att snacka hål i huvudet på en motståndare eller två om möjlighet ges.

Under Subbans lönekonflikt tidigare i år insinuerades det under Hockey Night in Canada att backstjärnan skulle vara avskydd i det egna omklädningsrummet. Uppgifterna var vaga, men att döma av det som inträffade när Subban slutligen satt sin namnteckning på ett nytt tvåårskontrakt kanske det ligger något i det ryktet. Efter kontrakteringen ska Montréals general manager Marc Bergevin och coach Michel Therrien nämligen ha kallat in Subban till ett möte som i kanadensisk media mer eller mindre liknats vid ett kvartssamatal. Budskapet var tydligt: att Subban skulle rätta in sig i ledet och marschera i samma takt som övriga spelare.

Exempelvis gav klubbledningen Subban och målvakten Carey Price order att genast sluta upp med sin gemensamma segergest, ”Triple-Low 5” när Canadiens har vunnit matcher.
”Det handlar om laget. Man måste respektera sporten, det andra laget och fansen. Den här säsongen har vi beslutat fira genom att salutera fansen eftersom de förtjänar det”, sade Michel Therrien till CBC om beslutet att förbjuda det säregna firandet.

Hur en till synes oskyldig segerritual skulle kunna splittra ett lag övergår mitt förstånd. Men i en sport och liga där spelare blir hånade och utskällda för att de visar känslor efter att ha gjort viktiga mål kanske det är fullt logiskt. Känslan är ändå att det ligger en hund begraven här. Och i just Montréal vet man aldrig. Efter de senaste årens alla incidenter utanför isen – urartade fester, umgänge med knarkbaroner och dödshot om vart annat – är lugn och ro antagligen vad som behövs i ”La Belle Province”.

Det är bara tråkigt om det ska behöva innebära att man kväser en spännande personlighet i den processen.