NHL-bloggen: Det typiskt svenska som gav Chicago segern

Chicago befäste titeln som denna generations bästa lag.
En nyckelingrediens i den här dynastin är ett gäng svenska spelare – som är typiskt svenska. 

(Tampa/Hockeysverige.se)

OBS! När du fortsätter läsa den här krönikan ingår lovar du mig automatiskt att inte skvallra om den för Fredrik Virtanen. Deal? Bra, då kör vi.

Chicago tog i natt sin tredje Stanley Cup-titel på de senaste sex åren och har därmed befäst sin plats som en modern dynasti. Härförarna i den här vinstmaskinen är stjärntrion Jonathan Toews, Patrick Kane och Duncan Keith, där särskilt den sistnämnde varit strålande under slutspelet och tilldelades Conn Smythe.

Men det finns så många fler som är delaktiga i detta, och inte minst ett gäng svenskar. Eftersom att min arbetsgivare heter hockeysverige.se känns det passande att fokusera på dem. Stort grattis till David Rundblad som fick den otacksamma rollen att komma in från läktaren i slutet på slutspelet, men nu kan titulera sig Stanley Cup-segrare. Likaså till Joakim Nordström som tyvärr spelade tre grundseriematcher för lite för att officiellt bli mästare men ändå har en gjort ett viktigt jobb för Chicago under vintern. Kul också för Viktor Svedberg som fick komma upp från AHL och vara med som reserv under slutspelet.

De de svenska nyckelspelarna är dock trion Niklas Hjalmarsson, Johnny Oduya och Marcus Krüger. I en tid när nationalidentitet och svenskhet överlag är vad man förr i världen kallade en het potät (och nu kallar ”ej Twitter-kompatibla ämnen”) så tycker jag att dessa tre representerar något som åtminstone inom hockeyvärlden alltid ansetts vara typiskt svenskt.  Pratar man med folk här borta om oss som dyker ofta adjektiv som ödmjuka, lojala, hårt jobbande och tvåvägstänkande upp. Och framför allt: bra lagspelare. Jag tycker samtliga tre ur Chicagos stora svensktrio är sinnebilder av denna stereotyp. Gnuggare som i skymundan gör enormt mycket för sitt lag.

Niklas Hjalmarsson är den laglojale defensivspecialisten som spelar uppåt halva matcher utan att få en sekund i powerplay. Istället krigar han oförtrutet vidare i det tysta, blockerar skott, lyfter klubbor och vinner sargdueller. Löjligt vältränade Johnny Oduya är en optimal tränarälskling. Han spelar nästan lika mycket som Hjalmarsson och kan hantera varenda situation han ställs på inför isen.

Marcus Krüger var i unga dagar en lirare och drömmer nog om att slå flippmackor i powerplay nästan varje kväll innan han somnar. Trots det så har han accepterat en roll som defensivcenter och boxplayspecialist i Chicago utan att gnälla, och sköter den dessutom med bravur. Allt för lagets bästa.

Sådana här killar unnar man verkligen att vinna Stanley Cup, även om man i svensk anda kan tycka att dom som har så jävla många nu att de borde kunna dela med sig lite…

Snabba puckar

*Fotnot till text ovan: Hjalmarsson har tre ringar, Krüger och Oduya har två. Ganska skapligt.

*De gossarna är däremot bara småskojare i jämförelse med Hawks europascout Mats Hallinsom nu har fem totalt. Tre som scout, två som spelare.

*Kimmo Timonen höjer Stanley Cup-bucklan efter 17 års längtan. Hockey blir sällan finare än så.

*Victor Hedman och Anton Strålman ska ha all heder för vad de uträttat. Hedman var Tampas bästa spelare i slutspelet och Strålman har inte varit så långt efter även om han (med sin typiskt svenska stil) får få rubriker.

*Vet inte om någon kommer gräma sig mer än Steven Stamkos, som hade en sjungare i ribban och missade ett tokfriläge. Det verkar som att högre (eller möjligen lägre, om du är Tampa-fan) makter hade bestämt att ”Stammer” skulle bli mållös den här matchen.

*Att Duncan Keith fick avgöra och sedan motta Conn Smythe kändes så rätt. Hans värde för Chicago i det här slutspelet går inte att väga med mindre än en sådan där hängmattevåg man kollar vikten på noshörningar med.

*Tampa tar det nästa år.

*Han har fått sin hyllning ovan, men får en till här: Niklas Hjalmarsson har verkligen varit enorm i slutspelet.

*Patrick Kane har blivit helt nedmonterad av Victor Hedman hela finalserien. Ändå kändes det inte ett dugg förvånande att han blixtrar till med 1+1 i den avgörande matchen. En lirare stöpt för den stora scenen.

*Ni vet hur mycket jag högaktar Marian Hossa? Hans skottblock på Jason Garrisons skott var mitt favoritögonblick från den sista finalen.

*Undrade om det var någon som tippade Chicago som segrare inför slutspelet? Hade man ju kunnat slå sig för bröstet för, om det inte vore för att halva hockeyvärlden gjorde det.

*Till sist: den här finalserien har varit sanslöst spännande att följa och jag hoppas ni njöt lika mycket som jag.