Linus Ullmark om ensamheten och sorgen efter pappans bortgång

I januari 2021 förlorar Linus Ullmark sin pappa efter en tids sjukdom. I sitt alldeles eget semesterprat i Radio Örnsköldsvik berättar den 29-årige NHL-målvakten om den jobbiga perioden då han alldeles ensam tvingades sörja bortgången från Nordamerika, oförmögen att resa hem till Sverige på grund av pandemin.
– Tårarna rinner längs kinderna och jag skriker ut min kärlek och förtvivlan i kudden. Jag känner mig som ett barn igen och vill bara att någon ska hålla om mig. Vem som helst. Men det är bara jag. Ensam, säger han om ögonblicket efter att ha fått det smärtsamma beskedet.   

Det är januari 2021.

NHL-säsongen 2020/21 ska till att inledas – kraftigt försenad på grund av den rådande pandemin. 

Linus Ullmark, i dag i Boston Bruins, gör sig redo för att återvända till Nordamerika och Buffalo Sabres. Han beslutar sig i samråd med hustrun Moa för att lämna familjen, med sonen Harry och dottern Lily, hemma i Järved utanför Örnsköldsvik och reser därför över till Buffalo alldeles själv. Väl på plats får han sitta i karantän i två veckor för att försäkra sig och alla andra om att han inte har covid-19.

En av dagarna i karantän har Linus Ullmark planerat in en testkörning av en Porsche han “var helt förälskad i”. Planerna förändras dock drastiskt när han fick ett telefonsamtal från sin mamma.

– Med gråten i rösten berättar hon att pappa blivit inlagd på sjukhus: Det ser inte bra ut och läkarna vet inte hur länge pappa har kvar. Helt plötsligt lät det inte roligt att testköra den där Porschen, berättar Ullmark i Radio Örnsköldsviks semesterprat.

Målvakten berättar hur han direkt efter samtalet från sin mamma kontaktar Buffalo Sabres psykolog samt familj och vänner för att få stöttning.

– En av de jobbigaste sakerna i livet är att veta att något hemskt ska hända, men du vet inte när eller var det kommer att hända. För mig var det här just det. Jag levde jämt med en oro att pappa skulle lämna oss, säger Ullmark.
– Men samtidigt som det här gnager i mig vid sidan av isen har jag även ett arbete som kräver hundra procent av min koncentration varje gång jag kliver på isen. Genom att jag jobbade hårt med mina tankar och känslor kunde jag känna en frid inom mig när jag klev in genom portarna till hockeyhallen. Hallen blev en plats för glädje, skratt och hundra procent fokus på vad jag skulle göra just nu. Inga tankar på vad som skulle hända eller vad som har hänt.

"Väl ute på isen märker jag att något är fel"

Ullmarks 63-åriga pappa, som haft flera komplikationer med hälsan, är inlagd på sjukhus under några veckor av ovisshet och oro.

– Tiden går och mamma uppdaterar mig lite nu och då om pappas status för dagen. Under ett av tillfällen tar jag till vara på det och säger några väl valda ord till honom och tar även mitt farväl. 
– Ungefär två veckor efter att mamma ringt och lämnat de hemska nyheterna gör jag mig i ordning för att åka på bortaresa till Philadelphia som vilken vanlig resa som helst. Natten passerar och vi tar oss till arenan för att göra vår morgonvärmning. 
– Väl ute på isen märker jag att något är fel, väldigt fel. Jag kan inte fokusera, pucken krymper och när jag väl gör räddningar går skotten rakt genom skydden och det smärtar på stället de träffar. Av någon anledning har jag alltid varit dålig på isen när pappa mått dåligt av sina sjukdomar. Jag vet inte, men det har bara varit så genom tiderna. 

När han sedan kommer av isen märker han att han har ett missat samtal från sin mamma. 

– Livet springer ur min själ när jag lägger ihop ett och ett och jag ringer mamma direkt.

Där får han beskedet att hans pappa lämnat jordelivet. Han tar sig tillbaka till hotellet i Philadelphia och bryter ihop.

– Tårarna rinner längs kinderna och jag skriker ut min kärlek och förtvivlan i kudden. Jag känner mig som ett barn igen och vill bara att någon ska hålla om mig. Vem som helst. Men det är bara jag. Ensam.

“Jag skriker ut alltihop”

Det Ullmark snabbt upptäcker i sin sorg är att han mår bättre av att prata om sina känslor, att uttrycka vad som pågår inom honom. Det blir även bättre av det stöd och den empati han får av lagkamraterna och människorna runt Buffalo Sabres. 

Efter att ha fått att sörja gör målvakten comeback. I sin andra match tillbaka besegrar Buffalo Washington Capitals efter en straffläggning. När Ullmark stoppar den sista straffen upplever han en explosion av känslor.

– Känslorna svallar återigen över, men den här gången är det tacksamhet, glädje, lättnad och stolthet. Jag skriker ut alltihop, lutar mig tillbaka och tittar uppåt. Just i den stunden kändes det verkligen som jag hade någon som tittade ned på mig.

Linus Ullmark berättar vidare att han länge hade svårt att förhålla sig till faderns bortgång. På grund av pandemin fick han aldrig chansen att ta farväl på riktigt. 

– Jag hade inte personligen sett honom ligga där, stillsam och fridfull, på sjukhussängen. Jag hade bara fått det berättat för mig, och även om jag med hundra procent logiskt tänkande visste att han inte fanns bland oss mer fanns det fortfarande en liten del av mig som tvekade. Det är här begravningar kommer in.

Han kan inte resa hem och delta på begravningen i fysisk form, utan får medverka digitalt.

– Jag kliver upp kvart i fyra på natten, sätter på mig kostym och finskor, sätter mig framför datorn och klickar på länken som mamma skickat så jag kan delta via videolänk. Mitt i allting kommer jag på mig själv att tänka hur surrealistisk den här situationen är. Begravningen görs, videon blir svart och jag känner att kapitlet är inte färdigskrivet ännu. Jag fick inte avslutet man får efter en begravning – allt känns likadant som innan.

“Tystnaden omfamnar mig som ett kallt täcke”

Till råga på allt blir han skadad och tvingas tillbringa mer tid ensam eftersom han inte kan träna, resa eller spela med lagkamraterna. Det sätter spår i det mentala tillståndet.

– Instinkten om att fly började växa inom mig, fly från allt det onda jag varit med om och all den smärta jag känt. Fly från tystnaden och ensamheten. Det gick rätt så bra så länge jag sysselsatte mig med datorspelande eller tv-tittande. Men så fort jag lägger mig på sängen omfamnar tystnaden mig som ett kallt täcke och känslorna knackar på igen med min nemesis ensamheten längst fram i spetsen. Det här var det största och längsta slaget jag krigade med under säsongen, tystnaden och ensamheten.

Det krävdes lång tid och många samtal med psykologen för att hitta vägen ur det svarta hålet. Till slut känner Ullmark att han har verktygen för att ta sig vidare, och dessutom göra det ännu starkare. 

På grund av olika skador blir det bara 20 matcher för honom under den till 56 matcher nedkortade grundserien. Säsongen blir därför mer av transportsträcka mot den efterlängtade hemkomsten och återföreningen med familjen som han inte sett på väldigt länge.

När han väl möter upp dem på Umeå flygplats efter en milt sagt jobbig tid i Nordamerika blir det ett slags uppvaknande.

– Tårarna börjar rinna och jag omfamnar mina älskade barn som jag inte sett på fem månader. Livet kommer tillbaka och det känns som mina barn har väckt mig ifrån den hemska mardrömmen som jag varit fast i.

Lyssna på hela Linus Ullmarks semesterprat här.

TV: John Klingbergs första ord efter flytten