Läste i tidningen att han draftats – fick stående ovationer i Miami: ”Jag såg ju inte klok ut”
Många av de främsta talangerna är på plats i Chicago för NHL-draften. Men bara för att man inte är inbjuden att vara där innebär det inte att loppet är kört. HV71-legendaren Pelle Gustafsson draftades 1994 av Florida Panthers – det fick han reda på när han läste tidningen.
— Det var väl roligt att man blev uppmärksammad. Men jag var rätt gammal, jag var 24 år och tänkte inte så mycket mer på det, berättar han i en intervju med hockeysverige.se.
Inatt svensk tid kommer hockeyvärldens blickar vara riktade mot Chicago när det återigen är dags för den årliga draften där de största talangerna tingas av NHL-klubbarna. Att väljas högt upp brukar innebära bra kontrakt och att framtiden ligger utstakad i världens bästa liga. Men det är bara topprospekten som bjuds in till att vara på plats för att kunna gå upp på scenen tillsammans med klubbens representanter. De allra flesta får beskedet att de draftats när de är någon helt annanstans.
— Jag kommer inte ihåg när jag fick reda på det, om jag läste det i tidningen eller hur det var, berättar Per Gustafsson för hockeysverige.se.
— Scouten ringde där efter sen. Jag kommer inte ihåg, det var så länge sen nu. Jag la väl inte så stor vikt vid att jag blivit draftad.
Det var ingenting som fick att knyta näven ännu mera?
— Nej, om jag ska vara ärlig så tänkte jag inte ens på det. Det var väl roligt att man blev uppmärksammad. Men jag var rätt gammal, jag var 24 år och tänkte inte så mycket mer på det.
Gustafsson valdes av Florida Panthers i den elfte rundan 1994, som nummer 261 totalt. I samma draft valdes förövrigt Ed Jovanovski som nummer ett av samma klubb. Oleg Tverdovsky och Radek Bonk gick som nummer två och tre och bäste svensk var Mattias Öhlund som valdes av Vancouver som innehade val 13 det året.
Pelle Gustafsson tror att NHL-scouterna fick upp ögonen för honom under en b-landslagsturnering året innan.
— Det var mycket scouter där för det var många unga killar som var med. Jag tror det var efter där de tog mig.
KONTAKT MED SCOUTEN
47-åringen med fyra SM-guld för HV71, sitt tröjnummer sju i taket i Kinnarps Arena och över 700 SHL-matcher berättar att han hade kontakt med Floridas europeiske scout Matti Väisinen under 1995 och året efter var det dags att åka över till Florida Panthers och försöka ta en plats i laget som säsongen innan spelat Stanley Cup-final mot Peter Forsbergs Colorado Avalanche och förlorat. På den tiden innehöll det Miamibaserade laget stjärnor som Scott Mellanby, Radek Dvorak och Rob Niedermayer.
De första matcherna på säsongen 1996/1997 fick den Oskarshamnsbördige produkten stå över, men första matchen med speltid gick bra.
— Jag hade väl 1+1 och var plus tre i den hemmmatchen (mot Hartford, reds anmärkning).
I den andra hemmamatchen han spelade, mot Ottawa, nästan två veckor senare gjorde han återigen 1+1. Men det var en annan händelse som skulle få hemmapubliken att ställa sig upp och ge svensken stående ovationer.
— Jag gick ner och täckte skott och fick pucken i ansiktet. Jag bröt näsan, slog i två tänder och spräckte hela läppen. Jag kom tillbaka och spelade tredje perioden, då var det stående ovationer när jag kom in där, jag såg ju inte klok ut och fick sätta på ett visir.
Hur kändes det att få den uppskattningen från publiken?
— Det var jätteroligt. Jag var ju sån att jag gjorde allt för att få spela. Just den matchen kommer jag ihåg att vi hade två backar som blivit skadade innan så jag tänkte att jag måste ut och hjälpa till på något sätt där.
Pelle Gustafsson bildade för det mesta backpar med Paul Laus, men när det kom till powerplay var det Robert Svehla som gällde som kompanjon på blålinjen. Säsongen för svensken gick mycket bra med 29 poäng på 58 matcher och tvåa i den interna poängligan för backar. Ändå trejdades han under sommaren till Toronto.
— Jag var hemma här i Sverige och fick ett telefonsamtal av min agent som sa att jag hade blivit trejdad till Toronto. Det var lite synd för jag tyckte ändå att jag gjorde det bra i Florida. Men jag tänkte ändå att det kunde bli bra i Toronto för de hade inte så bra lag då.
INGEN LYCKAD TID I TORONTO
Men sejouren i Toronto blev inte jättelyckad för Gustafsson, mycket beroende på en knäskada som han dragit på sig redan säsongen innan. Den hämmade honom och han trejdades vidare till Ottawa strax före deadline säsongen 1997/1998.
— Det är ju hockeyns hemstad, men det kändes inte som det när jag kom dit, betygsätter Gustafsson sin tid i Maple Leafs som då hade ett dåligt lag.
— Torontos hela organisation var inte bra.
Till säsongen 1998/1999 valde Gustafsson att flytta hem till HV71 igen.
— Jag hade envägskontrakt när jag åkte över och blev erbjuden tvåvägskontrakt. Jag kände att det är mycket lättare med ett envägskontrakt, har man ett tvåvägs så är det lättare för dem att skicka ner en i farmarlaget och jag var ju ändå 25-26 år då.
Du har inte ångrat att du flyttade hem?
— Nej, det har jag inte. Jag hade en fin resa med HV när jag kom hem. Det var på väg några gånger att jag skulle åka över och testa igen, men det rann ut i sanden. Jag ångrar ingenting, men man kanske skulle varit kvar några år till där borta, säger Pelle Gustafsson fundersamt.
Pelle Gustafsson avslutade sin hockeykarriär 2010 och är numera huvudtränare för HC Dalen i Hockeyettan.
Den här artikeln handlar om: