KHL-äventyret härdade Calle – nu lockar NHL igen: ”Skulle passa perfekt hos Rangers”

Det blev ett KHL-äventyr på gott och ont. Carl Klingberg hamnade i sin tränares frysbox i Torpedo Nizjnij Novgorod och hade en riktigt tung period under säsongen, men passade också på att lära sig ett och annat om att tackla motgångar. Med de lärdomarna i hamn siktar han på en ny sejour i Nordamerika.
– Jag tror att jag skulle passa in perfekt hos New York Rangers, säger forwarden till hockeysverige.se.

Begravd i fjärdekedjan, utskälld av tränaren och försenade löneutbetalningar. På många sätt skulle Carl Klingbergs år med Torpedo Nizjnij Novgorod kunna fungera som nidbilden av hur en mardrömssäsong i KHL kan se ut. Men trots att det slutade med att parterna gick skilda vägar med ett år kvar på kontraktet och att han just nu är kontraktslös låter han mer än nöjd med situationen när hockeysverige.se når honom på sofflocket hemma i Göteborg.
– Det här var mitt John-år i Jokerit, säger han och drar paralleller till lillebror John Klingbergs tuffa säsong i finska ligan 2011/12.
– Han hade det tungt och trivdes inte där och det var lite lika för mig. Vi kom överens om att avsluta det sista året på kontraktet för att jag inte kom vidare. Det är bara att ta lärdom och gå vidare, göra det så bra jag kan.
– Om inte annat har jag några goa historier om vad som kan ske i Ryssland.

Calle skrattar gott.
– Det kändes lite som man var i en film ibland därborta, som om det var någon som drev med en, men det är så det funkar i Ryssland och de är ju bara att försöka anpassa sig. Jag hade tur som hamnade i en bra stad och hade bra lagkamrater. Det gjorde det att man orkade med det.

Vad var det som gick snett då? Kulturkrocken bestod framför allt i att 25-åringen inte kände sig speciellt uppskattad av coachen och tidigare NHL-keepern Peteris Skudra.
– Tränarna är speciella därborta, inte så pedagogiska som man är van vid hemifrån eller Nordamerika, säger Klingberg.
– De kan säga en sak och mena något annat. De vill att du ska prestera och skriker på dig och försöker skrämma upp dig för att motivera dig. För en ryss kanske det funkar bättre att höra hot, för de är vana vid det och uppvuxna i den kulturen. För oss européer funkar det inte lika bra.

Inte blev det bättre av att lönen kom i ganska oförutsägbara klumpar under säsongen. Innan Klingberg hade vant sig vid det skapade det en viss stress.
– Vi skulle köpa lägenhet hemma i Sverige och insatsen skulle sättas in samtidigt som rubeln gick åt helvete och sjönk värre än under rubelkraschen året innan. Då var det lite panik när pengarna skulle in där. Det är oacceptabelt att man inte får lön i tid när man ska betala räkningar i tid, säger Calle.

Handlade det om dagar, veckor eller månader?
– Det var nog snarare månader. Det rullade på ganska bra fram till nyår, sedan blev det segare. Man får ju lönen till slut, men det tar sin tid.
– Jag tror att det handlar om en kedjeeffekt från toppen. Klubben vill betala, men sedan strular det från företag och sponsorer och då blir allt försenat. Man får ha bra tålamod med allt i Ryssland, har man bara det så löser det sig.

Foto: Getty Images/Derek Leung

”VARFÖR HAMNADE JAG HÄR? VAD GÖR JAG I RYSSLAND?”

Efter en sprakande start på säsongen med fyra mål och sex poäng på de fem första matcherna i Torpedo gick det troll i poänggörandet. Skudra tappade tålamodet, flyttade ned svensken genom kedjorna och ströp speltiden. Självförtroendet tog sig en törn.
– Man började fundera: ”Varför hamnade jag här? Vad gör jag i Ryssland? Ska jag verkligen vara kvar här när jag är här för att spela hockey trots att jag inte tycker att det är kul?” Det var segt, men till slut skärpte jag till mig och sket i att vara deppig. Då vände det, säger Klingberg som sköt nio mål och hade 17 poäng på 55 matcher.

Han beskriver avslutningen på säsongen som bra. Även om han aldrig riktigt återfick förtroendet från coachen så lämnade han Ryssland med gott självförtroendet – och en hel del lärdomar om sig själv som människa och spelare.
– Det var lite som att polletten ramlade ned. Jag fattade vad jag måste göra för att lyckas. Se till vad Calle Klingberg är bäst på att göra, inte lyssna på vad andra säger. Nu ska jag göra det jag är bra på och vara den jag är. Det är det enda som funkar.

Var framtiden ligger vet inte Klingberg ännu, men hoppet om en återkomst till Nordamerika lever i allra högsta grad. Han spelade 269 AHL-matcher och tolv NHL-matcher mellan 2011 och 2015 och hoppas att det ska bli fler nästa säsong.
– Jag vill dit och jag ville dit i fjol också. Då skar det sig i löneförhandlingar med New York Rangers och då hamnade jag i Torpedo i stället, förklarar han.
– Jag vill kriga för en plats i NHL, men då vill jag ha rätt förutsättningar också, känna att de vill ha mig. Annars kan jag ta ett år till i KHL, försöka revanschera mig och visa vad jag kan. Man får väga de två mot varandra när man vet vad som finns på bordet.

Det är fortfarande New York Rangers som äger rättigheterna till Klingberg efter att ha trejdat till sig honom från Winnipeg Jets i mars 2015. Med tanke på att Rangers har en tuff lönetakssituation och har trejdat bort en hel del draftval de senaste åren tycker han att läget ser bra ut.
– Jag tror att jag skulle passa in perfekt hos dem. Underifrån, vad har de för talanger där? Det är (Pavel) Butjnevitj från Ryssland, men sedan då? Han kan spela första- eller andrakedjan och jag passar bättre tredje eller fjärde. Det är där man hoppas på att gneta till sig den där eftertraktade NHL-platsen.
– De har en hel del välavlönade veteraner och kan behöva några spelare längre ned i hierarkin som har låg lön.

Måste det vara ett envägskontrakt om du ska återvända till Nordamerika?
– Nej, det kommer jag aldrig att få. Har man bara spelat tolv-tretton matcher i NHL och haft ett hyfsat tufft år i Ryssland är det bara att glömma. Så länge jag får ett erbjudande där jag känner att de vill ha mig så är det intressant, men är det alltför lågt känner man kanske inte att de verkligen tror på en. Pengarna är egentligen skit samma. Man vill bara känna att de vill ha en.

SHL då?
– Sverige vänder jag inte hem till riktigt än. Helst, helst Nordamerika, sedan KHL annars är Schweiz ett attraktivt alternativ.
– När jag är klar med Nordamerika och inte orkar med Ryssland längre är det gott att komma hem. Men jag vill testa utomlands i några år till och se mer av världen. Det är inte alla som har bott på Newfoundland (St. John’s Icceaps i AHL) och i Ryssland. Men en vacker dag är det ingen tvekan att jag ska återvända till Frölunda.

Hur ser kontakten med Frölunda ut?
– Vi har träffats, men jag har varit ärlig och sagt att jag gärna kör Nordamerika/KHL något år till. De har bara kollat om jag är intresserad av att komma hem. En vacker dag, men inte nu. Och de verkar ju klara sig rätt bra ändå…