Ett kärt återseende

Old School NHL – Winnipeg Jets

I natt är NHL-hockeyn tillbaka i Winnipeg när Jets tar emot Montréal Canadiens i MTS Centre. Hockeysverige.se har här äran att berätta historien om ett storlags uppgång, fall och återkomst via flera före detta NHL-spelare.

Winnipeg Jets är tillbaka i NHL. Visserligen fanns redan namnet Winnipeg Jets i kanadensiska juniorligorna men det som vi populärt kallar originalklubben bildades 1972 för spel i det som då hette World Hockey Associates, en piratliga till NHL. Ligan startades upp eftersom många tyckte att NHL inte hade en tillräcklig bredd över Nordamerika med sina lag. Dennis Murphy och Gary Davidson var initiativtagare till ligan och tillsammans med Bill Hunter reste de under två års tid kors och tvärs över USA och Kanada för att rekrytera lag.

Hockeysverige.se har pratat med Thommie Bergman (74-78), Bengt Lundholm (81-86), Doug Smail (80-91), Anders Hedberg (74-78), Dan Labraaten (76-78), Curt Larsson (74-77), Mats Lindh (75-77), Kenta Nilsson (77-79), Roland Eriksson (78/79), Norm Beaudin (72-76), Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson (74-78), Thomas Steen (81-85), Anders Steen (80/81), Willy Lindström (75-82), Magnus Sjöberg (son till Lars-Erik Sjöberg) och Richard Kromm (son till Bobby Kromm), Fredrik Olausson (86-93) och Arto Blomsten (93-94) för att kunna berätta en lite kortare version av historien om Winnipeg Jets för er.

Ett sensationellt nyförvärv
Till säsongen 1972/73 hade Murphy, Davidson och Hunter lyckats få tio lag att betala in 25 000 dollar var för att få vara med och delta i WHA. Ett av lagen var Winnipeg Jets från södra delarna av Manitoba i Kanada. Det var inte många som tog ligan på allvar innan just Winnipeg Jets kunde visa upp en av NHL:s bästa hockeyspelare, Robert ”Bobby” Hull, som ett sensationellt nyförvärv.

Redan första säsongen i nya ligan anförda av Bobby Hull, Norm Beaudin och Larry Hornung tar sig Winnipeg Jets till final. I laget fanns även Milton Black, en 23-årig högerforward som senare skulle dyka upp i Elitserien representerande Södertälje SK under två säsonger.

Foto: Arkivbild Thommie Bergman.

Efter VM 1974 i Helsingfors värvade Winnipeg Jets Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson från AIK, Anders Hedberg från Djurgården, Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg från Västra Frölunda och målvakten Curt Larsson från Södertälje, dessutom såg coachen och blivande kedjekompisen till Hedberg och Nilsson, Bobby Hull, till att Thommie Bergman värvades från Detroit Red Wings. Även finska stjärnorna Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola anslöt från IFK Helsingfors respektive Pori Ässät.
Thommie Bergman:
– Detroit hade felbehandlat ett knä och lårmuskelskada vilket fick mig att lämna NHL och Red Wings för Winnipeg. Jag pratade med dom andra svenskarna i laget och själva övergången fungerade hur smidigt som helst. Det spelades väl ungefär en liknande hockey i WHA som i NHL men det var betydligt tuffare att spela i just Winnipeg än i något annat lag. Det berodde på att det var så många européer i laget som de andra lagens spelare jagade. Speciellt då Hedberg och Ulf. Den behandlingen som de båda fick första året i WHA går knappt att beskriva.

Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson:
– Det var ju ingen direkt snäll behandling vi fick där borta. Dels av motståndarna men dels även av en del av våra medspelare eftersom dom tyckte att vi inte skulle komma över dit och ta deras jobb. Dom flesta spelarna var ändå fantastiska mot oss och en kille som Bobby Hull ställde upp för oss på ett väldigt fint sätt och blev god vän med oss svenskar.

Svenska höfttacklingar
Kedjan med Hull, Nilsson och Hedberg gjorde en fantastisk succé. Tillsammans svarade de för 362 poäng på 78 matcher första säsongen. Även lille (173/75) Lars-Erik Sjöberg drog ner fansens jubel från läktarplats genom sina stenhårda höfttacklingar och Curre Larsson petade den mycket omtyckte Joe Daley i närmare 30 matcher under säsongen.
Anders Hedberg:
– Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna då vi representerade Kanada i gamla Izvestija-turneringen i Moskva.
– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra efter första träningen och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden så blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.
Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson:
– Jag håller med Anders om känslan när vi spelade i samma kedja tillsammans med Bobby första gången. Vi tre tänkte väl ungefär hockey på samma sätt. Jag var den där klassiska centern som drog på mig uppmärksamhet och fick mina smällar men även passade fram till Anders och Bobby som svarade för dom flesta målen.
Curt Larsson:
– Det var inte speciellt roligt i början då jag kom över till WHA eftersom Winnipeg redan signat två målvakter som var väldigt tajta, Ernie Wakely och Joe Daley. Klubben tradade Wakely ganska tidigt vilket gjorde Daley ganska ”putt” och det tog några år innan vi båda fick en riktigt bra relation. Bland annat så kunde det bli lite problem då vi delade hotellrum och jag såg på tennis när han ville se på amerikansk fotboll och så vidare. Det hände någon gång att han inte heller brydde sig om att vecka mig på morgonen då det var dags för frukost, så jag försov mig några gånger under dom här åren.

Mötte pappa Howe
Trots framgångarna för Bobby Hulls line kom det att dröja fram till 1976 innan Winnipeg Jets vann Avco Cup. Jets hade då fyllt på laget med Willy Lindström och Mats Lindh, som båda kom från Frölunda samtidigt som en ung (23 år) Mike Ford lät tala om sig på allvar som backklippa i laget. Ford kom senare att spela för just Frölunda mellan åren 1977 och 1979.

Winnipeg Jets ställdes i finalen mot Houston Aeros där bland andra pappa Gordie Howe tillsammans med sönerna Mark och Marty spelade. Familjen Howes lag var chanslösa och förlorade med 4-0 i matcher. Coach för laget var legendariske Bobby Kromm vars som Richard spelade för Leksand 1989/90.
Richard Kromm:
– Winnipeg Jets var väldigt bra de här åren pappa tränade laget och med alla de här européerna i laget. Dom spelade en unik sorts ishockey mycket influerad av hur hockeyn spelades i Europa, men även stärkta av Bobby Hulls offensiva spel tillsammans med dom två riktigt bra svenska spelarna Anders Hedberg och Ulf Nilsson (Lill-Pröjsan). Winnipeg vann ju ligan redan första året pappa var coach där.

Foto: Arkivbild Dan Labraaten.

Dan Labraaten:
– Lars-Erik Sjöberg, som var lagkapten i Winnipeg, var ganska delaktig i hur träningsupplägget skulle vara i klubben. Det var ju ganska tufft för oss svenskar första tiden där borta för kanadensarna spelade en hockey som de inte brukade göra eftersom vi européer ansågs vara där för att ta deras jobb. Vissa av spelarna var ju helt galna faktiskt.
– Vi svenskar hjälpte varandra givetvis och ”Bobby” Hull och ”Teddy” Green, som båda var stora spelare från NHL, stöttade oss och sa hela tiden att vi inte skulle bry oss om kanadensarna utan i stället koncentrera oss på vårt spel.
– ”Bobby” Hull var en mycket fin kompis och det fanns inga divalater där trots att han var en av världens bästa spelare vid den här tiden. Han och Ulf höll jämt ihop vid sidan av hockeyn.
Mats Lindh:
– Jag spelade bara i Winnipeg under två säsonger men jag trivdes väldigt bra där. Det hände en hel del incidenter, bland annat minns jag en match mellan oss och Edmonton då jag kom åkande på kanten och fick en crosschecking i ryggen. Jag var ganska omtumlad och då jag väl reser på mig ser jag hur

Foto: Arkivbild Curt Larsson.

vår coach Bobby Kromm och Edmontons coach står och knuffar på varandra så våra killar fick gå i mellan så det inte blev slagsmål. Det var även en liknande incident innan en match mellan Kromm och en tränare i motståndarlaget.
Curt Larsson:
– Jag klarade mig ganska bra från slagsmål men när vi mötte San Diego på bortaplan ryckte deras värsta slagskämpe av mig toupén. Det var så här att Bobby Hull hade toupé och jag var ju också lite tunnhårig. Han drog med mig till butiken där han hade köpt sin för att ordna en till mig också.
– I matchen mot San Diego så hamnade jag i fajt, det var en sån här bänkrensning, och deras kille tog tag i min toupé och rykte till. Han skrek att han hade skalperat mig. Efter matchen ville TV göra en intervju eftersom jag blev matchens lirare. Publiken skrek: Vart har du håret så jag gick bara förbi TV-teamet och sa: ”I can’t speak english”.

Ekonomiska problem
Winnipeg Jets vann även Avco Cup de två sista åren som ligan existerade, 1977/78 och 1978/79. Under alla år som WHA hade existerat brottades lagen i ligan med stora ekonomiska problem och lag efter lag gick i konkurs. Den sista säsongen inleddes med endast sju lag i ligan. Förutom Winnipeg Jets var det även Quebec Nordiques, Edmonton Oilers, New England Whalers, Cincinnati Stingers, Birmingham Bulls och Indianapolis Racers. Den sistnämnda klubben fullföljde inte säsongen utan lade ner sin verksamhet av ekonomiska skäl i december 1978. Den sista finalen kom för övrigt att spelas mellan Wayne Gretzkys Edmonton Oilers och Winnipeg Jets. Ett Jets som hade tappat ”Lill-Pröjsan” Nilsson och Anders Hedberg till New York Rangers men ändå var rena svenskkolonin med Lars-Erik Sjöberg, Kenta Nilsson, Willy Lindström och Roland Eriksson i laget. Även Mike Amodeo, som hade en kort sejour i Örebro mellan 1977 och 1978, fanns med i laget.

Foto: Arkivbild Mats Lindh.

Anders Hedberg:
– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare blivit invalda i NHL kanske vi skulle ha stannat kvar där för vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.
Dan Labraaten:
– Vi borde kanske redan ha vunnit titeln året innan då vi förlorade mot Québec Nordiques efter sju finalmatcher. Anledningen till att vi vann 1978 var helt enkelt den att vi hade ett riktigt bra lag då i Winnipeg. Vi hade slagit NHL-lag som St. Louis Blues och Montreal Canadiens på försäsongen. Laget var ju väldigt komplett och vi var åtta landslagmän från Sverige, två finska landslagsmän (Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola) och dessutom ”Bobby Hull och ”Teddy” Green.
Kent Nilsson:
– Hockeymässigt kunde jag inte få en bättre start. På de första resorna kamperade jag ihop med backen Lars-Erik Sjöberg, som förutom att han var en suverän hockeyspelare också var en fantastiskt uppriktig och bussig person. Sedan våra vägar skilts åt så höll vi kontakten med varandra och jag ringde ofta till Lars-Erik och frågade om råd.
– Jag spelade som i trans första tiden och hade otroligt roligt på isen tillsammans med Willy Lindström och Dan Labraaten. Bakom oss spelade Barry Long och Winnipegs polis Kim Clackson. Han hade ganska dåligt rykte, vilket var bra för oss andra. Vi blev inte indragna i bråk i första taget eftersom Clackson snabbt var framme och rensade. Utan honom hade jag nog behövt blöjor första tiden.
Roland Eriksson:
– Jag började säsongen i Vancouver väldigt bra och ledde poängligan i hela NHL efter sju eller åtta omgångar. Men det fanns en del veteraner i laget som krävde istid via sina agenter så jag hamnade vid sidan av laget. Så jag såldes till WHA och Winnipeg Jets där jag blev Avco Cup mästare tillsammans med Kenta Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och Willy Lindström. (Roland Eriksson avgjorde den avgörande finalen)

Från toppen av WHA till botten av NHL
Efter säsongen 1978/79 lades ligan ner och Winnipeg Jets tillsammans med Quebec, New England och Edmonton flyttades över till NHL. Av svenskarna så stannade bara Sjöberg och Lindström kvar i laget. Winnipeg Jets blir ligans näst sämsta lag.

Säsongen 1981/82 kom att bli den sämsta i lagets historia som WHA- eller NHL-lag. Winnipeg Jets slutade sist i ligan och skrapade bara ihop nio vinster och totalt 32 poäng. Sveriges första lagkapten i NHL, Lars-Erik Sjöberg, hade lagt skridskorna på hyllan. Willy Lindström fanns dock kvar i laget och Anders Steen från Färjestad hade anslutit till laget.

Foto: Arkivbild Bengt Lundholm.

Willy Lindström:
– Det blev en väldigt stor omställning eftersom vi hade vunnit eller varit i final i Avco Cup flera år i rad i slutet. Hedberg och ”Pröjsan” gick till Rangers, Bobby Hull flyttade även han så visst var det lite tomt på bra spelare dom här åren. Vi slog väl Clevelands gamla rekord med mest matcher i rad utan vinst. Jag tror det blev 32 stycken innan vi lyckades bryta trenden. Just den matchen minns jag ganska väl. Det var hemma mot St Louis och efter slutsignalen var det som vi hade vunnit hela Stanley Cup.
– Vi fick väldigt mycket skit från både styrelsen och fansen det året, jäklar vad de skällde på oss. Det gick så långt att jag funderade på om jag skulle skita i allt och lägga av. Men vi fick in några bra spelare och efter ett tag fick vi ordning på grejorna och började vinna fler och fler matcher.
Anders Steen:
– Det var ju ett fantastiskt intresse för laget i Winnipeg och är det någonstans i Kanada som man ska ha ett NHL-lag så är det väl där.
– Tyvärr kom jag in första året som Winnipeg Jets spelade i NHL. Reglerna gjorde som att man tappade större delen av laget eftersom man bara fick skydda tre av spelarna. Det innebar ju att Winnipeg fick plocka ihop spelare från alla möjliga kanter och vi hade faktiskt ett ganska svagt lag. Trots att man gick från topplag i WHA till bottenlag i NHL var intresset enormt i stan.

Första slutspelsbesöket
Winnipeg Jets lyckades på mitten av 1980-talet etablera sig i NHL mycket tack vare killar som Thomas Steen, Morris Lukowich, Dale Hawerchuk, Paul MacLean, Dave Babych, Doug Smail, Bengt Lundholm med flera. Laget tog sig även till slutspel redan säsongen 1981/82 men även inte mindre en tio gånger ytterligare. Fast sällan tog sig laget speciellt långt eftersom man ofta stötte på Calgary Flames, Vancouver Canucks eller Edmonton Oilers i första slutspelsomgången vilket i regel innebar respass för året.

Bengt Lundholm:
– Winnipeg är ju en otrolig hockeystad och har förmodligen de bästa fansen i hela NHL.
– Svenskarna som tidigare spelat i Winnipeg Jets, och främst då kanske Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson och Anders Hedberg som spelade där i en kedja tillsammans med Bobby Hull, hade verkligen satt sin prägel på klubben och gjort att svenskar var väldigt populära bland fansen.
– Säsongen innan Thomas Steen och jag kom till Winnipeg hade varit det sämsta som ett lag gjort i NHL. Men under vårt första år så vände det och vi var inte längre sämst i NHL.
– Thomas Steen är ju en blandning av alla spelarsorter, haha… Han är tuff, bra offensiv, bra defensiv och så vidare. Jag hade turen att få börja spela i en kedja med Willy Lindström och just Thomas Steen vilket gjorde det lite enklare för mig att komma in i spelet där borta eftersom de förstod mitt sätt att spela och kommunikationen mellan oss blev enkel. Speciellt då vår tränare skällde på mig för att jag sköt för lite.
– Thomas var ju grovjobbaren och Willy den målfarlige medan jag flaxade runt på min kant. Willy hade ett fruktansvärt skott och jag minns i en match mot Philadelphia när han gjorde fem mål och ett par assist. Den matchen följde jag från läktaren eftersom det inte var aktuellt att jag skulle spela mot lag som Flyers, haha…

Doug Smail:
– Jag har aldrig upplevt någon annan stad där intresset för hockeyn är så stark. I Winnipeg kunde man verkligen tala om hockeykultur. Vart du än var talades det hockey och jag fullkomligt älskade det, därför kändes det otroligt tråkigt när laget lades ner. Mycket av den här fina kulturen kom genom alla svenskar som hade spelat så framgångsrikt i klubben.
Anders Steen:
– Vår målvakt Markus Mattsson från Finland var fantastiskt bra under min säsong där borta och räddade oss i många matcher. Tyvärr drabbades han ganska mycket av att vi hade ett så pass dåligt lag så att vi släppte in väldigt många puckar bakåt.

Under flera säsonger i mitten på 1990-talet brottades klubben med stora ekonomiska problem och den 28 april 1996 spelades den sista matchen för ”gamla” Winnipeg Jets. Matchen var mot Detroit Red Wings och förlorades med 4-1. Målskytt för Jets var Norm Maciver. Då stod det redan klart att Jerry Colangelo köpt upp laget och skulle flytta det till Phoenix.

Thomas Steen:
– Åren i Winnipeg var helt fantastiska och självklart minns man bäst allt det roliga. Tyvärr hade vi inte samma förutsättningar som de andra lagen eftersom vi inte hade så bra ekonomi. Folket i stan fick under flera år betala klubbens underskott via sin skatt vilket innebar att vi var tvingade till att ha en av de tre lägsta budgetarna i hela ligan. Visst hade vi ett bra lag med Morris Lukowich, Dale Hawerchuk och så vidare, men när det kom fram yngre spelare i laget på 1990-talet hade vi helt enkelt inte råd att behålla dem.
Fredrik Olausson:
– Jag vet inte om atmosfären i Winnipeg var mer speciell än i andra kanadensiska städer, men att det var stort och väldigt stort intresse kring hockeyn där råder det inga som helst tvivel om. Det jag minns bäst från åren i Winnipeg är givetvis alla vänner man fick vid sidan av hockeyn och när vi gick till slutspel och fick uppleva White Out. Alla på läktarna klädde sig i vitt och hade handukar med sig som de viftade med. Hela inramningen och stämningen var blev helt makalös.
– Dollarn var ju väldigt låg i Kanada samtidigt som den var hög i USA vilket gjorde det väldigt svårt för lag som Quebec Nordiques och Winnipeg Jets att överleva. Snittlönen i ligan höjdes rejält under 1990-talet och även om vi spelare kanske inte märkte så mycket av det under mina år i klubben så var det givetvis omöjligt för klubben att klara av de ekonomiska kraven som ställdes dem.

Ett glädjebesked
I maj 2011 kom beskedet som många fans i Manitoba och framför allt då i Winnipeg hade väntat på – Winnipeg Jets skulle återuppstå i NHL. True North Sport meddelade att man köpt Atlanta Thrashers och hade för avsikt att flytta laget till Winnipeg. Där skulle man ta det gamla namnet Winnipeg Jets även om Jets tidigare historia och statistik fortfarande skulle komma att tillhöra Phoenix Coyotes.

Foto: Arkivbild Doug Smail.

Doug Smail:
– Jag har pratat med ganska många vänner uppe i Winnipeg och det är ett väldigt surr om hockeyn där just nu. Det finns givetvis alla hockeyälskare men även de här nej-sägarna. Då pratar jag inte bara i staden Winnipeg utan i hela regionen. Uppriktigt sagt tror jag faktiskt att folket i själva Winnipeg av hela sitt hjärta är glada över att laget är tillbaka i stan. Många har uppskattat det jobb som organisationen kring Manitoba Moose gjort genom åren för att hålla proffshockeyn i liv i stan. Till nya ägargruppen vill jag bara säga bravo till ägandet av klubben och till alla fansen bravo eftersom klubben och NHL är tillbaka i Winnipeg.
Mats Lind:
– Det är riktigt kul att Winnipeg har fått tillbaka Jets och även om jag inte har någon kontakt längre med någon i klubben ska jag givetvis följa hur det går för laget.
Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson:
– Jag tror inte vi nordbor alla gånger förstår hur stor hockeyn är borta i Kanada. I vissa delar av USA vet man knappt vad hockey är för något. Det är en så enormt stor skillnad även om hockeyn är ganska stor i städer som Boston, Detroit, Chicago och så vidare. Just därför känns det extra bra att Kanada får tillbaka ett lag i NHL.
– Nyligen var jag över och spelade golfturneringen Thomas Steen Foundation och staden verkligen kokar i väntan på att NHL-premiären ska komma igång.
– Det finaste erkännande jag har fått från tiden i WHA är då Glen Sather, som spelade mot oss i Winnipeg, sa att han byggde den framgångsrika Edmonton Oilers med Wayne Gretzky, Mark Messier med flera utefter den filosofi som vi hade under våra år i Winnipeg Jets.
– Att vi som åkte till Winnipeg Jets och var med att utveckla hockeyn i Kanada inte är med i NHL:s Hall of Fame kan tyckas lite märkligt. Det handlar väl till stor del om att NHL inte vill kännas vid WHA.
Willy Lindström:
– Jag värvades till Edmonton från Winnipeg och Sather sade direkt att han skulle bygga laget som Winnipeg Jets. Sather älskade verkligen det sätt som vi spelade på. Han sa att han inom några år skulle göra Edmonton till vinnare av Stanley Cup. Första året jag var i klubben förlorade vi finalen mot New York Islanders men året efter vann vi finalen mot samma lag och året därpå mot Philadelphia Flyers. Jag håller med ”Pröjsan” helt att det kan vara lite märkligt att vi inte kommit in i Hall of Fame med tanke på hur mycket vi tog med oss över dit som kanadensarna aldrig hade en aning om tidigare.

Foto: Getty Images Fredrik Olausson.

Fredrik Olausson:
– Visserligen är jag inte inkopplad i hockeyn borta i NHL spelciellt mycket men för Winnipeg och hela staten Manitoba så är det riktigt kul att man fått tillbaka ett lag i ligan eftersom intresset för hockey är så pass stort där.
Arto Blomsten:
– Jag spelade inte speciellt många matcher i Winnipeg Jets men jag var där under en relativt lång tid och jag kan inte säga annat än att jag verkligen trivdes i stan och folket där var mycket vänliga, Det är verkligen jättekul att Winnipeg får tillbaka sitt lag i NHL och för oss svenskar så är det en väldigt speciell känsla eftersom det var en klubb som kom från WHA till NHL och som alltid hade många svenskar i laget. Jag hade ju själv Winnipeg som litet favorit lag när jag var yngre, mycket tack vare att ”Pröjsan”, Hedberg, Lars-Erik Sjöberg och grabbarna spelade där.
Norm Beaudin:
– Att Winnipeg nu får tillbaka sitt lag i NHL kommer att vara bra för staden ekonomsikt och självklart underbart för fansen som är väldigt positiva och kunniga.

Biljetterna tog slut på 17 minuter

Foto: Arkiv Thomas Steen.

Under söndagen spelar nya Winnipeg Jets sin första match i NHL då Montreal Canadiens kommer på besök. Ett Winnipeg Jets med både Johnny Oduya och Tobias Enström i laget.
Thomas Steen:
– Jag bor här i Winnipeg och jobbar som politiker i staden som kommunfullmäktige, vilket är riktigt kul det med. Intresset för premiären är helt fantastisk. Biljetterna såldes slut på 17 minuter och det var en kö på åttatusen(!) personer ytterligare som ville se matchen. Det är även lång kö till sviterna i arenan som kostar 180 000 dollar per säsong.
– Premiären spelas på söndag men redan under torsdagen drar det igång med massa jippon och partaj, helt fantastiskt.

Thomas Steen har för övrigt har fått sin tröja upphängd i taket hos gamla Winnipeg Jets:
– De retired numbers gäller fortfarande för Phoenix Coyotes, men det har talats om att vi tre – jag, Bobby Hull och Dale Hawerchuk – ska få våra tröjor i taket även hos nya laget. Där ska man ändå kunna använda våra nummer. Jag erbjöd faktiskt nya killen Mark Scheifele att spela i min nummer 25 den här säsongen.

Avslutningsvis minns vi den 20 oktober 1987, några månader efter att Lars-Erik Sjöberg hade följt Tre Kronors guldturnering i Wien på plats, nås hockeyvärlden av det ledsamma beskedet att Laknässonen och tidigare Winnipeg Jets-spelaren hade gått ur tiden efter en sista kamp mot sin cancer, blott 43 år gammal.

Magnus Sjöberg:
– Jag var sju år då vi flyttade från Göteborg till Winnipeg och visst minns jag pappa som spelare. Att han var en stor ledare råder väl inget tvivel om eftersom han var lagkapten i alla lagen som han spelade för. Jag vet att Kent Nilsson bland annat har berättat att han gillade pappa som lagkapten.
– På hösten 1987, strax innan pappa gick bort var han och tittade då jag spelade i Almtuna. Jag minns så väl när han satt kvar på läktaren i pauserna eftersom han var för sjuk för att röra på sig. När han satt där… jag tyckte så synd om pappa då. Det är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.

Text: Ronnie Johansson