En barndom från helvetet – nu öppnar forne talangen upp sig i ny bok

Fysisk och emotionell misshandel, straffträning och verbal förnedring. I en ny bok berättar den före detta supertalangen och NHL-spelaren Patrick O’Sullivan om en uppväxt fylld av terror och plåga – om en hockeypappa som inte hade några spärrar i jakten på framgång.
– Varje år blev det värre och värre: en örfil när jag var åtta, ett hårdare slag och en spark i ändan när jag var nio, ett knytnävsslag när jag var tio, skriver O’Sullivan i boken ”Breaking Away”.

NHL-draften 2003 i Nashville har gått till historien som en av de bästa genom tiderna. NHL-stjärnor som Ryan Getzlaf, Eric Staal, Corey Perry, Brent Burns, Zach Parise, Ryan Suter och Ryan Kesler valdes alla i första rundan medan namn som Loui Eriksson, Patrice Bergeron, Shea Weber och David Backes ropades upp i den andra.

En av spelarna som rankades allra högst på förhand var forwarden Patrick O’Sullivan. Under sina juniorår hade den skicklige amerikanen vräkt in poäng i juniorligan OHL och varit en av USA:s ledande spelare i tre raka JVM-turneringar. Vägen till stjärnorna var utstakad för O’Sullivan, men det fanns en faktor i hans liv som talade emot framgång…

Begreppet ”hockeyförälder” lämnar sällan en speciellt god klang efter sig i dagens hockeyvärld. Det är ofta en symbol för något som är fundamentalt fel inom sporten, föräldrar som utövar påtryckningar mot tränare för att ge sina barn favörer i laguttagningar och speltid. Eller så kan det syfta på föräldrar som driver på sina barn för hårt, i en fartblind jakt på framgång.

John O’Sullivan var den typen av hockeyförälder som försökte lägga sin egen misslyckade karriär bakom sig genom att pressa sonen till underverk på isen. I sin nya bok ”Breaking Away: A Harrowing True Story of Resilience, Courage and Triumph” berättar Patrick O’Sullivan med hjälp av journalisten Gare Joyce den hemska historien om en uppväxt fylld av fysisk och psykisk misshandel med ishockeyn i centrum för allting.

TVINGADES SPRINGA MED UTRUSTNINGEN PÅ SIG

Foto: All Over Press

Genom barndomen flyttade Patrick O’Sullivan med sin far runt Nordamerika för att hitta de bästa möjligheterna till att spela ishockey. Ofta kunde man inte stanna på samma ställe speciellt länge eftersom John O’Sullivan var bra på att hamna i blåsväder och tvingades dra vidare. En konstant genom flyttcirkusen var grymheterna han utsatte sin son för. För oavsett hur många mål Patrick O’Sullivan gjorde eller hur mycket han dominerade på isen var fadern aldrig nöjd.

I boken skriver han:
”När jag lämnade isen efter en träning eller en match visste jag aldrig exakt vad som väntade, men jag visste att det skulle vara illa”.
”Det kunde handla om två eller tre timmar av min pappas träningsprogram, springa upp och ned för arenans trappor som en hamster i hamsterhjul, eller springa efter hans van i tre eller fyra kilometer med hockeyutrustningen på mig. Om han inte tyckte att det tuffade till mig kunde han ge sig på mig. Varje år blev det värre och värre: en örfil när jag var åtta, ett hårdare slag och en spark i ändan när jag var nio, ett knytnävsslag när jag var tio, en högerkrok och en spark i magen eller revbenen så att jag tappade luften när jag var elva, tolv eller tretton.”

Misshandeln fortsatte tills Patrick O’Sullivan var 16 år gammal. När han en kväll trodde att hans pappa skulle slå ihjäl honom gav han igen. Det blev det första steget mot frigörelse. Kort därefter lyckades han få till stånd ett besöksförbud och kunde sakta men säkert fasa ut fadern ur sitt liv. När han draftades som 56:e spelare av Minnesota Wild den där sommardagen i Nashville 2003 hade han två säkerhetsvakter vid sin sida eftersom John O’Sullivan fanns på plats i arenan.

Foto: All Over Press

EN ”HATKÄRLEK” TILL ISHOCKEYN

Den tuffa uppväxten har märkt Patrick O’Sullivan för livet och han berättar i boken att han än i dag, 30 år gammal, jobbar med att bearbeta de traumatiska upplevelser som fadern har orsakat honom. I en intervju med Canadian Press säger han att förhoppningen med den nyutgivna boken är att fler ska få upp ögonen för sådana här tragiska fall där barn far illa till en följd av överambitiösa och påstridiga föräldrar eller tränare.
– Jag tror att den här typen av historia är alldeles för vanlig, kanske inte lika extrem som i mitt fall, men det finns många människor. Oavsett om det är föräldrar eller coacher, som tror att de kan göra en skillnad i sina barns liv. Oavsett om det handlar om idrott, musik eller någonting annat. Sanningen är att de för mer skada än nytta, säger Patrick O’Sullivan.
– Det är viktigt att inse det eftersom det är barn det handlar om och de har ingen egen röst, de kan inte förändra sina omständigheter, utan någon måste kliva in och göra det åt dem. Många människor förstår inte ens vad som försiggår, det är så pass privat att även om de misstänker något vill de inte lägga sig i. Men det måste förändras, man måste reagera.

Patrick O’Sullivan slutade spela ishockey efter en kort sejour i Finland 2012/13. Under sin karriär hann han göra 334 NHL-matcher för Los Angeles, Edmonton, Carolina, Minnesota och Arizona. Eftersom han har ett så pass komplicerat förhållande till sporten både älskar och hatar hockeyn på samma gång.
– Hockey var det som alltid fick mig att orka. men det är också en hatkärlek för mig. Det var det jag älskade mest i världen samtidigt som det var det som gav mig mest smärta, lidande och svårigheter i livet.

I dag lever Patrick O’Sullivan med sin hustru Sophie och sina två söner Nathan och Henry i Florida. Han har inte beslutat sig för vad han ska ta sig till härnäst efter att ha arbetat med den nya boken under det senaste året.
– Det känns som om jag börjar få livet tillbaka från sporten, säger han till Canadian Press.
– Att ta kontroll över min egen lycka, det är det viktigaste. Hockeyn definierar mig inte och det är något jag inte insett under en långa tid eftersom det var allt jag visste. Det här blir som en nystart för mig att ta reda på vad jag vill göra i framtiden.