”Det håller inte om man är rädd”

Hampus Lindholm mot comeback efter smällarna

Två hjärnskakningar inom loppet av en månad tvingade Hampus Lindholm att avstå från JVM och vila i två månader. Nu är han på väg tillbaka och trots de otäcka smällarna mot huvudet oroar han sig inte för framtiden.
– Håller man på att gräma sig kommer man att bli rädd när man kliver ut på isen och det håller inte, säger backtalangen till hockeysverige.se.

Detroit må vara ett hockeynäste av rang, men Hampus Lindholm är inte imponerad av vad den övergivna stadskärnan har att erbjuda. Han konstaterar att alla öde byggnader med sina slitna fasader gör staden lite kuslig.

När hockeysverige.se når backtalangen är han i Motown tillsammans med sitt Anaheim Ducks för match mot Detroit Red Wings i Joe Louis Arena. Själv får han fortfarande inte spela efter de två hjärnskakningar han drabbades av under en månads spann alldeles inför JVM. I stället är han på jakt efter Rickard Rakell. Den tidigare lagkamraten, som Ducks skickade till det Michiganbaserade juniorlaget Plymouth Whalers i OHL förra veckan, ska ta med Hampus på middag hemma hos familjen Kowalkoski, Rakells värdfamilj i Plymouth.

Senast Hampus Lindholm spelade match var i den sista träningsmatchen mot Kanada inför JVM. Det var då som 19-åringen råkade ut för en hård tackling mot huvudet och drabbades av den hjärnskakning som tvingade honom att avstå från spel i JVM. Den första hjärnskakningen fick han under en AHL-match i slutet av november.

Efter snart två månaders vila och rehab finns en comeback äntligen på horisonten.
– Jag är nog spelklar snart, låter Hampus Lindholm meddela.
– Jag har kört fullt på träningarna med kontakt, men det har blivit lite extra vila eftersom hjärnskakningar sitter kvar längre än man tror. Man är aldrig helt återställd när man sätter i gång och spelar, men jag är i rätt stadie nu och det känns bra.

Finns det något datum för när det kan bli comeback?
– Nej, de brukar aldrig säga jättemycket utan när de väl bestämmer sig så går det fort. Jag har redan blivit clearad av doktorerna, men de ville ge det lite extra tid. Det känns som det är nära nu i alla fall.

Har läkarna sagt något speciellt om att du fick hjärnskakningarna så tätt inpå varandra?
– Nej, inget speciellt. Det är möjligt att jag kom tillbaka för snabbt efter den första, men även att jag har flugit ganska mycket. Det kände jag nu när jag flög från Sverige till Anaheim, att det blev sämre igen.

Hampus Lindholm har en teori om att det tuffa resandet inför JVM – från USA till Sverige, en massa resande inom Sverige och sedan vidare till Finland för träningsmatcherna mot USA och Kanada – spelade sin roll i hjärnskakningsproblemen.
– Det tar rätt hårt på kroppen att flyga från USA till Sverige. Från Kalifornien är det 15-16 timmars flyg plus jetlag, så jag fick ingen jättebra vila när jag kom hem till Sverige innan jag åkte vidare med landslaget, konstaterar han.
– Men det är lätt att vara eftersmart. Innan allt det här hade jag aldrig haft en hjärnskakning, jag visste inte hur man skulle ta det. Doktorerna sa att jag kunde lira.

Var det värre att åka på den andra hjärnskakningen?
– Det skilde sig åt lite, men det var antagligen för att jag fortsatte att spela den här gången. Jag fick smällen i andra perioden och spelade av hela matchen och sedan flög vi som sagt var en hel del också och det gjorde inte saken bättre. Det påverkade nog en hel del.

När du fick smällen mot Kanada, kände du inget speciellt eftersom du fortsatte att spela?

Foto: Bildbyrån/Joel Marklund En deppig Hampus Lindholm efter beskedet att han inte skulle få delta i JVM.

– Jag kände att det var en jävla hård tackling i huvudet, men det var inte så att jag svimmade av, utan jag kunde ta mig till båset. Jag vet inte om det var nån kring laget som såg tacklingen. Själv har man så mycket adrenalin i kroppen att man bara vill fortsätta att spela. Skulle någon ha börjat ställa en massa frågor alldeles efteråt vet jag inte om jag skulle ha varit yrvaken och sagt massa konstiga saker. Jag kände mig i alla fall tillräckligt okej för att fortsätta spela matchen.
– Det var dagen efteråt det kändes värre. Då mådde jag illa och spydde, då förstod jag att något var fel.

Du kände igen symptomen?
– Nja, det var där det skilde sig. Första gången spydde jag aldrig eller mådde illa, då fick jag bara lite huvudvärk. Den här gången blev jag mer illamående och hade inte så mycket huvudvärk.

Vad var känslorna efteråt när du fick beskedet att du skulle missa JVM?
– Jag är inte en sån som grämer mig över saker – händer det så händer det. Det finns saker som är viktigare. Jag är ung och har allting framför mig så jag ville verkligen inte riskera nånting. Jag ville bara få tag i folk som hade kunskap om detta så att de kunde hjälpa mig att bli riktigt frisk innan jag kommer tillbaka.
– Det är klart att det var tråkigt att missa JVM, men det är inte hela världen. Det kommer att hända fler saker framöver.

Du är ung och har framtiden framför dig, säger du. Men efter att ha fått två hjärnskakningar så tätt, hann du inte blir rädd?
– Går jag ut och spelar så spelar jag. Det är klart att man har det i bakhuvudet, men det är ju inte så att man får var rädd när man går in i situationerna. Man kanske tänker sig för mer, är det tio minuter kvar av matchen och man leder med 2-0 behöver man inte ta pucken och köra upp den, försöka finta sin forward. Då kan man slå en enkel förstapass eller slå sarg ut i stället. Det handlar om att mogna som spelare på så sätt. Annars är det lätt att vara ung och ivrig, att man hela tiden vill visa upp sig och hela tiden vara konstruktiv. Det är nog det jag har lärt mig att jag inte behöver vara jämt.

Du oroade dig inte för konsekvenserna som smällen skulle kunna få?
– Nej, jag är ingen hjärnskakningsexpert så jag visste ju inte vad det innebar. Tänker man så gräver man bara ned sig i sanden. Det är klart att det finns där i bakskallen, man får ta det försiktigt, men jag gillar inte att tänka på det sättet. Jag lyssnar på vad doktorerna säger. Om de inte är oroliga och säger att det är okej för mig att spela så tänker jag lira. Håller man på att gräma sig kommer man att bli rädd när man kliver ut på isen och det håller inte.

Vad har du gjort under den här rehaben?
– Det handlar om att gradvis höja träningsdosen och hela tiden göra tester för att se att man är på rätt väg. De senaste två veckorna har jag kört för fullt, så det känns bra. Det enda jag var rädd för var att flyga nu när vi skulle i väg (på bortaturné med Anaheim Ducks), att det skulle påverka mig, men det har gått bra.

Hampus Lindholm flög till Anaheim i början av januari och har funnits med laget under hela säsongsinledningen. Trots att han inte har kunnat spela känner han att det har varit utvecklande att befinna sig i en NHL-miljö.
– Det är ett lite annat stuk på grejerna här, ett annat tempo. Men jag tycker verkligen att jag har kommit in i det och känner att jag kan klara av det. Det är en väldigt bra erfarenhet. Det känns nästan som man har lärt sig mer under sin tid här än under alla år där hemma, säger han.

Han vet inte vad Anaheim har för planer för honom när det väl blir dags för comeback, om han får stanna i Kalifornien och NHL-debutera, eller om det blir en återkomst till farmarlaget Norfolk Admirals i AHL. Huvudsaken är att han har återhämtat sig och kan återuppta karriären igen.

Text: Uffe Bodin