2 minutes to midnight

Det var mycket hårdrock och hård rock i United Center i natt. Jag vet inte om Chicago Blackhawks dj fyllde skivskålen med skräniga riff för att hålla publiken vaken när klockan tickade mot midnatt, eller för att försöka maximera effekten av den otroligt intensiva och underhållande finalmatchen. Det lutar nog åt det senare.

Det värmde i alla fall en gammal rockräv som undertecknad att det spelades Danzig, Guns N’ Roses, Rage Against the Machine, Pearl Jam, Mötorhead – och inte minst Iron Maiden. För det var när klockan stod på 23.58 lokal tid som ”2 minutes to midnight” kom upp på spellistan. Genialt såklart!

Lika genial var naturligtvis inte min tweet i samband med samma avbrott.

Med sådana här missar börjar man undra om den här matchen nånsin kommer att ta slut.

— Uffe Bodin (@UffeBodin) June 13, 2013

Därefter dröjde det nämligen bara sekunder innan Michal Rozsivals skott från blålinjen hade styrts i mål via Dave Bolland och sedermera Andrew Shaw. Det var en av otaliga gånger som jag jinxade till det i natt. Största missen kom efter Patrice Bergerons 3-1-mål när jag dömde ut Blackhawks chanser att komma tillbaka in i matchen.

Om det är något man borde ha lärt sig under det här slutspelet är det att aldrig räkna ut Blackhawks. Lex Detroit Red Wings-serien. Samtidigt möter de ett lag som bara släppte in två mål på fyra matcher mot NHL:s motsvarighet till Barcelona i konferensfinalen. Att Bruins skulle släppa in två mål på ett par minuter kändes som en utopi sett till hur väl de hade jämfört stora delar av matchen dittills. Men tji fick jag.

Plåster på såren efter allt klumpigt twittrande kom när Andrew Shaw var sist på pucken vid det avgörande målet. Han var mitt tips som matchvinnare. Alltid något…

*****
Att försöka summera nästan sex perioder av högunderhållande hockey efter en sömnlös natt är antagligen dödsdömt. Här är några av alla hundratals tankar som for igenom mitt huvud under nattens mangling:

* Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya – vilken berg- och dalbana det blev för det svenska backparet. Först gick de bort sig på Bostons två första mål och hade väldiga problem att hålla jämna steg med motståndarnas tunga förstakedja. Sedan spelar de upp sig med råge och Oduya lyckas dessutom knäppa in kvitteringen. Ner som en pannkaka – upp som en sol.

* När jag pratade med Chicagoscouten Niklas Blomgren härom dagen pekade han ut fingertoppskänslan som coachen Joel Quennevilles stora styrka. Efter nattens match är det bara att instämma. Quenneville stoppade tillbaka initiativrike Brandon Saad i förstakedjan och fick omedelbar utdelning. Han särade också på Oduya och Hjalmarsson när det gick som tyngst för duon och återförenade svenskarna när de hade kommit in i matchen ordentligt. Fingerspitzengefühl.

* Om Nathan Hortons överkroppsskada är så pass allvarlig att han missar matcher har Bostin Bruins problem. Den store powerforwarden fyller en viktig funktion i toppkedjan med Milan Lucic och David Krejci, och utöver det är han något av en fyrklöver för Bruins. Sedan han kom till klubben från Florida Panthers 2010 har laget inte förlorat en enda slutspelsserie han har deltagit i. Den enda serien som Bruins förlorat efter Stanley Cup-segern 2011, fjolårets konferenskvart mot Washington, missade Horton på grund av skada.

* Om Horton inte spelar nästa match kan det öppna för Carl Söderberg i Bostons laguppställning. Om Claude Julien vill ha in en offensiv kraft i laget för att ersätta Horton är skåningen antagligen det bästa alternativet. Nu är Julien ganska konservativ av sig. Det skulle därför inte förvåna om han snarare låter någon av de mer offensivt gångbara spelarna i tredje- eller fjärdekedjan ta ett steg framåt och sätter in luttrade Jay Pandolfo i stället.

* Har nummer 19 förvandlats till det nya nummer 13? Jonathan Toews och Tyler Seguin, båda med 19 på ryggen, bör gå och köpa någon lott efter nattens. Toews kom på mellanhand mest hela tiden och Seguin fortsätter att vara slutspelets kanske främsta målsumpare. Han brände två jättechanser i förlängningen.

* Och apropå sumpad målchans… Hur bra kommer Kaspars Daugavins att sova i natt efter att ha bränt öppet mål några minuter innan avgörandet? Nästan läge att döpa om den stackars letten till Kaspars Daugamiss.

* Corey Crawford börjar växa fram till en seriös Conn Smythe-kandidat för Chicago Blackhawks. Han var fenomenal i förlängningsperioderna och ser minst lika lugn, sansad och metodisk ut som Tuukka Rask på andra sidan isen.

Foto: Getty Images

Zdeno Chara ville till och med röra vid Brandon Bolligs skägg.

* Brandon Bollig skötte sig riktigt bra efter att ha tagit Viktor Stålbergs plats i fjärdekedjan. Om ingen Chicagospelare gick sönder i natt tror jag inte att vi får se Stålberg på isen heller i finalmatch två.

* Det som imponerar mest med Bollig är ändå densiteten på hans slutspelsskägg. Inte en enda solstråle lär slinka igenom ostraffat där.

* Börjar den hastiga framgången komma ikapp Torey Krug nu? Rookiebacken som har varit så bra i slutspelet svarade för fler naiva ingripanden i natt. Inte minst felpassningen som gav Chicago vittring genom 2-3-reduceringen. Hamnar han på läktaren i nästa match?

* Många av spelarna åt pizza under periodpauserna i förlängningen för att hämta nya krafter. Måste vara underbart att så enkelt kunna rättfärdiga ett sådant kladdigt kaloriintag.

* Matchen bjöd på en hel del fysiskt spel. Den bästa tacklingen bjöd ändå Milan Lucic Jaromir Jagr på. En riktigt bröstvärmare, eller björntjänst om man så vill eftersom de båda hundrakiloskolosserna är lagkamrater i Bruins.